Tillbaka till ruta ett

Jag har bråkat. Jag har gråtit. Jag har gått runt med en dålig känsla i maggropen. Intuition, den slår aldrig fel men ändå försöker man ignorera känslan. Försöker tänka positivt. Så på söndag kväll lyckades W vända mitt humör under ett skype-samtal. Han sa att han självklart kommer upp över jul och nyår som han har pratat om hela tiden. Han kunde bara inte säga exakt när än. Den natten somnade jag lugn och vaknade utvilad.

Bara för att nästa morgon öppna ett meddelande i mobilen som sa "Bad news. My leave application didn't go through so I can't come to Sweden." Just like that. Men vadå!? Är han störd eller? Hur har han haft mage att intala mig under hela den här tiden att det inte skulle bli nåt problem och sen bara ge helt motsatta besked över en natt? Ilska och sorg i kroppen. Jag tappade det, tappade det helt och hållet. Som tur var, var jag hemma. Föll ner och fulgrät så jag skakade. Väckte den prickige som kom springades och la sig över mig med hela sin tyngd. Jag kunde inte röra mig. Sen låg vi bara så. Han slickade bort mina tårar på kinderna då och då och låtsades annars som om det regnade. Flyttade inte på sig förrän jag blev tyst. Att djur inte skulle ha förmågan att känna empati... Vilken bullshit.

Pratade med W sen på kvällen på facebooks chat. Jag ville inte se honom och jag tror inte han pallade med att se mig i ögonen heller. Fast han tyckte att det hela gjorde väl inte så mycket för jag flyttar ju ändå till Sydafrika i februari. Jag rättade honom och sa att januari varit tanken från början men att nu vet jag inte längre... Jag tänkte ju först att - Jobb eller inte, jag drar i början av året och fixar saker på plats. Men pengarna har växt i långsammare takt än väntat och de jag har har varit surt förvärvade. Vet inte om jag ska ta risken att åka dit och ändå inte få jobb och bli av med pengarna jag har. Det finns inga back up planer längre och jag har lovat mig själv att inte bli beroende av mina föräldrar igen. Jag har sökt många jobb i Sydafrika men intresset har varit svalt.

Så, om inte Sydafrika vill ha mig så borde jag kanske rikta min uppmärksamhet mot annat håll. W uppmuntrade till det. Att jag borde åka ända till Kina om det är vad som krävs. Han finns kvar och han väntar på mig. Men grejen är den att jag tänkt för mig själv att om jag börjar om på helt ny kula så vill jag inte längre vänta på nån. Jag vill leva där jag är till hundra procent och då gör jag slut rakt av.

Så diskuterade vi fram och tillbaka utan att komma fram till nåt förutom att han fortfarande älskar mig och inte vill vara med nån annan. Själv älskar jag honom lite mindre än förut för bland det värsta jag vet är människor som lovar en massa de inte håller. Som när han höll om mig i Sverige i augusti, såg mig i ögonen och sa: "Vad som än händer så kommer vi fira nyår ihop. Jag vet inte vart i världen men vi kommer att vara tillsammans då." Kan inte låta bli att tappa respekten...

Hur förvirrande och svindlande och jobbigt det än känns så borde jag rikta blicken mot andra håll. Mina obesökta drömstäder New York och Tokyo vibrerar. Det låter som om de faktiskt kan kalla på just mig.

Orkar inte

Jag orkar inte med mitt liv som det ter sig för mig just nu. Orkar inte med att aldrig ha en ledig helg. Orkar inte med att aldrig ha en vän som är här. Orkar inte med att inte ha någon att skratta med. Orkar inte med att sitta ensam i en halvmöblerad lägenhet och vänta på att få gå och jobba nästa dag. Orkar med att inte veta när jag nästa gång får träffa min pojkvän. Orkar inte med denna känsla som gör mig osäker på att det ens finns nåt "vi". Orkar inte med att inte veta vad jag gör om två månader fram.

Idag är en sån dag när jag inte orkar. Det blir andra dagar. Jag vet ju det. Allt blir vad man gör det till, som de säger...

Day 17- Your favourite memory

Men shit va svårt. Ett av alla fina... Okay, jag väljer ett egominne - När jag läste upp mina dikter på bokmässan 2000-nånting.

Marcus Birro var diktrecensent på ett P3-program. Av ett rent infall skickade jag in en dikt. Sen glömde jag bort själva sändningen. Gick ut och blev full eller nåt.

Sen gick det några månader och jag fick ett samtal. Programhöjdpunkter under året... Utvalda lovande unga poeter. Jag fattade först ingenting. Vad hade det med mig att göra? Sen föll polletten på plats. Just det, jag hade ju skickat in en dikt men vadå? Hade den fått bra kritik? Tydligen. Skulle jag nu kunna tänka mig att läsa upp den live på bokmässan i Göteborg? Skulle jag palla livesänding med så stor publik? ville man veta. Mitt svar - Visst, jag kör!

Min kompis T från studentstaden följde med som moraliskt stöd efter en pärs samma morgon där hon höll på att missa bussen. I alla fall, vi tog oss till Göteborg. Åt en pizza som jag kämpade med att få ner. Kedjerökte innan jag äntrade hallen och så var det snart dags.

En liten grupp ungdomar i min ålder med geografisk spridning från Skåne till Lappland var där vid P3-båset. Vi peppade varandra men nu kickade nervositeten in på allvar. Jag minns inte så mycket av det som lästes upp före min tur men jag minns att killen före mig höll i sitt papper med darrande händer. Det prasslade mot micken. Sånna ljud man i direktsänding inte kan redigera bort. Sen var det alltså min tur. Fick ur mig några pretentiösa svar på intervjufrågor (vad fan sa jag egentligen?) och sen var scenen min. Jag såg ut över folkhavet, hörde min röst under den inledande frasen och, fylldes med ett oväntat lugn.

