Framtid

Jag åkte och hämtade W på flygplatsen på söndag kväll och det var genast så uppenbart hur mycket vi saknat varandra. Saknat våra samtal, saknat vår vardag. Allt det där som bara hade en veckas uppehåll men som känts mer som en månad. Sexet vi haft under dessa två dagar har inte liknat nåt annat.

Och igår natt undrade han om jag tänkt mycket på att ha ett barn den senaste tiden och jag undrade varför han frågade och han började prata om sin vän som snart ska ha barn och alla härliga ungar som han själv betraktade på planet under resan hem. Hans vän som ska bli pappa, han ringde W samma dag som han själv fick beskedet och de två pratar flera gånger i veckan. Vännen berättar om kläder och saker han redan nu köper till sitt barn, berättar om hur exalterad han är och W säger att han nästan blir lika upprymd själv - Att han är så lycklig för hans skull. Att att få barn är något som han mer och mer ser fram emot och själv längtar efter. Att han vet att vår timing inte är rätt nu - inte finansiellt men att han samtidigt undrar om det nånsin blir det - om det blir en tidpunkt när plötsligt allt bara faller på plats eller om tiden vi väntar kommer sätta hinder för det.

Nånting exploderade inom mig. Nånting varmt, starkt och överväldigande och jag insåg att jag längtar så mycket efter ett barn att jag skulle kunna börja gråta. Men.. att jag samtidigt är så rädd för det och hur märkligt det är det här att skapa en alldeles ny människa utav ingenting. Ansvaret. Kärleken. Hur allt det kommer bli starkare än allt annat. Men att jag jag insåg att jag verkligen verkligen vill. Och vi började älska i vad som kändes som timmar.

Så... Jag vill ha barn. Men å andra sidan - min bucket list! Min så långt från fullbordade bucket list. Alla ställen jag fortfarande vill resa till, alla saker och ting jag vill unna mig med förvärvade pengar. Allt det, allt det. Mitt stora ego. Samtidigt som jag vet att få ett barn aldrig kommer va nåt jag ångrar.