Bilmotorer går upp i rök. Varmvattenberedare exploderar. Ynglingar invaderar och mina känslor imploderar.
Och det blir fredag kväll och jag sitter i mitt vardagsrum ensam med W:s bror och hör till min stora förvåning honom prata som värsta filosofen. "You say it's strange times but it's the return of Saturn. Both you and W are now in it. You start questioning things that are happening around you". Kärnan i vad han säger är att stora förändringar kommer i 7 års cykler. Från år 1 till 7 lär vi oss av våra föräldrar. Från 7 till 14 lär vi oss av skolsystemet. Från 14 till 21 är vi våra egna lärare. Från 21 till 28 är det världen som lär oss och vid 28 års ålder summerar vi alla slutsatser, stannar upp och reflekterar. Tar avgörande beslut om vart vi ska och vill här näst.
28 år och mitt liv är rikt men utan riktning. Det är fyllt av vänner som öppnar upp hjärtan och avslöjar historier man aldrig trott man skulle få höra. Det är fyllt med kärlek men också stunder av tvivel som går över. Det är sena kvällar, skratt och vin. Kanske lite för mycket vin. Det enda det inte är är framgångsrikt och inkomstbringande och där, i just det, clashar jag med mig själv.
Och jag tänker att (fan vet vilken gång i raden) det nog är dags att sluta skriva här. Dags att gå vidare. Dags att skriva nåt av betydelse.
tisdag 20 september 2011
måndag 15 augusti 2011
Oh lord...
Min pojkvän har tokiga idéer. Han har hållit på och ifrågasätta varför vår holländska vän M pungar ut med tusentals kronor per månad för att hyra en bil när det på sikt blir billigare att köpa sig en. W tyckte att för de pengarna kunde hon lika gärna hyra en bil av honom och hon menade att det egentligen kvittade vem hon hyrde av. W tände till direkt och under förra veckan letade han intensivt efter objekt att köpa. Idén var att den ska betala sig själv - vi pungar ut med pengar, men de pengarna får vi också tillbaka genom uthyrning och efter fyra månader ska vi ha fått bilen gratis och från den punkten även börja tjäna pengar på den.
I W:s värld är en gammal Mercedes det bästa att satsa på (billiga för att de är gamla men samtidigt av bra kvalité). Jag bara whatever, så länge den tar sig fram på vägen. Så vi checkade Mercor i och runt om Kapstaden. Visade sig inte finnas en enda under 15 000 och såg ut och luktade som skit gjorde de också. W upptäckte dock en way ut på landet. Faktiskt bort mot där han har sin farm så han övertalade mig att vi skulle åka över helgen och kolla in den.
Det hade redan hunnit bli mörkt när vi tillslut hittade fram till gården där hans objekt vistades. Säljaren var en knappt tjugoårig pojke som bodde hemma med sina föräldrar och bror. Han och brorsan kom ut till oss. Stunden var ett sånt retro moment. Bröderna var klädda i vad som säkert var deras farsas gamla trasor från sextiotalet. De och den krämfärgade Mercan av modellen Janis Joplin sjöng om utgjorde tillsammans a priceless picture.
W förhandlade ner priset från 12 000 till 11 och då var den ändå i så mycket bättre skick än allt vi sett i Kapstaden. Med W i Mercan och mig i Bakkien dundrade vi iväg med våra Dieselmotorer.
När vi kom till stan som ligger närmast farmen stannade han Mercan. Klev ut och sa att han kände sig så ensam i den (!) och att han ville att vi lämnade Bakkien i stan. Jaha, märkligt förslag tyckte jag men ja ja.
Det blev en härlig tur upp till farmen. Kändes som att vi svävade fram i Mercan genom de öde bergslandskapen. Fullmånen lyste upp allt så vackert och när vi väl kom fram hade hans bror och svägerska värmt upp huset med eld i kaminen.
På lördagen gick vi och hans bror på en liten hajk. Sen lagade vi en så kallad pojkie gryta tillsammans i timmar. Jag älskar helgerna där. Älskar hur allt får ta tid. Älskar musiken hans bror spelar och älskar samtalen vi har. Är lite som terapi varje gång man åker ut dit.
Planen var att komma iväg tidigt på lördag men det blev inte riktigt så. Från ingenstans dök en jordenruntresande tysk upp. Han visade sig veta en hel del om Mercedes-bilar och ville ta en titt på motorn. Sån jäkla tur för oss att mannen kom för han upptäckte att hela motorn var på väg att kollapsa. På ena sidan hade den hoppat ur spåret som håller den på plats så karlarna fick tillsammans lyfta dit den igen.
Med en hel del tur kom vi alla tillbaka oskadda till Kapstaden, jag, W, Mercan och Bakkien.
I W:s värld är en gammal Mercedes det bästa att satsa på (billiga för att de är gamla men samtidigt av bra kvalité). Jag bara whatever, så länge den tar sig fram på vägen. Så vi checkade Mercor i och runt om Kapstaden. Visade sig inte finnas en enda under 15 000 och såg ut och luktade som skit gjorde de också. W upptäckte dock en way ut på landet. Faktiskt bort mot där han har sin farm så han övertalade mig att vi skulle åka över helgen och kolla in den.
Det hade redan hunnit bli mörkt när vi tillslut hittade fram till gården där hans objekt vistades. Säljaren var en knappt tjugoårig pojke som bodde hemma med sina föräldrar och bror. Han och brorsan kom ut till oss. Stunden var ett sånt retro moment. Bröderna var klädda i vad som säkert var deras farsas gamla trasor från sextiotalet. De och den krämfärgade Mercan av modellen Janis Joplin sjöng om utgjorde tillsammans a priceless picture.
W förhandlade ner priset från 12 000 till 11 och då var den ändå i så mycket bättre skick än allt vi sett i Kapstaden. Med W i Mercan och mig i Bakkien dundrade vi iväg med våra Dieselmotorer.
När vi kom till stan som ligger närmast farmen stannade han Mercan. Klev ut och sa att han kände sig så ensam i den (!) och att han ville att vi lämnade Bakkien i stan. Jaha, märkligt förslag tyckte jag men ja ja.
Det blev en härlig tur upp till farmen. Kändes som att vi svävade fram i Mercan genom de öde bergslandskapen. Fullmånen lyste upp allt så vackert och när vi väl kom fram hade hans bror och svägerska värmt upp huset med eld i kaminen.
På lördagen gick vi och hans bror på en liten hajk. Sen lagade vi en så kallad pojkie gryta tillsammans i timmar. Jag älskar helgerna där. Älskar hur allt får ta tid. Älskar musiken hans bror spelar och älskar samtalen vi har. Är lite som terapi varje gång man åker ut dit.
Planen var att komma iväg tidigt på lördag men det blev inte riktigt så. Från ingenstans dök en jordenruntresande tysk upp. Han visade sig veta en hel del om Mercedes-bilar och ville ta en titt på motorn. Sån jäkla tur för oss att mannen kom för han upptäckte att hela motorn var på väg att kollapsa. På ena sidan hade den hoppat ur spåret som håller den på plats så karlarna fick tillsammans lyfta dit den igen.
Med en hel del tur kom vi alla tillbaka oskadda till Kapstaden, jag, W, Mercan och Bakkien.
onsdag 10 augusti 2011
En must see
Lägg filmen The Bang Bang Club på minnet för ni bara måste se den när den når Sverige. Titeln utgör namnet på en grupp sydafrikanska fotografer som fick genombrott världen över när de dokumenterade tiden precis innan det första demokratiska valet.
Starka bilder, klockrena dialoger och utmärkt casting. Nog den bästa filmen det här året.
Starka bilder, klockrena dialoger och utmärkt casting. Nog den bästa filmen det här året.
tisdag 9 augusti 2011
Allting snurrar runt runt runt
Det är lördag, lunchtid och jag och W står på bakgården av en kyrka och dricker vin med T och hennes svenska kompis. Solen strålar och folk är så där lättsamma och underbara som bara kaptonier kan va.
Lördag kväll och vi är i en skyskrapa på middagsbjudning. Nedanför panorama fönstret har alla byggnader runt omkring sprängts i bitar. Någon sjunger ett böneutrop från nån moské och sällskapet har tänt en spliff som vandrar mellan fingrarna.
Söndag och jag blir lurad nästan hela vägen upp på Table Mountain. Mina ben är som gele, darrar och svajar under mig efter oändligt antal trappsteg.
Måndag och W har tagit klämdag. Uppmuntrar mig att skriva på den där artikeln jag startade för flera veckor sen och sen bara la ner. För honom till och med fullbordar jag vad jag startade. Läser högt upp vad jag skrivit och han utbrister att han älskar det. Att det är mer än bra - det är jävligt bra! Och eftersom det kommer från honom så tror jag på det för han säger alltid vad han tycker utan att linda in orden.
Och på kvällen går vi tillsammans på ett seminarium om män och våld, med forskare från Sydafrika men även Brasilien. Huvudpunkterna kan sammanfattas på följande sätt: män som har fast anställning är mindre benägna att slåss, likaså män som känner sig betydelsefulla i sammanhang utanför jobbet, majoriteten av män som slår är överrepresenterade i klassen svart låginkomsttagare. Engagerade talare men som vanligt inga news flash. Kanske intressantare att titta på de som inte slåss och varför de inte gör det...?
Hemma hör vi hur grannen dunkar och slår i väggar. Vit jävla medelklasskille som pucklar på sin flickvän med jämna mellanrum. I fredagskväll fick de besök av polisen som slängde ut honom efter att hon attackerat med pepparspray men nu är aset tillbaka igen. Vad gör man?
Lördag kväll och vi är i en skyskrapa på middagsbjudning. Nedanför panorama fönstret har alla byggnader runt omkring sprängts i bitar. Någon sjunger ett böneutrop från nån moské och sällskapet har tänt en spliff som vandrar mellan fingrarna.
Söndag och jag blir lurad nästan hela vägen upp på Table Mountain. Mina ben är som gele, darrar och svajar under mig efter oändligt antal trappsteg.
Måndag och W har tagit klämdag. Uppmuntrar mig att skriva på den där artikeln jag startade för flera veckor sen och sen bara la ner. För honom till och med fullbordar jag vad jag startade. Läser högt upp vad jag skrivit och han utbrister att han älskar det. Att det är mer än bra - det är jävligt bra! Och eftersom det kommer från honom så tror jag på det för han säger alltid vad han tycker utan att linda in orden.
Och på kvällen går vi tillsammans på ett seminarium om män och våld, med forskare från Sydafrika men även Brasilien. Huvudpunkterna kan sammanfattas på följande sätt: män som har fast anställning är mindre benägna att slåss, likaså män som känner sig betydelsefulla i sammanhang utanför jobbet, majoriteten av män som slår är överrepresenterade i klassen svart låginkomsttagare. Engagerade talare men som vanligt inga news flash. Kanske intressantare att titta på de som inte slåss och varför de inte gör det...?
Hemma hör vi hur grannen dunkar och slår i väggar. Vit jävla medelklasskille som pucklar på sin flickvän med jämna mellanrum. I fredagskväll fick de besök av polisen som slängde ut honom efter att hon attackerat med pepparspray men nu är aset tillbaka igen. Vad gör man?
onsdag 3 augusti 2011
Alla dessa valpar
Varför dras de till mig? Har jag "vill ha lammkött" skrivet i pannan eller?
Gårdagens var en 23-årig preppy looking pojke från Irland. Det var i början av kvällen på denna nätverks function som jag kände hans blickar i baren men jag bara ignorerade, en ny lek jag börjat nu på senaste bara för att se om de lägger ner eller trots allt tar sig fram och börjar prata. Jag stod och konverserade med en annan kille när irländaren prompt klev fram och introducerade sig. Berättade att han var nyinflyttad från Johannesburg så vi tre stod ett tag och diskuterade Cape Town versus Joburg och sen vände irländaren sig mot mig och frågade om jag ville komma med ut på balkongen för en cigg (en sån klassiker!).
Kvällen var varm, nästan tropisk, och vi skämtade om att om detta var vinter så var vi damn fine with that. Irländaren visade sig va smart, kvick och rolig. Trots andra fina tjejer omkring fokuserade han bara på mig och jag kände att det var ju inte det jag var där för, så när han ville ha med mig till baren för att fylla på glasen så avböjde jag. Snackade webbsidor med killen som jag pratat med innan och bekantade mig med tjejer från Kenya och Zambia. När irländaren kom tillbaka ut igen hade jag raggat ihop ett större middagssällskap och vi var på väg till restaurangavdelningen för peruansk mat, han hängde på.
Verkligen en brokig skara människor. Bestod bla av statsvetarstudenter, astronomiforskare och allsköns corporate folk varav irländaren var en. Jag insåg att ingen var vad jag letade efter jobbmässigt men nu var man ju där och alla hade trevligt och slappnade av. Mot slutet av middagen började irländaren prata om en bar några kvarter bort som man kunde gå vidare till. En kinesisk tjej intill mig ropade ut att hon var på varpå irländaren svarade "Eh, sure, you can come too". Och hon bara "What?! I thought it was a general invitaion...!" Folk skrattade och irländarens kinder blossade röda. När notan betalats försökte han få mig att smyga iväg med honom men jag grep tag i kinesiska tjejen som övertalade sin amerikanska vän att vi fyra skulle gå.
Vi åkte i två olika bilar dock. De två vännerna med varandra och jag med irländaren. Irländaren pratade på och spexade, erbjöd sig att skjutsa mig hem efteråt, inga problem.
Baren var schyst och hade livemusik med jazzig stil. Irländaren insisterade på att bjuda på drink medan jag letade platser. Så jag stötte ihop med kinesiskan och amerikanskan. Satt med dem och irländaren kom snart efter. Tjejerna gick sen ut medan vi två stannade kvar och han ställde frågan - om jag har en pojkvän. Och jag svarade som det var varpå han hade tjugo frågor om honom. Efteråt övergick vi till att prata förhållanden i allmänhet och han berättade om det längsta han haft som varat i ett år.
Strax innan tolv körde han mig hem. Sa att han haft väldigt trevligt ikväll och att han var glad att han träffat mig. Jag tog hans nummer och gav honom mitt. Tyckte han kan hänga på nästa gång jag går ut och gör nåt. Tänkte på vad han sa om att det är så svårt att träffa folk i Kapstaden, att alla här bara är intresserade av sin redan etablerade klick av vänner.
W var förvånad när jag klev in genom dörren. Hade räknat med att åka och hämta mig men det löste ju sig med det.
Gårdagens var en 23-årig preppy looking pojke från Irland. Det var i början av kvällen på denna nätverks function som jag kände hans blickar i baren men jag bara ignorerade, en ny lek jag börjat nu på senaste bara för att se om de lägger ner eller trots allt tar sig fram och börjar prata. Jag stod och konverserade med en annan kille när irländaren prompt klev fram och introducerade sig. Berättade att han var nyinflyttad från Johannesburg så vi tre stod ett tag och diskuterade Cape Town versus Joburg och sen vände irländaren sig mot mig och frågade om jag ville komma med ut på balkongen för en cigg (en sån klassiker!).
Kvällen var varm, nästan tropisk, och vi skämtade om att om detta var vinter så var vi damn fine with that. Irländaren visade sig va smart, kvick och rolig. Trots andra fina tjejer omkring fokuserade han bara på mig och jag kände att det var ju inte det jag var där för, så när han ville ha med mig till baren för att fylla på glasen så avböjde jag. Snackade webbsidor med killen som jag pratat med innan och bekantade mig med tjejer från Kenya och Zambia. När irländaren kom tillbaka ut igen hade jag raggat ihop ett större middagssällskap och vi var på väg till restaurangavdelningen för peruansk mat, han hängde på.
Verkligen en brokig skara människor. Bestod bla av statsvetarstudenter, astronomiforskare och allsköns corporate folk varav irländaren var en. Jag insåg att ingen var vad jag letade efter jobbmässigt men nu var man ju där och alla hade trevligt och slappnade av. Mot slutet av middagen började irländaren prata om en bar några kvarter bort som man kunde gå vidare till. En kinesisk tjej intill mig ropade ut att hon var på varpå irländaren svarade "Eh, sure, you can come too". Och hon bara "What?! I thought it was a general invitaion...!" Folk skrattade och irländarens kinder blossade röda. När notan betalats försökte han få mig att smyga iväg med honom men jag grep tag i kinesiska tjejen som övertalade sin amerikanska vän att vi fyra skulle gå.
Vi åkte i två olika bilar dock. De två vännerna med varandra och jag med irländaren. Irländaren pratade på och spexade, erbjöd sig att skjutsa mig hem efteråt, inga problem.
Baren var schyst och hade livemusik med jazzig stil. Irländaren insisterade på att bjuda på drink medan jag letade platser. Så jag stötte ihop med kinesiskan och amerikanskan. Satt med dem och irländaren kom snart efter. Tjejerna gick sen ut medan vi två stannade kvar och han ställde frågan - om jag har en pojkvän. Och jag svarade som det var varpå han hade tjugo frågor om honom. Efteråt övergick vi till att prata förhållanden i allmänhet och han berättade om det längsta han haft som varat i ett år.
Strax innan tolv körde han mig hem. Sa att han haft väldigt trevligt ikväll och att han var glad att han träffat mig. Jag tog hans nummer och gav honom mitt. Tyckte han kan hänga på nästa gång jag går ut och gör nåt. Tänkte på vad han sa om att det är så svårt att träffa folk i Kapstaden, att alla här bara är intresserade av sin redan etablerade klick av vänner.
W var förvånad när jag klev in genom dörren. Hade räknat med att åka och hämta mig men det löste ju sig med det.
tisdag 2 augusti 2011
Annars är det fint
Senaste dagarna har varit husprojekt och middagsbjudningar. Hade till exempel R över härom kvällen och visade upp min karl från hans bästa. Satt och skålade i vin med R i loungen medan W stod i köket och lagade hemmagjorda veggburgare.
Fast igår blev det min tur att agera husa och bjuda amerikaner på köttbullar, potatismos, gräddsås, ångkokta grönsaker och lingonsylt. Jag vågar till och med säga att alla dog lite, så gott var det.
Huset det blir ju finare och finare. Det känns så mysigt så det till och med händer att vi säger "screw utgång, vi har det ju så bra här."
Fast inte ikväll för ikväll måste jag ut på egen hand och nätverkshora. Ja, ibland känner man för det där och andra gånger inte. Det jobbiga är bara att jag är i no position att säga nej. Men jag undrar - varför måste världen va så trög? Varför kan den bara inte på egen hand inse vilken oförbrukad stjärna och talang den har i mig? Ja men inse då!
Fast igår blev det min tur att agera husa och bjuda amerikaner på köttbullar, potatismos, gräddsås, ångkokta grönsaker och lingonsylt. Jag vågar till och med säga att alla dog lite, så gott var det.
Huset det blir ju finare och finare. Det känns så mysigt så det till och med händer att vi säger "screw utgång, vi har det ju så bra här."
Fast inte ikväll för ikväll måste jag ut på egen hand och nätverkshora. Ja, ibland känner man för det där och andra gånger inte. Det jobbiga är bara att jag är i no position att säga nej. Men jag undrar - varför måste världen va så trög? Varför kan den bara inte på egen hand inse vilken oförbrukad stjärna och talang den har i mig? Ja men inse då!
onsdag 27 juli 2011
Filmtips
Nästa gång ni står där och ska hyra film och inte vet vad ni ska välja så kolla då efter Cementary Junction. 70-tal, snygga pojkar, stiliga kläder, Ralph Fiennes och Emily Watson. Sen är ju också brittisk humor den bästa humorn.
tisdag 26 juli 2011
Framtid
Jag åkte och hämtade W på flygplatsen på söndag kväll och det var genast så uppenbart hur mycket vi saknat varandra. Saknat våra samtal, saknat vår vardag. Allt det där som bara hade en veckas uppehåll men som känts mer som en månad. Sexet vi haft under dessa två dagar har inte liknat nåt annat.