Applåderna efteråt... Adrenalinet som pumpade i blodet och som blev till endorfiner. Vi tillfrågades om vi ville gå upp och framföra ännu en dikt. Många tackade nej men jag sa ivrigt ja.

En andra egen stund på scenen och rösten lät säkrare nu. Jag drog ut på orden, smakade på dem som min gamle svenskalärare irriterande nog brukade uppmana mig att göra, kände att jag satte avslutet med exakt precision. Jag minns ljudet av den andra omgången av applåder som några decibel högre men inte för högt för att jag skulle missa en kommentar på första raden. Två äldre snygga och skäggiga kulturkillar såg på varandra och nickade, den ene - Fan va bra... Fan va bra!

Väntan

Att vänta på besked... måste vara bland det jobbigaste. I tisdags, lagom till deadline framställde jag en text som kommer avgöra huruvida jag går vidare eller inte inom jobbet jag sökt. Idag får jag besked. Gissa vem som maniskt kollar inkrogen var tionde minut.

Inte vara nervös. Inte vara nervös. Inte. Vara. Nervös.

16- Your first kiss

Okay, ryska posten och andra förpubertala parningslekar räknas inte utan här snackar vi första kyssen som skedde på naturlig väg.

Jag var femton år och med familjen på semester på Cypern. Det var varmt, olidligt varmt vilket är vad som helst över 40 grader. Jag såg honom redan första dagen på stranden - en vältränad och brunbränd mörkhårig pojke som också var med sina föräldrar nära intill. Jag kunde inte låta bli att stirra. Han gav mig inte så mycket som en blick. Jag kände mig blek, ful och ointressant.

Dagarna gick och familjen gjorde vad vi kunde för att överleva i hettan. Tog oss till stranden vissa dagar, höll oss till polen på andra. Åkte på resa till Nicosia och upp i bergen till nån by. Det var ett torrt land utan tvekan. På kvällarna gick vi ut på middagar. Syren var för liten för att dra med nånstans efteråt. Jag var för blyg för att ta kontakt med andra tonåringar. Jag sträckte mig till att va så pass rebellisk så jag gick iväg och köpte cigaretter i en kiosk (bra där Frou-Frou).

Sen nån av de sista dagarna kände jag mig iakttagen där jag låg i min solstol på stranden. Tittade upp och såg snyggingen från första dagen sitta och stirra rakt på mig. Värst vad lite solbränna kunde göra... Jag stirrade tillbaka och så höll vi på ett tag tills min familj skulle bort längs strandpromenaden och äta. När vi satt där sen såg jag på håll hans familj avlägsna sig från stranden. Han tittade mot mig och vinkade. Hjärtat skuttade till där innanför.

Dagen därpå tjatade jag ihjäl mig om att vi måste tillbaka till stranden. De andra hade ingen vidare lust men jag fick dem ändå att ta sig dit senare på dagen. Jag såg honom direkt. Han satt vid strandkanten och la märke till mig också snart. Jag blev feg men syren knuffade på mig och sa att "Nu går du dit!". Jag hälsade och slog mig ner intill honom. Han sa han varit rädd att jag inte skulle komma. Berättade att han var från Österrike och att hans flyg tillbaka skulle gå nästa dag. Vi badade tillsammans och småpratade. Tog aldrig i varandra men han sa att jag var vacker och att han ville ses samma kväll. Så vi bestämde en dejt utanför Hard Rock Café.

Jag minns exakt vad jag hade på mig. Blåvit batikkjol från Indiska, ett vitt linne med smala axelband och vita platåsandaler. Haha! Han stod där och väntade när jag kom förbi med min familj och de lämnade av mig. Vi gick in och han bjöd på cuba libre som jag smuttade på. Det var nån X-file film som gick på skärmarna. Jag försökte starta ett samtal om X-files och jag vet inte vad men det gick hela gick knaggligt. Vi gick vidare - mer cuba libre drinkar. Jag bara smuttade fortfarande. Han undrade om jag inte tyckte det var gott och jag ryckte på axlarna. Han frågade om han fick ta ett kort på mig. Det fick han.

Vi gick ut från den andra baren och han ledde mig till en parkbänk under ett pilträd. Vi satte oss och det dröjde inte längre förrän han överraskade mig med kyssar som blev hångel. Det var blött... Jag tänkte på Eurodisco-låten som dunkade ut från närmaste klubb. Hörde hur en del visslade när de gick förbi. Kände efter ett tag hur nånting föll från trädet på min axel och började gallskrika. Hånglandet tog slut i och med det. Han suckade och drog med en hand upp mig från bänken. Vi började gå tillbaks och skiljdes åt utanför det stället där det var bestämt att jag skulle möta upp med mina föräldrar klockan 23. Han kramade mig snabbt och sa att han skulle skriva. Min adress i Sverige fanns i hans plånbok. Jag fattade redan då att det var nåt han bara sa. Gick in och joinade familjen och kände mig lite annorlunda, lite mer som en kvinna än flicka. Fast bara lite mer.

15- Your dreams

Då var man halvvägs igenom denna lista när man ska börja formulera drömmar. Hm...

Inför nästa steg i livet där jag ska bli yrkesverksam inom mitt utbildningsområde är mina drömmar att få jobba med idealister som mig själv. Jag hoppas få slippa den kalla och tävlingsinriktade atmosfären som råder i företagskulturer, been there, done that och det var inte min kopp av te. Jag vill hamna nånstans där det kändes som under praktiken i Sydafrika - Som att varje veckodag gå och jobba tillsammans med sina kompisar för gemensamma mål. Därför kommer jag också att söka mig till organisationer.

