Det som var en självklarhet igår kan i min tankevärld bli till en grumlig gyttja av tvivel nästa dag. Oftast går det långa perioder då jag tror att jag är stensäker. Sen plötsligt en vacker dag, så kastar jag om. Tvärom.
Hoppas att det bara handlar om pms denna gång.
fredag 29 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
For your information
Fy fan va jävla drygt det är med folk som räknar på kronan när de ska köpa presenter till vänner. Och fan va jävla keff det är med märket Thomas Sabo. Jag menar inte att det inte är snyggt eller så, jag bara menar att det är en butiksäljares helvete. Borde inte va tillåtet för Thomas Sabo att ha försäljning i butiker, bara på internet. På en online shop där kunden själv kan testa fram 958 möjliga kombinationer till ett fucking jävla halsband.
Det värsta är situationer där ovanstående scenarion är kombinerade, alltså kunder som räknar på kronan och vill ha Thomas Sabo. Lägg där till att man är ensam i butiken som svämmar över av andra mer otåliga kunder. Då är det svårt att spela käcka butiksbruden som finner sig att kontorskärringar som pluggat upp betyg på komvux kör med henne.
Sydafrika... Approximately två och en halv månad bort.
Det värsta är situationer där ovanstående scenarion är kombinerade, alltså kunder som räknar på kronan och vill ha Thomas Sabo. Lägg där till att man är ensam i butiken som svämmar över av andra mer otåliga kunder. Då är det svårt att spela käcka butiksbruden som finner sig att kontorskärringar som pluggat upp betyg på komvux kör med henne.
Sydafrika... Approximately två och en halv månad bort.
måndag 25 oktober 2010
Planering och jag
Jag har aldrig varit så mycket för planering men nu måste jag organisera ihop mitt liv tills jag lämnar kontinenten på obestämd tid från och med nån gång i januari.
Att göra inför min emigrering:
. Uppsägningsbrev till arbetsgivare. Check!
. Uppsägning av lägenhetskontrakt.
. Beslut om vad jag ska göra med mina saker: Sälja allt? Magasinera allt? Skeppa en del? Ha någon mix av lösning?
. Köpa försäkring...
. Boka enkelbiljett till Sydafrika.
. Ordna med nytt pass.
. Meddela CSN
Så ja... Några punkter återstår att checka av. Det är på riktigt nu men jag fattar inte riktigt att det är på riktigt. So surreal!
Att göra inför min emigrering:
. Uppsägningsbrev till arbetsgivare. Check!
. Uppsägning av lägenhetskontrakt.
. Beslut om vad jag ska göra med mina saker: Sälja allt? Magasinera allt? Skeppa en del? Ha någon mix av lösning?
. Köpa försäkring...
. Boka enkelbiljett till Sydafrika.
. Ordna med nytt pass.
. Meddela CSN
Så ja... Några punkter återstår att checka av. Det är på riktigt nu men jag fattar inte riktigt att det är på riktigt. So surreal!
fredag 22 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Lilla liv
Lördag var en jobbig dag. Jag kom fram till följande - Det som förväntas av mig in min yrkesroll just nu är: 1. Antingen hålla med eller hålla käften. 2. Se "prydlig" ut. 3. Le och bete mig trevligt. Det som kan få min röv sparkad omgående är: 1. Egna åsikter. 2. Verbala uttryck av mina upplevelser. 3. Alla möjliga reaktioner på uppmaningar förutom entusiasm.
Smal ram att hålla sig till kan tyckas... Och det tyckte jag i lördags och fick bita mig i tungan åtskilliga gånger för att inte skrika ut min frustration över kära mamma vars egna handlingar är untouchable.
Så istället tog jag den prickige på promenad. Fast att det var mörkt och säkert minusgrader. Passade på att andas och omvärdera min inställning till problemen. Påminde mig själv om varför jag är i denna situation från första början. Tänkte på att den har ett slutdatum och att livet, det har ett "sen".