Och igår natt undrade han om jag tänkt mycket på att ha ett barn den senaste tiden och jag undrade varför han frågade och han började prata om sin vän som snart ska ha barn och alla härliga ungar som han själv betraktade på planet under resan hem. Hans vän som ska bli pappa, han ringde W samma dag som han själv fick beskedet och de två pratar flera gånger i veckan. Vännen berättar om kläder och saker han redan nu köper till sitt barn, berättar om hur exalterad han är och W säger att han nästan blir lika upprymd själv - Att han är så lycklig för hans skull. Att att få barn är något som han mer och mer ser fram emot och själv längtar efter. Att han vet att vår timing inte är rätt nu - inte finansiellt men att han samtidigt undrar om det nånsin blir det - om det blir en tidpunkt när plötsligt allt bara faller på plats eller om tiden vi väntar kommer sätta hinder för det.
Nånting exploderade inom mig. Nånting varmt, starkt och överväldigande och jag insåg att jag längtar så mycket efter ett barn att jag skulle kunna börja gråta. Men.. att jag samtidigt är så rädd för det och hur märkligt det är det här att skapa en alldeles ny människa utav ingenting. Ansvaret. Kärleken. Hur allt det kommer bli starkare än allt annat. Men att jag jag insåg att jag verkligen verkligen vill. Och vi började älska i vad som kändes som timmar.
Så... Jag vill ha barn. Men å andra sidan - min bucket list! Min så långt från fullbordade bucket list. Alla ställen jag fortfarande vill resa till, alla saker och ting jag vill unna mig med förvärvade pengar. Allt det, allt det. Mitt stora ego. Samtidigt som jag vet att få ett barn aldrig kommer va nåt jag ångrar.
Och igår natt undrade han om jag tänkt mycket på att ha ett barn den senaste tiden och jag undrade varför han frågade och han började prata om sin vän som snart ska ha barn och alla härliga ungar som han själv betraktade på planet under resan hem. Hans vän som ska bli pappa, han ringde W samma dag som han själv fick beskedet och de två pratar flera gånger i veckan. Vännen berättar om kläder och saker han redan nu köper till sitt barn, berättar om hur exalterad han är och W säger att han nästan blir lika upprymd själv - Att han är så lycklig för hans skull. Att att få barn är något som han mer och mer ser fram emot och själv längtar efter. Att han vet att vår timing inte är rätt nu - inte finansiellt men att han samtidigt undrar om det nånsin blir det - om det blir en tidpunkt när plötsligt allt bara faller på plats eller om tiden vi väntar kommer sätta hinder för det.
Nånting exploderade inom mig. Nånting varmt, starkt och överväldigande och jag insåg att jag längtar så mycket efter ett barn att jag skulle kunna börja gråta. Men.. att jag samtidigt är så rädd för det och hur märkligt det är det här att skapa en alldeles ny människa utav ingenting. Ansvaret. Kärleken. Hur allt det kommer bli starkare än allt annat. Men att jag jag insåg att jag verkligen verkligen vill. Och vi började älska i vad som kändes som timmar.
Så... Jag vill ha barn. Men å andra sidan - min bucket list! Min så långt från fullbordade bucket list. Alla ställen jag fortfarande vill resa till, alla saker och ting jag vill unna mig med förvärvade pengar. Allt det, allt det. Mitt stora ego. Samtidigt som jag vet att få ett barn aldrig kommer va nåt jag ångrar.
söndag 24 juli 2011
Den stora världen och det lilla livet
Brassarna har anlänt och de är så gulliga. Riktigt rara men inga partyanimals inte. På fredagskvällen ville de flanera på Waterfront och äta middag där så själv tog jag en taxi in till R. Så där var jag, R och tre av hennes närmaste tjejkompisar. Vi åt middag och pratade in till två på natten. Alla är så kallade "färgade" tjejer och här är det en hel kultur kring det - mycket femininitet och mycket R'n B. Lite för feminint för min smak emellanåt. Jag är inte så på när det kommer till snack om killar - hur de tänker och vad de egentligen menar. Jag menar - varför bry sig om det? Också snack om vikt, träning och dieter - inte mitt favoritsamtalsämne precis. Men på det stora hela var det mycket trevligt.
Det blev att jag sov över. Låter vansinnigt att lämna främmande människor ensamma i sitt hus men både jag och brassarna var coola med det. Jag hade en bra känsla med dem så de fick extranycklar och allting.
På morgonen åkte R med mig till min del av stan där vi hämtade upp brassarna i huset och gick till den där marknaden. Underbar mat och underbar stämning. Brassarna gick in till stan senare och jag och R gick runt i olika butiker i området och sen gick jag hem.
Läste på DN om Norgemassakern och blev alldeles mållös. 80 människor. Dödade av en enda man. Bara så där. I lilla Norge! Alldeles alldeles ofattbart.
Fram mot tidig kväll kom M över och vi lagade mat och drack vin. Tog sen en taxi till stan för firande av B. B bjöd på champagne och delikat plockmat. Jag fick höra att Amy Winehouse hittats död. Tänkte - jävla skit, jävla skit. Så många begåvade människor som bara väljer att inte längre leva sitt liv. Club 27 forever case...
Men sällskapet fick mig att släppa tankarna på världen. Svenska T och några andra godingar var också där och just den delen av gruppen inklusive mig och M rörde oss vidare till en klubb senare.
. Jag och B buggade till låten My Brown Eyed Girl.
. Jag blev stött på av fin pojke med lockigt mörkt hår och skägg men dissade allt det.
. Sprang på JJ på stället och galendansade lite med honom med.
Det var väl höjdpunkterna i punktform.
Och franspojken? Han hittade nog en villig flicka på annat håll, det hoppas vi på.
Ikväll så kommer min man. Och jag har saknat honom saknat honom saknat honom.
Det blev att jag sov över. Låter vansinnigt att lämna främmande människor ensamma i sitt hus men både jag och brassarna var coola med det. Jag hade en bra känsla med dem så de fick extranycklar och allting.
På morgonen åkte R med mig till min del av stan där vi hämtade upp brassarna i huset och gick till den där marknaden. Underbar mat och underbar stämning. Brassarna gick in till stan senare och jag och R gick runt i olika butiker i området och sen gick jag hem.
Läste på DN om Norgemassakern och blev alldeles mållös. 80 människor. Dödade av en enda man. Bara så där. I lilla Norge! Alldeles alldeles ofattbart.
Fram mot tidig kväll kom M över och vi lagade mat och drack vin. Tog sen en taxi till stan för firande av B. B bjöd på champagne och delikat plockmat. Jag fick höra att Amy Winehouse hittats död. Tänkte - jävla skit, jävla skit. Så många begåvade människor som bara väljer att inte längre leva sitt liv. Club 27 forever case...
Men sällskapet fick mig att släppa tankarna på världen. Svenska T och några andra godingar var också där och just den delen av gruppen inklusive mig och M rörde oss vidare till en klubb senare.
. Jag och B buggade till låten My Brown Eyed Girl.
. Jag blev stött på av fin pojke med lockigt mörkt hår och skägg men dissade allt det.
. Sprang på JJ på stället och galendansade lite med honom med.
Det var väl höjdpunkterna i punktform.
Och franspojken? Han hittade nog en villig flicka på annat håll, det hoppas vi på.
Ikväll så kommer min man. Och jag har saknat honom saknat honom saknat honom.
fredag 22 juli 2011
Laddar för en panghelg
Inom kort kommer ett brasilianskt par kliva genom min dörr. De är ett couch surfar- par som jag accepterat och de är från Rio de Janeiro. Jag menar vem vill inte känna folk från Rio?
De stannar med mig till måndag morgon och imorgon kommer min holländska vän, M och joinar oss.
Ikväll är jag bjuden på fest hos R. Vill verkligen gå men vill också ta med mig brassarna. Tyvärr är R väldigt strikt med att det är en "girls night" så jag skulle i så fall bara få ta med ena halvan och det känns ju lite taskigt mot den andra... så jag vet inte.
Imorgon kommer börja med att jag tar brassarna till the Biscuit Mill Market, en underbar och trendig matmarknad som ligger bara runt hörnet där jag bor. Sen på kvällen kommer det bli utgång och firande av att B fyller 40 och i samband med det drar ut på Europaresa.
Och franspojken... Vi får se om han kommer och tar plats nånstans i det hela.
Trevlig helg på er!
De stannar med mig till måndag morgon och imorgon kommer min holländska vän, M och joinar oss.
Ikväll är jag bjuden på fest hos R. Vill verkligen gå men vill också ta med mig brassarna. Tyvärr är R väldigt strikt med att det är en "girls night" så jag skulle i så fall bara få ta med ena halvan och det känns ju lite taskigt mot den andra... så jag vet inte.
Imorgon kommer börja med att jag tar brassarna till the Biscuit Mill Market, en underbar och trendig matmarknad som ligger bara runt hörnet där jag bor. Sen på kvällen kommer det bli utgång och firande av att B fyller 40 och i samband med det drar ut på Europaresa.
Och franspojken... Vi får se om han kommer och tar plats nånstans i det hela.
Trevlig helg på er!
onsdag 20 juli 2011
Kul och härligt - My ass!
Att gå från punkt A till B som kvinna i den här stan kan va en riktig pina. Man får hela tiden kommentarer om hur man ser ut, och det ofta av gubbar som är dubbelt så gamla som en själv, eller mer.
Och det handlar inte om att uppskatta kvinnor. Det handlar om att markera att man ser oss som objekt. Ett objekt att kommentera och värdera. Ja, ibland till och med ett objekt att ta i. Jag har sett exempel på det själv och kan säga att det mest drabbar unga tonårstjejer - de som inte vet vad de ska göra. De som till och med kan tro att det är de själva som ska skämmas. Fyfan alltså. Sånna killar får mig att bara vilja skrika och slå.
Och just idag var en sån dag som jag känner frustration över just detta så jag postar update på facebook - ""Hello sexy mama!" ... Excuse me, I didn't hear myself asking for an opinion. Always "sexy this, sexy that". Man... One if these days I'm gonna blixen someone right there on the street. Just sayin."
Först ingen kommentar alls och sen nån som menar "Life is hard ;)" Öhm... Jaha, så nu tror typ folk att det handlar om mig. Att jag vill skrika ut på fejan vilken jävla bekräftelse jag får från killar och hur snygg jag tycker jag är. Facebook är så inte redo för könsdebatt. Så inte redo.
Och det handlar inte om att uppskatta kvinnor. Det handlar om att markera att man ser oss som objekt. Ett objekt att kommentera och värdera. Ja, ibland till och med ett objekt att ta i. Jag har sett exempel på det själv och kan säga att det mest drabbar unga tonårstjejer - de som inte vet vad de ska göra. De som till och med kan tro att det är de själva som ska skämmas. Fyfan alltså. Sånna killar får mig att bara vilja skrika och slå.
Och just idag var en sån dag som jag känner frustration över just detta så jag postar update på facebook - ""Hello sexy mama!" ... Excuse me, I didn't hear myself asking for an opinion. Always "sexy this, sexy that". Man... One if these days I'm gonna blixen someone right there on the street. Just sayin."
Först ingen kommentar alls och sen nån som menar "Life is hard ;)" Öhm... Jaha, så nu tror typ folk att det handlar om mig. Att jag vill skrika ut på fejan vilken jävla bekräftelse jag får från killar och hur snygg jag tycker jag är. Facebook är så inte redo för könsdebatt. Så inte redo.
Jag studerar min katt
Eller ja, min och W:s katt. Hon har en rödhårig katt till beundrare som sitter på muren på vår uteplats. Han gör de där ljuden ni vet - de kåta kattljuden som låter som nån förtvivlad unge. Och hon, hon kan inte riktigt bestämma sig för vad hon ska göra. Närmar sig honom sakta men ändrar sig när hon väl kommer nära och vänder om. Står stilla ett tag, tills hon återigen bestämmer sig för att gå mot honom men sen vända om igen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det är en lek. Det är ett spel mellan könen. Mellan djuren liksom mellan oss.
tisdag 19 juli 2011
Mitt scizzo jag: uppdatering
Han var inte sen att svara, franskpojken. Sa han var så glad att han hittat mig där (fast eh, var ju jag som hittat honom men i alla fall) och att vi absolut borde träffas varpå han undrade när jag är tillgänglig - vardag eller helg? Jag svarade och sa att jag är rätt flexibel. Rabblade upp några gruppaktiviteter jag har inplanerade i veckan ifall han ville joina.
Senare ringer telefonen. Det är franspojken och kära hjärtanes - han ringer från sitt franska mobilnummer! Säger att han har lunchrast och undrar om vi kan luncha ihop. Jag frågar var han är och får sen förklara att det är på helt andra sidan av stan. Att det blir svårt att hinna med. Han bara - I can take a taxi to wherever you are. Men jag tyckte inte att det lät som en bra idé. Han skulle bara hinna med taxiåkande fram och tillbaka. Så jag sa vi får ta det en annan dag. Planera det först.
Han lät lite besviken men sa att om inte annat så ses vi på lördag för han ville komma med på marknaden jag nämnde. Avslutade med att säga att han kommer skriva till mig för att det blir lite dyrt att ringa (ja).
Så ja... Hoppsan.
Senare ringer telefonen. Det är franspojken och kära hjärtanes - han ringer från sitt franska mobilnummer! Säger att han har lunchrast och undrar om vi kan luncha ihop. Jag frågar var han är och får sen förklara att det är på helt andra sidan av stan. Att det blir svårt att hinna med. Han bara - I can take a taxi to wherever you are. Men jag tyckte inte att det lät som en bra idé. Han skulle bara hinna med taxiåkande fram och tillbaka. Så jag sa vi får ta det en annan dag. Planera det först.
Han lät lite besviken men sa att om inte annat så ses vi på lördag för han ville komma med på marknaden jag nämnde. Avslutade med att säga att han kommer skriva till mig för att det blir lite dyrt att ringa (ja).
Så ja... Hoppsan.
Mitt scizzo jag
Den där franspojken... Han där som jag bestämde mig för att ge fasen i... Hans profilbild bara poppade upp på min skärm när jag loggade in på Couch Surfing. Där var hans feja under "resenärer som är i närheten". Och jag kunde inte hålla mig. Såg det som ett tecken. Lilla franspojken - blott 24 år gammal...
Har haft lite dåligt samvete för att jag bara stack utan att säga nåt till den unge mannen. Är inte det väldigt ogästvänligt av mig?
Vi har ju saker gemensamt som - franska språket, Paris (han bor där) och intresset foto (och han är för övrigt helt jävla grym på det enligt vad jag sett på hans hemsida). Så... Jag skickade ett vänligt meddelande och undrade hur han har det i staden och att vi kan träffas om han vill ha någon som visar honom runt eller bara någon att ta en kaffe med.
Vi får se.
Det enda lite läskiga med det hela var att jag kände en attraktion och fan vad det där är svårt när man har pojkvän. Mitt romantiska jag vill inbilla mig att jag inte kan känna attraktion till andra. Men... det vore att ljuga för mig själv. Och det där är väl ändå ok? man kan känna saker för andra men ändå konsekvent välja sin partner, eller? Jag vet inte om man bara ska ignorera de där personerna eller om man faktiskt kan intressera sig för dem bara för att de också är intressanta människor. Vad tycker ni? Och hur gör ni under sådana omständigheter?
Annars då? Jo, en annan kille som jag pratade med under festen har sökt upp mig. Jag gjorde klart för honom redan där och då att jag har en pojkvän som jag bor ihop med så med andra ord - förhållandemässigt är jag väldigt upptagen och engagerad. Men vi pratade en hel del jobb och det visade sig att han behövde ny hemsida till sitt företag och efter att ha kollat upp min hemsida för organisationen menade han på att han var väldigt imponerad. Att vi borde diskutera jobb framöver. Kul. kul.
Har haft lite dåligt samvete för att jag bara stack utan att säga nåt till den unge mannen. Är inte det väldigt ogästvänligt av mig?
Vi har ju saker gemensamt som - franska språket, Paris (han bor där) och intresset foto (och han är för övrigt helt jävla grym på det enligt vad jag sett på hans hemsida). Så... Jag skickade ett vänligt meddelande och undrade hur han har det i staden och att vi kan träffas om han vill ha någon som visar honom runt eller bara någon att ta en kaffe med.
Vi får se.
Det enda lite läskiga med det hela var att jag kände en attraktion och fan vad det där är svårt när man har pojkvän. Mitt romantiska jag vill inbilla mig att jag inte kan känna attraktion till andra. Men... det vore att ljuga för mig själv. Och det där är väl ändå ok? man kan känna saker för andra men ändå konsekvent välja sin partner, eller? Jag vet inte om man bara ska ignorera de där personerna eller om man faktiskt kan intressera sig för dem bara för att de också är intressanta människor. Vad tycker ni? Och hur gör ni under sådana omständigheter?
Annars då? Jo, en annan kille som jag pratade med under festen har sökt upp mig. Jag gjorde klart för honom redan där och då att jag har en pojkvän som jag bor ihop med så med andra ord - förhållandemässigt är jag väldigt upptagen och engagerad. Men vi pratade en hel del jobb och det visade sig att han behövde ny hemsida till sitt företag och efter att ha kollat upp min hemsida för organisationen menade han på att han var väldigt imponerad. Att vi borde diskutera jobb framöver. Kul. kul.
måndag 18 juli 2011
söndag 17 juli 2011
The universe moves in mysterious ways
Har haft lite tankar om vänner denna vecka. Tycker att de jag skaffat mig här är underbara allihop, var och en på sitt sätt men att nånting fattas mig - Jag saknar en väninna som liknar mig själv. Någon med samma smak, samma stil. Ja, nån som helt och hållet gillar samma typ av saker. Jag hade S men S har återvänt till England på obestämbar tid och i mig har hon lämnat ett tomrum.
Lördag och W packar och ordnar inför att snart ta flyget till Kanada. Jag har en inbjudan till fest men överväger huruvida jag ska gå eller inte. Sen ringer telefonen. R, en indisksydafrikansk tjej som som jag sprungit på ett par gånger i CT eftersom hon är aktiv couch surfare. Jag har tänkt att jag vill lära känna henne bättre för hon har en så sprudlande och inbjudande personlighet. Min couch surfare, M som lyckligtvis gett sig iväg hade också stannat hos henne. Det var så vi kom att utbyta nummer efter att den där ansvarslösa couch surfaren kommunicerade med mig indirekt via R:s telefon och lät sig bli hämtad från R:s ställe. Det låter förvirrat men när jag var och hämtade upp M från R:s ställe så diskuterade vi lite lösa helgplaner och det var det hon nu ringde om. Ville jag gå ut och äta middag? Sen gå vidare till festen jag nämnt? Ja, varför inte.
Så R som hade vägarna förbi tittade in hos oss. Satt i köket och småpratade med W medan jag gjorde mig i ordning för utgång. Jag tog farväl av W och vi åkte bort till R:s lägenhet så hon kunde göra sig i ordning. Hon hade frågat om inte jag ville ta med kläder och saker för övernattning eftersom hon bor så centralt och jag gjorde det. Vi som alldeles nyligen hade träffats umgicks nu redan som gamla vänner. Just like that. Det bara kom helt naturligt.
