Det är så. Ett sår som ständigt rivs upp och som jag ständigt plåstrar om. Plåstrar om tills nästa gång. Vi blir alla skadade av våra föräldrar sägs det men jag vet att somliga blir det mer än andra. Jag och min syster hör till somliga, tyvärr.
Vad gör man när ens syster ringer och gråter mitt i natten? Vad gör man med en mor som inte bara aktivt valt att leva med ögonbindel men som också har mage att spela moraliskt överlägsen och intala andra annat? Vad gör man med en så kallad far som förnedrar, tyranniserar och förminskar? En far som otaliga gånger överskrider gränser för hur man behandlar andra människor för att inte säga - sina närmaste, men som ändå alltid omges av kärlek från sin fru och sina barn?
Man går sin väg.
Man går sin väg ifrån allt och alla förutom sin syster/sitt vittne/sin historia, för vi två som växt upp med varandra och delat varandras verklighet, vi är för alltid förenade i det.
Jag lever på en annan kontinent, delvis för att det är lättare att markera avstånd så. Lättare att ha ett annat liv. Lättare att omge sig med andra människor. Lättare att andas. Lättare så.
Minns att jag hört nån säga "Familj är inte de människorna man föds med, familj är de människorna man själv hittar under livets gång". Och jag tror man måste leva så och det i synnerhet om familjen man föds med är destruktiv och orsakar mer smärta än den ger kärlek. Då måste man hitta andra vägar. Hitta andra människor att hålla närmast hjärtat.
Men vad gör man med sin så kallade mor och sin så kallade far? Klipper bandet en gång för alla? Eller, står ut med och spelar ett spel?
Jag var på kortfilmsfestival igår och en film sparkade mig rakt i magen. Titeln var Family portrait, animerad film om en familj med mamma, pappa och två barn som var hos en fotograf för familjeporträtt. Frustration och besvikelse anades i dialogen. Det blev en närbild på mamman som försökte ta av bröllopsringen men fingret expanderade i storlek och blev alldeles rött. Fotografen som försökte lätta upp stämningen genom att ge dem kuddar. Ett kuddkrig startade och slutade med att mamman kvävde pappan med en kudde.
Vad gör man med dem? Klipper av dem helt? Ett enda bestämt klipp och det är över?
Jag vet inte om jag kan. Men vad jag kan och vad jag jobbar på är att distansera mig från dem även emotionellt. Göra dem till bifigurer i periferin istället för centrala personer mitt i mitt liv. Inte söka erkännande hos dem. Inte söka råd hos dem. Inte ta vad de säger på något som helst allvar. Jag kan jobba på det.
onsdag 29 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
What ever happens happens
W är tillbaka och det är fint. Han åker bort igen på söndag, denna gång blir han borta i fyra dagar och sen 18 juli drar han till Kanada i åtta dagar. Det är helt ok. Jag får vänja mig successivt vid att vara ensam i huset. Tror det är bra.
Igår hade jag presentation för organisationen jag praktiserar på. Introducerade personalen till hemsidan jag skapat. Feedbacken var overall positiv och chefen som inte kunde närvara rapporterade efteråt att hon är riktigt imponerad med allt - hur sidan blivit, hur personalen reagerat och framförallt - hur självständigt jag jobbat. Samtidigt har beröm droppat in från oväntat håll - de riktigt IT-kunniga har lyft på hatten de också.
Idag tisdag har jag fortfarande inte hört nåt från underättelsebyrån men av nån märklig anledning är jag inte nervös över det. Får jag tjänsten så har jag ett problem mindre. Får jag den inte så ska jag se till att skaffa mig nåt ännu bättre. Inom mig känner jag att möjligheterna trots seg start nu undan för undan öppnar upp sig.
Framförallt tänker jag se till att njuta av tillvaron och ha kul. Ikväll - kortfilmsfestival. Imorgon kväll - farwell party för älskade S.
Igår hade jag presentation för organisationen jag praktiserar på. Introducerade personalen till hemsidan jag skapat. Feedbacken var overall positiv och chefen som inte kunde närvara rapporterade efteråt att hon är riktigt imponerad med allt - hur sidan blivit, hur personalen reagerat och framförallt - hur självständigt jag jobbat. Samtidigt har beröm droppat in från oväntat håll - de riktigt IT-kunniga har lyft på hatten de också.