Så när jag har jobbat i en gräsrotsrörelse i några år då är jag verksam inom FN eller Oxfam.

Om inte en alltför avlägsen framtid har jag fått min första bok utgiven. Utgivningarna rullar på efter det. När jag kommit upp i typ 40-50-års åldern kan jag gott och väl försörja mig på ett yrke och naturligtvis faller valet på författaryrket. Samtidigt behöver jag vara i kontakt med omvärlden så jag skriver också debattartiklar, startar en egen organisation tillsammans med de skönaste individerna jag råkat på under yrkeslivet. Den där organisationen får sköta sig själv lite, jag sitter bara med i styrelsen och övervakar att allt går rätt till.

Mitt yrkesval som författare har gett stor frihet så jag kan jobba varifrån jag vill när jag vill. Kanske bor jag i Sydafrika halva året och i Sverige under sommaren? Kanske spenderar jag tid i ett familjehus vid Kroatiens kust där emellan? Ett hus dit syren med familj samt mamma och pappa också kommer.

Och jo, nånstans i tidig 30-års ålder har jag klämt ut en intelligent unge eller två. Småbarnsåldern blir fin men jag tar mig igenom den utan att trötta ut min omgivning med prat om blöjor och bebismat twenty four seven. Jag behåller mitt engagemang för omvärlden trots att jag blivit med avkomma.

Kanske gifter jag mig. Kanske gör jag det inte. Kanske skiljer jag mig. Kanske gör jag det inte. I vilket fall så lever jag med någon fin så länge vi är fina tillsammans.

Day 14- What you wore today

Igen? Seriöst... A ja: Gråa mjukisbrallor, mörkblå T-shirt, svart munktröja med drägelfläckar (hundens), vita strumpor med röda blommor på och flagnat rött nagellack. Behöver jag nämna att jag var ledig?

Day 13- Your week

Måndag: Kommer inte ihåg. Tisdag/onsdag: Var ledig. Gick ut med hunden, fixade med saker, lagade mat, skypade med W. Torsdag/fredag: Var i staden X där jag jobbade som butikschef samt bodde själv i övernattningslägenhet. Fick ett kul besked i mitt jobbsökande. Lördag: Mamma joinade mig i staden X, jag pratade franska i 40 minuter med kunder som köpte förlovningsringar, jag och mamma åt tapas på kvällen. Söndag: Gjorde seg jobbdag i staden X. Åkte till Karlstad.

Kul liv, jag vet.

12 What's in your bag

En hel jävla massa... Plånbok (som måste bytas ut för den är ful och pluttig men kändes trygg att råka vifta med i Sydafrika), en rödlackad portmonä, en liten fickspegel, ett mineralpuder från Clinic med tillhörande borste, ett brunrosa läppglans från Clarins, Oliva handkräm från Apoteket, en liten silkespåse fylld med örhängen, halsband och ringar, en tom plåtask med tuff tiger på (jag skulle ju fylla på den med minttabletter var ju meningen, för fem månader sen), en blå bläckpenna, en Dove deo, ett häfte med frimärken för internationell post, hårnålar, svart nagellack, svarta skinnhandskar, gamla kvitton och mynt som far runt på botten.

11- Your siblings

Mina syskon... Jag har två styvsystrar (vilket jävla ord och plastsystrar låter inte direkt bättre) som dyker upp vid väldigt random tillfällen. Rent blodsmässigt har jag också två halvbröder som jag bara träffat vid ett tillfälle när jag var sex år. Men det enda syskonet som egentligen är nånting att prata om är min alldeles egna syren.

Jag är fem år och kollar då och då till den fina vaggan där hemma. Den är tom men de säger att hon är på väg, min syster. Jag tycker att nu får hon väl ta och pallra sig hit, fattar inte varför hon dröjer. Hon skulle ju bara ligga där en dag. Jag trodde det var det som var dealen men nu får vi istället åka och hälsa på henne och mamma på sjukhuset. Skumt. Snart får hon följa med hem och då ligger hon på filtar eller sitter i sin åttiotalsdoftande vaggstol och sparkar ut med korviga ben. Kul tjej eller?

Jag har hunnit bli 12 år och hon 7. Hon siktar in sig på mitt hår. Drar i det tills jag skriker och det dröjer aldrig länge förrän jag gör just det. Året efter klipper jag av det långa håret så att det bara är ett par centimeter. Skönt.

Hon har själv blivit tonåring. Tre minuter i samma rum och vi har fysiska slagsmål. Jag är nära på att sparka ut en tand på henne. Hon smockar vid ett tillfälle till mig rakt i fejan. Ljudet blir dovt och platt, inte alls som på film, konstaterar vi.

Så var det då och det känns helt sjukt när jag tänker på det nu. Var det verkligen vi två? Vi som idag är så tajta med varandra?

Hon är väldigt vacker min syster. Vacker och stark, från insidan ut. Denna self made young woman gör mig så stolt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på vilken personlighet hon har blivit. Vi är som två sidor av samma mynt. Där jag är känslosam och analyserande, där är hon rationell och praktisk. Hon stannar aldrig upp i tänkandet för länge. Hon bara gör. Min syster bestämmer sig för att resa jorden runt, arbetar ihop pengarna som krävs och säger "Adios!" Min syster byter Stockholm mot Oslo och förhandlar till sig dubbel lön, utan utbildning och utan någon längre erfarenhet. Min syster bestämmer sig för att bli student och är så disciplinerad så att hon sparar tusenlappar varje månad på bara studiemedel. Min syster gör ändå saker hela tiden - festar på och lämnar pojkvännen hemma om han är tråkig och inte har lust. Min syster konfronterar folk och skapar diskussion, gör intryck och avtryck.