Snart åkte vi till restaurangen Bombay Bicycle Club, otroligt festligt ställe som får mig att associera till the Mad Hatter's tea party - Personalen är spexigt klädd, stolarna hänger som gungor från det höga taket, musiken är 20-tals stil. Hur som helst... M som också blivit bjuden kunde inte make it. Och tur var väl det för jag och R visade oss båda ha behov av att prata av oss om hur piss hon var som couch surfare. Tjejen var nothing but a free rider. Bara tog och tog och gav inget tillbaka. Typen som kommer undan med det genom att charma och spela oförstående. Nej, fy för sånna! Ju mer jag och R pratade desto mer visade sig att vi hade en hel del gemensamt - musiksmak, favoritförfattare, favoritställen vi rest till och vill resa till o.s.v. o.s.v.
Vid tiotiden gav vi oss av till partyt. Det var fina M som jag jobbade med förra året som hade festen. Mycket NGO folk, många kreativa egenföretagare - som det ofta ser ut på festerna i CT.
Tidigt på kvällen blev jag presenterad inför en vacker fransman. Eller kanske mer franspojke, typen som ser ut som idealisk Acne-modell men som inte är högfärdig över det, istället ödmjuk och blyg på det charmiga sättet. Stackarn kände ingen där och hade landat i landet samma dag för att jobba här i en vecka. Jag pratade en stund med honom men minglade snart runt med olika människor. Många killar presenterade sig och startade samtal men ingen var i närheten av lika iögonfallande som vackra franspojken. Medan jag stod och pratade med andra kunde jag känna franspojkens blickar bränna över rummet, tänkte "Håll dig borta pojke, håll dig borta. Det är nog bäst". Men han tog sig sen fram till min sida igen. Bara stod intill ett tag och avvaktade men återupptog vårt samtal när han väl fick tillfälle. Frågade om inte jag ville komma med honom ut och dela på en cigarett. Med vin i min mage och sug i cigarettnerven kunde jag inte motstå erbjudandet. Så på uteplatsen stod vi sen och delade en cigarett som vandrade från hans läppar till mina och tillbaka igen. Snart blev jag involverad i ett samtal med en överentusiastisk bekant. Franspojken stod sen vid dörrströskeln med en blick som sa "Kom till mig" men jag stod pall. Visade att jag minsann är ståndaktig av mig.
Mötte honom igen vid diskhon i köket där jag stod och för första gången på kvällen fyllde mitt glas med vatten. Ännu en gång kom han efter. Log och sa att det minsann var dags för vatten för honom med. Jag log tillbaka men gick sen och satte mig bredvid R som blivit lite trött. Vi bestämde oss för att call it a night. Sa hejdå till folk vi pratat med under kvällen, hejdå till de flesta förutom franspojken som nog stod på uteplatsen och som jag bestämde mig för att inte gå och leta upp. Tänkte att inget gott kan komma ur det.
Hos R hade jag till och med ett eget rum där jag sov ut riktigt gott och på morgonen bjöd jag ut henne på frukost i Cape Quarter. Efteråt flanerade vi på strandpromenaden i Sea Point. Flanerade och snackade om livet och sen skjutsade hon mig hem. Härliga R, en tjej helt i min smak.
Lördag och W packar och ordnar inför att snart ta flyget till Kanada. Jag har en inbjudan till fest men överväger huruvida jag ska gå eller inte. Sen ringer telefonen. R, en indisksydafrikansk tjej som som jag sprungit på ett par gånger i CT eftersom hon är aktiv couch surfare. Jag har tänkt att jag vill lära känna henne bättre för hon har en så sprudlande och inbjudande personlighet. Min couch surfare, M som lyckligtvis gett sig iväg hade också stannat hos henne. Det var så vi kom att utbyta nummer efter att den där ansvarslösa couch surfaren kommunicerade med mig indirekt via R:s telefon och lät sig bli hämtad från R:s ställe. Det låter förvirrat men när jag var och hämtade upp M från R:s ställe så diskuterade vi lite lösa helgplaner och det var det hon nu ringde om. Ville jag gå ut och äta middag? Sen gå vidare till festen jag nämnt? Ja, varför inte.
Så R som hade vägarna förbi tittade in hos oss. Satt i köket och småpratade med W medan jag gjorde mig i ordning för utgång. Jag tog farväl av W och vi åkte bort till R:s lägenhet så hon kunde göra sig i ordning. Hon hade frågat om inte jag ville ta med kläder och saker för övernattning eftersom hon bor så centralt och jag gjorde det. Vi som alldeles nyligen hade träffats umgicks nu redan som gamla vänner. Just like that. Det bara kom helt naturligt.
Snart åkte vi till restaurangen Bombay Bicycle Club, otroligt festligt ställe som får mig att associera till the Mad Hatter's tea party - Personalen är spexigt klädd, stolarna hänger som gungor från det höga taket, musiken är 20-tals stil. Hur som helst... M som också blivit bjuden kunde inte make it. Och tur var väl det för jag och R visade oss båda ha behov av att prata av oss om hur piss hon var som couch surfare. Tjejen var nothing but a free rider. Bara tog och tog och gav inget tillbaka. Typen som kommer undan med det genom att charma och spela oförstående. Nej, fy för sånna! Ju mer jag och R pratade desto mer visade sig att vi hade en hel del gemensamt - musiksmak, favoritförfattare, favoritställen vi rest till och vill resa till o.s.v. o.s.v.
Vid tiotiden gav vi oss av till partyt. Det var fina M som jag jobbade med förra året som hade festen. Mycket NGO folk, många kreativa egenföretagare - som det ofta ser ut på festerna i CT.
Tidigt på kvällen blev jag presenterad inför en vacker fransman. Eller kanske mer franspojke, typen som ser ut som idealisk Acne-modell men som inte är högfärdig över det, istället ödmjuk och blyg på det charmiga sättet. Stackarn kände ingen där och hade landat i landet samma dag för att jobba här i en vecka. Jag pratade en stund med honom men minglade snart runt med olika människor. Många killar presenterade sig och startade samtal men ingen var i närheten av lika iögonfallande som vackra franspojken. Medan jag stod och pratade med andra kunde jag känna franspojkens blickar bränna över rummet, tänkte "Håll dig borta pojke, håll dig borta. Det är nog bäst". Men han tog sig sen fram till min sida igen. Bara stod intill ett tag och avvaktade men återupptog vårt samtal när han väl fick tillfälle. Frågade om inte jag ville komma med honom ut och dela på en cigarett. Med vin i min mage och sug i cigarettnerven kunde jag inte motstå erbjudandet. Så på uteplatsen stod vi sen och delade en cigarett som vandrade från hans läppar till mina och tillbaka igen. Snart blev jag involverad i ett samtal med en överentusiastisk bekant. Franspojken stod sen vid dörrströskeln med en blick som sa "Kom till mig" men jag stod pall. Visade att jag minsann är ståndaktig av mig.
Mötte honom igen vid diskhon i köket där jag stod och för första gången på kvällen fyllde mitt glas med vatten. Ännu en gång kom han efter. Log och sa att det minsann var dags för vatten för honom med. Jag log tillbaka men gick sen och satte mig bredvid R som blivit lite trött. Vi bestämde oss för att call it a night. Sa hejdå till folk vi pratat med under kvällen, hejdå till de flesta förutom franspojken som nog stod på uteplatsen och som jag bestämde mig för att inte gå och leta upp. Tänkte att inget gott kan komma ur det.
Hos R hade jag till och med ett eget rum där jag sov ut riktigt gott och på morgonen bjöd jag ut henne på frukost i Cape Quarter. Efteråt flanerade vi på strandpromenaden i Sea Point. Flanerade och snackade om livet och sen skjutsade hon mig hem. Härliga R, en tjej helt i min smak.
onsdag 13 juli 2011
Det här med couch surfing
Har en couch surfare som bor hos oss nu. En vänlig och glad tjej från London. Det var sagt att hon skulle stanna i två nätter, med andra ord fram till idag. Så idag frågar jag (eftersom ingen information har framförts till mig) när hon tänkt lämna CT och hon svarar fredag. Kommer därpå att fråga om hon kan stanna hos oss till på fredag.
Jag är inte den som är den men jag kan tycka lite som - Vafan... Vad sägs om lite framförhållning? W åker till Canada på lördag och innan dess vill vi ha lite privacy. Men ja, hon stannar till på fredag. Jag är för snäll. Jag är för snäll.
Jag är inte den som är den men jag kan tycka lite som - Vafan... Vad sägs om lite framförhållning? W åker till Canada på lördag och innan dess vill vi ha lite privacy. Men ja, hon stannar till på fredag. Jag är för snäll. Jag är för snäll.
måndag 11 juli 2011
Hur underbar kan en helg va?
Den här var helt fantastisk - vädret, människorna och stämningarna. Den får 5 stjärnor av fem möjliga.
Helgkänslan kom redan vid lunch på fredan. JJ hörde av sig och ville luncha så vi möttes upp på Eastern Bazar. Pratade om det ena än det andra och kom in på hans hår och hur bra kvalitet jag tyckte det var nu när det var långt. Han ville klippa och jag uppmuntrade till 60-tals frilla. Sagt och gjort. Strax innan fem kom han och hämtade upp mig på sin scooter och vi åkte upp till min favorit-hårsalong i stan. Han charmade sig till en klippning omedelbart och jag övervakade för att försäkra om den rätta looken. W mötte upp med oss när det var klart och vi tre drog ner till ett ställe i hamnen som JJ föreslog. Det visade sig va ett lyxställe av värsta kalibern men men... Kvällen var ung och solnedgången var vacker. JJ som tydligen förvarar hela sin whiskysamling på stället plockade fram allt så vi drack, åt tapas och lyssnade till livebandet som spelade gamla pop-hits med jazzig stil. Det var chill men jag och W avvikte ganska tidigt på kvällen eftersom vi ville spara oss till lördagen och vår inflyttningsfest.
Vädret var strålande även på lördagen så vi öppnade upp hela stället så gästerna kunde röra sig fritt mellan uteplatsen köket och vardagsrummet. Vi grillade snoek och hade massa tilltugg som olika sallader, franska ostar och kex. 20-nånting pers kom och det dansades till in på natten. Det blev shot-rundor av olika slag och effekten på mig var inte direkt nådig. Enligt bildbevis gick jag ner i brygga och en annan bild säger att jag charmade mingelfotograf efter att ha insisterat på att jag W och L skulle tacka ja till L:s förslag om VIP på klubben Fez.
Vaknade lycklig på söndagen. Vädret var ännu fantastiskt så jag föreslog picknickkorg och sandstrand med utsikt mot staden (den stranden som är på min headerbild). Så där låg jag och W i solen och pratade och pratade. Kom in på hur komplicerat det är det här med att göra vad man verkligen vill i livet - jobbmässigt alltså. Hur jag får helt motsatta råd från olika håll - En del som menar på att jag verkligen måste vilja ha jobbet jag som småningom tar och andra som tycker jag bara ska ta vad som helst som betalar life expences. Så jag sa till W att jag är vid den punkten där jag överväger att ta callcenter jobb med nattskift (det som jag garanterat kan få i dagsläget). Att det kommer göra mig stressad, missnöjd och med mindre möjligheter till ett normalt socialt liv men att det i utbyte kommer ge pengar till hyra och andra förnödenheter. Till min förvåning svarade han att det är viktigare för honom att jag gör det som gör mig lycklig, pengar eller inte, vi klarar oss. Hur underbar är inte han på en skala?
Helgkänslan kom redan vid lunch på fredan. JJ hörde av sig och ville luncha så vi möttes upp på Eastern Bazar. Pratade om det ena än det andra och kom in på hans hår och hur bra kvalitet jag tyckte det var nu när det var långt. Han ville klippa och jag uppmuntrade till 60-tals frilla. Sagt och gjort. Strax innan fem kom han och hämtade upp mig på sin scooter och vi åkte upp till min favorit-hårsalong i stan. Han charmade sig till en klippning omedelbart och jag övervakade för att försäkra om den rätta looken. W mötte upp med oss när det var klart och vi tre drog ner till ett ställe i hamnen som JJ föreslog. Det visade sig va ett lyxställe av värsta kalibern men men... Kvällen var ung och solnedgången var vacker. JJ som tydligen förvarar hela sin whiskysamling på stället plockade fram allt så vi drack, åt tapas och lyssnade till livebandet som spelade gamla pop-hits med jazzig stil. Det var chill men jag och W avvikte ganska tidigt på kvällen eftersom vi ville spara oss till lördagen och vår inflyttningsfest.
Vädret var strålande även på lördagen så vi öppnade upp hela stället så gästerna kunde röra sig fritt mellan uteplatsen köket och vardagsrummet. Vi grillade snoek och hade massa tilltugg som olika sallader, franska ostar och kex. 20-nånting pers kom och det dansades till in på natten. Det blev shot-rundor av olika slag och effekten på mig var inte direkt nådig. Enligt bildbevis gick jag ner i brygga och en annan bild säger att jag charmade mingelfotograf efter att ha insisterat på att jag W och L skulle tacka ja till L:s förslag om VIP på klubben Fez.
Vaknade lycklig på söndagen. Vädret var ännu fantastiskt så jag föreslog picknickkorg och sandstrand med utsikt mot staden (den stranden som är på min headerbild). Så där låg jag och W i solen och pratade och pratade. Kom in på hur komplicerat det är det här med att göra vad man verkligen vill i livet - jobbmässigt alltså. Hur jag får helt motsatta råd från olika håll - En del som menar på att jag verkligen måste vilja ha jobbet jag som småningom tar och andra som tycker jag bara ska ta vad som helst som betalar life expences. Så jag sa till W att jag är vid den punkten där jag överväger att ta callcenter jobb med nattskift (det som jag garanterat kan få i dagsläget). Att det kommer göra mig stressad, missnöjd och med mindre möjligheter till ett normalt socialt liv men att det i utbyte kommer ge pengar till hyra och andra förnödenheter. Till min förvåning svarade han att det är viktigare för honom att jag gör det som gör mig lycklig, pengar eller inte, vi klarar oss. Hur underbar är inte han på en skala?
onsdag 6 juli 2011
tisdag 5 juli 2011
Känner mig lyckligt lottad
Efter att ha varit duktig med att kontakta arbetsgivare och styra upp andra viktiga saker så mötte jag upp med B tidigt på kvällen igår för lite bikram yoga. Åh, hur jag älskar den träningen och hur ens dagsform kan variera från gång till gång. Senast var jag tvungen att sitta ner flera gånger och kände som om jag kunde svimma när som helst. Igår flöt allt bara på och jag orkade utmana mig själv i stretchen mer än jag vågat hoppas. Det perfekta upplägget för mig visade sig vara att äta måltid tre och en halv timmar före och ett litet mellanmål en och en halv timme innan.
Efteråt åkte vi hem till B och lagade middag och drack vin. Hennes vän J som nyligen rest runt i Finland och Ryssland kom över och han hade med sig lemon marang cake från Charlie's Bakery, min favoritkaka från favoritbageriet! Vi satt uppe sent och bara pratade och pratade. Gick på djupet med saker som relationer och osäkerhet. Monogami versus polygami. Känsla versus rationalitet osv. osv. Underbara insiktsfulla människor. Det bästa med mina vänner här - de är inte intresserade av skvaller och ytligheter. Istället diskuterar de idéer och teorier. Jag älskar det. Älskar det.
Efteråt åkte vi hem till B och lagade middag och drack vin. Hennes vän J som nyligen rest runt i Finland och Ryssland kom över och han hade med sig lemon marang cake från Charlie's Bakery, min favoritkaka från favoritbageriet! Vi satt uppe sent och bara pratade och pratade. Gick på djupet med saker som relationer och osäkerhet. Monogami versus polygami. Känsla versus rationalitet osv. osv. Underbara insiktsfulla människor. Det bästa med mina vänner här - de är inte intresserade av skvaller och ytligheter. Istället diskuterar de idéer och teorier. Jag älskar det. Älskar det.
måndag 4 juli 2011
Nästa!
Efter att inte ha hört nånting från underrättelsebyrån så tog jag tag i saken själv. Kontaktade deras HR-person och undrade hur det hade gått. Nej, min intervju hade inte varit successful men de ville ändå behålla mitt CV för framtida blablabla.
So be it. Det var inte meningen att jag skulle sitta i en förort och stirra på dataskärmar. Nope, moving on.
Nästa steg blir att påbörja en fas av intensiv terror av arbetsplatser jag verkligen vill jobba på. Från vissa håll i kompiskretsen har det antytts att jag kanske "borde bara ta ett jobb", att det jag vill åstadkomma är "för svårt" etc. Jag tänker - fuck that. Det finns ett behov av vad jag gör och jag är rätt person för det. Jag om någon. Herregud! Jag kan formulera mig i skrift, jag kan analysera och tänka strategisk, jag har känsla för form och layout, jag har djupgående kunskap i utvecklingsfrågor och on top - jag har engagemanget och drivet.
Så nej, jag tänker inte sitta i nåt callcenter tills mina öron trillar av, inte heller tänker jag hålla på och dalta med kunder i någon butik och inte under några omständigheter servera folk fatöl och halvhjärtade rätter. Tänker inte göra det.
För jag kan betyda så mycket mer än så. Tänker förändra mycket mer än så. Och, jag kommer hitta ett sätt. Thank you very much.
So be it. Det var inte meningen att jag skulle sitta i en förort och stirra på dataskärmar. Nope, moving on.
Nästa steg blir att påbörja en fas av intensiv terror av arbetsplatser jag verkligen vill jobba på. Från vissa håll i kompiskretsen har det antytts att jag kanske "borde bara ta ett jobb", att det jag vill åstadkomma är "för svårt" etc. Jag tänker - fuck that. Det finns ett behov av vad jag gör och jag är rätt person för det. Jag om någon. Herregud! Jag kan formulera mig i skrift, jag kan analysera och tänka strategisk, jag har känsla för form och layout, jag har djupgående kunskap i utvecklingsfrågor och on top - jag har engagemanget och drivet.
Så nej, jag tänker inte sitta i nåt callcenter tills mina öron trillar av, inte heller tänker jag hålla på och dalta med kunder i någon butik och inte under några omständigheter servera folk fatöl och halvhjärtade rätter. Tänker inte göra det.
För jag kan betyda så mycket mer än så. Tänker förändra mycket mer än så. Och, jag kommer hitta ett sätt. Thank you very much.
söndag 3 juli 2011
My baby's gone
Han åkte i morse. Först vart jag sur för att han gick upp kl 8 redan och det utan att gosa och pussa på mig. Men det visade sig att han var stressad och inte hade packat än så okej för den här gången då.
Sen dess har jag varit duktig. Jag har diskat, vikt kläder, gjort rent kattlådan, dammsugit och gått och handlat. Et maintenant? Nu när jag gjort allt som står ovan plus läst igenom alla favoritbloggar...?
Sen dess har jag varit duktig. Jag har diskat, vikt kläder, gjort rent kattlådan, dammsugit och gått och handlat. Et maintenant? Nu när jag gjort allt som står ovan plus läst igenom alla favoritbloggar...?
onsdag 29 juni 2011
Min familj är en ett sår som emellanåt alltid blöder
Det är så. Ett sår som ständigt rivs upp och som jag ständigt plåstrar om. Plåstrar om tills nästa gång. Vi blir alla skadade av våra föräldrar sägs det men jag vet att somliga blir det mer än andra. Jag och min syster hör till somliga, tyvärr.