Igår när vi båda låg utmattade i soffan och för första gången på länge såg en film nästan från början till slut så sa jag i scenen där bröderna Baker håller på och dänger varandra: "Jag tror att sensmoralen i denna film måste vara; Jobba inte ihop med familjen. Det är ingen bra idé." Då skrattade hon i alla fall. Ett skratt ända nere från magen.
Lilla liv är inte lätt just nu och jag, jag saknar ihjäl mig efter W:s axel. Vill ha den nära nu, nu , nu!
Smal ram att hålla sig till kan tyckas... Och det tyckte jag i lördags och fick bita mig i tungan åtskilliga gånger för att inte skrika ut min frustration över kära mamma vars egna handlingar är untouchable.
Så istället tog jag den prickige på promenad. Fast att det var mörkt och säkert minusgrader. Passade på att andas och omvärdera min inställning till problemen. Påminde mig själv om varför jag är i denna situation från första början. Tänkte på att den har ett slutdatum och att livet, det har ett "sen".
Igår när vi båda låg utmattade i soffan och för första gången på länge såg en film nästan från början till slut så sa jag i scenen där bröderna Baker håller på och dänger varandra: "Jag tror att sensmoralen i denna film måste vara; Jobba inte ihop med familjen. Det är ingen bra idé." Då skrattade hon i alla fall. Ett skratt ända nere från magen.
Lilla liv är inte lätt just nu och jag, jag saknar ihjäl mig efter W:s axel. Vill ha den nära nu, nu , nu!
onsdag 13 oktober 2010
Kvalitetsjournalistik
Mitt under historiska ögonblick som förberedelser inför räddning av chilenska gruvarbetare väljer DN att publisera artikel om ett stockholmspar som tydligen flyttat in i specialdesignad takvåning i Vasastan. Läste nu att det som först verkade som ett skämt var fullaste allvar som framgår av detta svar.
Mest gillade jag ändå rubriken - "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva". Jasså? För vem då? Inte medelsvennson, nej.
Jag läste den i morse och anade direkt vad som fanns att hämta i de då drygt 240 kommentarerna. Inga lyckönskningar till paret och inte heller lovsånger till skribenten direkt.
För min del är det inte faktumet att somliga har råd med detta typ av boende som irriterar. Paret skulle kunna lagt pengar på annat men de väljer att prioritera hur de bor - Fair enough. Det som irriterar mig är att DN:s redaktion har så dåligt omdöme att de faktiskt trodde att det skulle finnas något allmänintresse för denna typ av text.
Mest gillade jag ändå rubriken - "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva". Jasså? För vem då? Inte medelsvennson, nej.
Jag läste den i morse och anade direkt vad som fanns att hämta i de då drygt 240 kommentarerna. Inga lyckönskningar till paret och inte heller lovsånger till skribenten direkt.
För min del är det inte faktumet att somliga har råd med detta typ av boende som irriterar. Paret skulle kunna lagt pengar på annat men de väljer att prioritera hur de bor - Fair enough. Det som irriterar mig är att DN:s redaktion har så dåligt omdöme att de faktiskt trodde att det skulle finnas något allmänintresse för denna typ av text.
tisdag 12 oktober 2010
Vad är det här för jävla blog?
Jag har noterat att ett allmänt resonerande kring bloggens vara eller icke vara just nu förekommer bland bloggarna jag följer. Det har fått mig att fundera lite över den här bloggens existensberättigande.
Jag vet egentligen bara vad den inte är. Den är ingen modeblogg. Ingen livstilsbblogg. Haha! Definitivt ingen peppa andra som är i samma situation-blog.
Den saknar mål, tema och riktning. Om den är nåt alls så är den väl en egoblog. Vem fan behöver den mer än jag? Ens jag?
Je ne sais pas.
Jag bara vet att jag hellre lägger ner den än kör nån inriktning. Ge folk vad folk vill ha... Näpp, det är inte min visa. Introvert ska det va.