Min syster och jag, vi kommer ifrån samma mor. "Halvsyster" är ett begrepp som jag aldrig tar i min mun för min kärlek till henne är inget annat än hel.

Sånt som inte skadar att höra

"Thank you for your application for the job opening at X. We received over 700 applications! Your CV was considered excellent and was highly regarded, therefore you have been selected amongst others who have been short listed."

Vi behöver tala om feminismen

1990-nånting. Han sitter gränsle över mig och pressar ner min kropp i snön. Skrubbar mitt ansikte med snöklot och skriker "Hora! Hora!" Min mamma undrar vad som hänt när hon ser mig och jag berättar. Hon säger att hon ska gå bort till grannen där han är och slå ner honom men jag bönar och ber henne om att låta bli. Tänker att det tjänar ingenting till. Jag är 11 år och har aldrig ens pussat en kille.

2002. Jag är 19 år och står och serverar drinkar i baren på lyxhotellet där jag jobbar. En gäst som är en korpulent och svettig man i fyrtioårsåldern med bakåtslickat hår har stirrat på mig hela kvällen. Nu lutar han sig fram över bardisken och jag kan känna hans alkoholosande andedräkt när han undrar hur gammal jag är. "Du är så ung..." svamlar han och fixerar mig med blicken när han tilläger "Det finns så mycket jag skulle kunna lära dig". Jag darrar på handen som håller glaset med rödvin. Ser för min inre syn hur innehållet svävar ut i slowmotion och fläckar hans vita skjorta som Hollywoodblod." Men jag ställer bara ner glaset framför honom, vänder honom ryggen och säger att jag föredrar att lära mig av mina egna misstag.

2008 och ett kontor någonstans i Stockholm på ett av Sveriges ledande företag. Jag står och matar en maskin som frankerar brev. Kollega T kommer och lägger till ett brev i högen. Vänder sig mot mig och muttrar "Ni kvinnor är lyckligt lottade ni... Ni som har era maskiner som gör allt. Så brukar jag säga till frugan där hemma också." Klart att du gör. Hon som hellre använder en dildo än tar i dig, svarar jag inte men tänker det.

Samma kontor och kollega A och B kommer tillbaka efter ett gemensamt möte med kund. Det blev en deal, tack vare A. B basunerar ut till alla omkring "Ja, A behövde bara komma in i rummet och knäppa upp ett par knappar på blusen så var den dealen klappad och klar!". A blir röd i ansiktet och jag vet att det inte var så. Den mest kompetenta säljaren av dem alla reduceras till ett våpigt objekt så fort hon överglänser de andra som inte har fitta och bröst.

Under varje lunch, varje dag går de högst uppsatta (de är bara män - surprise surprise) ut tillsammans. Ibland händer det att de bjuder in någon av valparna som håller på att komma upp sig (märk väl, de är också alltid av manligt kön).

Jag äter middag med W och han säger "I just can't understand that you are a feminist." Jag som är "så varm, förstående och har så mycket tillit till honom (fast han är man)". Han berättar att hans ex tydligen fick vansinnesutbrott så fort han hackade en grönsak på fel sätt och hon aldrig skulle kalla sig feminist för hon tycker att feminister är "crazy ass bitches". Och jag blir så trött. Trött på att förklara det jag tycker är alldeles uppenbart. Trött på att försvara mig, mina upplevelser och min världsbild som delas av många kvinnor och män världen över.

Under mitt liv har det då och då hänt att män försökt våldföra sig på mig på det ena eller andra sättet. Jag trodde det där skulle ta slut i vuxenlivet med vuxna människor men jag har förstått att alla blir visst inte vuxna. Det är ett utbrett fenomen, detta kvinnohat och det tar sig uttryck i alla samhällsklasser världen över. Det har aldrig varit synd om mig, kan jag tänka. Synd är det om kvinnor som lever i fullständiga helveten så som jag sett dem leva i kåkstäder i Afrika där de är ekonomiskt beroende av män. Där de inte är skyddade i sina egna hem för att vem som helst kan ta sig in och göra vad de vill med dem. Sen får jag höra om en fjortonårig flicka som blivit våldtagen på toalett på nån skola uppe i Norrland på en ort där lärare, skolkamrater och skolkamraters föräldrar, ja, alla utom flickans närstående tar parti för hennes våldtäcktsman. Detta fast att han har blivit dömd! Sverige som föregångsland i all ära, tyckte W - men det verkar va nåt seriöst uppfuckat med er så kallade jämställdhet. Och jag tycker att han har en poäng i det. Det finns fortfarande behov att kämpa för feminism om man med det syftar till lika värde mellan könen. För det är det jag vill ha. Jag vill inte vara mer värd än en man samtidigt som jag vägrar att acceptera att bli värderad lägre. Kan vi inte ha ett samhälle där vi får vara personer i första hand istället för kön? Där en man kan vara mjuk utan att för den sakens skull ses som omanlig. Där en kvinna kan jobba som chef utan att det tisslas och tasslas om att hon är så okvinnlig. Jag vill ha ett Sverige och en värld som är bättre än det här för det här just won't do.

10- What you wore today

Svarta leggings där framsidan är skinnimitation och baksidan vanlig trikå. Transparent vit lång blus (litet svart linne under). De tre plaggen är inhandlade på Lindex (gillar att kedjan har breddat sig från det tidigare uteslutande tantmodet). Sen en grå ganska lång, trekvartsärmad kavaj köpt i Sydafrika, På fötterna rejäla svarta snörkängor av märket Vagabond. Sen detaljerna då: Glittrande svart Thomas Saboarmband, Skagenklocka med skimrande silverarmband och svart urtavla, silvercreoler i öronen, enkel slät silverring på höger långfinger och brunröda naglar.