Vad gör man när ens syster ringer och gråter mitt i natten? Vad gör man med en mor som inte bara aktivt valt att leva med ögonbindel men som också har mage att spela moraliskt överlägsen och intala andra annat? Vad gör man med en så kallad far som förnedrar, tyranniserar och förminskar? En far som otaliga gånger överskrider gränser för hur man behandlar andra människor för att inte säga - sina närmaste, men som ändå alltid omges av kärlek från sin fru och sina barn?
Man går sin väg.
Man går sin väg ifrån allt och alla förutom sin syster/sitt vittne/sin historia, för vi två som växt upp med varandra och delat varandras verklighet, vi är för alltid förenade i det.
Jag lever på en annan kontinent, delvis för att det är lättare att markera avstånd så. Lättare att ha ett annat liv. Lättare att omge sig med andra människor. Lättare att andas. Lättare så.
Minns att jag hört nån säga "Familj är inte de människorna man föds med, familj är de människorna man själv hittar under livets gång". Och jag tror man måste leva så och det i synnerhet om familjen man föds med är destruktiv och orsakar mer smärta än den ger kärlek. Då måste man hitta andra vägar. Hitta andra människor att hålla närmast hjärtat.
Men vad gör man med sin så kallade mor och sin så kallade far? Klipper bandet en gång för alla? Eller, står ut med och spelar ett spel?
Jag var på kortfilmsfestival igår och en film sparkade mig rakt i magen. Titeln var Family portrait, animerad film om en familj med mamma, pappa och två barn som var hos en fotograf för familjeporträtt. Frustration och besvikelse anades i dialogen. Det blev en närbild på mamman som försökte ta av bröllopsringen men fingret expanderade i storlek och blev alldeles rött. Fotografen som försökte lätta upp stämningen genom att ge dem kuddar. Ett kuddkrig startade och slutade med att mamman kvävde pappan med en kudde.
Vad gör man med dem? Klipper av dem helt? Ett enda bestämt klipp och det är över?
Jag vet inte om jag kan. Men vad jag kan och vad jag jobbar på är att distansera mig från dem även emotionellt. Göra dem till bifigurer i periferin istället för centrala personer mitt i mitt liv. Inte söka erkännande hos dem. Inte söka råd hos dem. Inte ta vad de säger på något som helst allvar. Jag kan jobba på det.
Vad gör man när ens syster ringer och gråter mitt i natten? Vad gör man med en mor som inte bara aktivt valt att leva med ögonbindel men som också har mage att spela moraliskt överlägsen och intala andra annat? Vad gör man med en så kallad far som förnedrar, tyranniserar och förminskar? En far som otaliga gånger överskrider gränser för hur man behandlar andra människor för att inte säga - sina närmaste, men som ändå alltid omges av kärlek från sin fru och sina barn?
Man går sin väg.
Man går sin väg ifrån allt och alla förutom sin syster/sitt vittne/sin historia, för vi två som växt upp med varandra och delat varandras verklighet, vi är för alltid förenade i det.
Jag lever på en annan kontinent, delvis för att det är lättare att markera avstånd så. Lättare att ha ett annat liv. Lättare att omge sig med andra människor. Lättare att andas. Lättare så.
Minns att jag hört nån säga "Familj är inte de människorna man föds med, familj är de människorna man själv hittar under livets gång". Och jag tror man måste leva så och det i synnerhet om familjen man föds med är destruktiv och orsakar mer smärta än den ger kärlek. Då måste man hitta andra vägar. Hitta andra människor att hålla närmast hjärtat.
Men vad gör man med sin så kallade mor och sin så kallade far? Klipper bandet en gång för alla? Eller, står ut med och spelar ett spel?
Jag var på kortfilmsfestival igår och en film sparkade mig rakt i magen. Titeln var Family portrait, animerad film om en familj med mamma, pappa och två barn som var hos en fotograf för familjeporträtt. Frustration och besvikelse anades i dialogen. Det blev en närbild på mamman som försökte ta av bröllopsringen men fingret expanderade i storlek och blev alldeles rött. Fotografen som försökte lätta upp stämningen genom att ge dem kuddar. Ett kuddkrig startade och slutade med att mamman kvävde pappan med en kudde.
Vad gör man med dem? Klipper av dem helt? Ett enda bestämt klipp och det är över?
Jag vet inte om jag kan. Men vad jag kan och vad jag jobbar på är att distansera mig från dem även emotionellt. Göra dem till bifigurer i periferin istället för centrala personer mitt i mitt liv. Inte söka erkännande hos dem. Inte söka råd hos dem. Inte ta vad de säger på något som helst allvar. Jag kan jobba på det.
tisdag 28 juni 2011
What ever happens happens
W är tillbaka och det är fint. Han åker bort igen på söndag, denna gång blir han borta i fyra dagar och sen 18 juli drar han till Kanada i åtta dagar. Det är helt ok. Jag får vänja mig successivt vid att vara ensam i huset. Tror det är bra.
Igår hade jag presentation för organisationen jag praktiserar på. Introducerade personalen till hemsidan jag skapat. Feedbacken var overall positiv och chefen som inte kunde närvara rapporterade efteråt att hon är riktigt imponerad med allt - hur sidan blivit, hur personalen reagerat och framförallt - hur självständigt jag jobbat. Samtidigt har beröm droppat in från oväntat håll - de riktigt IT-kunniga har lyft på hatten de också.
Idag tisdag har jag fortfarande inte hört nåt från underättelsebyrån men av nån märklig anledning är jag inte nervös över det. Får jag tjänsten så har jag ett problem mindre. Får jag den inte så ska jag se till att skaffa mig nåt ännu bättre. Inom mig känner jag att möjligheterna trots seg start nu undan för undan öppnar upp sig.
Framförallt tänker jag se till att njuta av tillvaron och ha kul. Ikväll - kortfilmsfestival. Imorgon kväll - farwell party för älskade S.
Igår hade jag presentation för organisationen jag praktiserar på. Introducerade personalen till hemsidan jag skapat. Feedbacken var overall positiv och chefen som inte kunde närvara rapporterade efteråt att hon är riktigt imponerad med allt - hur sidan blivit, hur personalen reagerat och framförallt - hur självständigt jag jobbat. Samtidigt har beröm droppat in från oväntat håll - de riktigt IT-kunniga har lyft på hatten de också.
Idag tisdag har jag fortfarande inte hört nåt från underättelsebyrån men av nån märklig anledning är jag inte nervös över det. Får jag tjänsten så har jag ett problem mindre. Får jag den inte så ska jag se till att skaffa mig nåt ännu bättre. Inom mig känner jag att möjligheterna trots seg start nu undan för undan öppnar upp sig.
Framförallt tänker jag se till att njuta av tillvaron och ha kul. Ikväll - kortfilmsfestival. Imorgon kväll - farwell party för älskade S.
söndag 26 juni 2011
Bliss
Igår kväll hade jag plötsligt tre egeninbjudna gäster över på middag. Det var B, T och T:s nya flatmate M. Tre tjejor och en kille, plus en grön ärtsoppa lagad av mig, plus vin och plus vodka. Vi pratade, skrattade och kvällen till ära rökte jag en schweizisk cigarillo. B flippade pannkakor till efterrätt, samtidigt dansandes till min awesome playlist. T hade utmärkt hand med katten och M utbytte grundläggande svenska fraser med mig på uteplatsen, och berättade historian om hur hans svenska farmor hade hamnat i Sydafrika. Till min smått löjliga tillfredsställelse diggade de verkligen musiken och B tyckte till och med - "Why leave? I feel the party is here!".
Men fram mot elvasnåret gick vi och mötte upp med M:s vänner som hade födelsedagsparty på ett hotell på Buitenkant Street. Väl framme på stället tänkte jag "Ok... Lisbeth Salander och hennes crew" B tänkte likadant (så många Millennium triologin-referenser det blivit på senaste da). Hur som, vi stannade i tre timmar och studerade och interagerade med folket. Intressant... är allt jag har att säga om det.
Vaknade i morse med smärre baksmälla. Bakfull men lycklig, så där obefogat lycklig av ingen särskild anledning alls annat än att all is well. Men visst, bara jag tänker efter är skälen i allmänhet flerfaldiga - Jag bor i ett supermysigt hus mitt i staden, har en intelligent och omtänksam pojkvän, en egensinnig men lojal katt, vänner som får mig att skratta och som jag lockar skratt ur. Vad mer kan man begära förutom då att få betalt för jobb man gör? Men den lilla pusselbiten ska också falla. Det är bara en tidsfråga.
Annars, det som verkligen fattas mig. Fattas så att det känns liksom, det är utan tvekan syren. Att få sitta i köket och dricka kaffe med min fina, det skulle göra en helg som denna fulländad.
Men fram mot elvasnåret gick vi och mötte upp med M:s vänner som hade födelsedagsparty på ett hotell på Buitenkant Street. Väl framme på stället tänkte jag "Ok... Lisbeth Salander och hennes crew" B tänkte likadant (så många Millennium triologin-referenser det blivit på senaste da). Hur som, vi stannade i tre timmar och studerade och interagerade med folket. Intressant... är allt jag har att säga om det.
Vaknade i morse med smärre baksmälla. Bakfull men lycklig, så där obefogat lycklig av ingen särskild anledning alls annat än att all is well. Men visst, bara jag tänker efter är skälen i allmänhet flerfaldiga - Jag bor i ett supermysigt hus mitt i staden, har en intelligent och omtänksam pojkvän, en egensinnig men lojal katt, vänner som får mig att skratta och som jag lockar skratt ur. Vad mer kan man begära förutom då att få betalt för jobb man gör? Men den lilla pusselbiten ska också falla. Det är bara en tidsfråga.
Annars, det som verkligen fattas mig. Fattas så att det känns liksom, det är utan tvekan syren. Att få sitta i köket och dricka kaffe med min fina, det skulle göra en helg som denna fulländad.
lördag 25 juni 2011
Pojkvänsfritt
W åkte iväg till farmen själv denna helg. Vi brukar åka dit tillsammans en gång i månaden men denna gång kände jag bara inte för. Sa att de fick ha "A boys weekend", han, brorsan, deras gemensamma vän G och allt annat folk som vistas där och oftast är av manligt kön.
Jag och S vinkade av W och G vid fyratiden igår, sen fram mot kvällen dundrade vi fram i bakkien som W så omtänksamt överlämnade nyckeln till innan de for. Vi skulle till Waterfront för dokumentärsfilmfestival. Efter att ha svängt in på felaktiga gator otaliga gånger kom vi slutligen rätt och parkerade bilen långt ifrån andra, allt för att inte riskera att skada nån annan bil med monstret.
The Black Power Mixtape, filmen vi skulle se var producerad av svensk regissör som själv närvarade vid visningen. 20 timmars dokumentärfilmsmaterial från 60- och 70-talet där svensk media hade intervjuat och filmat tal av aktivister från black power-rörelsen i USA. Materialet hade hittats i SVT:s arkiv och klippts ner till en sammanhängande helhet på 93 minuter. Den var bra på alla vis - stark, rörande och stilistiskt snygg. En succé hos publiken som var väldigt engagerad i diskussionen efteråt. När det hela var över passade jag på att utbyta några ord med regissören som blev glad att träffa en annan svensk i rummet men som snart blev överröst av andra med frågor och kommentarer.
Jag och S gick från salongen där vi genast sprang på vänner från organisationen vi praktiserat på. Jag stod och pratade en av dem M när hon plötsligt presenterade någon som visade sig vara DA(!). Jag hade redan handen i hans när han bara: "We know each other already!" och vi började prata han och jag, mest han som berättade att han snart skulle resa till Sverige i jobb, att han faktiskt nu jobbade på en svensk organisation, att han var helt hooked på Stieg Larssons Milleniumserie men att den förstörde hans drömbild av Sverige som utopia m.m, m.m. Sen från det ena till det andra undrade han hur det gått med min pojkvän och om vi har planer på att gifta oss(?!). Han avslutade med att informera om var han skulle festa under kvällen och rusade sen iväg just så som jag minns att han alltid brukade göra. Intressant man... Det är lätt att se vad jag såg hos honom. Samtidigt så har jag nånstans också insett att han är alldeles för energisk för mig. Alldeles. Jag menar - snabbpratare, kvantitetspratare och sprätt i benen precis hela tiden. I längden hade jag inte orkat.
Efteråt körde jag hem S, parkerade bakkien utanför huset och kurade ihop i sängen med katten intill mig. Hade gärna haft W där också under natten, en trygghet och lyx jag vant mig vid.
Ikväll är jag medbjuden på fest av svenska T. Kommer va helt nya människor där så det kan bli intressant...
Jag och S vinkade av W och G vid fyratiden igår, sen fram mot kvällen dundrade vi fram i bakkien som W så omtänksamt överlämnade nyckeln till innan de for. Vi skulle till Waterfront för dokumentärsfilmfestival. Efter att ha svängt in på felaktiga gator otaliga gånger kom vi slutligen rätt och parkerade bilen långt ifrån andra, allt för att inte riskera att skada nån annan bil med monstret.
The Black Power Mixtape, filmen vi skulle se var producerad av svensk regissör som själv närvarade vid visningen. 20 timmars dokumentärfilmsmaterial från 60- och 70-talet där svensk media hade intervjuat och filmat tal av aktivister från black power-rörelsen i USA. Materialet hade hittats i SVT:s arkiv och klippts ner till en sammanhängande helhet på 93 minuter. Den var bra på alla vis - stark, rörande och stilistiskt snygg. En succé hos publiken som var väldigt engagerad i diskussionen efteråt. När det hela var över passade jag på att utbyta några ord med regissören som blev glad att träffa en annan svensk i rummet men som snart blev överröst av andra med frågor och kommentarer.
Jag och S gick från salongen där vi genast sprang på vänner från organisationen vi praktiserat på. Jag stod och pratade en av dem M när hon plötsligt presenterade någon som visade sig vara DA(!). Jag hade redan handen i hans när han bara: "We know each other already!" och vi började prata han och jag, mest han som berättade att han snart skulle resa till Sverige i jobb, att han faktiskt nu jobbade på en svensk organisation, att han var helt hooked på Stieg Larssons Milleniumserie men att den förstörde hans drömbild av Sverige som utopia m.m, m.m. Sen från det ena till det andra undrade han hur det gått med min pojkvän och om vi har planer på att gifta oss(?!). Han avslutade med att informera om var han skulle festa under kvällen och rusade sen iväg just så som jag minns att han alltid brukade göra. Intressant man... Det är lätt att se vad jag såg hos honom. Samtidigt så har jag nånstans också insett att han är alldeles för energisk för mig. Alldeles. Jag menar - snabbpratare, kvantitetspratare och sprätt i benen precis hela tiden. I längden hade jag inte orkat.
Efteråt körde jag hem S, parkerade bakkien utanför huset och kurade ihop i sängen med katten intill mig. Hade gärna haft W där också under natten, en trygghet och lyx jag vant mig vid.
Ikväll är jag medbjuden på fest av svenska T. Kommer va helt nya människor där så det kan bli intressant...
onsdag 22 juni 2011
Intervju
Så denna dära underrättelsebyrån ligger typ 8km från där jag bor och fantastiskt nog så har Kapstadens stadsbusssystem nyligen börjat rulla - Heja utveckling! Och bussystemet är så välstrukturrerat att bussarna till och med har helt egna vägar att åka på och alla hållsplatser har tak och biljetter kontrolleras innan påstigning... Ja, jag vart impressed helt enkelt.
Vad jag inte kunde klura ut var var exakt var bussen stannar men stationen jag gick av på hade samma namn som gatan där byrån ligger, så hur svårt kan det va? Uhm, ganska svårt visade det sig. Hållplatsen var precis i början av denna långa gata och byrån typ i andra änden. När jag väl tagit mig fram till området där det ligger var nästa problem - hitta rätt ingång, så många skyltar över olika ingångar men en underrättelsebyrå skyltar ju inte precis med namnet...
För första gången i min historia anlände jag sent till en intervju - 15 min. Som tur var hade jag numret till deras HR-person så jag ringde redan innan och meddelade min försening. Min stress rann trots allt av mig när jag träffade de tre intervjupersonerna som var avslappnade och vänligt inställda. Jag som hade förberett mig på en serious interrogation blev förvånad när det framkom att de tycker att jag är mer än kvalificerad för tjänsten, och att deras frågor mer rörde hur de kunde hålla en person som mig stimulerad och motiverad.
Summa summarum: Det kändes bra. Jag fick en positiv bild av chefen, deras managers och det de gör. Nu återstår bara en kortare väntan på besked som ska komma i slutet av denna eller i början av nästa vecka.
Vad jag inte kunde klura ut var var exakt var bussen stannar men stationen jag gick av på hade samma namn som gatan där byrån ligger, så hur svårt kan det va? Uhm, ganska svårt visade det sig. Hållplatsen var precis i början av denna långa gata och byrån typ i andra änden. När jag väl tagit mig fram till området där det ligger var nästa problem - hitta rätt ingång, så många skyltar över olika ingångar men en underrättelsebyrå skyltar ju inte precis med namnet...
För första gången i min historia anlände jag sent till en intervju - 15 min. Som tur var hade jag numret till deras HR-person så jag ringde redan innan och meddelade min försening. Min stress rann trots allt av mig när jag träffade de tre intervjupersonerna som var avslappnade och vänligt inställda. Jag som hade förberett mig på en serious interrogation blev förvånad när det framkom att de tycker att jag är mer än kvalificerad för tjänsten, och att deras frågor mer rörde hur de kunde hålla en person som mig stimulerad och motiverad.
Summa summarum: Det kändes bra. Jag fick en positiv bild av chefen, deras managers och det de gör. Nu återstår bara en kortare väntan på besked som ska komma i slutet av denna eller i början av nästa vecka.
tisdag 21 juni 2011
Den skrämmande realisten
Det är söndagskväll och jag och W står i köket och pysslar efter att jag haft skype-samtal med mamma. Jag nämner att hon nu ser oss som gifta - life partners=gifta utan att ha arrangerat och haft festen. Han undrar vad jag tycker om det, att hon ser det så. Jag sammanfattar att det verkar göra henne glad och så länge hon är glad får hon gärna tro att det är så, att jag typ nått ett mål och blivit mer vuxen. W undrar om det inte är vad alla vill - Gifta sig med nån nån gång. Jag bara: "Is that so!? It's never been something I've dreamt of or wished for. Seriously!"
Han blir tyst så det blir min tur att fråga om han kan tänka sig att leva ett liv utan att gifta sig. Ett sånt liv med "children born out of wedlock" och alla andra nedvärderande termer. Han - jo, det kan han. Man får bara ordna med testamente och alla praktiska detaljer som en ordningsman som han själv alltid först tänker på. Samtidigt undrar han om det inte skulle få mig att känna annorlunda att bli presenterad som hans fru istället för flickvän eller X, annorlunda på ett positivt sätt men jag svarar "Not really."
Och han: "X, what do you have against marriage?" Jag: "I just think people stand a better chance of being happy if they don't get married, that's all." W skrattar uppgivet och skakar på huvudet. Menar att han inte riktigt bestämt sig för hur han känner för min extrema saklighet, vet inte om han tycker den är tuff eller bara väldigt skrämmande.
