Rusar genom hela internationella transferen pa Istanbuls flygplats medan man raknar ner sekunder till stangning av min boarding i hogtalarna. Hinner med precis.
Leds in till en sang i ett sovrum dar jag far njuta av den lenaste kroppen jag nagonsin smakat.
Vaknar ensam upp i Schweizarens lagenhet dar jag smyger pa misstankt inkraktare med ett strykjarn som stridsvapen. Inser att det bara var katten.
Drar till mig sju frammande killar pa en parkering och far en lektion av matbutiksagare i hur man bryter sig in i bil med endast ett stycke staltrad.
Raddar B:s hus fran brand.
Badar i det vackraste vattenfallet mina ogon nansin skadat. Glittrande fall pa 50 meter som porlar ner i gron lagun...
Semidor en andra gang i bergsklattring och maktar inte med annat an att bara skratta hysteriskt.
Gor en forsta dag pa praktiken dar min boss valkomnar mig med en jattekram.
Det har borjat intressant i alla fall...
måndag 25 januari 2010
tisdag 19 januari 2010
Resfeber
För mycket feber för att kunna skriva så mycket jag egentligen vill. För mycket nerver. Mitt flyg går imorgon. Det är allt jag kan säga nu.
torsdag 14 januari 2010
Hallelujah!
Tre veckor av vånda, stress och ångest - Över! Och det fina i kråksången - Jag klarade mig helskinnad även denna gång.
Det har jag inte vågat tro under veckans ventileringar. Känns som många blivit sågade längst med fotknölarna och knappast passerat gränsen för godkänt. Men jag tror det handlar om att folk tar det på för stort allvar. Deras taktik är att skjuta med ett helt artilleri ända tills det hela är över. Jag som tycker att "man ska va snäll" avslutade min opponering med att lyfta fram styrkorna i respondentens uppsats. Och som hon sken upp. Examinatorerna också, tror bestämt att det blev ett plus i kanten på den.
Under pausen innan det blev dags för min uppsats blev jag till och med inbjuden till personalens fikarum av examinator. Och hej, där var en hel grupp av killar jag spanat på under min tid här. Jaha, så de var doktorander... Jag blev presenterad för dem. Blev lite connection med en fin lång blond som skrattade åt mina försök till lustiga inlägg och intresserade sig för min studie. Bjöd på kaffe gjorde han också. Jag noterade att han serverade mig både koppen och kaffet först av alla trots att jag satt längst ifrån. När det sen blev dags att gå önskade han mig lycka till. Jag slängde en blick över axeln och tackade för kaffet. Kanske man inte borde lägga ner doktorandtankar om Uppsala helt och hållet...
Sen blev det presentation och försvar. Blev riktigt svettigt ett tag när själva grundstenarna i studien ifrågasattes. Men verkligheten är ju socialt konstruerad, så även kunskap och det handlar om hur man argumenterar för saker.
Enligt instruktioner vi fått satt jag kvar efteråt medan min examinator nästan höll på att kliva ut genom dörren. Han bara: Men oj, förlåt. Här sitter du och är nervös. (...) Vi kräver inget mer av dig. Du är grön! Jag skeptiskt: Ingen komplettering? Svar: Nix.
Så... Då var man master i social development studies.
Det har jag inte vågat tro under veckans ventileringar. Känns som många blivit sågade längst med fotknölarna och knappast passerat gränsen för godkänt. Men jag tror det handlar om att folk tar det på för stort allvar. Deras taktik är att skjuta med ett helt artilleri ända tills det hela är över. Jag som tycker att "man ska va snäll" avslutade min opponering med att lyfta fram styrkorna i respondentens uppsats. Och som hon sken upp. Examinatorerna också, tror bestämt att det blev ett plus i kanten på den.
