Dagar går och jag kämpar med omständigheter och humör. Påminner mig själv om att skilja på mitt liv och min livssituation. Påminner mig själv om att låta ingen och inget ha någon makt över hur jag mår. Försöker påminna mig om att inget tillstånd varar.
För femte gången klev jag och W ut från Home Affairs utan ett kvitto i handen. Den här gången krävde de hela sex nya dokument som ingen nämnt förut. Sanslösa ad hocs i detta Alice underland till byråkrati. Systemet är gjort för att få folk att bryta ihop och ge upp. Över äggröra och cappuccino på café efteråt tittade W mig stadigt i ögonen och fick mig att lova att inte ge upp.
På jobbfronten går det lika segt. Jag ligger på men utan respons. Pratade nyligen med D som menade på att man måste "nätverka eller dö". Med de orden slängde han ut kontakter som han har. Bad mig hälsa från honom och hoppas på tur.
Vind, regn och betonghimmel idag. W är borta i tre dagar till. Sen har han ordnat med tvivelaktig transport hem så han kan återvända på fredag och inte lördag som övriga teamet. Privatplan med pensionerad hobbypilot. Jag vet inte jag...
tisdag 29 juni 2010
fredag 25 juni 2010
Hej midsommarafton
När Sverige firar den längsta dagen på året upplever Sydafrika den kortaste. Det skedde i tisdags, egentligen. Nu går vi mot sommar här och det glädjer mig.
Tog tåget ner till CT i onsdags. Gick till frisör som erbjöd kaffe och cupcake samt den effektivaste service jag upplevt på länge. Nöjd, glad och platthårig strosade jag genom Company's Garden och insöp sol. Parken bubblade av fotbolls-VM besökare och turister efterfrågade hjälp med fotografering.
Vidare ledde mina steg upp till kontoret där jag möttes av kramar från alla förutom mina närmaste på Policy, research and communication department. De satt som i vanlig ordning djupt försjunka i dataskärmarna och krävde sina 10 sekunders reaktionssträcka. Mina kära research nördar... Kände ett litet sting i hjärtat av att inte vara en av dem längre.
Vi gick på lunch på stamhaket Eastern Food Bazar. Pratade nutid och framtid. Skiljdes under skratt och kramar.
Under en timme skannade jag affärer på new arrivals som jag inte har råd med. Gick tillbaka till kontoret för att möta upp med S för barhäng. England spelade match och hon förväntade sig mitt stöd. Jag: Jaha, så de spelar mot Slovenien... Då vet jag inte. Jahaja, tyckte hon - Mina östeuropeiska rötter gjorde sig påminda. Jag bara skrattade och vi gick till baren, beställde drinkar och allt blev bra. Lustigt hur fotbolls-VM påverkar folk. Dispyter har tydligen uppstått i kompiskretsen och preferenser har ifrågasatts. Det blir rörigt i en grupp med så förvirrade nationalidentiteter. Man förväntar sig att någon ska heja på ett visst land men så hejar den istället på ett annat för att personen i frågas pappa är därifrån eller nåt liknande. I vilket fall vann England och vi skålade.
C joinade oss senare och vi rörde oss till annan del av stan för tappas, mera vin och mera fotboll. Bra sällskap, bra stämning. Fångade sen taxis från Long Street och jag följde med S hem.
Morgonen var soft med thé på sängen och musik från stereon. Kändes så mysigt, som att va tonåring all over again. Vi filosoferade över våra nuvarande livssituationer och spekulerade i framtida. S undrade hur det skulle se ut om ett år. Om vi då har lyckats eller inte. Jag sa att vi kommer att ha lyckats även om det inte blir som vi vill ha det just nu.
Vid tolvtiden tog jag tåget tillbaka och möttes av W redan på perrongen. Med fast beslutsamhet åkte vi till Home Affairs. Bara för att bli förnekade ansökan igen. Det har varit så många turer hit och dit. Mitt tålamod är stort men nu var det fan inte långt från sammanbrott. Enligt personen bakom disken visar deras system att jag är illegal invandrare. CT har inte uppdaterat systemet om mitt senaste visum. Fuck och dubbelfuck! Tillbaka till CT igen... Men först på lördag.
Tog tåget ner till CT i onsdags. Gick till frisör som erbjöd kaffe och cupcake samt den effektivaste service jag upplevt på länge. Nöjd, glad och platthårig strosade jag genom Company's Garden och insöp sol. Parken bubblade av fotbolls-VM besökare och turister efterfrågade hjälp med fotografering.
