Jag och Anna Gavalda

Jag tänkte jag skulle ge Anna Gavalda en andra chans som författare eftersom att människor med bra smak i allmänhet brukar vurma för hennes böcker. Själv gäspade jag mig igenom Tillsammans är man mindre ensam. Lyckan är en sällsam fågel påminde mig dock om varför jag inte klickar med Gavalda - så jävla mycket pladder innan hon kommer till kritan! Som att tugga och tugga i all oändlighet tills man slutligen tillåts svälja. I början av boken planteras ett frö och läsaren undrar - Har huvudpersonen haft en Mrs. Robinson-relation till den döda Anouk eller inte? Sen babblas det på i meningar av typen: "Han hade problem med sömnen, var rastlös, drack, odlade skägg, masserade ögonlocken, låg i soffan, pillade naveln..."

Jaha. Vem fan bryr sig? Detta ihopvävt med gamla tillbakablickar som visserligen ger liv åt Anouk som person men inte direkt driver berättelsen framåt. Över 200 sidor måste läsas innan man överhuvudtaget får svar på det där första inplanterade fröet och först i mitten av den 550 sidor långa boken börjar romanens handling lite smått få ett driv. Tröttsamt.

Det är min uppfattning. Och sen hjälper väl inte heller att mitt tålamod med och intresse för vita medelålders män i livskris är minst sagt... begränsat.