Under pausen innan det blev dags för min uppsats blev jag till och med inbjuden till personalens fikarum av examinator. Och hej, där var en hel grupp av killar jag spanat på under min tid här. Jaha, så de var doktorander... Jag blev presenterad för dem. Blev lite connection med en fin lång blond som skrattade åt mina försök till lustiga inlägg och intresserade sig för min studie. Bjöd på kaffe gjorde han också. Jag noterade att han serverade mig både koppen och kaffet först av alla trots att jag satt längst ifrån. När det sen blev dags att gå önskade han mig lycka till. Jag slängde en blick över axeln och tackade för kaffet. Kanske man inte borde lägga ner doktorandtankar om Uppsala helt och hållet...
Sen blev det presentation och försvar. Blev riktigt svettigt ett tag när själva grundstenarna i studien ifrågasattes. Men verkligheten är ju socialt konstruerad, så även kunskap och det handlar om hur man argumenterar för saker.
Enligt instruktioner vi fått satt jag kvar efteråt medan min examinator nästan höll på att kliva ut genom dörren. Han bara: Men oj, förlåt. Här sitter du och är nervös. (...) Vi kräver inget mer av dig. Du är grön! Jag skeptiskt: Ingen komplettering? Svar: Nix.
Så... Då var man master i social development studies.
tisdag 12 januari 2010
måndag 11 januari 2010
Jaha
Vaknade idag upp i dimmig Uppsalaförort. Sitter nu i min enrummare och tittar ut över mina möbler och saker. Kommer jag leva bland dem igen? Jag vet inte.
Saker gör inte ett hem. Människor gör det. Jag saknar ljudet av B som skrattar rakt ut för sig själv på grund av nån lustig kommentar som någon slängt ut på Twitter. Jag saknar ljudet av M och S som bankar på porten och låtsas vara fyllon. Jag saknar ljudet av D och DM som tänt en braii (sydafrikanskt ord för grill) utanför mitt fönster. Jag till och med saknar ljudet av ungarnas lek på gatan.
B har skrivit mail flera gånger. Berättar om alla nya bravader och uttrycker en oro för att jag inte skulle klara av vintern som de till och med får läsa om där nere.
En annan jag har regelbunden kontakt med är Schweizaren. Han ska hämta mig på flygplatsen och sen ska jag bo hos honom tills jag kan flytta in hos B igen 10 februari. Jag ger det ett försök men får jag panik så blir det soffsurfande runt hos kompisar i CT.
Schweizaren... Jag kan se en bild på honom och det går en pirrig ilning genom hela kroppen. Eller... Jag kan tänka på honom och undra vem fan han är? Vad fan han vill mig? Vad vi vill varandra... Äsch, time will tell.
Nu - Fokus
Saker gör inte ett hem. Människor gör det. Jag saknar ljudet av B som skrattar rakt ut för sig själv på grund av nån lustig kommentar som någon slängt ut på Twitter. Jag saknar ljudet av M och S som bankar på porten och låtsas vara fyllon. Jag saknar ljudet av D och DM som tänt en braii (sydafrikanskt ord för grill) utanför mitt fönster. Jag till och med saknar ljudet av ungarnas lek på gatan.
B har skrivit mail flera gånger. Berättar om alla nya bravader och uttrycker en oro för att jag inte skulle klara av vintern som de till och med får läsa om där nere.
En annan jag har regelbunden kontakt med är Schweizaren. Han ska hämta mig på flygplatsen och sen ska jag bo hos honom tills jag kan flytta in hos B igen 10 februari. Jag ger det ett försök men får jag panik så blir det soffsurfande runt hos kompisar i CT.
Schweizaren... Jag kan se en bild på honom och det går en pirrig ilning genom hela kroppen. Eller... Jag kan tänka på honom och undra vem fan han är? Vad fan han vill mig? Vad vi vill varandra... Äsch, time will tell.
Nu - Fokus
onsdag 6 januari 2010
Mission accomplished
Det borde egentligen inte gått men med hjälp från mina päron (av alla) så roddes det hela i land - inlämning av uppsats.
Fina mamma som satt uppe med mig till halv sju på morgonen på inlämningsdagen... För att gå igenom den sista korrekturen. Mamma som laddade upp min uppsats på nätet under skakig uppkoppling och belastat nät medan jag jagade tryckerier i sista sekund.
Fina pappa som åkte med mig hela vägen till Uppsala för att jag skulle kunna lämna in fyra exemplar personligen, som det krävdes...
Utan de båda hade det inte gått. De har förvånat mig.
Och hur känns det nu? Jo, jag känner mig lättad. Samtidigt är jag besviken på mig själv för jag vet att jag skulle kunna ha gjort det bättre. Men jag lät annat ta över. Jag tappade fokus och nu blev det som det blev.
Låt oss nu bara hoppas att jag tar mig igenom opponeringen oskadd nästa vecka. Hur som helst så ska jag gå igenom uppsatsen fler gånger. Fila, korrigera och utveckla, innan jag lämnar in den till Sida också. Det är jag skyldig dem.
Fina mamma som satt uppe med mig till halv sju på morgonen på inlämningsdagen... För att gå igenom den sista korrekturen. Mamma som laddade upp min uppsats på nätet under skakig uppkoppling och belastat nät medan jag jagade tryckerier i sista sekund.
Fina pappa som åkte med mig hela vägen till Uppsala för att jag skulle kunna lämna in fyra exemplar personligen, som det krävdes...
Utan de båda hade det inte gått. De har förvånat mig.
Och hur känns det nu? Jo, jag känner mig lättad. Samtidigt är jag besviken på mig själv för jag vet att jag skulle kunna ha gjort det bättre. Men jag lät annat ta över. Jag tappade fokus och nu blev det som det blev.
Låt oss nu bara hoppas att jag tar mig igenom opponeringen oskadd nästa vecka. Hur som helst så ska jag gå igenom uppsatsen fler gånger. Fila, korrigera och utveckla, innan jag lämnar in den till Sida också. Det är jag skyldig dem.
lördag 2 januari 2010
The time is always now
Knappt ens två dagar kvar till min uppsats dealine och jag har gnällt om att jag skulle behöva en vecka till. En vecka till, s'il vous plaît!
Men egentligen vet jag väl innerst inne att det inte spelar någon roll. Jag skulle bara sitta här om en vecka igen, lika uppstissad som nånsin. Lika bra att få det gjort. Nu eller aldrig.
Trots mitt rubbade fokus och senaste tidens neggiga inställning måste jag ändå medge att veckan varit rätt skön.
Besök till och av finfina MH.
Lunch ute med den mycket stilmedvetna damen MM som fick mig att måla på ansiktet och välja ut annat än mjukisbyxor och hoodtröja ur garderoben.
Nyårsfirande med syren och hennes underbara vänner.
Otaliga promenader med den prickige i de vita skogarna.
Jag tänker på det enda nyårslöftet jag gett till mig själv - att försöka leva så mycket jag bara kan i nuet. Carpe diem och sådana klyschor... Men det är faktiskt bland det svåraste - att alltid leva där man är. Samtidigt missar man så otroligt mycket om man inte gör det. För att tänka är fint. Men att handla är det som egentligen betyder något.
Sådär, lite midnattsfilosofi så här på nya året.
Gott nytt år läsare, vem du än är.
Men egentligen vet jag väl innerst inne att det inte spelar någon roll. Jag skulle bara sitta här om en vecka igen, lika uppstissad som nånsin. Lika bra att få det gjort. Nu eller aldrig.
Trots mitt rubbade fokus och senaste tidens neggiga inställning måste jag ändå medge att veckan varit rätt skön.
Besök till och av finfina MH.
Lunch ute med den mycket stilmedvetna damen MM som fick mig att måla på ansiktet och välja ut annat än mjukisbyxor och hoodtröja ur garderoben.
Nyårsfirande med syren och hennes underbara vänner.
Otaliga promenader med den prickige i de vita skogarna.
Jag tänker på det enda nyårslöftet jag gett till mig själv - att försöka leva så mycket jag bara kan i nuet. Carpe diem och sådana klyschor... Men det är faktiskt bland det svåraste - att alltid leva där man är. Samtidigt missar man så otroligt mycket om man inte gör det. För att tänka är fint. Men att handla är det som egentligen betyder något.
Sådär, lite midnattsfilosofi så här på nya året.
Gott nytt år läsare, vem du än är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)