Sen är det ju även sånna bloggar jag läser själv. De där bloggarna som helt enkelt är trevande försök till att begripa den där omvärden och inte minst - sig själv.
Jag vet egentligen bara vad den inte är. Den är ingen modeblogg. Ingen livstilsbblogg. Haha! Definitivt ingen peppa andra som är i samma situation-blog.
Den saknar mål, tema och riktning. Om den är nåt alls så är den väl en egoblog. Vem fan behöver den mer än jag? Ens jag?
Je ne sais pas.
Jag bara vet att jag hellre lägger ner den än kör nån inriktning. Ge folk vad folk vill ha... Näpp, det är inte min visa. Introvert ska det va.
Sen är det ju även sånna bloggar jag läser själv. De där bloggarna som helt enkelt är trevande försök till att begripa den där omvärden och inte minst - sig själv.
Ingenting och allting
Förra veckan var full med missöden och fuck ups. Jag måste öva mig i närvaro. Måste öva mig i att ha hela hjärnan med i alla lägen hela tiden. Detta fast att hjärnan inte har det så kul för tillfället och fast att den inte får vila så mycket heller. Men, men... That's life.
Vidare har jag lyckats ta ett beslut gällande mitt framtida liv: Jag ska tillbaka till Cape Town och det får bära eller brista.
Att vara som jag tidigare var - öppen för hela världen har börjat kännas lite tröttsamt. Mitt liv sen jag flyttade hemifrån som nittonåring har medvetet gått i konstanta cykler av att "flytta till en helt ny ort, bygga upp nåt nytt, sticka ifrån det." Jag trodde jag alltid ville leva så. Nu tror jag inte det längre.
Så jag har sagt att jag kommer tillbaka till W.
Jag har förklarat för andra att det inte bara handlar om honom. Att det handlar om helhetsbilden. Hur jag känner mig när jag är i Cape Town. Hur jag äntligen har hittat staden som har allt enligt mina preferenser - kultur, natur, hav, skön livsstil och inte minst - underbara människor som blivit mina nära vänner.
Men sen finns det de som ska hålla på. Även om de personerna inte vågar ifrågasätta mitt val inför mig är de snabba med att skapa osäkerhet hos lilla mamma. Tjatar på henne om att hon måste få mig att ändra mig. Att det inte är bra att va så långt bort från sin familj och sitt land och bla bla blablabla.
Jag vet också med mig att byta kontinenter inte direkt är nån picknick. Men jag har också tänkt och detta är mitt val.
Jag är stolt över att ha gjort ett val.
Vidare har jag lyckats ta ett beslut gällande mitt framtida liv: Jag ska tillbaka till Cape Town och det får bära eller brista.
Att vara som jag tidigare var - öppen för hela världen har börjat kännas lite tröttsamt. Mitt liv sen jag flyttade hemifrån som nittonåring har medvetet gått i konstanta cykler av att "flytta till en helt ny ort, bygga upp nåt nytt, sticka ifrån det." Jag trodde jag alltid ville leva så. Nu tror jag inte det längre.
Så jag har sagt att jag kommer tillbaka till W.
Jag har förklarat för andra att det inte bara handlar om honom. Att det handlar om helhetsbilden. Hur jag känner mig när jag är i Cape Town. Hur jag äntligen har hittat staden som har allt enligt mina preferenser - kultur, natur, hav, skön livsstil och inte minst - underbara människor som blivit mina nära vänner.
Men sen finns det de som ska hålla på. Även om de personerna inte vågar ifrågasätta mitt val inför mig är de snabba med att skapa osäkerhet hos lilla mamma. Tjatar på henne om att hon måste få mig att ändra mig. Att det inte är bra att va så långt bort från sin familj och sitt land och bla bla blablabla.
Jag vet också med mig att byta kontinenter inte direkt är nån picknick. Men jag har också tänkt och detta är mitt val.
