...

Polisförhör. Mitt livs första. Jag hade väntat mig en kärv kvinna som utredare. Den här var liksom alldaglig. Hade jag gjort en fördomsprofil på henne utan att se polisbrickan hade jag tagit henne för högstadielärare, ingen negativ värdering i det. Tror det jag vill säga är att hon liksom kändes helt mänsklig. Hon till och med ursäktade hur rummet såg ut - uppenbarligen konstruerat mer för förövare än offer... Kala väggar, två stolar och ett bord.

Så, där satt vi i en timme och femton minuter. Jag pratade, hon antecknade och styrde samtalet. Jag pratade och försökte använda ett neutralt språk. Försökte återge sakers tillstånd just sakligt. Kände mig samlad fastän rösten vid ett tillfälle sprack och gråten tryckte i bröstet. Tryckte i bröstet, men jag drog in andan och tryckte det tillbaka.

Ute var det snökaos. Och vad kände jag? Bara att för dig ska jag göra det tusen gånger om.