Vidare ledde mina steg upp till kontoret där jag möttes av kramar från alla förutom mina närmaste på Policy, research and communication department. De satt som i vanlig ordning djupt försjunka i dataskärmarna och krävde sina 10 sekunders reaktionssträcka. Mina kära research nördar... Kände ett litet sting i hjärtat av att inte vara en av dem längre.
Vi gick på lunch på stamhaket Eastern Food Bazar. Pratade nutid och framtid. Skiljdes under skratt och kramar.
Under en timme skannade jag affärer på new arrivals som jag inte har råd med. Gick tillbaka till kontoret för att möta upp med S för barhäng. England spelade match och hon förväntade sig mitt stöd. Jag: Jaha, så de spelar mot Slovenien... Då vet jag inte. Jahaja, tyckte hon - Mina östeuropeiska rötter gjorde sig påminda. Jag bara skrattade och vi gick till baren, beställde drinkar och allt blev bra. Lustigt hur fotbolls-VM påverkar folk. Dispyter har tydligen uppstått i kompiskretsen och preferenser har ifrågasatts. Det blir rörigt i en grupp med så förvirrade nationalidentiteter. Man förväntar sig att någon ska heja på ett visst land men så hejar den istället på ett annat för att personen i frågas pappa är därifrån eller nåt liknande. I vilket fall vann England och vi skålade.
C joinade oss senare och vi rörde oss till annan del av stan för tappas, mera vin och mera fotboll. Bra sällskap, bra stämning. Fångade sen taxis från Long Street och jag följde med S hem.
Morgonen var soft med thé på sängen och musik från stereon. Kändes så mysigt, som att va tonåring all over again. Vi filosoferade över våra nuvarande livssituationer och spekulerade i framtida. S undrade hur det skulle se ut om ett år. Om vi då har lyckats eller inte. Jag sa att vi kommer att ha lyckats även om det inte blir som vi vill ha det just nu.
Vid tolvtiden tog jag tåget tillbaka och möttes av W redan på perrongen. Med fast beslutsamhet åkte vi till Home Affairs. Bara för att bli förnekade ansökan igen. Det har varit så många turer hit och dit. Mitt tålamod är stort men nu var det fan inte långt från sammanbrott. Enligt personen bakom disken visar deras system att jag är illegal invandrare. CT har inte uppdaterat systemet om mitt senaste visum. Fuck och dubbelfuck! Tillbaka till CT igen... Men först på lördag.
tisdag 22 juni 2010
Inga begränsningar
Ibland när jag vaknat upp och tittat ut ligger det ett täcke av dimma över bergen som omringar stan. Andra dar vaknar jag upp i solsken och ändå kan man ana snö där i topparna.
En eftermiddag följde jag med W ut på ett av hans möten och vi körde genom det gröna vinterlandskapet. Jag sa att det hela såg ut som reklam för Milka, den österrikiska favoritchokladen. Gröna fält, blå himmel och gråblå berg med snö på toppen. Fattades bara lila kor...
Nu är W ute på egna resor över landet och det är kväll och jag lyssnar till ljud. Grodor som kväker utanför fönstret. AC:n som blåser varmluft. Katten som spinner invid datorn. Hans kläder i en hög över stolsryggen. Jag borrade in näsan i dem förut.
Vi har kommit fram till att det som sker får ske. Han vill inte att jag ska begränsa mig till Sydafrika utan söka jobb överallt där jag kan tänka mig att bo. Kanske det blir New York som jag drömt om förut.
W resonerar att det är bättre för mig att åka än att bli kvar, spilla tid och tänka på allt annat som jag kunde ha gjort. Han komme med om han kan. Om inte får vi hålla ut. Och jag tyckte "Men tänk om det tar slut!" Hans svar var att i så fall så var det väl inte meningen att det skulle hålla i första taget.
En eftermiddag följde jag med W ut på ett av hans möten och vi körde genom det gröna vinterlandskapet. Jag sa att det hela såg ut som reklam för Milka, den österrikiska favoritchokladen. Gröna fält, blå himmel och gråblå berg med snö på toppen. Fattades bara lila kor...
Nu är W ute på egna resor över landet och det är kväll och jag lyssnar till ljud. Grodor som kväker utanför fönstret. AC:n som blåser varmluft. Katten som spinner invid datorn. Hans kläder i en hög över stolsryggen. Jag borrade in näsan i dem förut.
Vi har kommit fram till att det som sker får ske. Han vill inte att jag ska begränsa mig till Sydafrika utan söka jobb överallt där jag kan tänka mig att bo. Kanske det blir New York som jag drömt om förut.