Idag tisdag har jag fortfarande inte hört nåt från underättelsebyrån men av nån märklig anledning är jag inte nervös över det. Får jag tjänsten så har jag ett problem mindre. Får jag den inte så ska jag se till att skaffa mig nåt ännu bättre. Inom mig känner jag att möjligheterna trots seg start nu undan för undan öppnar upp sig.
Framförallt tänker jag se till att njuta av tillvaron och ha kul. Ikväll - kortfilmsfestival. Imorgon kväll - farwell party för älskade S.
söndag 26 juni 2011
Bliss
Igår kväll hade jag plötsligt tre egeninbjudna gäster över på middag. Det var B, T och T:s nya flatmate M. Tre tjejor och en kille, plus en grön ärtsoppa lagad av mig, plus vin och plus vodka. Vi pratade, skrattade och kvällen till ära rökte jag en schweizisk cigarillo. B flippade pannkakor till efterrätt, samtidigt dansandes till min awesome playlist. T hade utmärkt hand med katten och M utbytte grundläggande svenska fraser med mig på uteplatsen, och berättade historian om hur hans svenska farmor hade hamnat i Sydafrika. Till min smått löjliga tillfredsställelse diggade de verkligen musiken och B tyckte till och med - "Why leave? I feel the party is here!".
Men fram mot elvasnåret gick vi och mötte upp med M:s vänner som hade födelsedagsparty på ett hotell på Buitenkant Street. Väl framme på stället tänkte jag "Ok... Lisbeth Salander och hennes crew" B tänkte likadant (så många Millennium triologin-referenser det blivit på senaste da). Hur som, vi stannade i tre timmar och studerade och interagerade med folket. Intressant... är allt jag har att säga om det.
Vaknade i morse med smärre baksmälla. Bakfull men lycklig, så där obefogat lycklig av ingen särskild anledning alls annat än att all is well. Men visst, bara jag tänker efter är skälen i allmänhet flerfaldiga - Jag bor i ett supermysigt hus mitt i staden, har en intelligent och omtänksam pojkvän, en egensinnig men lojal katt, vänner som får mig att skratta och som jag lockar skratt ur. Vad mer kan man begära förutom då att få betalt för jobb man gör? Men den lilla pusselbiten ska också falla. Det är bara en tidsfråga.
Annars, det som verkligen fattas mig. Fattas så att det känns liksom, det är utan tvekan syren. Att få sitta i köket och dricka kaffe med min fina, det skulle göra en helg som denna fulländad.
Men fram mot elvasnåret gick vi och mötte upp med M:s vänner som hade födelsedagsparty på ett hotell på Buitenkant Street. Väl framme på stället tänkte jag "Ok... Lisbeth Salander och hennes crew" B tänkte likadant (så många Millennium triologin-referenser det blivit på senaste da). Hur som, vi stannade i tre timmar och studerade och interagerade med folket. Intressant... är allt jag har att säga om det.
Vaknade i morse med smärre baksmälla. Bakfull men lycklig, så där obefogat lycklig av ingen särskild anledning alls annat än att all is well. Men visst, bara jag tänker efter är skälen i allmänhet flerfaldiga - Jag bor i ett supermysigt hus mitt i staden, har en intelligent och omtänksam pojkvän, en egensinnig men lojal katt, vänner som får mig att skratta och som jag lockar skratt ur. Vad mer kan man begära förutom då att få betalt för jobb man gör? Men den lilla pusselbiten ska också falla. Det är bara en tidsfråga.
Annars, det som verkligen fattas mig. Fattas så att det känns liksom, det är utan tvekan syren. Att få sitta i köket och dricka kaffe med min fina, det skulle göra en helg som denna fulländad.
lördag 25 juni 2011
Pojkvänsfritt
W åkte iväg till farmen själv denna helg. Vi brukar åka dit tillsammans en gång i månaden men denna gång kände jag bara inte för. Sa att de fick ha "A boys weekend", han, brorsan, deras gemensamma vän G och allt annat folk som vistas där och oftast är av manligt kön.
Jag och S vinkade av W och G vid fyratiden igår, sen fram mot kvällen dundrade vi fram i bakkien som W så omtänksamt överlämnade nyckeln till innan de for. Vi skulle till Waterfront för dokumentärsfilmfestival. Efter att ha svängt in på felaktiga gator otaliga gånger kom vi slutligen rätt och parkerade bilen långt ifrån andra, allt för att inte riskera att skada nån annan bil med monstret.
