Det mest fruktansvärda

Det mest fruktansvärda är ett dött barn liggandes på vägen.

Ljudet av skrikande bilhjul. Mitt skrik, W:s skrik. Bilarnas likgiltighet. De som bara passerar. W som tar upp mobilen och springer fram till henne. W som flyttar bilen framför hennes lilla kropp, trasiga kropp, och vi som tillsammans omdirigerar trafiken. En Greyhoundbuss med feta vita turister som klistrar sig mot rutorna.

50 minuters väntan på polis och frågorna när de äntligen kommer. En "hit and run". Rester av krossade billyktor på vägen. Synen av hennes ena välbehållna bruna sandal, 30 meter från själva kroppen. Poliserna som debaterar vem som ska täcka över kroppen och med vad. Ingen frivillighet. Ingen värdighet. Ingen värdighet.

Och jag undrar hur jag nånsin ska kunna stänga ögonlocken utan synen av henne på näthinnan.