09- Your beliefs

Shit asså, nu ska jag försöka vara djup här. Tro det eller ej men jag har faktiskt en tro, eller ska man kalla det idéer om varat? Men det här är svårt. Var ska jag börja?

Kanske bäst att börja i en annan ände då - Vad jag inte tror på. Jag tror inte på nån av världsreligionerna. Även om de alla har en kärna av sanning så har budskapet blivit förvrängt och manipulerat av giriga makthavare som använt religion som ett verktyg för egen vinning. Lite som det där Marx sa om att religion är opium för folket. Man ska följa budord och sen må dåligt när man inte gör det i ett samhälle där en skrift som är 2000 år eller äldre är föga applicerbar. Leva ett liv där man håller igen och hoppas på löning i livet efter detta? Skylla på sakers tillstånd och mena på att allt som händer står utanför ens egen makt? Nej, jag tror inte det.

Okay, vi vet alla att vi har en kropp och en hjärna som tänker tankar. Jag tror på att vi också har ett medvetande utanför det. Ett medvetande som styr både kropp och tankar. Ett medvetande som inte går att utplåna och inte heller skapa. Ett medvetande som är av ren materia vilket betyder oförstörbar energi. Vi dör aldrig egentligen utan det vi kallar för död är bara en förflyttning av uppmärksamheten från en synvinkel till en annan. Jo precis, jag tror på återfödelse.

Jag tror på nåt som jag känner är sant men det är inte bara en känsla. Det går också att resonera sig till. Det går att hämta stöd i vetenskapen. Ta kvantfysiken till exempel. Inte för att jag är nån fysiker eller ens har nåt större intresse för ämnet fysik men det är oerhört fascinerande bara man börjar skrapa på ytan. Kvantfysiken har förklarat cellers kommunikation med varandra. Den har förklarat att det vi är byggda av, vår materia, ständigt uppstår och dör. Hela din totala celluppbyggnad som du sitter med här idag kommer att vara helt utbytt inom en månad - hud, inre organ, skelett och allt. Vi blir ständigt återskapade rent fysiskt. Sen då konstruktivismen som jag som samhällsvetare kan uttala mig betydligt mer om. Den säger att det inte finns någon objektiv sanning, allt är subjektivt. Vi människor skapar och återskapar världen ständigt med vårt medvetande. Normer och kulturer utvecklas och vi får nya ideal och värderingar som vi utgår ifrån. Vad som var givet igår är inte längre det idag och världen kommer ständigt att förändras. Det intressanta är också att alla möjligheter existerar samtidigt. Ingenting är förutbestämt utan det blir som vi väljer att göra. Vi lever i en mycket spännande och oförutsägbar värld. Vem hade t.ex. trott att världens mäktigaste land, USA, snart skulle ha en svart president för bara fem år sedan? Inte så många om de resonerat utifrån landets historia.

Det finns inte en gud. Vi är alla gud, fullt kapabla till att påverka vårt eget och andra människors liv i hur vi tänker och handlar. Men tyvärr tror jag också att många är disconnected från denna medvetenhet. De tror de bara är sin kropp och sina tankar. De faller hellre in i en offerroll än tar kommandot och gör nåt själva. De är rädda och tror att de kan hitta lycka i att dominera och förtrycka andra. De förstår inte att allt liv här hänger ihop och att om man sårar någon annan så sårar man indirekt sig själv. Det känns som att världen står och väger nu - Antingen kommer människor fortsätta i samma anda och dö av självutplåning eller så kommer fler bli medvetna och vi kommer att få en bättre värld. Vilket som helst kan hända.

Hur har jag kommit fram till det här då? Jag minns hur jag som barn levde nära mitt eget medvetande. Det kändes bara som om inget ont kunde nå mig. Inga onda ord, inga onda handlingar, för mitt medvetande påminde mig ständigt om vilken underbar liten person jag är. Sen blev jag tonåring och disconnected. Blev sur, neggig och cynisk. Ville inte fatta hur nånting hängde ihop. Det var nån gång i början av tjugoårsåldern som jag började hitta tillbaka till mig själv och mitt medvetande. Jag läste Alkemisten av Paulo Coelho, Naiv Super av Erlend Loe, poesi av Bob Hansson och jag började se tecken i mitt eget liv. Hur saker jag tänkte på plötsligt manifisterades i livet. Hur jag började komma in i ett oerhört flyt med precis allting. Magiska osannolika lösningar på problem bara serverades åt mig och det kändes som att det var helt enkelt för att jag hade rätt inställning och attityd. Jag gick från pessimist till optimist.

Hur fan låter det här nu? kan jag ändå inte låta bli att tänka. Får man bilden av en labil new age flummare i Di Leva-kläder, beredd att tända rökelse i alla lägen? Det är i alla fall inte riktigt så jag ser på mig själv. Jag har ena foten stadigt stående på jorden enligt mig själv. Därför håller jag inte heller på och predikar om min övertygelse för var och varannan som jag möter. Nej, jag väljer att behålla den för mig själv som ett personligt verktyg att använda mig av. Som en livlina. Sen har det per automatik, enligt lagen om synkronicitet, då och då dykt upp personer som visat att de delar min uppfattning och som jag kunnat snacka om det här med. Men annars... Som sagt, en personlig övertygelse som jag i vanliga fall håller för mig själv.

08 - A moment

Vit sammetslen päls med svarta prickar, tillhörande en tung och kraftig hundkropp som ligger och sussar intill. Det är mysigt. Visserligen har han bakdelen vänd mot min ovandel och sitt ansikte vid mina fötter, men ändå - Det är mysigt. In kommer syren. Kramar och pussar honom hejdå. Frågar efter katten och upptäcker strax att hon ligger ihoprullad på fönsterbläcket. Katten och hunden i samma rum hör inte till vanligheterna... Innan syren lämnar rummet kramar hon mig. Jag säger "Vi ses till Jul!". Hon svarar "Ja, det är snart. Exakt en månad kvar."