The Black Power Mixtape, filmen vi skulle se var producerad av svensk regissör som själv närvarade vid visningen. 20 timmars dokumentärfilmsmaterial från 60- och 70-talet där svensk media hade intervjuat och filmat tal av aktivister från black power-rörelsen i USA. Materialet hade hittats i SVT:s arkiv och klippts ner till en sammanhängande helhet på 93 minuter. Den var bra på alla vis - stark, rörande och stilistiskt snygg. En succé hos publiken som var väldigt engagerad i diskussionen efteråt. När det hela var över passade jag på att utbyta några ord med regissören som blev glad att träffa en annan svensk i rummet men som snart blev överröst av andra med frågor och kommentarer.
Jag och S gick från salongen där vi genast sprang på vänner från organisationen vi praktiserat på. Jag stod och pratade en av dem M när hon plötsligt presenterade någon som visade sig vara DA(!). Jag hade redan handen i hans när han bara: "We know each other already!" och vi började prata han och jag, mest han som berättade att han snart skulle resa till Sverige i jobb, att han faktiskt nu jobbade på en svensk organisation, att han var helt hooked på Stieg Larssons Milleniumserie men att den förstörde hans drömbild av Sverige som utopia m.m, m.m. Sen från det ena till det andra undrade han hur det gått med min pojkvän och om vi har planer på att gifta oss(?!). Han avslutade med att informera om var han skulle festa under kvällen och rusade sen iväg just så som jag minns att han alltid brukade göra. Intressant man... Det är lätt att se vad jag såg hos honom. Samtidigt så har jag nånstans också insett att han är alldeles för energisk för mig. Alldeles. Jag menar - snabbpratare, kvantitetspratare och sprätt i benen precis hela tiden. I längden hade jag inte orkat.
Efteråt körde jag hem S, parkerade bakkien utanför huset och kurade ihop i sängen med katten intill mig. Hade gärna haft W där också under natten, en trygghet och lyx jag vant mig vid.
Ikväll är jag medbjuden på fest av svenska T. Kommer va helt nya människor där så det kan bli intressant...
Jag och S vinkade av W och G vid fyratiden igår, sen fram mot kvällen dundrade vi fram i bakkien som W så omtänksamt överlämnade nyckeln till innan de for. Vi skulle till Waterfront för dokumentärsfilmfestival. Efter att ha svängt in på felaktiga gator otaliga gånger kom vi slutligen rätt och parkerade bilen långt ifrån andra, allt för att inte riskera att skada nån annan bil med monstret.
The Black Power Mixtape, filmen vi skulle se var producerad av svensk regissör som själv närvarade vid visningen. 20 timmars dokumentärfilmsmaterial från 60- och 70-talet där svensk media hade intervjuat och filmat tal av aktivister från black power-rörelsen i USA. Materialet hade hittats i SVT:s arkiv och klippts ner till en sammanhängande helhet på 93 minuter. Den var bra på alla vis - stark, rörande och stilistiskt snygg. En succé hos publiken som var väldigt engagerad i diskussionen efteråt. När det hela var över passade jag på att utbyta några ord med regissören som blev glad att träffa en annan svensk i rummet men som snart blev överröst av andra med frågor och kommentarer.
Jag och S gick från salongen där vi genast sprang på vänner från organisationen vi praktiserat på. Jag stod och pratade en av dem M när hon plötsligt presenterade någon som visade sig vara DA(!). Jag hade redan handen i hans när han bara: "We know each other already!" och vi började prata han och jag, mest han som berättade att han snart skulle resa till Sverige i jobb, att han faktiskt nu jobbade på en svensk organisation, att han var helt hooked på Stieg Larssons Milleniumserie men att den förstörde hans drömbild av Sverige som utopia m.m, m.m. Sen från det ena till det andra undrade han hur det gått med min pojkvän och om vi har planer på att gifta oss(?!). Han avslutade med att informera om var han skulle festa under kvällen och rusade sen iväg just så som jag minns att han alltid brukade göra. Intressant man... Det är lätt att se vad jag såg hos honom. Samtidigt så har jag nånstans också insett att han är alldeles för energisk för mig. Alldeles. Jag menar - snabbpratare, kvantitetspratare och sprätt i benen precis hela tiden. I längden hade jag inte orkat.
Efteråt körde jag hem S, parkerade bakkien utanför huset och kurade ihop i sängen med katten intill mig. Hade gärna haft W där också under natten, en trygghet och lyx jag vant mig vid.
Ikväll är jag medbjuden på fest av svenska T. Kommer va helt nya människor där så det kan bli intressant...
onsdag 22 juni 2011
Intervju
Så denna dära underrättelsebyrån ligger typ 8km från där jag bor och fantastiskt nog så har Kapstadens stadsbusssystem nyligen börjat rulla - Heja utveckling! Och bussystemet är så välstrukturrerat att bussarna till och med har helt egna vägar att åka på och alla hållsplatser har tak och biljetter kontrolleras innan påstigning... Ja, jag vart impressed helt enkelt.
Vad jag inte kunde klura ut var var exakt var bussen stannar men stationen jag gick av på hade samma namn som gatan där byrån ligger, så hur svårt kan det va? Uhm, ganska svårt visade det sig. Hållplatsen var precis i början av denna långa gata och byrån typ i andra änden. När jag väl tagit mig fram till området där det ligger var nästa problem - hitta rätt ingång, så många skyltar över olika ingångar men en underrättelsebyrå skyltar ju inte precis med namnet...
För första gången i min historia anlände jag sent till en intervju - 15 min. Som tur var hade jag numret till deras HR-person så jag ringde redan innan och meddelade min försening. Min stress rann trots allt av mig när jag träffade de tre intervjupersonerna som var avslappnade och vänligt inställda. Jag som hade förberett mig på en serious interrogation blev förvånad när det framkom att de tycker att jag är mer än kvalificerad för tjänsten, och att deras frågor mer rörde hur de kunde hålla en person som mig stimulerad och motiverad.
Summa summarum: Det kändes bra. Jag fick en positiv bild av chefen, deras managers och det de gör. Nu återstår bara en kortare väntan på besked som ska komma i slutet av denna eller i början av nästa vecka.
Vad jag inte kunde klura ut var var exakt var bussen stannar men stationen jag gick av på hade samma namn som gatan där byrån ligger, så hur svårt kan det va? Uhm, ganska svårt visade det sig. Hållplatsen var precis i början av denna långa gata och byrån typ i andra änden. När jag väl tagit mig fram till området där det ligger var nästa problem - hitta rätt ingång, så många skyltar över olika ingångar men en underrättelsebyrå skyltar ju inte precis med namnet...
För första gången i min historia anlände jag sent till en intervju - 15 min. Som tur var hade jag numret till deras HR-person så jag ringde redan innan och meddelade min försening. Min stress rann trots allt av mig när jag träffade de tre intervjupersonerna som var avslappnade och vänligt inställda. Jag som hade förberett mig på en serious interrogation blev förvånad när det framkom att de tycker att jag är mer än kvalificerad för tjänsten, och att deras frågor mer rörde hur de kunde hålla en person som mig stimulerad och motiverad.
Summa summarum: Det kändes bra. Jag fick en positiv bild av chefen, deras managers och det de gör. Nu återstår bara en kortare väntan på besked som ska komma i slutet av denna eller i början av nästa vecka.
tisdag 21 juni 2011
Den skrämmande realisten
Det är söndagskväll och jag och W står i köket och pysslar efter att jag haft skype-samtal med mamma. Jag nämner att hon nu ser oss som gifta - life partners=gifta utan att ha arrangerat och haft festen. Han undrar vad jag tycker om det, att hon ser det så. Jag sammanfattar att det verkar göra henne glad och så länge hon är glad får hon gärna tro att det är så, att jag typ nått ett mål och blivit mer vuxen. W undrar om det inte är vad alla vill - Gifta sig med nån nån gång. Jag bara: "Is that so!? It's never been something I've dreamt of or wished for. Seriously!"
Han blir tyst så det blir min tur att fråga om han kan tänka sig att leva ett liv utan att gifta sig. Ett sånt liv med "children born out of wedlock" och alla andra nedvärderande termer. Han - jo, det kan han. Man får bara ordna med testamente och alla praktiska detaljer som en ordningsman som han själv alltid först tänker på. Samtidigt undrar han om det inte skulle få mig att känna annorlunda att bli presenterad som hans fru istället för flickvän eller X, annorlunda på ett positivt sätt men jag svarar "Not really."