Han blir tyst så det blir min tur att fråga om han kan tänka sig att leva ett liv utan att gifta sig. Ett sånt liv med "children born out of wedlock" och alla andra nedvärderande termer. Han - jo, det kan han. Man får bara ordna med testamente och alla praktiska detaljer som en ordningsman som han själv alltid först tänker på. Samtidigt undrar han om det inte skulle få mig att känna annorlunda att bli presenterad som hans fru istället för flickvän eller X, annorlunda på ett positivt sätt men jag svarar "Not really."
Och han: "X, what do you have against marriage?" Jag: "I just think people stand a better chance of being happy if they don't get married, that's all." W skrattar uppgivet och skakar på huvudet. Menar att han inte riktigt bestämt sig för hur han känner för min extrema saklighet, vet inte om han tycker den är tuff eller bara väldigt skrämmande.
onsdag 15 juni 2011
More good stuff
- Har en jobbintervju inbokad nästa vecka som researcher för en världsomspännande underrättelsebyrå. Hitta skurkar och hänga ut dem på nätet, typ. Lite Lisbeth Salander och Milton Security...
- Mitt life partner visa har blivit "approved"=Jag är inte illegal längre.
High five på dessa båda!
- Mitt life partner visa har blivit "approved"=Jag är inte illegal längre.
High five på dessa båda!
tisdag 14 juni 2011
Saker och ting börjar röra sig
Det är över två veckor sedan vi flyttade. Den värsta flytten jag varit med om ever (och det säger jag i egenskap av att vara flyttveteran delux). W hade totalt underestimerat mängden av prylar han äger. Vad som skulle varit en flyttdag med ett flyttlass blev ett antal turer fram och tillbaka mellan städerna, sammanlagt fyra släpvagnar med saker. Sen tog det oss en vecka att få det att se ok ut i huset men vafan... Nu är vi ju här så att eh... jag har nästan, nästan glömt hur jobbigt det där flyttandet var.
Nu börjar livet sakta men säkert ta den form jag önskat med mer sociala aktiviteter som spontanbesök av vänner, utgångar och luncher på stan. Jag har också spenderat mer tid på organisationen där jag praktiserar. Igår hade jag en presentation inför bossen där jag visade arbetet jag gjort med nya hemsidan. Hon blev glad. Mycket glad och tacksam. Min förhoppning har hela tiden varit att de ska inse att de verkligen behöver en kommunikatör, det och vilken stjärna jag är och sen lägga ihop det ena med det andra=anställa mig. Trodde dock jag skulle behöva överlämna en skriftlig plädering i form av rapport men hör och häpna - bossen förekom mig. Efter presentationen igår berättade hon att hon ska lägga fram en budget för lön till en communication officer varpå hon undrade om jag är intresserad (!)
Så, ingenting är skrivet i sten ännu. Det kommer som allt annat i landet bli en snårig process som kommer ta tid och som på vägen också kan komma att skita sig, men i alla fall... Det är ett acknowledgment och jag kommer att bidra med mitt bästa för att realisera denna idé.
Nu börjar livet sakta men säkert ta den form jag önskat med mer sociala aktiviteter som spontanbesök av vänner, utgångar och luncher på stan. Jag har också spenderat mer tid på organisationen där jag praktiserar. Igår hade jag en presentation inför bossen där jag visade arbetet jag gjort med nya hemsidan. Hon blev glad. Mycket glad och tacksam. Min förhoppning har hela tiden varit att de ska inse att de verkligen behöver en kommunikatör, det och vilken stjärna jag är och sen lägga ihop det ena med det andra=anställa mig. Trodde dock jag skulle behöva överlämna en skriftlig plädering i form av rapport men hör och häpna - bossen förekom mig. Efter presentationen igår berättade hon att hon ska lägga fram en budget för lön till en communication officer varpå hon undrade om jag är intresserad (!)
Så, ingenting är skrivet i sten ännu. Det kommer som allt annat i landet bli en snårig process som kommer ta tid och som på vägen också kan komma att skita sig, men i alla fall... Det är ett acknowledgment och jag kommer att bidra med mitt bästa för att realisera denna idé.
söndag 12 juni 2011
fredag 27 maj 2011
Vinden vänder
Jag har bestämt att vinden ska vända. Det bara är så. Det här märkliga året... Så mycket tragik. Så mycket smärta. Så mycket gråt. Så mycket omvärdering av livet. Så mycket omvärdering av människor i livet. Så mycket behov av nya förhållningssätt.
Snart har halva året passerat. Och den resterande halvan är den bra halvan. Till och med den magiska halvan. Det är ju så mina år sett ut så långt jag kan minnas. De har emmellanåt varit tuffa och pissiga men mot slutet har det alltid styrt upp sig ändå. Och så även denna gång.
På måndag går flyttlasset till vårt hus. A fresh new start. Och jag ska bli bättre med den. Hjälpa mig själv så jag får tillbaka förmågan att hjälpa andra. Harder, better, faster, stronger. Amen.
Snart har halva året passerat. Och den resterande halvan är den bra halvan. Till och med den magiska halvan. Det är ju så mina år sett ut så långt jag kan minnas. De har emmellanåt varit tuffa och pissiga men mot slutet har det alltid styrt upp sig ändå. Och så även denna gång.
På måndag går flyttlasset till vårt hus. A fresh new start. Och jag ska bli bättre med den. Hjälpa mig själv så jag får tillbaka förmågan att hjälpa andra. Harder, better, faster, stronger. Amen.
måndag 23 maj 2011
Vi ska alla en gång dö
Förra veckan... Bland de jobbigaste i mitt liv hittills. Sömnlösa nätter där både jag och W badat i kallsvettningar. Vaknat upp med ett ryck och inte fattat att vi faktiskt drömt om bilolyckor. Att det inte är på riktigt. Inte längre. inte nu. Vankat fram och tillbaka i lägenheten mitt i natten och oroat varandra.
Allting kulminerade i torsdags. I torsdags när W tappat sin plånbok med både personliga och företags-bankkort och på det kvaddat sin jobbdator. När han sent på kvällen sammanfattade att "It can't get worse" och mobilen plötsligt ringer. Ringer för att meddela att hans bästa vän kommer att dö inom 24 timmar... Då var det min tur att vara stark för honom.
Hans bästa vän som för ett år sen blev helt fri från cancer. Hans bästa vän som insjuknade i eftereffekterna av behandlingen i höstas. Han vars kropp i rasande takt brutits ner, tills allt som återstått varit hans vilja.
W:s bästa vän. Han dog i fredags kl. 18.50, 29 år gammal.
Denna vecka av död. En påminnelse om hur grymt livet kan va. Hur grymt och oförutsägbart.
En påminnelse om att allt som är, är det som är nu. Att allt vi har är denna lånade tid och varandra. Varandra.
Vi måste ta hand om varandra.
Allting kulminerade i torsdags. I torsdags när W tappat sin plånbok med både personliga och företags-bankkort och på det kvaddat sin jobbdator. När han sent på kvällen sammanfattade att "It can't get worse" och mobilen plötsligt ringer. Ringer för att meddela att hans bästa vän kommer att dö inom 24 timmar... Då var det min tur att vara stark för honom.
Hans bästa vän som för ett år sen blev helt fri från cancer. Hans bästa vän som insjuknade i eftereffekterna av behandlingen i höstas. Han vars kropp i rasande takt brutits ner, tills allt som återstått varit hans vilja.
W:s bästa vän. Han dog i fredags kl. 18.50, 29 år gammal.
Denna vecka av död. En påminnelse om hur grymt livet kan va. Hur grymt och oförutsägbart.
En påminnelse om att allt som är, är det som är nu. Att allt vi har är denna lånade tid och varandra. Varandra.
Vi måste ta hand om varandra.
måndag 16 maj 2011
Det mest fruktansvärda
Det mest fruktansvärda är ett dött barn liggandes på vägen.
Ljudet av skrikande bilhjul. Mitt skrik, W:s skrik. Bilarnas likgiltighet. De som bara passerar. W som tar upp mobilen och springer fram till henne. W som flyttar bilen framför hennes lilla kropp, trasiga kropp, och vi som tillsammans omdirigerar trafiken. En Greyhoundbuss med feta vita turister som klistrar sig mot rutorna.
50 minuters väntan på polis och frågorna när de äntligen kommer. En "hit and run". Rester av krossade billyktor på vägen. Synen av hennes ena välbehållna bruna sandal, 30 meter från själva kroppen. Poliserna som debaterar vem som ska täcka över kroppen och med vad. Ingen frivillighet. Ingen värdighet. Ingen värdighet.
Och jag undrar hur jag nånsin ska kunna stänga ögonlocken utan synen av henne på näthinnan.
Ljudet av skrikande bilhjul. Mitt skrik, W:s skrik. Bilarnas likgiltighet. De som bara passerar. W som tar upp mobilen och springer fram till henne. W som flyttar bilen framför hennes lilla kropp, trasiga kropp, och vi som tillsammans omdirigerar trafiken. En Greyhoundbuss med feta vita turister som klistrar sig mot rutorna.
50 minuters väntan på polis och frågorna när de äntligen kommer. En "hit and run". Rester av krossade billyktor på vägen. Synen av hennes ena välbehållna bruna sandal, 30 meter från själva kroppen. Poliserna som debaterar vem som ska täcka över kroppen och med vad. Ingen frivillighet. Ingen värdighet. Ingen värdighet.
Och jag undrar hur jag nånsin ska kunna stänga ögonlocken utan synen av henne på näthinnan.
lördag 14 maj 2011
28
Det är min födelsedag. Jag vaknar upp av W:s pussar i nacken. Det är kallt men katten ligger som en liten värmelampa intill mina smalben. "Happy birthday my love. How does it feel to be 28?" Jag suckar och svarar att jag känner mig gammal. Då undrar han vilket år jag skulle gå tillbaka till om jag kunde. När kände jag mig som bäst?
20 fyllda och precis hemkommen från ett halvår i Paris. En känsla av att vara oövervinnerlig...
23 år och tillbaka från utbytestermin i Sydafrika. En kandidatexamen på papper och annars mest förvirring.
24 år och jag tjänar pengar. Gillar synen av lönespecifikation men hatar vad jag gör för det.
25 år och känner att jag är på väg nånstans igen. Jag lär mig nya saker och utvecklas. En värd känsla.
Så jag svarar - Nej, hur det än var och hur det än är för tillfället vill jag aldrig gå tillbaka igen, det är redan gjort. Nu - Come what may.
20 fyllda och precis hemkommen från ett halvår i Paris. En känsla av att vara oövervinnerlig...
23 år och tillbaka från utbytestermin i Sydafrika. En kandidatexamen på papper och annars mest förvirring.
24 år och jag tjänar pengar. Gillar synen av lönespecifikation men hatar vad jag gör för det.
25 år och känner att jag är på väg nånstans igen. Jag lär mig nya saker och utvecklas. En värd känsla.
Så jag svarar - Nej, hur det än var och hur det än är för tillfället vill jag aldrig gå tillbaka igen, det är redan gjort. Nu - Come what may.
onsdag 11 maj 2011
Från den ljusa sidan
Som man märker på inläggen har jag på senaste tid varit rädd och stressad över en massa saker. Saker som framförallt bottnar i en oro över att min tid, som den ser ut just nu, och har gjort sen jag kommit tillbaka ner till Sydafrika, är bortslösad. Att jag står still i utvecklingen liksom. Men egentligen, om jag tänker efter, så lär mig livet som det är här och nu en jäkla massa:
1. Språk: Att bli king på engelska är ett livstidsprojekt, för antalet ord och nyanser kan bara inte mätas med svenskan. Jag talar, hör och läser språket dagligen=påtaglig utveckling. Så, slipade engelskakunskaper plus grundläggande kunskaper i ett femte språk - afrikaans.
2. Webbproduktion: Många försök till att skapa hemsidor har gjorts från min sida tidigare men nu jobbar jag på ett konkret projekt som inte tillåter mig kasta in handduken och faila. Dessutom - betalt webbjobb runt hörnet då jag ska göra hemsidan för företaget där W jobbar.
3. Insikter i biståndsansökning: Var på möte med en person i ledningsposition på gamla praktikplatsen. Hon föreslog att jag skulle ordna med anslag så jag kan jobba med jämställdhetsfrågor och våld mot kvinnor hos dem. Det är en lång och snårig process, jag vet det. Men samtidigt har jag givits möjligheten som jag inte har i egenskap av att som individ söka pengar till projekt.
4. Scooterkörning: Haha! Den var oväntad men jag älskar't. I framtiden siktar jag på att avancera till motorcykel då turer bak på W:s Suzuki inspirerat mig.
Och sen det här med saker att se fram emot där flytten till huset i Cape Town toppar listan. I och med det steget kommer livet att ha full potential att förändras, så väl socialt som jobbmässigt - ingen mer isolering i konservativ småstad och inget mer jävla 3 timmars kommunal transport om dagen. Hurra!
1. Språk: Att bli king på engelska är ett livstidsprojekt, för antalet ord och nyanser kan bara inte mätas med svenskan. Jag talar, hör och läser språket dagligen=påtaglig utveckling. Så, slipade engelskakunskaper plus grundläggande kunskaper i ett femte språk - afrikaans.
2. Webbproduktion: Många försök till att skapa hemsidor har gjorts från min sida tidigare men nu jobbar jag på ett konkret projekt som inte tillåter mig kasta in handduken och faila. Dessutom - betalt webbjobb runt hörnet då jag ska göra hemsidan för företaget där W jobbar.
3. Insikter i biståndsansökning: Var på möte med en person i ledningsposition på gamla praktikplatsen. Hon föreslog att jag skulle ordna med anslag så jag kan jobba med jämställdhetsfrågor och våld mot kvinnor hos dem. Det är en lång och snårig process, jag vet det. Men samtidigt har jag givits möjligheten som jag inte har i egenskap av att som individ söka pengar till projekt.
4. Scooterkörning: Haha! Den var oväntad men jag älskar't. I framtiden siktar jag på att avancera till motorcykel då turer bak på W:s Suzuki inspirerat mig.
Och sen det här med saker att se fram emot där flytten till huset i Cape Town toppar listan. I och med det steget kommer livet att ha full potential att förändras, så väl socialt som jobbmässigt - ingen mer isolering i konservativ småstad och inget mer jävla 3 timmars kommunal transport om dagen. Hurra!
tisdag 3 maj 2011
Don't think less of you. Just think less about you.
Jag har gått ner mig. Jag har gått livskris ner mig. Frou-Frou 28 år skulle vara en självständig kvinna, en kvinna mitt i karriären. Phaa!! Hon skulle inte i alla fall inte vara nån kvinna som börjar grina hur som helst var som helst. Nej, hon skulle vara i kontroll, framförallt. Error!
W, jag tycker synd om W. Han som står ut. Han som gör allt han kan för en jävla flickvän som bara rycker på axlarna. Hur orkar han?
Och när innehållet i mitt huvud är som svartast. När jag bara räknar ner dagarna till min eventuella domedag då är det ändå en liten röst där som stadigt säger - Du måste ändra din attityd för allt börjar just med en förändrad attityd. Och jag vet ju det. Jag vet ju det, vet ju det, vet ju det.
W, jag tycker synd om W. Han som står ut. Han som gör allt han kan för en jävla flickvän som bara rycker på axlarna. Hur orkar han?
Och när innehållet i mitt huvud är som svartast. När jag bara räknar ner dagarna till min eventuella domedag då är det ändå en liten röst där som stadigt säger - Du måste ändra din attityd för allt börjar just med en förändrad attityd. Och jag vet ju det. Jag vet ju det, vet ju det, vet ju det.
torsdag 21 april 2011
Huset
W har varit på jakt efter ett bo till oss ända sen jag åkte iväg i augusti. Jag har varit ganska skeptisk till idén, tyckt att "Why don't we just rent a place?", men han har envisats. Menar på - varför slänga bort pengar man aldrig får tillbaka på hyra när man istället kan investera de pengarna i ett boende, pengar som man sen får tillbaka när man lämnar stället. Och ja... när han lägger fram det så så låter det ju vettigt liksom.
Så ja, han har till en början ensam i fem månader kollat runt på ställen som alltid varit något av en besvikelse på ena eller andra sättet och likaså har det varit nu när jag följt med honom. Vi konstaterade för inte så länge sen att det förmodligen kommer att ta tid att hitta det där huset, kanske till och med så lång tid som ett år eller mer. Men... Men... så parkerade vi bilen utanför det där huset och vibbarna kändes rätt redan från utsidan, och insidan, den bara ropade våra namn och för första gången kunde vi säga att - Här vill vi bo! Men det är skillnad mellan att vilja och att få sin vilja igenom.
Vi började buda och kunde inte annat än hoppas.
Men så för några veckor sen skrev vi kontrakt med husägaren och idag skriver W kontrakt med banken. Och vi, vi flyttar in senast i början på juni. Så mycket längt!
Så ja, han har till en början ensam i fem månader kollat runt på ställen som alltid varit något av en besvikelse på ena eller andra sättet och likaså har det varit nu när jag följt med honom. Vi konstaterade för inte så länge sen att det förmodligen kommer att ta tid att hitta det där huset, kanske till och med så lång tid som ett år eller mer. Men... Men... så parkerade vi bilen utanför det där huset och vibbarna kändes rätt redan från utsidan, och insidan, den bara ropade våra namn och för första gången kunde vi säga att - Här vill vi bo! Men det är skillnad mellan att vilja och att få sin vilja igenom.
Vi började buda och kunde inte annat än hoppas.
Men så för några veckor sen skrev vi kontrakt med husägaren och idag skriver W kontrakt med banken. Och vi, vi flyttar in senast i början på juni. Så mycket längt!
onsdag 13 april 2011
Den där vägen
Den är inte så väldigt spikrak, va. Eller ja, i mitt fall känns den mer som en Alice i Underlandet-labyrint, men so what? Jag tror att har man bara bestämt sig för vad man vill så måste man också välja att ha tillit till att vägen man valt är den rätta och att den leder någonstans. Att den faktiskt leder någonstans, fast alla kartor och let alone - GPSer säger "okänd mark". Och sen kanske man inte borde ställa in tunnelseendet helt och hållet endast på det där målet, för då missar man själva resan.
Och ja, det kommer va dagar då man förbannar sitt val. Det kommer va dagar då man lyssnar till mamma som säger "men om du hade gjort si eller så, istället." Det kommer va dagar då man frågar sig - Vad fan har jag gjort?
Men det kommer också va dagar då man tittar ut från sitt fönster och inte ser ett enda moln, eller man ser ett stort enda moln men att det lagt sig vackert som en svävande duk över Table Mountain. Det kommer va dagar då man möter den vänligaste mannen på hela Home Affairs och han kommer va hjälpsam och svara vänligt och uttömmande på alla frågor. Det kommer va dagar då man faktiskt tagit sig upp till toppen av det där berget, precis i tid till solnedgången.
Oj, jag svamlar. Hjälp, jag svamlar, som en annan Anna Gavalda.
Och ja, det kommer va dagar då man förbannar sitt val. Det kommer va dagar då man lyssnar till mamma som säger "men om du hade gjort si eller så, istället." Det kommer va dagar då man frågar sig - Vad fan har jag gjort?
Men det kommer också va dagar då man tittar ut från sitt fönster och inte ser ett enda moln, eller man ser ett stort enda moln men att det lagt sig vackert som en svävande duk över Table Mountain. Det kommer va dagar då man möter den vänligaste mannen på hela Home Affairs och han kommer va hjälpsam och svara vänligt och uttömmande på alla frågor. Det kommer va dagar då man faktiskt tagit sig upp till toppen av det där berget, precis i tid till solnedgången.
