Den som jag ska skriva. Den måste ha en början, en mitt och ett slut. Så mycket fastnade i alla fall från Skapande svenska-lärarens pläderingar från 2004-2005. Själv satt jag där och var kaxig i tanken. Övertygad om att ingen av de där delarna skulle va nåt hinder för mig och min första roman som jag "lätt" skulle få ut innan jag fyllt 30 år.
2011 och *knock, knock*.
- Vem där?
- Verkligheten! Två år till deadline, latarsle.
Och hela den här tiden har bara ägnats åt att marinera idéer med summa summarum att jag aldrig kommit till skott. Min kluvenhet... Den där delen av mig som vill kunna tilltala en större massa versus den delen som inte vill behaga någon - bara skriva det som jag för egen del finner angeläget och intressant. Jag leker med tankar på att lura in massan genom att bygga upp chick lit förväntningar som sen steg för steg massakeras. Just den tanken gillar jag.
Samtidigt frestas jag att från början löpa hela linan ut - bara bam bam bam, in your face. Lite som Bodil Malmsten i Den nästa som rör mig. Depraverad ung kvinna lever efter egna lagar - plockar överklasskärringar på Champs Elysée på deras plånböcker, går runt med kniv innanför rocken och sticker den i män som förnedrar kvinnor på öppen gata, lägger upp strategier över hur man ensam överlever dagen och funderar över pojken i Jardin du Luxembourg, han med den sökande blicken.
Bodil för fan, du har ju fattat hur jag vill säga det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar