Return of Saturn

Bilmotorer går upp i rök. Varmvattenberedare exploderar. Ynglingar invaderar och mina känslor imploderar.

Och det blir fredag kväll och jag sitter i mitt vardagsrum ensam med W:s bror och hör till min stora förvåning honom prata som värsta filosofen. "You say it's strange times but it's the return of Saturn. Both you and W are now in it. You start questioning things that are happening around you". Kärnan i vad han säger är att stora förändringar kommer i 7 års cykler. Från år 1 till 7 lär vi oss av våra föräldrar. Från 7 till 14 lär vi oss av skolsystemet. Från 14 till 21 är vi våra egna lärare. Från 21 till 28 är det världen som lär oss och vid 28 års ålder summerar vi alla slutsatser, stannar upp och reflekterar. Tar avgörande beslut om vart vi ska och vill här näst.

28 år och mitt liv är rikt men utan riktning. Det är fyllt av vänner som öppnar upp hjärtan och avslöjar historier man aldrig trott man skulle få höra. Det är fyllt med kärlek men också stunder av tvivel som går över. Det är sena kvällar, skratt och vin. Kanske lite för mycket vin. Det enda det inte är är framgångsrikt och inkomstbringande och där, i just det, clashar jag med mig själv.

Och jag tänker att (fan vet vilken gång i raden) det nog är dags att sluta skriva här. Dags att gå vidare. Dags att skriva nåt av betydelse.

Oh lord...

Min pojkvän har tokiga idéer. Han har hållit på och ifrågasätta varför vår holländska vän M pungar ut med tusentals kronor per månad för att hyra en bil när det på sikt blir billigare att köpa sig en. W tyckte att för de pengarna kunde hon lika gärna hyra en bil av honom och hon menade att det egentligen kvittade vem hon hyrde av. W tände till direkt och under förra veckan letade han intensivt efter objekt att köpa. Idén var att den ska betala sig själv - vi pungar ut med pengar, men de pengarna får vi också tillbaka genom uthyrning och efter fyra månader ska vi ha fått bilen gratis och från den punkten även börja tjäna pengar på den.

I W:s värld är en gammal Mercedes det bästa att satsa på (billiga för att de är gamla men samtidigt av bra kvalité). Jag bara whatever, så länge den tar sig fram på vägen. Så vi checkade Mercor i och runt om Kapstaden. Visade sig inte finnas en enda under 15 000 och såg ut och luktade som skit gjorde de också. W upptäckte dock en way ut på landet. Faktiskt bort mot där han har sin farm så han övertalade mig att vi skulle åka över helgen och kolla in den.

Det hade redan hunnit bli mörkt när vi tillslut hittade fram till gården där hans objekt vistades. Säljaren var en knappt tjugoårig pojke som bodde hemma med sina föräldrar och bror. Han och brorsan kom ut till oss. Stunden var ett sånt retro moment. Bröderna var klädda i vad som säkert var deras farsas gamla trasor från sextiotalet. De och den krämfärgade Mercan av modellen Janis Joplin sjöng om utgjorde tillsammans a priceless picture.

W förhandlade ner priset från 12 000 till 11 och då var den ändå i så mycket bättre skick än allt vi sett i Kapstaden. Med W i Mercan och mig i Bakkien dundrade vi iväg med våra Dieselmotorer.

När vi kom till stan som ligger närmast farmen stannade han Mercan. Klev ut och sa att han kände sig så ensam i den (!) och att han ville att vi lämnade Bakkien i stan. Jaha, märkligt förslag tyckte jag men ja ja.

Det blev en härlig tur upp till farmen. Kändes som att vi svävade fram i Mercan genom de öde bergslandskapen. Fullmånen lyste upp allt så vackert och när vi väl kom fram hade hans bror och svägerska värmt upp huset med eld i kaminen.