Oj, jag svamlar. Hjälp, jag svamlar, som en annan Anna Gavalda.
torsdag 7 april 2011
Inbillningssjuk
Nånting gnager. Gnager och kliar här inuti. Det har gjort det länge nu. En illusion jag burit med mig - att mitt liv inte börjat på riktigt förrän jag har "det där jobbet" - jobbet som är så jag. Jag vet inte... Kanske har jag hela tiden gått och väntat på nånting jag ska få gömma mig i - en tillflyktsort som uppslukar allt. Nånting där jag får visa att jag är så bra på, så att det blir mitt liv. As for the rest, där känner jag bara med halva hjärtat. Jag vill älska människor mer, intressera mig mer, bry mig mer. Men om sanningen ska fram så håller jag alla på armlängds avstånd. Det blir väl lättare så - att inte göra sig emotionellt beroende, att veta att vilken skit som än drabbar en här i livet så kan man alltid fall apart and start again, för man är inte beroende utav någon kontext som innefattar människor att gömma sig hos.
Och fuck, jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske bara att det här är en sån dag. En dag då jag låter mitt sinne bedra mig.
Och fuck, jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske bara att det här är en sån dag. En dag då jag låter mitt sinne bedra mig.
måndag 4 april 2011
Dagarna som går
Det har varit en ljuvlig helg. Den började med middag på en av mina favoritrestauranger i CT - Simply Asia, tillsammans med B, hennes vän J och W. Vi pratade husköp, jobb (J är rekryterare o har lovat att hålla utkik efter nåt åt mig) och B:s chans att bli TV-profil (hon har varit på intervju för jobb som programledare på Sydafrikas största TV-bolag).
På lördagen åkte jag och W till det enorma köpcentret Canal Walk eftersom jag behövde shoppa kläder vilket är ett hopplöst mission i detta land. Varje butik man kliver in i är som "Hej 90-tal!" med sliskiga volangblusar, kristen längd på kjolar, stickade kortärmade toppar och breda lackbälten påklistrade på vartannat plagg. Går inte ens att hitta decent basplagg för de är i skumma längder och av tvivelaktigt material. Snälla någon, ge mig H&M please. Efter veckor av jakt efter en bikini hittade jag i förra veckan den säkert enda acceptabla bikinin på hela den västra kusten (en där trosan inte hade hög skurning à la Bay Watch och toppen var utan bygel). Christ! Hur som, i lördags lyckades jag i alla fall hitta en snygg jacka som var i grått jeans tyg och av biker modell. Under tiden hann vi också med en film - No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman. Underhållande feel good rulle liksom.
Igår satte jag mig för första gången bakom ryggen på W på hans motorcykel. Vi åkte några mil bort till en konstnärsby där vi åt lunch. Det var helt fantastiskt med vinden, bergslandskapen och vinodlingarna vi svishade förbi. Hade inte vågat tro att jag skulle gilla det så mycket.
På lördagen åkte jag och W till det enorma köpcentret Canal Walk eftersom jag behövde shoppa kläder vilket är ett hopplöst mission i detta land. Varje butik man kliver in i är som "Hej 90-tal!" med sliskiga volangblusar, kristen längd på kjolar, stickade kortärmade toppar och breda lackbälten påklistrade på vartannat plagg. Går inte ens att hitta decent basplagg för de är i skumma längder och av tvivelaktigt material. Snälla någon, ge mig H&M please. Efter veckor av jakt efter en bikini hittade jag i förra veckan den säkert enda acceptabla bikinin på hela den västra kusten (en där trosan inte hade hög skurning à la Bay Watch och toppen var utan bygel). Christ! Hur som, i lördags lyckades jag i alla fall hitta en snygg jacka som var i grått jeans tyg och av biker modell. Under tiden hann vi också med en film - No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman. Underhållande feel good rulle liksom.
Igår satte jag mig för första gången bakom ryggen på W på hans motorcykel. Vi åkte några mil bort till en konstnärsby där vi åt lunch. Det var helt fantastiskt med vinden, bergslandskapen och vinodlingarna vi svishade förbi. Hade inte vågat tro att jag skulle gilla det så mycket.
onsdag 30 mars 2011
Pendlar mellan 1 och 0
Mitt liv just nu:
En galen hund som vaktar innergården på fastigheten vi bor i i staden jag hatar. Det blir för mycket av det ibland och det får mig att börja gråta.
Ett hus med rätt placering i Kapstaden. Mysigt litet men högt i tak och franska fönster mot söt innergård. Jag och W som ler godkännande mot varandra från entré till sorti under visningen.
Bisarra syner man bara ser i det här landet - som en kille som åker snålskjuts med vår bil, sittandes i en jävla kundvagn (!) Människors ansiktsuttryck under denna kilometerlånga färd. Helt priceless.
Teatrar, restaurangbesök... Vänner som jag håller kontakten med men som det är svårt att träffa när man vill på grund av avståndet.
Svenska T som är som sänd från himlen. Jag har lärt mig att hålla mig undan från svenskar då jag minst av allt vill leva i en svensk kolonibubbla men hon får vara undantaget. Hon hjälper mig med de tekniska bitarna jag måste lära mig om hemsidor sen sitter vi och lunchar på favoritcaféet i timmar. Så mycket erfarenheter och kulturintryck att dela.
VD:n på kommunikationsbyrån som är intresserad men reserverad. Hur skriver jag egentligen utan hjälp med editing? Hur står det egentligen till med mitt visa status? Frågor hon vill veta.
Och sen den svenska arbetsgivaren som annonserat ut DEN posten. Så som jag egentligen bara känt vid ett tillfälle tidigare - Det där är jag, till 100% Jag kan landet, staden, organisationen (har gjort praktik i samma hus) och ämnet. It can only be me. Men som vanligt kommer konkurrensen vara stenhård. Det är alltid att räkna med.
Sist mina bröst som fått fler kommentarer än brukligt. Putar så synligt ut som plötsligt uppblåsta. Snälla, snälla, snälla, snälla - låt det inte vara ett dåligt omen. Att bli ett preggo just nu är det sista jag vill.
En galen hund som vaktar innergården på fastigheten vi bor i i staden jag hatar. Det blir för mycket av det ibland och det får mig att börja gråta.
Ett hus med rätt placering i Kapstaden. Mysigt litet men högt i tak och franska fönster mot söt innergård. Jag och W som ler godkännande mot varandra från entré till sorti under visningen.
Bisarra syner man bara ser i det här landet - som en kille som åker snålskjuts med vår bil, sittandes i en jävla kundvagn (!) Människors ansiktsuttryck under denna kilometerlånga färd. Helt priceless.
Teatrar, restaurangbesök... Vänner som jag håller kontakten med men som det är svårt att träffa när man vill på grund av avståndet.
Svenska T som är som sänd från himlen. Jag har lärt mig att hålla mig undan från svenskar då jag minst av allt vill leva i en svensk kolonibubbla men hon får vara undantaget. Hon hjälper mig med de tekniska bitarna jag måste lära mig om hemsidor sen sitter vi och lunchar på favoritcaféet i timmar. Så mycket erfarenheter och kulturintryck att dela.
VD:n på kommunikationsbyrån som är intresserad men reserverad. Hur skriver jag egentligen utan hjälp med editing? Hur står det egentligen till med mitt visa status? Frågor hon vill veta.
Och sen den svenska arbetsgivaren som annonserat ut DEN posten. Så som jag egentligen bara känt vid ett tillfälle tidigare - Det där är jag, till 100% Jag kan landet, staden, organisationen (har gjort praktik i samma hus) och ämnet. It can only be me. Men som vanligt kommer konkurrensen vara stenhård. Det är alltid att räkna med.
Sist mina bröst som fått fler kommentarer än brukligt. Putar så synligt ut som plötsligt uppblåsta. Snälla, snälla, snälla, snälla - låt det inte vara ett dåligt omen. Att bli ett preggo just nu är det sista jag vill.
tisdag 22 mars 2011
Mad weekend
På fredagkväll, timmen innan solen gick ner, smällde jag och W upp ett tält stort som ett vardagsrum. Lätt det största på vår sida campingen. Hans tremanna-tält hade gått i sönder och lösningen blev detta åttamanna som han aldrig byggt upp tidigare. Det tog sin lilla tid att få till det hela men vi blev klara precis innan mörkret kom.
Sen har det druckits öl och drinkar hela helgen. Det har lyssnats till skön musik och det har solats i gräset. Vi blev stammisar hos en dude som hade ett crêperi. Söta crêpes med hemgjord kola, banan och rostade nötter. Salta crêpes med blandade ostar, soltorkad tomat, kronärtskocka och oliver. På kvällarna var månen stor och ljus, full och tydligen närmare jorden än den varit på x antal år. Jag är inte den som gärna tältar på festivaler men väderförhållandena var helt perfekta. Nånstans mellan 25 och 30 grader med en konstant skön bris. Inga lergropar där inte. Jag till och med lyckades sova gott på campingen för första gången ever.
Finaste S var också där och på söndagen fick vi tre idén att gå till en spåtant. En och en pratade vi med denna Madam Anne och S började gråta, jag blev omtumlad,och W bara jävligt nöjd. Med mig pratade hon mer dåtid och nutid än framtid. Var spot on med min trassliga barndom och hur det påverkar mig nu. Hon undrade om jag hade en fråga att ställa henne och jag undrade om min dröm är nära. Först var hon tyst sen sa hon "Yes" klart och högt. Men... jag måste först ta itu med det som varit och totalt krossa mitt självtvivel. Sen ska jag tydligen välla ut "som ett kraftigt vattenfall som övertygar allt i min väg".
Sen har det druckits öl och drinkar hela helgen. Det har lyssnats till skön musik och det har solats i gräset. Vi blev stammisar hos en dude som hade ett crêperi. Söta crêpes med hemgjord kola, banan och rostade nötter. Salta crêpes med blandade ostar, soltorkad tomat, kronärtskocka och oliver. På kvällarna var månen stor och ljus, full och tydligen närmare jorden än den varit på x antal år. Jag är inte den som gärna tältar på festivaler men väderförhållandena var helt perfekta. Nånstans mellan 25 och 30 grader med en konstant skön bris. Inga lergropar där inte. Jag till och med lyckades sova gott på campingen för första gången ever.
Finaste S var också där och på söndagen fick vi tre idén att gå till en spåtant. En och en pratade vi med denna Madam Anne och S började gråta, jag blev omtumlad,och W bara jävligt nöjd. Med mig pratade hon mer dåtid och nutid än framtid. Var spot on med min trassliga barndom och hur det påverkar mig nu. Hon undrade om jag hade en fråga att ställa henne och jag undrade om min dröm är nära. Först var hon tyst sen sa hon "Yes" klart och högt. Men... jag måste först ta itu med det som varit och totalt krossa mitt självtvivel. Sen ska jag tydligen välla ut "som ett kraftigt vattenfall som övertygar allt i min väg".
fredag 18 mars 2011
Stenar i rullning
Jag jobbar på det nu. Sprutar ur mig e-mail och CV:n åt alla håll och låter ingenting rubba mitt goda humör.
Inte ens Home Affairs. De som "tappat bort" min partnership ansökan. Mm... This is Africa! Get used to it. Jag bara samlar ihop alla dokument igen. Bara söker igen.
Har tänkt att jag vill komma igång med nånting. Är alldeles för rastlös för att vänta på besked från ansökningar så ja... Igår gick jag och blev webbutvecklare. Ha! Hade möte med högsta chefen på en organisation som jobbar för kvinnors rättigheter och de behövde en praktikant inom kommunikation och sociala medier. Hon var cool och det slutade med en skön överenskommelse där jag fick bestämma hur mycket jag vill jobba och när. Så, en gång i veckan på deras kontor och lite jobb på distans. Obetalt men ack en så bra utmaning plus att det är nånting konkret att visa upp för andra framöver.
Kom hem på kvällen och upptäckte ett nytt svar på mail i inboxen. VD:n på en kommunikationsbyrå ville se exempel på mina texter (...) To be continued.
Snart är det helg och jag ska dansa och dricka öl med vänner hela helgen lång. Ikväll hos italienska L som tyvärr ska lämna landet och har avskedsfest. Sen på en festival intill med Mad hatter tema. Yay!!
Inte ens Home Affairs. De som "tappat bort" min partnership ansökan. Mm... This is Africa! Get used to it. Jag bara samlar ihop alla dokument igen. Bara söker igen.
Har tänkt att jag vill komma igång med nånting. Är alldeles för rastlös för att vänta på besked från ansökningar så ja... Igår gick jag och blev webbutvecklare. Ha! Hade möte med högsta chefen på en organisation som jobbar för kvinnors rättigheter och de behövde en praktikant inom kommunikation och sociala medier. Hon var cool och det slutade med en skön överenskommelse där jag fick bestämma hur mycket jag vill jobba och när. Så, en gång i veckan på deras kontor och lite jobb på distans. Obetalt men ack en så bra utmaning plus att det är nånting konkret att visa upp för andra framöver.
Kom hem på kvällen och upptäckte ett nytt svar på mail i inboxen. VD:n på en kommunikationsbyrå ville se exempel på mina texter (...) To be continued.
Snart är det helg och jag ska dansa och dricka öl med vänner hela helgen lång. Ikväll hos italienska L som tyvärr ska lämna landet och har avskedsfest. Sen på en festival intill med Mad hatter tema. Yay!!
söndag 13 mars 2011
Farmen
Let me tell you about the farm.
En guppig grusväg på två mil. Berg åt alla håll och sen en dal. Fyra hus byggda runt denna dalnedgång. Nedanför, en grön oas med ekträd och porlande bäck.
Jag och W anländer alltid i solnedgång på en utvald fredagseftermiddag. Anländer när området vilar i skugga och möts av fyra energifyllda bordercollies.
Lukten av fotogen. Ljudet av pratsamma människor som stökar i köket. W:s bror J som tänder stengrillen. Vin som korkas upp. W som tänder oss en varsin Schweizisk cigarill. Samtalen på utesplatsen och J:s fru M:s skratt. Maten som blir färdig att förtäras först vid niotiden. Alltid så mycket fantastisk mat.
Tuppen som ropar ut den nya dagen på morgonen.
W ärvde ensam hela gården av hans säregna morfar. Tillsammans med sin bror renoverade han alla husen på området. Nu bor hans bror och svägerska där - hyr ut husen och campingplatsen i dalen. Lever eco living.
Just denna helg kom G & M med, ett sofistikerat par med rötter i England, Tyskland, Österrike och Namibia. De plus H, en övermodig tysk. Vi blev en bra grupp förutom att H gick mig på nerverna emellanåt. Mannen pratar om mindfullness som om han är den enda människan i världen som upptäckt det och vet hur det ska användas. Please... Just shut the fuck up.
Annars blev det mycket slappande. M och H slumrade i hängmattorna och jag och W solade på gräsmattan. W letade frenetisk i resemagasin. Ville hitta information om Lesotho och Namibia som han länge pratat om att vi måste åka till men när jag såg ett reportage om Zanzibar så påmindes jag om att det faktiskt är dit jag verkligen vill åka. Jag vill ha tropik med vita stränder, palmer och turkosblått vatten. Mer det än stenlandskap och öken. W var inte svår att övertyga så han började fråga ut sin bror som varit där, som varit pretty much everywhere. J bara: And when are you two going there? For your honeymoon?! Tystnad följde och J: Ooops... Sorry! Pretend I didn't say anything. Just ignore me.
Tidigt på söndagseftermiddagen promenerade jag och W ner till campingområdet. camparna hade vid den tiden redan gett sig iväg så jag frågade om inte jag kunde få se hur det ser ut i husvagnen som stått parkerad sen J startade verksamheten. En gammal vagn från åttiotalet - plastmatta, trägolv och träväggar. W frågade vad jag tyckte. Jag: Uh... Charming? Plötsligt och helt oväntat började W hångla upp mig. Min topp slets av snabbt och likaså hans skjorta. Han lyfte upp mig med mina ben runt hans midja. Skulle rätta till mig så jag hamnade högre upp när - pang! Jag slog i huvudet i taket. W slutade genast och blev orolig men det hela hade gått bra - ingen fara med mitt huvud, ingen fara på taket. Så vi föll ner på den lilla sängkoven och bara skrattade och tur var väl det för strax därefter hördes ljudet av en bil utanför. Kläder på och oskyldig min påklistrad. Vi gick ut och sa hej till hans bror.
Efteråt sa W att han hatar husvagnar. Vi enades om att de är fula och klaustrofobi- framkallande så nej, vi ska aldrig ha nån.
Lite mera mat och skratt kring bordet och jag och W gav oss av för denna gång.
En guppig grusväg på två mil. Berg åt alla håll och sen en dal. Fyra hus byggda runt denna dalnedgång. Nedanför, en grön oas med ekträd och porlande bäck.
Jag och W anländer alltid i solnedgång på en utvald fredagseftermiddag. Anländer när området vilar i skugga och möts av fyra energifyllda bordercollies.
Lukten av fotogen. Ljudet av pratsamma människor som stökar i köket. W:s bror J som tänder stengrillen. Vin som korkas upp. W som tänder oss en varsin Schweizisk cigarill. Samtalen på utesplatsen och J:s fru M:s skratt. Maten som blir färdig att förtäras först vid niotiden. Alltid så mycket fantastisk mat.
Tuppen som ropar ut den nya dagen på morgonen.
W ärvde ensam hela gården av hans säregna morfar. Tillsammans med sin bror renoverade han alla husen på området. Nu bor hans bror och svägerska där - hyr ut husen och campingplatsen i dalen. Lever eco living.
Just denna helg kom G & M med, ett sofistikerat par med rötter i England, Tyskland, Österrike och Namibia. De plus H, en övermodig tysk. Vi blev en bra grupp förutom att H gick mig på nerverna emellanåt. Mannen pratar om mindfullness som om han är den enda människan i världen som upptäckt det och vet hur det ska användas. Please... Just shut the fuck up.
Annars blev det mycket slappande. M och H slumrade i hängmattorna och jag och W solade på gräsmattan. W letade frenetisk i resemagasin. Ville hitta information om Lesotho och Namibia som han länge pratat om att vi måste åka till men när jag såg ett reportage om Zanzibar så påmindes jag om att det faktiskt är dit jag verkligen vill åka. Jag vill ha tropik med vita stränder, palmer och turkosblått vatten. Mer det än stenlandskap och öken. W var inte svår att övertyga så han började fråga ut sin bror som varit där, som varit pretty much everywhere. J bara: And when are you two going there? For your honeymoon?! Tystnad följde och J: Ooops... Sorry! Pretend I didn't say anything. Just ignore me.
Tidigt på söndagseftermiddagen promenerade jag och W ner till campingområdet. camparna hade vid den tiden redan gett sig iväg så jag frågade om inte jag kunde få se hur det ser ut i husvagnen som stått parkerad sen J startade verksamheten. En gammal vagn från åttiotalet - plastmatta, trägolv och träväggar. W frågade vad jag tyckte. Jag: Uh... Charming? Plötsligt och helt oväntat började W hångla upp mig. Min topp slets av snabbt och likaså hans skjorta. Han lyfte upp mig med mina ben runt hans midja. Skulle rätta till mig så jag hamnade högre upp när - pang! Jag slog i huvudet i taket. W slutade genast och blev orolig men det hela hade gått bra - ingen fara med mitt huvud, ingen fara på taket. Så vi föll ner på den lilla sängkoven och bara skrattade och tur var väl det för strax därefter hördes ljudet av en bil utanför. Kläder på och oskyldig min påklistrad. Vi gick ut och sa hej till hans bror.
Efteråt sa W att han hatar husvagnar. Vi enades om att de är fula och klaustrofobi- framkallande så nej, vi ska aldrig ha nån.
Lite mera mat och skratt kring bordet och jag och W gav oss av för denna gång.
tisdag 8 mars 2011
Tillbaka
Landade i fredags i ett 30-gradigt och soligt Sydafrika. Flyget var försenat så W fick stå en timme och vänta vid Arrivals. Jag såg honom direkt när jag klev ut och han orkade inte vänta tills jag tagit mig från inhängnaden utan sprang rakt in till mig. Höll mig hårt hårt och sen kysstes vi lite tafatt med felvända ansikten och näsor som krockade. Båda lite yra och blyga.
I hans bil och allt blev välbekant igen - doften, vårt småprat, landskapet som susade förbi och hans brännande blickar.
Hos honom tog jag en dusch och sen fastnade vi ett tag i soffan, omslingrade tills jag sa Lets get this weekend started.
Lunch i den pittoreska lilla fransktalande staden Franchhoek och jag kunde inte låta bli att förundras av solen - varma solstsrålar på min hud. Fantastiskt! Jag och W som pratade Libyen och diplomati och jag påmindes om hur mycket jag älskar hans hjärna.
Efter ca två timmars bilresa rullade vi i en liten by på Afrikas sydspets. Där hade han hyrt en stuga som låg på tre minuters promenadavstånd från sandstranden. Så... ljuvlig mat, små promenader, massage på spaanläggning, morgon-gos och sex av den typ vi ännu inte hade upplevt. Mmmm... en ny och energifylld Frou-Frou.
En mycket bra start med andra ord. Nu börjar verkligheten och den är både hög och låg och jag måste hitta sätt att leva med det.
I hans bil och allt blev välbekant igen - doften, vårt småprat, landskapet som susade förbi och hans brännande blickar.
Hos honom tog jag en dusch och sen fastnade vi ett tag i soffan, omslingrade tills jag sa Lets get this weekend started.
Lunch i den pittoreska lilla fransktalande staden Franchhoek och jag kunde inte låta bli att förundras av solen - varma solstsrålar på min hud. Fantastiskt! Jag och W som pratade Libyen och diplomati och jag påmindes om hur mycket jag älskar hans hjärna.
Efter ca två timmars bilresa rullade vi i en liten by på Afrikas sydspets. Där hade han hyrt en stuga som låg på tre minuters promenadavstånd från sandstranden. Så... ljuvlig mat, små promenader, massage på spaanläggning, morgon-gos och sex av den typ vi ännu inte hade upplevt. Mmmm... en ny och energifylld Frou-Frou.
En mycket bra start med andra ord. Nu börjar verkligheten och den är både hög och låg och jag måste hitta sätt att leva med det.
torsdag 24 februari 2011
Idag hatar jag
- Butikspersonal (av typen som aldrig jobbat med något annat). Skvallriga, illasinnade och intelligensbefriade avarter det där. Att springa runt och ha åsikter om att en kollega i grannbutiken "Har ett konstigt fejs och klär sig fult" ger en annan dimension åt ordet efterbliven.
- Folk som jobbar på en kommersiell gratistidning och kallar sig journalister samtidigt som de är mer än måttligt stöddiga. Och de vill imponera på vem?
- Personer som skriver "Kram" i mail de skickar till säljare på sajter som Tradera och blocket. Kram? Wtf?
Om bara alla de här kunde göra oss övriga en tjänst idag och - Get a fucking life! skulle världen va en lite bättre plats att leva på. Så!
- Folk som jobbar på en kommersiell gratistidning och kallar sig journalister samtidigt som de är mer än måttligt stöddiga. Och de vill imponera på vem?
- Personer som skriver "Kram" i mail de skickar till säljare på sajter som Tradera och blocket. Kram? Wtf?
Om bara alla de här kunde göra oss övriga en tjänst idag och - Get a fucking life! skulle världen va en lite bättre plats att leva på. Så!
onsdag 23 februari 2011
Jag och Anna Gavalda
Jag tänkte jag skulle ge Anna Gavalda en andra chans som författare eftersom att människor med bra smak i allmänhet brukar vurma för hennes böcker. Själv gäspade jag mig igenom Tillsammans är man mindre ensam. Lyckan är en sällsam fågel påminde mig dock om varför jag inte klickar med Gavalda - så jävla mycket pladder innan hon kommer till kritan! Som att tugga och tugga i all oändlighet tills man slutligen tillåts svälja. I början av boken planteras ett frö och läsaren undrar - Har huvudpersonen haft en Mrs. Robinson-relation till den döda Anouk eller inte? Sen babblas det på i meningar av typen: "Han hade problem med sömnen, var rastlös, drack, odlade skägg, masserade ögonlocken, låg i soffan, pillade naveln..."
Jaha. Vem fan bryr sig? Detta ihopvävt med gamla tillbakablickar som visserligen ger liv åt Anouk som person men inte direkt driver berättelsen framåt. Över 200 sidor måste läsas innan man överhuvudtaget får svar på det där första inplanterade fröet och först i mitten av den 550 sidor långa boken börjar romanens handling lite smått få ett driv. Tröttsamt.
Det är min uppfattning. Och sen hjälper väl inte heller att mitt tålamod med och intresse för vita medelålders män i livskris är minst sagt... begränsat.
Jaha. Vem fan bryr sig? Detta ihopvävt med gamla tillbakablickar som visserligen ger liv åt Anouk som person men inte direkt driver berättelsen framåt. Över 200 sidor måste läsas innan man överhuvudtaget får svar på det där första inplanterade fröet och först i mitten av den 550 sidor långa boken börjar romanens handling lite smått få ett driv. Tröttsamt.
Det är min uppfattning. Och sen hjälper väl inte heller att mitt tålamod med och intresse för vita medelålders män i livskris är minst sagt... begränsat.
tisdag 22 februari 2011
Inga sympatier, thank you very much
Min W är fin. Igår när det var en sån dag när jag var at my most awful så vände jag mig (som naturligt är) till honom för lite tycka synd om och daltande. Vad gör mannen? Jo, han skickar mig en text om hur outhärdliga lata och gnälliga människor riskerar att bli.
Han är så bra för mig. Så bra!.
Han är så bra för mig. Så bra!.
måndag 21 februari 2011
Innan den stora avresan
Tror jag nån gång nämnt att jag har svårt för allt som är precis innan. Om 10 dagar så kliver jag på planet som ska ta mig till den södra spetsen på den Afrikanska kontinenten, till mitt nya liv. Om 10 dagar...
Nu sitter jag i min säng på mitt gamla flickrum där jag aldrig kommer att sitta igen. "Aldrig" är ett begrepp som jag har svårt att förstå, speciellt med sånt som har varit ett återkommande inslag under de senaste tolv åren.
Jag vill vara effektiv. Bara waa woom! Fixa, fixa, fixa inför avresa. Rensa och sortera metodiskt i återstoden av min historia. Samtidigt vill jag bara låsa in mig på rummet och gömma mig under täcket. Bara "la la la" och drömma fina drömmar om ett ordnat liv. Fuck...
Nu sitter jag i min säng på mitt gamla flickrum där jag aldrig kommer att sitta igen. "Aldrig" är ett begrepp som jag har svårt att förstå, speciellt med sånt som har varit ett återkommande inslag under de senaste tolv åren.
Jag vill vara effektiv. Bara waa woom! Fixa, fixa, fixa inför avresa. Rensa och sortera metodiskt i återstoden av min historia. Samtidigt vill jag bara låsa in mig på rummet och gömma mig under täcket. Bara "la la la" och drömma fina drömmar om ett ordnat liv. Fuck...
onsdag 16 februari 2011
En helt ny värld
Eller, ett helt nytt jag. Det beror på hur man ser det.
Jag tänker på B och hennes astrologiuttalanden... Sånt som många gånger roat mig men som jag alltid tagit med en nypa salt. En nypa salt tills hon som knappt hade känt mig i mer än ett halvt dygn fäste blicken i mig och undrade: "What has he done to you...?" Jag bara såg frågande på henne. Hon: "Your father. Girl, you've got a hell of a father complex." Det var det första hon påstod sig se i mitt horoskop och det tog andan ur mig. Tog andan ur mig men frågan var ju felformulerad. Skulle egentligen varit "What have they done to you?" De två fäderna...
Hursomhelst. Vad var sannolikheten för att just det skulle va det första hon skulle säga? Vad var sannolikheten för att just hon skulle bli en så central person under mina första månader i Kapstaden? Hon som gått igenom liknande saker men som talade om dem som man talar om vad som helst - utan skam och förbehåll. Hon som visade mig att det finns ett värdigt liv även för oss som blivit trampade på, att det gäller att sätta sina egna gränser och aldrig aldrig låta någon annan definiera en själv. B, min vuxna Pippi Långstrump. Om slumpen är för osannolik... betyder det att den inte finns?
Hon sa att de (astrologerna) förklarar oss vuxna vid fyllda 28 år. Och jag vet att det har tagit tid men att det är just i år som det sker. Jag vet det.
Jag tänker på B och hennes astrologiuttalanden... Sånt som många gånger roat mig men som jag alltid tagit med en nypa salt. En nypa salt tills hon som knappt hade känt mig i mer än ett halvt dygn fäste blicken i mig och undrade: "What has he done to you...?" Jag bara såg frågande på henne. Hon: "Your father. Girl, you've got a hell of a father complex." Det var det första hon påstod sig se i mitt horoskop och det tog andan ur mig. Tog andan ur mig men frågan var ju felformulerad. Skulle egentligen varit "What have they done to you?" De två fäderna...
Hursomhelst. Vad var sannolikheten för att just det skulle va det första hon skulle säga? Vad var sannolikheten för att just hon skulle bli en så central person under mina första månader i Kapstaden? Hon som gått igenom liknande saker men som talade om dem som man talar om vad som helst - utan skam och förbehåll. Hon som visade mig att det finns ett värdigt liv även för oss som blivit trampade på, att det gäller att sätta sina egna gränser och aldrig aldrig låta någon annan definiera en själv. B, min vuxna Pippi Långstrump. Om slumpen är för osannolik... betyder det att den inte finns?
Hon sa att de (astrologerna) förklarar oss vuxna vid fyllda 28 år. Och jag vet att det har tagit tid men att det är just i år som det sker. Jag vet det.
fredag 11 februari 2011
torsdag 10 februari 2011
...
Polisförhör. Mitt livs första. Jag hade väntat mig en kärv kvinna som utredare. Den här var liksom alldaglig. Hade jag gjort en fördomsprofil på henne utan att se polisbrickan hade jag tagit henne för högstadielärare, ingen negativ värdering i det. Tror det jag vill säga är att hon liksom kändes helt mänsklig. Hon till och med ursäktade hur rummet såg ut - uppenbarligen konstruerat mer för förövare än offer... Kala väggar, två stolar och ett bord.
Så, där satt vi i en timme och femton minuter. Jag pratade, hon antecknade och styrde samtalet. Jag pratade och försökte använda ett neutralt språk. Försökte återge sakers tillstånd just sakligt. Kände mig samlad fastän rösten vid ett tillfälle sprack och gråten tryckte i bröstet. Tryckte i bröstet, men jag drog in andan och tryckte det tillbaka.
Ute var det snökaos. Och vad kände jag? Bara att för dig ska jag göra det tusen gånger om.
Så, där satt vi i en timme och femton minuter. Jag pratade, hon antecknade och styrde samtalet. Jag pratade och försökte använda ett neutralt språk. Försökte återge sakers tillstånd just sakligt. Kände mig samlad fastän rösten vid ett tillfälle sprack och gråten tryckte i bröstet. Tryckte i bröstet, men jag drog in andan och tryckte det tillbaka.
Ute var det snökaos. Och vad kände jag? Bara att för dig ska jag göra det tusen gånger om.
onsdag 9 februari 2011
Choices
Fyra veckor har gått och nåt som är for certain är att jag ska boka flyg till Sydafrika denna vecka. Vad som är osäkert är vilket avgångsdatum jag ska välja. Det står mellan torsdag nästa vecka (17 februari) och 3 mars.
Därför vill jag boka 17 februari:
- Jag har en biljett till U2-konsert 18 februari. Once in a lifetime oppurtunity.
- Jag vill träffa W NU.
- Jag vill fånga lite riktig sommar innan södra Afrika övergår till höst-säsong.
Därför borde jag boka 3 mars:
- Mamma behöver hjälp i butiken då hon inte hittat någon lämplig ersättare för mig. Själv säger hon att hon är ok med att jag åker nu men att hon hellre skulle se att jag stannar februari ut.
- I efterhand kan jag behöva den där extra månadslönen.
- Om jag bokar mars blir flyget 2000 spänn billigare.
Hur hade du gjort? Snälla hjälp mig!
/Kluven
Därför vill jag boka 17 februari:
- Jag har en biljett till U2-konsert 18 februari. Once in a lifetime oppurtunity.
- Jag vill träffa W NU.
- Jag vill fånga lite riktig sommar innan södra Afrika övergår till höst-säsong.
Därför borde jag boka 3 mars:
- Mamma behöver hjälp i butiken då hon inte hittat någon lämplig ersättare för mig. Själv säger hon att hon är ok med att jag åker nu men att hon hellre skulle se att jag stannar februari ut.
- I efterhand kan jag behöva den där extra månadslönen.
- Om jag bokar mars blir flyget 2000 spänn billigare.
Hur hade du gjort? Snälla hjälp mig!
/Kluven
måndag 7 februari 2011
söndag 6 februari 2011
Om den där romanen
Den som jag ska skriva. Den måste ha en början, en mitt och ett slut. Så mycket fastnade i alla fall från Skapande svenska-lärarens pläderingar från 2004-2005. Själv satt jag där och var kaxig i tanken. Övertygad om att ingen av de där delarna skulle va nåt hinder för mig och min första roman som jag "lätt" skulle få ut innan jag fyllt 30 år.
2011 och *knock, knock*.
- Vem där?
- Verkligheten! Två år till deadline, latarsle.
Och hela den här tiden har bara ägnats åt att marinera idéer med summa summarum att jag aldrig kommit till skott. Min kluvenhet... Den där delen av mig som vill kunna tilltala en större massa versus den delen som inte vill behaga någon - bara skriva det som jag för egen del finner angeläget och intressant. Jag leker med tankar på att lura in massan genom att bygga upp chick lit förväntningar som sen steg för steg massakeras. Just den tanken gillar jag.
Samtidigt frestas jag att från början löpa hela linan ut - bara bam bam bam, in your face. Lite som Bodil Malmsten i Den nästa som rör mig. Depraverad ung kvinna lever efter egna lagar - plockar överklasskärringar på Champs Elysée på deras plånböcker, går runt med kniv innanför rocken och sticker den i män som förnedrar kvinnor på öppen gata, lägger upp strategier över hur man ensam överlever dagen och funderar över pojken i Jardin du Luxembourg, han med den sökande blicken.
Bodil för fan, du har ju fattat hur jag vill säga det.
2011 och *knock, knock*.
- Vem där?
- Verkligheten! Två år till deadline, latarsle.
Och hela den här tiden har bara ägnats åt att marinera idéer med summa summarum att jag aldrig kommit till skott. Min kluvenhet... Den där delen av mig som vill kunna tilltala en större massa versus den delen som inte vill behaga någon - bara skriva det som jag för egen del finner angeläget och intressant. Jag leker med tankar på att lura in massan genom att bygga upp chick lit förväntningar som sen steg för steg massakeras. Just den tanken gillar jag.
Samtidigt frestas jag att från början löpa hela linan ut - bara bam bam bam, in your face. Lite som Bodil Malmsten i Den nästa som rör mig. Depraverad ung kvinna lever efter egna lagar - plockar överklasskärringar på Champs Elysée på deras plånböcker, går runt med kniv innanför rocken och sticker den i män som förnedrar kvinnor på öppen gata, lägger upp strategier över hur man ensam överlever dagen och funderar över pojken i Jardin du Luxembourg, han med den sökande blicken.
Bodil för fan, du har ju fattat hur jag vill säga det.
fredag 4 februari 2011
Jag viker tvätt
Jag viker tvätt och greppet fastnar kring en randig tröja med djup urringning på ryggen.
Det är juli i Sydafrika och jag och W:s vän G åker mot ett flygfält. W som varit på affärsresa under veckan har ordnat med en privatflygning med pensionerad pilot. Hans kollegor skulle vara kvar och ha team buildning under helgen men han krävde att få åka hem - hem till sin flickvän.
Fem dagar har han varit borta. Fem långa långa dagar och jag känner fjärilar vakna i magen när G:s bil tar oss igenom ekträdsalléer fram mot fältet.
På fältet är det tomt men uppe på en byggnad står W redan på takterrassen, tar kliven ner till oss. Och han ser längre ut än jag minns honom. Axlarna bredare... Men doften är densamma när jag borrar in ansiktet mot hans bröst. Och jag tänker att jag är så glad, så glad för att this boy is mine.
I bilen känner jag hans hand på min rygg. Varsamt smeker den min bara hud och jag smyger bak min hand till honom. Känner mig hemma.
Fem långa dagar sen vi senast sågs. Nu har det gått mer än fem månader. Fem långa månader och jag har svårt att känna nåt speciellt. Och jag vet inte vad det beror på - tiden, distansen... eller mig.
Det är juli i Sydafrika och jag och W:s vän G åker mot ett flygfält. W som varit på affärsresa under veckan har ordnat med en privatflygning med pensionerad pilot. Hans kollegor skulle vara kvar och ha team buildning under helgen men han krävde att få åka hem - hem till sin flickvän.
Fem dagar har han varit borta. Fem långa långa dagar och jag känner fjärilar vakna i magen när G:s bil tar oss igenom ekträdsalléer fram mot fältet.
På fältet är det tomt men uppe på en byggnad står W redan på takterrassen, tar kliven ner till oss. Och han ser längre ut än jag minns honom. Axlarna bredare... Men doften är densamma när jag borrar in ansiktet mot hans bröst. Och jag tänker att jag är så glad, så glad för att this boy is mine.
I bilen känner jag hans hand på min rygg. Varsamt smeker den min bara hud och jag smyger bak min hand till honom. Känner mig hemma.
Fem långa dagar sen vi senast sågs. Nu har det gått mer än fem månader. Fem långa månader och jag har svårt att känna nåt speciellt. Och jag vet inte vad det beror på - tiden, distansen... eller mig.
torsdag 3 februari 2011
Hatar att det är så
Det finns inga ord för det här skitlivet - hur jag lever med ena foten på ett plan där avgången hela tiden blir uppskjuten och uppskjuten... Idag vaknade jag till mammas röst som undrade varför jag nu ska åka om två veckor. Det var ju bestämt att jag skulle va kvar februari ut, trodde hon. Fy fan vad hon hittar på! Bestämt var det att jag skulle va kvar fram till januari. Jobba mina sista dagar kring jul och sen packa väskan. Så vafan?!
Men skulden... Den jävla skulden för att omständigheter skitit sig mer än vad som någonsin kunde bli förutsett. Skulden i att lämna henne ensam just nu av alla tidpunkter i livet. AAAAAAAAaaaaah!!