Jag bara undrar

Har man dålig musiksmak för att man jobbar på JC? Eller, jobbar man på JC för att man har dålig musiksmak? Europes Carrie och sen de där skrik-emosarna som stundtals sjunger i värsta Boyzone-anda och i andra andetaget skriker som grisar i slakt. Just den där skiten på ständig repeat ända sedan jag började jobba som granne till dem i augusti. Vill de döda mig långsamt?

07- Your best friend

Min bästa vän. Personen jag alltid ringer först när det hänt nåt. Den som jag har långa uttömmande telefonsamtal med och som jag backar upp och backas upp utav i vått och torrt. Ja, just det - Den personen finns inte.

Jag har haft ovanstående typ av relation till ett par olika personer under många år åt gången men det var förr det. Den senaste personen som kallade mig sin bästa vän gjorde jag slut med. Hon sög musten ur mig. Ringde (jag är inte mycket för telefonsamtal) i tid och otid bara för att ventilera sina hjärnspöken. Så fort jag försökte styra in samtalet lite på vad som hände i mitt liv för tillfället, ja, då bytte hon ämne och tog tillbaka ordet. Joråsatte... Det var en ensidig bästisrelation det dära.

Vem är den första jag hör av mig till nu då när det hänt nåt, bra som dåligt? Jo, det brukar vara syren men hon brukar också inte gå att nå, busy girl. I Sydafrika blev det W som fick äran att bli den personen. Kan låta lite tråkigt men jag trivdes med det för han är fin att prata med, W.

Sen blir det väl också svårt att ha den där typen av relation en längre tid med någon när man hattar runt så mycket i Sverige och världen så som jag har gjort. Men jag har mina godingar som jag tar kontakt med när jag är på platsen det är frågan om. Sköna typer som jag kan dela en vinare med och prata om världen i allmänhet och mitt lilla livet i synnerhet. De intresserar sig också för och respekterar mina synpunkter på deras bekymmer och upplevelser.

Nåt jag tycker är jäkligt gött med att vara X 27 år är att jag numera har lätt för att connecta med olika människor. Jag har accepterat att jag inte gillar (och inte är bra på) kallprat så jag har lagt ner det. Därför har det också blivit så att de som blir mina vänner också tenderar att bli nära vänner. De som vistas i min närhet vet ganska snart vart jag står och vart de har mig Antingen klickar vi verkligen eller så händer ingeting alls.

Så nej, en utvald person som får all min energi det finns inte. Men däremot ett helt gäng som jag kravlöst utbyter delar av energi med i olika omgångar och som dessutom ständigt expanderar. Det känns nog så fint det.

06 Your day

Mobilalarmet ringde vid åtta. Duschade, kokade ägg, målade ansiktet, åt frukost, väckte syren som är på besök och frågade ut henne om last night på byn (den var ovärd, precis som jag misstänkt).

Gav mig ut på vägen tillsammans med mamma när jag tyckte att nån mobilsignal eventuellt ringde. Checkade mobben och jo, missat samtal från nåt okänt nummer. Kort därefter ringde det igen. Det var kusinen. Alldeles upprymd och exalterad. Han hade blivit pappa under natten. Lyssnade roat och hummande till hans kaskad av ord.

"Jag vet att jag aldrig sett honom (sonen) förut men när jag höll honom i mina armar så kändes det som om jag gjort det redan tusen gånger."

Den meningen fastnade och jag tar den med mig som mjuk och varm bomull att rama in den här dagen med.

05- Your definition of love

Åhå jaja - den där kärleken. Den finns det många former av. Kärleken till en förälder. Kärleken till en syster eller till en bror. Kärleken till en vän. Kärleken till ett husdjur. Kärleken till medmänniskan som man bara råkar komma i kontakt med så där nån gång under dagen (den kärleken jobbar jag fortfarande på. Frou-Frou kom igen nu. Majoriteten av mänskligheten är faktiskt jäkligt fin. Den är det.) Och sen då den kanske mest komplicerade kärleken- kärleken till en partner. Jag antar att det är just den som ska definieras här.

En kompis uttryckte det nyligen som att "Love is frendship on fire". Jag gillar det uttrycket skarpt. Gillart fast jag nog tyckt annorlunda tidigare då jag bara tänkte på passionen. Passion utan vänskap är inte kärlek. Enbart passion kan lätt bli besatthet och egoism. Enbart vänskap är fint men det stannar också vid det.

Åh, det här är svårt men jag tänker att det ändå är rätt många människor man hör ihop med på nåt sätt. Man träffas och det känns som om man känt varandra hela livet. Man liksom fattar den andra personen. Umgänget blir behagligt och upplyftande för man är med någon som gillar samma typ av saker och har tänkt i samma typ av tankebanor fast kan komma med bra input att lägga till. Det finns en igenkänningsfaktor och hög förståelse. Det där är den bästa typ av vänskap enligt mig.

Lägg där till attraktion. En glöd som gör att det inte räcker att bara röra sig kring varandra. Man måste också röra vid varandra för annars blir den där behagliga samvaron snart något plågsamt. Man måste hålla, kyssa, smeka också ibland för att annars går man sönder. Sen finns också den där personen med en hela tiden, även om han för en tid rent fysiskt finns på andra sidan jorden och man känner panik vid minsta tecken på att det kan ha hänt honom något.

Et voila! My definition of love 2010. Fråga mig igen om fem år.

04- What you ate today

Frukost: Fralla med ost ock skinka. Kaffe med lite mjölk och ett glas apelsinjuice. Detta avnjöts framför TV4-nyheterna i en semitom lägenhet i staden X.

Äsch! Det här sög ju. Vi skiter i fortsättningen.

03- Your parents

Den här biten är komplicerad samtidigt som den är jäkligt enkel. Så här va: Min mamma blev gravid med mig som sjuttonåring. Min nio år äldre far insisterade på att de skulle behålla mig och gifta sig. Sagt och gjort. Min far utvecklades till ett psykfall och kvinnomisshandlare så mamma skiljde sig från honom när jag var ett år. Ett bra beslut för alla inblandade. Detta var i Kroatien eller som det var då - Jugoslavien och livet för en ensamstående mamma var minst sagt hårt. Hon fick resa upprepade gånger till adriatiska kusten och till Tyskland för att jobba ihop pengar som servitris och städerska. Jag stannade med min mormor.

Vid ett tillfälle åkte mamma till Sverige för att hälsa på en väninna som bosatt sig där. I den här väninnans kompiskrets fanns också en stor och skäggig 22 år äldre svensk. Han bjöd ut mamma på bio och grejer. De dejtade men sen åkte hon hem till mig.

Efter en tid gick det rykten om att det rände runt två svenskar i den kroatiska staden och att en av dem frågade efter min mamma. Hennes bröder som skulle kolla vad det var för några och om de behövde stryk bekantade sig istället ganska fredligt med dessa främlingar under ett barbesök och tog istället för att slå ner dem med dem hem.

Det hela slutade med att jag och mamma flyttade till Sverige med den skäggige. Min far skrev medgörligt på papper om att mamma ensam skulle få vårdnaden om mig. Jag som var en liten treårig flicka som bara ville ha en pappa frågade den skäggige om han ville bli det. Han accepterade. Sedan dess var han och är min pappa med allt vad sådant ansvar innebär. Han har lärt mig saker, gått på föräldramöten och på sitt sätt couchat mig genom livet.

Det äktenskapet som ingen trodde skulle hålla då har idag hållit i 22 år och jag ser upp till dem båda. Mamma som kom till ett helt nytt land, lärde sig språket, tog sig igenom en universitetsutbildning på detta språk och uppfostrade barn samtidigt och jobbade som tolk, som fick det första jobbet som hon sökte efter examen, som blev deprimerad för några år sen men som kommit tillbaka starkt som egen företagare. Pappa som startade sitt första företag som 16-åring, som designat egna motorfordon som tagit sig världen över, som gått in i en konkurs och tagit sig upp ur den, som nu stöttar och hjälper sin fru mer än helhjärtat.

Så jaa... De är av ett annat slag mina föräldrar. Ett undantag och ett pretty jävla awesome sådant.

02- Your first love

Den första kärleken kom sent. Visst var det hångel, ligg och romanser där innan men kärlek... Sån där så att man känner av hela sitt lilla rädda hjärta att man älskar någon och att man dessutom bara vet att den andre känner något mycket liknande tillbaks... Det är nåt annat det.

2003 och en kompis i min nollningsgrupp presenterade sin brorsa J inne på Kåren. Fina drag - fin näsa, fina läppar, glittrande blå ögon och ett lent och senigt handslag. Han ägnade mig nån sekunds uppmärksamhet och sen var det bra med det.

Vi accelererar ganska så exakt två år fram i tiden. Samma tid på dygnet, samma lokal, samma kille, J, och min uppmärksamhet var mot annat håll, mot en annan. En som är en historia i sig hade efter lång frånvaro dykt upp där från ingenstans. Jag stod mellan valet att svälja min stolthet och gå fram och prata (för han väntade) eller att ta en chans att såra. Min stolthet vann och jag hånglade upp han jag suktat efter innan framför ögonen på den jag egentligen just då ville ha.

Kåren stängde och det visade sig att jag och J bodde åt samma håll så vi tog följe. Småpratade om våra olika utbildningar och gemensamma personer vi kände. Skiljdes åt när vi nått min port och han nämde att han skulle ha en förfest om två veckor. Dagarna gick och i efterhand fick jag berättat för mig att han tyckte det varit de två längsta veckorna i hans liv. Hur han gått och haft ångest över hurruvida jag skulle komma eller inte komma.Vad han nu skulle ta sig till om jag väl skulle komma o.s.v. Jag tog mig dit så klart och saker och ting utvecklades väldigt snabbt från och med då.

Han brukade kalla det vi hade för "Kärlek vid andra ögonkastet". Lustigt nog hade han inget minne av första ögonkastet och betvivlade mitt påstående att ett sådant faktiskt ägt rum när det gjort.

Jag minns hur vi låg tätt tätt omslingrande under nätterna. Minns hur mina knän brukade skaka innan han trängde in i mig och hur han alltid brukade hålla upp täcket för mig närhelst jag kom tillbaka till sängen.

Jag minns hur han sprang efter bussen när vi sågs sista gången innan jag åkte till Sydafrika. Jag minns hur jag saknade honom när jag var där och jag minns att när han kom dit och hälsade på så kändes han som en främling. Ändå så gjorde jag inte slut där och då utan gick runt med ångest i över ett år tills jag äntligen tog beslutet.

Den första kärleken började som något fint men också som något tillfälligt. Och att det var just tillfälligt det visste jag ju från början för vi var som katt och hund.

Men de tre första månaderna - bitterljuvt. Bitterljuvt.

01 - Introduce yourself

Kanske någon av er sett den där serien som gck tidigare i höst med Filip och Fredrik - Lite sällskap. Jag skulle kunna ha varit någon av de karaktärerna... Ja, säg typ Elin för hon är närmast rent åldersmässigt. Som tur var för min del, ville livet annorlunda. 97 flyttade min familj från Grums till Karlstad och det får nog kallas en prestation i sig.