På lördagen gick vi och hans bror på en liten hajk. Sen lagade vi en så kallad pojkie gryta tillsammans i timmar. Jag älskar helgerna där. Älskar hur allt får ta tid. Älskar musiken hans bror spelar och älskar samtalen vi har. Är lite som terapi varje gång man åker ut dit.

Planen var att komma iväg tidigt på lördag men det blev inte riktigt så. Från ingenstans dök en jordenruntresande tysk upp. Han visade sig veta en hel del om Mercedes-bilar och ville ta en titt på motorn. Sån jäkla tur för oss att mannen kom för han upptäckte att hela motorn var på väg att kollapsa. På ena sidan hade den hoppat ur spåret som håller den på plats så karlarna fick tillsammans lyfta dit den igen.

Med en hel del tur kom vi alla tillbaka oskadda till Kapstaden, jag, W, Mercan och Bakkien.

En must see

Lägg filmen The Bang Bang Club på minnet för ni bara måste se den när den når Sverige. Titeln utgör namnet på en grupp sydafrikanska fotografer som fick genombrott världen över när de dokumenterade tiden precis innan det första demokratiska valet.

Starka bilder, klockrena dialoger och utmärkt casting. Nog den bästa filmen det här året.

Allting snurrar runt runt runt

Det är lördag, lunchtid och jag och W står på bakgården av en kyrka och dricker vin med T och hennes svenska kompis. Solen strålar och folk är så där lättsamma och underbara som bara kaptonier kan va.

Lördag kväll och vi är i en skyskrapa på middagsbjudning. Nedanför panorama fönstret har alla byggnader runt omkring sprängts i bitar. Någon sjunger ett böneutrop från nån moské och sällskapet har tänt en spliff som vandrar mellan fingrarna.

Söndag och jag blir lurad nästan hela vägen upp på Table Mountain. Mina ben är som gele, darrar och svajar under mig efter oändligt antal trappsteg.

Måndag och W har tagit klämdag. Uppmuntrar mig att skriva på den där artikeln jag startade för flera veckor sen och sen bara la ner. För honom till och med fullbordar jag vad jag startade. Läser högt upp vad jag skrivit och han utbrister att han älskar det. Att det är mer än bra - det är jävligt bra! Och eftersom det kommer från honom så tror jag på det för han säger alltid vad han tycker utan att linda in orden.

Och på kvällen går vi tillsammans på ett seminarium om män och våld, med forskare från Sydafrika men även Brasilien. Huvudpunkterna kan sammanfattas på följande sätt: män som har fast anställning är mindre benägna att slåss, likaså män som känner sig betydelsefulla i sammanhang utanför jobbet, majoriteten av män som slår är överrepresenterade i klassen svart låginkomsttagare. Engagerade talare men som vanligt inga news flash. Kanske intressantare att titta på de som inte slåss och varför de inte gör det...?

Hemma hör vi hur grannen dunkar och slår i väggar. Vit jävla medelklasskille som pucklar på sin flickvän med jämna mellanrum. I fredagskväll fick de besök av polisen som slängde ut honom efter att hon attackerat med pepparspray men nu är aset tillbaka igen. Vad gör man?

Alla dessa valpar

Varför dras de till mig? Har jag "vill ha lammkött" skrivet i pannan eller?

Gårdagens var en 23-årig preppy looking pojke från Irland. Det var i början av kvällen på denna nätverks function som jag kände hans blickar i baren men jag bara ignorerade, en ny lek jag börjat nu på senaste bara för att se om de lägger ner eller trots allt tar sig fram och börjar prata. Jag stod och konverserade med en annan kille när irländaren prompt klev fram och introducerade sig. Berättade att han var nyinflyttad från Johannesburg så vi tre stod ett tag och diskuterade Cape Town versus Joburg och sen vände irländaren sig mot mig och frågade om jag ville komma med ut på balkongen för en cigg (en sån klassiker!).