Jag är stolt över att ha gjort ett val.
onsdag 6 oktober 2010
Ledig dag
Drömmer att jag ensam går runt i en grön lövskog. Vädret är mörkt, liksom mulet. Så upptäcker jag en varg som står och iakttar mig på sidan av stigen. Den börjar gå parallellt med mig. Det känns obehagligt och jag vet inte om jag ska springa därifrån eller springa emot den hotfullt för att jaga bort. En liten rådjurskalv kommer springandes ut från snåren. Stannar vid mig som om den vill bli skyddad. Jag klappar den lugnande. Plötsligt attackerar vargen oss båda. Hugger och hugger...
Mobilen plingar till. Klockan är 10:30 och jag har just fått sms från W. Han säger nåt om att han hoppas jag drömt om honom. Jag tänker på drömmen och börjar gråta. Katten som sovit intill sätter sig på mitt bröst. Stirrar med sina genomträngande kattögon som tycks säga "Det är bra nu. Ta dig samman."
Jag går ner för trappan mot köket. Känner mig inte lätt i kroppen som man brukar göra efter gråt, tvärtom - tung. Tung, tyngre betongtung.
Tar tid på mig med frukosten och när jag blivit färdig och plockat ihop har den prickige vaknat=dags för promenad. Vi går genom lövskog som påminner om min dröm. Fast den här skogen är mest röd, gul och brun.
Hemma igen och jag lägger mig i soffan med Gilbert Grape i DVD:n. Deppen som ung är finfina grejer. Men what's up med håret? Misslyckad nyans av rött. Juliette Lewis är himla fin hon med. Hennes rollfigur känns helt äkta och oförställd. Jag skulle gärna tro att hon är sån själv, Juliette. Jag skulle vilja tro att vi skulle blivit vänner om vi sågs nånstans nån gång.
Sedan dess har jag ätit rester i form av mammas lasagne. Jag har valt att på denna lediga dag inte dammsuga, inte städa och inte laga mat. En dag ledigt i veckan, om man har tur. Jag borde använda den till att söka jobb. Framställa min egen förträfflighet fast med ödmjuk framtoning i briljant formulerade ord. Det är vad jag borde gör men jag vill hellre kräkas (och det brukar vara det sista jag vill).
Men jag ska. Jag ska. Jag ska. När jag har sovit lite till. Vilat lite till. Tänkt till lite till, i lugn och ro.
Mobilen plingar till. Klockan är 10:30 och jag har just fått sms från W. Han säger nåt om att han hoppas jag drömt om honom. Jag tänker på drömmen och börjar gråta. Katten som sovit intill sätter sig på mitt bröst. Stirrar med sina genomträngande kattögon som tycks säga "Det är bra nu. Ta dig samman."
Jag går ner för trappan mot köket. Känner mig inte lätt i kroppen som man brukar göra efter gråt, tvärtom - tung. Tung, tyngre betongtung.
Tar tid på mig med frukosten och när jag blivit färdig och plockat ihop har den prickige vaknat=dags för promenad. Vi går genom lövskog som påminner om min dröm. Fast den här skogen är mest röd, gul och brun.
Hemma igen och jag lägger mig i soffan med Gilbert Grape i DVD:n. Deppen som ung är finfina grejer. Men what's up med håret? Misslyckad nyans av rött. Juliette Lewis är himla fin hon med. Hennes rollfigur känns helt äkta och oförställd. Jag skulle gärna tro att hon är sån själv, Juliette. Jag skulle vilja tro att vi skulle blivit vänner om vi sågs nånstans nån gång.
Sedan dess har jag ätit rester i form av mammas lasagne. Jag har valt att på denna lediga dag inte dammsuga, inte städa och inte laga mat. En dag ledigt i veckan, om man har tur. Jag borde använda den till att söka jobb. Framställa min egen förträfflighet fast med ödmjuk framtoning i briljant formulerade ord. Det är vad jag borde gör men jag vill hellre kräkas (och det brukar vara det sista jag vill).
Men jag ska. Jag ska. Jag ska. När jag har sovit lite till. Vilat lite till. Tänkt till lite till, i lugn och ro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)