2002 var jag en av de där som inte gjorde annat än jublade när jag svingade studentmösan från lastbilsflaket. Livet i staden där alla var buksvågrar och svägerskor till höger och vänster och patetiska svartsjukedraman utspelade sig helg efter helg till ljudet av "Do you want me" med Da Bazz, var för min del äntligen över. Nu skulle det riktiga livet börja.

Dagen efteråt fyllecyklade jag en mil från centrum till mitt föräldrahem klockan fem på morgonen. Ramlade in i mammas famn och undrade "Vad fan ska det bli av mig?".

Jag tog mig snart samman och några månader senare påbörjade jag min första universitetskurs. Det blev genusvetenskap, på gott och ont. Någon gång under den terminen postade jag ett brev med en anmälan till en franskakurs på Sorbonne. Gick sen hem och meddelade att jag skulle flytta till Paris.

Kom till Paris och kände inte en själ men flyttade snart in i Latinkvarteren tillsammans med en skön stockholmska. Om vardargarna vaknade jag på sena förmiddagar. Öppnade det franska fönstret på femte våningen, andades in luften, lyssnade till Parisljuden, såg på människorna som strosade fram och kände mig on the top of the world. Jag gick de få metrarna bort till min skola där jag spenderade två timmar. Resten av dygnet ägnades åt klassiska Parisgrejer, you name it - caféer, promenader, källarspelningar, nattklubbar, museibesök, shopping och french kissing.

Efter ett halvår kom jag hem. Blev förkrossad när journalisthögskolan dissade min första ansökan och bestämde mig för att skita i dem helt. Läste medie- och kommunikationsvetenskap i Jönköping av alla ställen istället. Undervsisningen var okay och det sociala livet över lag - jävligt kul. Bäst var ändå att jag fick åka tillbaka till Paris för praktik och sen vidare till Sydafrika för utbytestermin.

Var internationell student i Sydafrika där jag träffade roliga och festliga människor som hela tiden tog med mig på massa skoj. Samtidigt gick jag runt där och saknade min pojkvän i Sverige. Fucking waste of time! Om jag vetat bättre hade jag dumpat honom innan jag åkte. Nu lämnade jag istället mycket villigt Sydafrika med inställningen "Det var kul men nu är det andra ställen jag vill utforska. Inge mer Sydafrika de närmaste decennierna."

Verkligheten efter studiebubblan var dessvärre svårare än jag föreställt mig och som nyutexaminerad och oerfaren blev min väg ganska snårig. Efter ett par år i servicebranschen (något jag gjorde bara för att överleva i brist på bättre erbjudanden)och i Stockholm, valde jag att gå tillbaka till skolbänken igen. Uppsalas universitets masterprogram i utvecklingsstudier blev det. Sen var det det här med masteruppsats och jag kände att jag ändå ville fördjupa mig i ett land som jag redan visste en del om. Så det fick bli en liten avstickare till Sydafrika igen. Bara för uppsats! Sen praktik i New York eller nåt. Och det blev som det blev med den saken...

Hänger på tåget

Det är en intressant blogghappening som rullat igång som ett gemensamt projekt mellan några av bloggarna jag på senare tid börjat läsa. Om ni läser dem så vet ni vad jag talar om. Det handlar om att avhandla ett nytt ämne, varje dag, 30 dagar framöver. Eftersom jag bestämt att jag behöver komma igång med regelbundet skrivande så tyckte jag att den där listan var väl en kulig liten idé. Dock så kör jag min på fristående fot eftersom jag är en blyg bloggare som inte vågar föreslå sammarbete med så coola brudar.

Nedan följer listan:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment.

Det känns lite nervöst det här måste jag säga. Kommer ni gilla mig mer eller mindre efter att ni fått lära känna mer av mig? Ja, vi får se. Jag tutar och kör.

Halleluja, eller nåt

Igår, någonstans under den alldeles alldagliga vardagen, tillkom helt ny energi i min kropp. Det var som om nånting sa att mina drömmar de är inte omöjliga, de är ta mig fan helt jävla realistiska. Jag har vad som krävs och lite till. Jag har hjärnan, jag har kunskaperna, jag har medvetenheten, jag har förmågan. Att påstå något annat inför mig själv vore att ta den enkla vägen ut. Att säga att det inte går när jag egentligen menar att jag inte känner för att ta tag tag i det. Och jag bestämde mig för att aldrig mer låta lathet och självömkan bli någon ursäkt. Jag vet ju vad jag vill och ingen annan kan skapa det åt mig.

Så med den inställningen har jag börjat se små tecken av möjligheter. Jag har börjat lägga ut en plan. Det finns inga om längre, bara ett när.

Tummen, den pekar upp

Senaste tidens neggighet som verkade vara pms var också pms. I förrgår kom mensen och idag är humöret på topp.

Jag är ledig och går runt hemma. Plockar, dammsugar tvättar, tar hand om hunden, läser e-mail, svarar på dito och bara myser. Den här hemmafrugrejen, den skulle jag nästan kunna göra. Ja... I alla fall på femtio procent.

Sen blir inte humöret sämre av att det låg två handskriva brev i den fysiska brevlådan. Jag har gnällt inför W om att man aldrig får sånna nu för tiden. Därför har han också helhjärtat gått in i att bombardera mig med just sådana. Fina fotbolls-VM frimärken har de på sig också, ett för Botswanas insats och ett för Zimbabwes. Men vänta nu... Var de ens med Zimbabwe? Fick de vara med med tanke på ärkesvinet Mugabe? Hm...

Nä, inga världsproblem nu. Mera dammsugning väntar.