Kvällen var varm, nästan tropisk, och vi skämtade om att om detta var vinter så var vi damn fine with that. Irländaren visade sig va smart, kvick och rolig. Trots andra fina tjejer omkring fokuserade han bara på mig och jag kände att det var ju inte det jag var där för, så när han ville ha med mig till baren för att fylla på glasen så avböjde jag. Snackade webbsidor med killen som jag pratat med innan och bekantade mig med tjejer från Kenya och Zambia. När irländaren kom tillbaka ut igen hade jag raggat ihop ett större middagssällskap och vi var på väg till restaurangavdelningen för peruansk mat, han hängde på.

Verkligen en brokig skara människor. Bestod bla av statsvetarstudenter, astronomiforskare och allsköns corporate folk varav irländaren var en. Jag insåg att ingen var vad jag letade efter jobbmässigt men nu var man ju där och alla hade trevligt och slappnade av. Mot slutet av middagen började irländaren prata om en bar några kvarter bort som man kunde gå vidare till. En kinesisk tjej intill mig ropade ut att hon var på varpå irländaren svarade "Eh, sure, you can come too". Och hon bara "What?! I thought it was a general invitaion...!" Folk skrattade och irländarens kinder blossade röda. När notan betalats försökte han få mig att smyga iväg med honom men jag grep tag i kinesiska tjejen som övertalade sin amerikanska vän att vi fyra skulle gå.

Vi åkte i två olika bilar dock. De två vännerna med varandra och jag med irländaren. Irländaren pratade på och spexade, erbjöd sig att skjutsa mig hem efteråt, inga problem.

Baren var schyst och hade livemusik med jazzig stil. Irländaren insisterade på att bjuda på drink medan jag letade platser. Så jag stötte ihop med kinesiskan och amerikanskan. Satt med dem och irländaren kom snart efter. Tjejerna gick sen ut medan vi två stannade kvar och han ställde frågan - om jag har en pojkvän. Och jag svarade som det var varpå han hade tjugo frågor om honom. Efteråt övergick vi till att prata förhållanden i allmänhet och han berättade om det längsta han haft som varat i ett år.

Strax innan tolv körde han mig hem. Sa att han haft väldigt trevligt ikväll och att han var glad att han träffat mig. Jag tog hans nummer och gav honom mitt. Tyckte han kan hänga på nästa gång jag går ut och gör nåt. Tänkte på vad han sa om att det är så svårt att träffa folk i Kapstaden, att alla här bara är intresserade av sin redan etablerade klick av vänner.

W var förvånad när jag klev in genom dörren. Hade räknat med att åka och hämta mig men det löste ju sig med det.

Annars är det fint

Senaste dagarna har varit husprojekt och middagsbjudningar. Hade till exempel R över härom kvällen och visade upp min karl från hans bästa. Satt och skålade i vin med R i loungen medan W stod i köket och lagade hemmagjorda veggburgare.

Fast igår blev det min tur att agera husa och bjuda amerikaner på köttbullar, potatismos, gräddsås, ångkokta grönsaker och lingonsylt. Jag vågar till och med säga att alla dog lite, så gott var det.

Huset det blir ju finare och finare. Det känns så mysigt så det till och med händer att vi säger "screw utgång, vi har det ju så bra här."

Fast inte ikväll för ikväll måste jag ut på egen hand och nätverkshora. Ja, ibland känner man för det där och andra gånger inte. Det jobbiga är bara att jag är i no position att säga nej. Men jag undrar - varför måste världen va så trög? Varför kan den bara inte på egen hand inse vilken oförbrukad stjärna och talang den har i mig? Ja men inse då!

Filmtips

Nästa gång ni står där och ska hyra film och inte vet vad ni ska välja så kolla då efter Cementary Junction. 70-tal, snygga pojkar, stiliga kläder, Ralph Fiennes och Emily Watson. Sen är ju också brittisk humor den bästa humorn.