Klart är att jag inte orkar med detta skitlivet. Det var aldrig mitt. Aldrig mitt långsiktiga val. Hon visste ju det!
Och en del av mig kan verkligen det där med att lägga locket på. Att bara säga "Ok. Ok. Ok." och ta sig upp ur sängen och till jobbet och vänta, vänta, vänta på bättre tider. Äta, skita, sova, vakna. Repetition på repetition och utveckla cancer på kuppen. Jag kan det där.
Samtidigt så vet jag ju att livet minsann kan vara annorlunda. Ja, det kan till och med vara en sjuhelvetes jävla skillnad, och det av ett positivt slag. Då blir det svårt att leva på annat sätt. Då blir det svårt att bara överleva när man smakat på det där med att leva.
Men skulden... Den jävla skulden för att omständigheter skitit sig mer än vad som någonsin kunde bli förutsett. Skulden i att lämna henne ensam just nu av alla tidpunkter i livet. AAAAAAAAaaaaah!!
Klart är att jag inte orkar med detta skitlivet. Det var aldrig mitt. Aldrig mitt långsiktiga val. Hon visste ju det!
Och en del av mig kan verkligen det där med att lägga locket på. Att bara säga "Ok. Ok. Ok." och ta sig upp ur sängen och till jobbet och vänta, vänta, vänta på bättre tider. Äta, skita, sova, vakna. Repetition på repetition och utveckla cancer på kuppen. Jag kan det där.
Samtidigt så vet jag ju att livet minsann kan vara annorlunda. Ja, det kan till och med vara en sjuhelvetes jävla skillnad, och det av ett positivt slag. Då blir det svårt att leva på annat sätt. Då blir det svårt att bara överleva när man smakat på det där med att leva.
onsdag 2 februari 2011
En modig en
Jag står och plockar i skåpen i butiken när en kille jag känner igen kommer in och och hälsar. Han har varit här förut. Jag har hjälpt honom med present åt flickvän nån gång. Andra gånger har han själv gått runt och tittat. Idag vill han ha hjälp med att titta på silverkjedjor till sig själv. Jag tar fram lite olika. Pratar om storlekar och pris. Han får svar på vad han frågat om.
Efteråt står jag och plockar och han, han hänger kvar. Säger "Jo... en sak till... Det gäller jobb!" "Jaha?" svarar jag och avvaktar. Han ska höra sig för om jobb åt honom eller någon han känner, tänker man när han bara - "Du är så vacker! Du är väldigt vacker. Ja, otroligt vacker alltså! Och jag har tänkt på det varje gång jag gått förbi butiken men det har alltid varit andra runtomkring... så jag har inte kunnat säga vad jag tänker. Men det är så och jag tycker att om man tänker så då ska man också säga vad man tänker." Jag bara: "Tack! Vad snällt av dig... Verkligen smickrande." Allt medan min hudton successivt går från vinterblek till tomatröd.
Det slutar med att jag önskar honom en trevlig dag. Tänker sen - en sån oväntad vändning från "Det gäller jobb" till "Du är så vacker!".
Efteråt står jag och plockar och han, han hänger kvar. Säger "Jo... en sak till... Det gäller jobb!" "Jaha?" svarar jag och avvaktar. Han ska höra sig för om jobb åt honom eller någon han känner, tänker man när han bara - "Du är så vacker! Du är väldigt vacker. Ja, otroligt vacker alltså! Och jag har tänkt på det varje gång jag gått förbi butiken men det har alltid varit andra runtomkring... så jag har inte kunnat säga vad jag tänker. Men det är så och jag tycker att om man tänker så då ska man också säga vad man tänker." Jag bara: "Tack! Vad snällt av dig... Verkligen smickrande." Allt medan min hudton successivt går från vinterblek till tomatröd.
Det slutar med att jag önskar honom en trevlig dag. Tänker sen - en sån oväntad vändning från "Det gäller jobb" till "Du är så vacker!".
torsdag 27 januari 2011
Formulera och realisera
Nånstans måste man ha klart för sig vad man vill. En uttalad och formulerad plan är liksom förutsättningen för att kunna styra sitt liv i någon som helst konstruktiv riktning. Blir alla tankar för abstrakta blir det bara en enda soppa av alltihop. Så pass mycket har livet lärt mig.
Så nu - jag, mitt liv och framtiden. Jag har planer, långsiktiga och kortsiktiga. Det som driver mig är att bidra till social förändring. Jag vill stå upp för de svagaste och mest utsatta, med andra ord - kvinnor och barn. Jag vill jobba mot fattigdom, våld och HIV. Jag vill jobba för att sprida medvetenhet kring vikten av tillgång till sjukvård, betydelsen av utbildning som vägen ut ur fattigdom och behovet av jämställdhet för att nå reell förändring.
På lång sikt vill jag ha ett forum som öppnar upp chanser till bred påverkan och inflytande. Där snackar vi FN-organ framför allt. På kort sikt vill jag börja med direkt påverkan på gräsrotsnivå, detta för att jag verkligen vill veta vad jag pratar om i framtiden. Jag vill ha sett verkligheten med egna ögon och jag vill ha diskuterat behoven med de som är berörda. Jag vill jobba för förändringen de vill ha och inte pracka på västerländska idéer.
Jag vet att Sydafrika är ett av de bästa lärofälten jag skulle kunna befinna mig i. Jag vet att arbete där aldrig skulle vara bortslösat utan öppna upp för och göra mig redo för mitt långsiktiga mål. Jag vet att det här är det jag vill. Och jag vet att det jag vill är det jag måste göra.
Eh voila - Formuleringen är klar. Realiseringen börjar inom kort.
Så nu - jag, mitt liv och framtiden. Jag har planer, långsiktiga och kortsiktiga. Det som driver mig är att bidra till social förändring. Jag vill stå upp för de svagaste och mest utsatta, med andra ord - kvinnor och barn. Jag vill jobba mot fattigdom, våld och HIV. Jag vill jobba för att sprida medvetenhet kring vikten av tillgång till sjukvård, betydelsen av utbildning som vägen ut ur fattigdom och behovet av jämställdhet för att nå reell förändring.
På lång sikt vill jag ha ett forum som öppnar upp chanser till bred påverkan och inflytande. Där snackar vi FN-organ framför allt. På kort sikt vill jag börja med direkt påverkan på gräsrotsnivå, detta för att jag verkligen vill veta vad jag pratar om i framtiden. Jag vill ha sett verkligheten med egna ögon och jag vill ha diskuterat behoven med de som är berörda. Jag vill jobba för förändringen de vill ha och inte pracka på västerländska idéer.
Jag vet att Sydafrika är ett av de bästa lärofälten jag skulle kunna befinna mig i. Jag vet att arbete där aldrig skulle vara bortslösat utan öppna upp för och göra mig redo för mitt långsiktiga mål. Jag vet att det här är det jag vill. Och jag vet att det jag vill är det jag måste göra.
Eh voila - Formuleringen är klar. Realiseringen börjar inom kort.
onsdag 26 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Jag reflekterar, därför är jag
Jag, min mor och vår kommunikation är som två parallella linjer. Ibland på vägen stöter de där två linjerna ihop för ett kort ögonblick. Men sånna ögonblick skapar mest friktion. Det är som att i en lång utläggning beskriva månen för någon och sen när samtalet är avslutat och klart så visar det sig i efterhand att personen hela tiden trodde att man pratat om stjärnor. So much for communication...
Mitt minne är inte mitt längre. Som om det tagit semester. Jag glömmer saker. Så mycket tid som går åt till att reparera missar. Hämta olika nycklar som har glömts, leta efter mobilen, ta reda på vilken dag det egentligen är, för de går alla in i varandra. Jag tänker att det är väl så här - man är inte närvarande för att man inte vill vara det. Viljan är någon annanstans, i en en annan tid, på en annan plats men kroppen är här, försöker ta sig fram som det förväntas.
Under en promenad kan jag inte riktigt slita blicken från en skolgård. Fascineras av att barnen är ute och leker som vi lekte en gång - hoppar hopprep i stor grupp, hoppar hage, leker dunken. Jag som föreställt mig att de numera bara står och stirrar in i mobiler. Sms:ar och spelar snake... Men nej. Än finns det hopp.
30 mil åt väster och en dag bort och jag står och plockar bland mina saker. Så mycket skit att slänga... Ett fåtal saker av värde som verkligen borde tas tillvara. Och sen saker med emotionellt värde. Foton, böcker och vykort med personliga meddelanden. Saknade först när man håller dem i handen. Om man raderar hela ens förflutna - alla personliga ägodelar, har man ingen historia då? Är det dåligt - att inte ha en historia att visa upp och påminna sig själv om?
Upptäcker att dagboken inte är där jag gömt den och jag fylls av ett illamående som går som fransoserna uttrycker sig - rakt au coeur. Min mani att alltid skriva ner tankar och händelser har alltid orsakat mig besvär för vad gör man av allt detta material när en bok är avslutad? Denna bok som redogör för mitt känslo- och privatliv ända sen tidig tjugoårsålder... Nu såg jag det framför mig hur min före detta hyresgäst plockar fram väl utvalda delar ur den på förfester till allmän underhållning. Förnedringen i det...
I bilen säger mamma att hon såg en bok i Kosta Boda-kartongen. Det låg en anteckningsbok där under all frigolit. Där ligger den nu också och jag kan andas ut.
Radionyheterna pratar om en fjortonårig flicka som anmält sin pappa för övergrepp. Han har knuffat till henne så att hon slog i huvudet i diskbänken. Sen har han tagit stryptag på henne. Domaren har sänkt hans straff från sex månaders fängelse till några månaders samhällstjänst. Mildrat straffet för att flickan ansågs vara "besvärlig och provokativ". För att pappan känt "vanmakt över situationen". Åklagaren menar på att han inte är förvånad - "Denna typ av brott tas inte på större allvar". Och jag tänker jävla värld och jävla Sverige, hycklarnas land.
"Det är viktigt att skydda flickorna." Jaha, vad fint det låter men vad i helvete gör man för flickorna i praktiken, när det kommer till kritan? Man rättfärdigar att män beter sig som hjärndöda grobianer i situationer de väljer att inte hantera på annat sätt. Never mind att de de ger sig på är fysiskt underlägsna. Skulle man säga det samma om en kvinna som beter sig likadant? ... Nånting säger mig att, även fast det inte vore lika stort övertag rent fysiskt, så skulle hon omnämnas som okontrollerbar och hysterisk. Det är skillnad på kön och kön. Skillnad på medborgare och medborgare.
"Jag har aldrig levt. Bara överlevt." säger mamma sen i soffan för jag vet inte vilken gång i ordningen under dessa veckors tid. Jag svarar "Ja, men i så fall så är det väl hög tid att du börjar leva nu!" och daskar till henne på baken. Undrar vidare vad hon brinner för, vad hon tycker är roligt, vad hon mår bra av att göra. Svaret blir "Ingenting. Allt är bara skit och tråkigt." Okay... Ja, i så fall så är det väl just så och livet kommer aldrig att bli något annat om hon inte bestämmer sig för det. Sitta och beklaga sig över att man inte är och aldrig varit lycklig... Orka!! Som om lyckan är något som nån annan kommer och ger en nån fantastisk dag och att innan den dagen är man själv bara ett offer. Nej, fan. Lyckan är något man jobbar för. Varje dag. På ett mentalt plan mer än något. För förmågan till att känna lycka ligger hos en själv och ingen annan.
Det där med att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Så jävla sant. Så. Jävla. Sant.
Mitt minne är inte mitt längre. Som om det tagit semester. Jag glömmer saker. Så mycket tid som går åt till att reparera missar. Hämta olika nycklar som har glömts, leta efter mobilen, ta reda på vilken dag det egentligen är, för de går alla in i varandra. Jag tänker att det är väl så här - man är inte närvarande för att man inte vill vara det. Viljan är någon annanstans, i en en annan tid, på en annan plats men kroppen är här, försöker ta sig fram som det förväntas.
Under en promenad kan jag inte riktigt slita blicken från en skolgård. Fascineras av att barnen är ute och leker som vi lekte en gång - hoppar hopprep i stor grupp, hoppar hage, leker dunken. Jag som föreställt mig att de numera bara står och stirrar in i mobiler. Sms:ar och spelar snake... Men nej. Än finns det hopp.
30 mil åt väster och en dag bort och jag står och plockar bland mina saker. Så mycket skit att slänga... Ett fåtal saker av värde som verkligen borde tas tillvara. Och sen saker med emotionellt värde. Foton, böcker och vykort med personliga meddelanden. Saknade först när man håller dem i handen. Om man raderar hela ens förflutna - alla personliga ägodelar, har man ingen historia då? Är det dåligt - att inte ha en historia att visa upp och påminna sig själv om?
Upptäcker att dagboken inte är där jag gömt den och jag fylls av ett illamående som går som fransoserna uttrycker sig - rakt au coeur. Min mani att alltid skriva ner tankar och händelser har alltid orsakat mig besvär för vad gör man av allt detta material när en bok är avslutad? Denna bok som redogör för mitt känslo- och privatliv ända sen tidig tjugoårsålder... Nu såg jag det framför mig hur min före detta hyresgäst plockar fram väl utvalda delar ur den på förfester till allmän underhållning. Förnedringen i det...
I bilen säger mamma att hon såg en bok i Kosta Boda-kartongen. Det låg en anteckningsbok där under all frigolit. Där ligger den nu också och jag kan andas ut.
Radionyheterna pratar om en fjortonårig flicka som anmält sin pappa för övergrepp. Han har knuffat till henne så att hon slog i huvudet i diskbänken. Sen har han tagit stryptag på henne. Domaren har sänkt hans straff från sex månaders fängelse till några månaders samhällstjänst. Mildrat straffet för att flickan ansågs vara "besvärlig och provokativ". För att pappan känt "vanmakt över situationen". Åklagaren menar på att han inte är förvånad - "Denna typ av brott tas inte på större allvar". Och jag tänker jävla värld och jävla Sverige, hycklarnas land.
"Det är viktigt att skydda flickorna." Jaha, vad fint det låter men vad i helvete gör man för flickorna i praktiken, när det kommer till kritan? Man rättfärdigar att män beter sig som hjärndöda grobianer i situationer de väljer att inte hantera på annat sätt. Never mind att de de ger sig på är fysiskt underlägsna. Skulle man säga det samma om en kvinna som beter sig likadant? ... Nånting säger mig att, även fast det inte vore lika stort övertag rent fysiskt, så skulle hon omnämnas som okontrollerbar och hysterisk. Det är skillnad på kön och kön. Skillnad på medborgare och medborgare.
"Jag har aldrig levt. Bara överlevt." säger mamma sen i soffan för jag vet inte vilken gång i ordningen under dessa veckors tid. Jag svarar "Ja, men i så fall så är det väl hög tid att du börjar leva nu!" och daskar till henne på baken. Undrar vidare vad hon brinner för, vad hon tycker är roligt, vad hon mår bra av att göra. Svaret blir "Ingenting. Allt är bara skit och tråkigt." Okay... Ja, i så fall så är det väl just så och livet kommer aldrig att bli något annat om hon inte bestämmer sig för det. Sitta och beklaga sig över att man inte är och aldrig varit lycklig... Orka!! Som om lyckan är något som nån annan kommer och ger en nån fantastisk dag och att innan den dagen är man själv bara ett offer. Nej, fan. Lyckan är något man jobbar för. Varje dag. På ett mentalt plan mer än något. För förmågan till att känna lycka ligger hos en själv och ingen annan.
Det där med att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Så jävla sant. Så. Jävla. Sant.
onsdag 19 januari 2011
Baby steps och lyckan
"Det är de svaga som drar. De starka stannar kvar." Jag läste de orden i den senaste romanen jag avverkat - Till sista andetaget av Anne Swärd. Lästen orden och blev provocerad. Stanna kvar för vad och för vem? Stanna kvar som en uppoffring... Vem blir lycklig av det? Själv blir man bitter och de runt omkring en får en förpestad tillvaro. Och det är bra för vem?!
Nej. Alla måste leva sitt liv. Och jag måste leva mitt. Verkligen leva det. Inte vänta ut saker. Inte utstå. Inte uthärda. Inte leva bara för framtiden utan också i nutiden. Leva.
Fyra veckor från och med igår. Fyra veckor får saker och ting på sig att falla på plats. Falla på plats eller stagnera helt. Resultatet blir det samma oavsett.
Om fyra veckor har jag ett svar på när i alla fall.
Nej. Alla måste leva sitt liv. Och jag måste leva mitt. Verkligen leva det. Inte vänta ut saker. Inte utstå. Inte uthärda. Inte leva bara för framtiden utan också i nutiden. Leva.
Fyra veckor från och med igår. Fyra veckor får saker och ting på sig att falla på plats. Falla på plats eller stagnera helt. Resultatet blir det samma oavsett.
Om fyra veckor har jag ett svar på när i alla fall.
tisdag 11 januari 2011
Att få ihop sin skit (eller åtminstone - få iväg den)
Hur flyttar man ut ur en lägenhet alldeles själv? En lägenhet som ligger på andra sidan landet från var man själv fysiskt befinner sig. En lägenhet innehållande soffa, bokhylla, säng, bord m.m m.m.
Vad mer bör tilläggas?
Jo... Inga vänner kvar i den stan. Inga vänner med bil i landet.
Hur knäcker man den nöten? You tell me.
Och ja, utan att betala flyttfirma 11 000 eller mera.
Vad mer bör tilläggas?
Jo... Inga vänner kvar i den stan. Inga vänner med bil i landet.
Hur knäcker man den nöten? You tell me.
Och ja, utan att betala flyttfirma 11 000 eller mera.
tisdag 4 januari 2011
Katharsis
2011... Året då allt jag känner till aldrig blir det samma igen. I dagar har jag gråtit, svurit, samtalat och processat vad jag försökt att fly från i över tjugo år. Men jag känner mig renad nu. Det har blivit lättare att andas, äntligen.
Fast hur berättar man om sånna saker. Det vet jag inte än. Jag kan bara dela med mig av vad jag själv aldrig riktigt förstått innan och det är att när det kommer till barn- och kvinnomisshandel så finns det inga gråzoner. Våld är alltid våld oavsett graden av misshandel, oavsett frekvensen av incidenter. Det är vad jag kommit till insikt om. Detaljerna får vänta.
2011... året då allt jag vet är följande:
- Jag har en syster och en mamma
- Jag älskar W
- Jag har ett starkt psyke och tillsammans med min talang och förmåga kommer det ta mig dit jag vill
Jag tar saker från där nu.
2011... och jag kommer med ett inlägg deprimerande som hell. Men skit i det, för nu kör vi! Kärlek, lycka, framgång. It's all there.
Fast hur berättar man om sånna saker. Det vet jag inte än. Jag kan bara dela med mig av vad jag själv aldrig riktigt förstått innan och det är att när det kommer till barn- och kvinnomisshandel så finns det inga gråzoner. Våld är alltid våld oavsett graden av misshandel, oavsett frekvensen av incidenter. Det är vad jag kommit till insikt om. Detaljerna får vänta.
2011... året då allt jag vet är följande:
- Jag har en syster och en mamma
- Jag älskar W
- Jag har ett starkt psyke och tillsammans med min talang och förmåga kommer det ta mig dit jag vill
Jag tar saker från där nu.
2011... och jag kommer med ett inlägg deprimerande som hell. Men skit i det, för nu kör vi! Kärlek, lycka, framgång. It's all there.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)