Det finns inga ord för det här skitlivet - hur jag lever med ena foten på ett plan där avgången hela tiden blir uppskjuten och uppskjuten... Idag vaknade jag till mammas röst som undrade varför jag nu ska åka om två veckor. Det var ju bestämt att jag skulle va kvar februari ut, trodde hon. Fy fan vad hon hittar på! Bestämt var det att jag skulle va kvar fram till januari. Jobba mina sista dagar kring jul och sen packa väskan. Så vafan?!
Men skulden... Den jävla skulden för att omständigheter skitit sig mer än vad som någonsin kunde bli förutsett. Skulden i att lämna henne ensam just nu av alla tidpunkter i livet. AAAAAAAAaaaaah!!
Klart är att jag inte orkar med detta skitlivet. Det var aldrig mitt. Aldrig mitt långsiktiga val. Hon visste ju det!
Och en del av mig kan verkligen det där med att lägga locket på. Att bara säga "Ok. Ok. Ok." och ta sig upp ur sängen och till jobbet och vänta, vänta, vänta på bättre tider. Äta, skita, sova, vakna. Repetition på repetition och utveckla cancer på kuppen. Jag kan det där.
Samtidigt så vet jag ju att livet minsann kan vara annorlunda. Ja, det kan till och med vara en sjuhelvetes jävla skillnad, och det av ett positivt slag. Då blir det svårt att leva på annat sätt. Då blir det svårt att bara överleva när man smakat på det där med att leva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, den sista slutklämmen är så sann så sann. Man måste akta sig för likgiltigheten. Att bli som en levande död måste undvikas!
SvaraRadera