W resonerar att det är bättre för mig att åka än att bli kvar, spilla tid och tänka på allt annat som jag kunde ha gjort. Han komme med om han kan. Om inte får vi hålla ut. Och jag tyckte "Men tänk om det tar slut!" Hans svar var att i så fall så var det väl inte meningen att det skulle hålla i första taget.
fredag 18 juni 2010
Sambo etc
Japp, sambo sedan tre veckor tillbaka nu. Allt av en slump. Blev utkickad från mitt gamla boende och W erbjöd lösningen...
Arbetslös, sedan en vecka nu. Och utan internetanslutning. W har dagligen kämpat med att styra upp den struliga anslutningen. Idag provar vi med nytt moden. Hoppas, hoppas, hoppas att det är lösningen.
För jag behöver nätverka, skicka ansökningar och CV:n. Terra, terra, terra folk tills de ger mig ett jobb. Samtidigt är vad jag gör olagligt enligt sydafrikansk lag. Man måste ha ett work permit och för att få ett work permit måste man ha ett jobb och för att söka jobb måste man ha ett work permit. Så - moment 22.
Men förhoppningsvis kan vi kringgå detta problem. Det kallas life partnership. Jag och W förklarar varandra som life partners och jag kan bli a permanent resident. Enligt alla vi pratat med behövde man en advokat. En som man betalar en mindre förmögenhet så han/hon driver igenom detta. Men som tur är kan W prata. Han klev själv in på department of home affarirs. Sa att han har ett problem - Han är kär och hans älskade är inte sydafrikanska. Vad ska han göra? Han måste ha väckt sympatier för han kom tillbaka med blanketter och en begäran om att skriva ett brev om varför han älskar mig.
Igår läste han upp sitt brev och vi började båda gråta. W tyckte att om inte det här övertygar dem så "fuck now what does."
Idag går vi tillsammans för att lämna in vår ansökan.
Arbetslös, sedan en vecka nu. Och utan internetanslutning. W har dagligen kämpat med att styra upp den struliga anslutningen. Idag provar vi med nytt moden. Hoppas, hoppas, hoppas att det är lösningen.
För jag behöver nätverka, skicka ansökningar och CV:n. Terra, terra, terra folk tills de ger mig ett jobb. Samtidigt är vad jag gör olagligt enligt sydafrikansk lag. Man måste ha ett work permit och för att få ett work permit måste man ha ett jobb och för att söka jobb måste man ha ett work permit. Så - moment 22.
Men förhoppningsvis kan vi kringgå detta problem. Det kallas life partnership. Jag och W förklarar varandra som life partners och jag kan bli a permanent resident. Enligt alla vi pratat med behövde man en advokat. En som man betalar en mindre förmögenhet så han/hon driver igenom detta. Men som tur är kan W prata. Han klev själv in på department of home affarirs. Sa att han har ett problem - Han är kär och hans älskade är inte sydafrikanska. Vad ska han göra? Han måste ha väckt sympatier för han kom tillbaka med blanketter och en begäran om att skriva ett brev om varför han älskar mig.
Igår läste han upp sitt brev och vi började båda gråta. W tyckte att om inte det här övertygar dem så "fuck now what does."
Idag går vi tillsammans för att lämna in vår ansökan.
tisdag 8 juni 2010
The things we do for love
Pendlar tre timmar om dagen.
Till en håla vars invånare sover. Inte bryr sig om att fotbolls-VM kickar igång tre mil bort.
Sitter snällt tillsammans med tysktalande föräldrar och väntar på översättning.
Lyssnar till inskränkta idioter som undrar hur jag kan tycka att folk är så vänliga i detta land. Ja, ibland kan man ju faktiskt undra...
Men vad jag får igen är mer än jag kunnat önska. Någon som genuint älskar mig, ser min potential och inte ger sig förrän han lyckas provocera fram min drivna sida.
Det kommer bli tufft.
Det kommer bli svårt.
Det kommer bli "a bumpy ride. But a ride with the light visible in front of us."
Till en håla vars invånare sover. Inte bryr sig om att fotbolls-VM kickar igång tre mil bort.
Sitter snällt tillsammans med tysktalande föräldrar och väntar på översättning.
Lyssnar till inskränkta idioter som undrar hur jag kan tycka att folk är så vänliga i detta land. Ja, ibland kan man ju faktiskt undra...
Men vad jag får igen är mer än jag kunnat önska. Någon som genuint älskar mig, ser min potential och inte ger sig förrän han lyckas provocera fram min drivna sida.
Det kommer bli tufft.
Det kommer bli svårt.
Det kommer bli "a bumpy ride. But a ride with the light visible in front of us."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)