Och han: "X, what do you have against marriage?" Jag: "I just think people stand a better chance of being happy if they don't get married, that's all." W skrattar uppgivet och skakar på huvudet. Menar att han inte riktigt bestämt sig för hur han känner för min extrema saklighet, vet inte om han tycker den är tuff eller bara väldigt skrämmande.
Han blir tyst så det blir min tur att fråga om han kan tänka sig att leva ett liv utan att gifta sig. Ett sånt liv med "children born out of wedlock" och alla andra nedvärderande termer. Han - jo, det kan han. Man får bara ordna med testamente och alla praktiska detaljer som en ordningsman som han själv alltid först tänker på. Samtidigt undrar han om det inte skulle få mig att känna annorlunda att bli presenterad som hans fru istället för flickvän eller X, annorlunda på ett positivt sätt men jag svarar "Not really."
Och han: "X, what do you have against marriage?" Jag: "I just think people stand a better chance of being happy if they don't get married, that's all." W skrattar uppgivet och skakar på huvudet. Menar att han inte riktigt bestämt sig för hur han känner för min extrema saklighet, vet inte om han tycker den är tuff eller bara väldigt skrämmande.
onsdag 15 juni 2011
More good stuff
- Har en jobbintervju inbokad nästa vecka som researcher för en världsomspännande underrättelsebyrå. Hitta skurkar och hänga ut dem på nätet, typ. Lite Lisbeth Salander och Milton Security...
- Mitt life partner visa har blivit "approved"=Jag är inte illegal längre.
High five på dessa båda!
- Mitt life partner visa har blivit "approved"=Jag är inte illegal längre.
High five på dessa båda!
tisdag 14 juni 2011
Saker och ting börjar röra sig
Det är över två veckor sedan vi flyttade. Den värsta flytten jag varit med om ever (och det säger jag i egenskap av att vara flyttveteran delux). W hade totalt underestimerat mängden av prylar han äger. Vad som skulle varit en flyttdag med ett flyttlass blev ett antal turer fram och tillbaka mellan städerna, sammanlagt fyra släpvagnar med saker. Sen tog det oss en vecka att få det att se ok ut i huset men vafan... Nu är vi ju här så att eh... jag har nästan, nästan glömt hur jobbigt det där flyttandet var.
Nu börjar livet sakta men säkert ta den form jag önskat med mer sociala aktiviteter som spontanbesök av vänner, utgångar och luncher på stan. Jag har också spenderat mer tid på organisationen där jag praktiserar. Igår hade jag en presentation inför bossen där jag visade arbetet jag gjort med nya hemsidan. Hon blev glad. Mycket glad och tacksam. Min förhoppning har hela tiden varit att de ska inse att de verkligen behöver en kommunikatör, det och vilken stjärna jag är och sen lägga ihop det ena med det andra=anställa mig. Trodde dock jag skulle behöva överlämna en skriftlig plädering i form av rapport men hör och häpna - bossen förekom mig. Efter presentationen igår berättade hon att hon ska lägga fram en budget för lön till en communication officer varpå hon undrade om jag är intresserad (!)
Så, ingenting är skrivet i sten ännu. Det kommer som allt annat i landet bli en snårig process som kommer ta tid och som på vägen också kan komma att skita sig, men i alla fall... Det är ett acknowledgment och jag kommer att bidra med mitt bästa för att realisera denna idé.
Nu börjar livet sakta men säkert ta den form jag önskat med mer sociala aktiviteter som spontanbesök av vänner, utgångar och luncher på stan. Jag har också spenderat mer tid på organisationen där jag praktiserar. Igår hade jag en presentation inför bossen där jag visade arbetet jag gjort med nya hemsidan. Hon blev glad. Mycket glad och tacksam. Min förhoppning har hela tiden varit att de ska inse att de verkligen behöver en kommunikatör, det och vilken stjärna jag är och sen lägga ihop det ena med det andra=anställa mig. Trodde dock jag skulle behöva överlämna en skriftlig plädering i form av rapport men hör och häpna - bossen förekom mig. Efter presentationen igår berättade hon att hon ska lägga fram en budget för lön till en communication officer varpå hon undrade om jag är intresserad (!)
Så, ingenting är skrivet i sten ännu. Det kommer som allt annat i landet bli en snårig process som kommer ta tid och som på vägen också kan komma att skita sig, men i alla fall... Det är ett acknowledgment och jag kommer att bidra med mitt bästa för att realisera denna idé.
söndag 12 juni 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)