Trött men ändå inte

Natt och en bra bit över trettio grader. B spelar Amy Winehouse och våra köksmöbler är borta, utburna till lilla trädgården där folk sitter kring bord med kandelabrar. Som ur en film... Själv har jag valt att dra mig undan.

Schweizaren åkte nyss hem efter bio och thé med de andra i trädgården. Större delen av helgen har vi spenderat hos honom. Ätit sushi, läst högt ur fransk bok, tjatat på katt som gömt kattungar under badkar, kollat på La Vie En Roses. Det har varit fint emellanåt. Det har varit irriterat emellanåt, från min sida.

Min mens är försenad med en vecka. Jag gjorde gravtest i fredags med negativt resultat som i inte gravid. Så... det ska va lugnt. Men... jag är irriterad. Ger otrevliga korta svar. Blir nedstämd för löjliga saker. Samtidigt känner jag, innerst inne, att mitt tillstånd bottnar ur ett djupare missnöje. Det känns inte som det ska göra med Schweizaren. Jag vill ha mer. Eller rättare sagt - jag vill känna mer. Samtidigt är det trevligt, på flera sätt. Säkert det trevligaste jag nånsin haft det med någon. Som allt han gör för mig och säger.

Jag har redan tidigare indikerat mitt tvivel för honom. Sagt att det här mycket väl kan ha ett slut inom kort. Han svarade att han vet och att det för honom är en del av spänningen. Att han då och då ser tvivel i mina ögon och vet att jag kan gå ut genom dörren när som helst.

Spänning driver honom. "Niceness" driver mig.

Vi kör i riktning mot dead end. Frågan är med vilken hastighet.

Jo...

Det var osannolikt och oväntat men så är ju också det mesta som sker. I en stad på tre miljoner sprang jag på DA i en matbutik. Det var precis i början när jag kommit tillbaka. Jag såg honom först inte och höll på att gå förbi till och med. Men han ropade till.

DA, i skrynklig t-shirt och keps... Långt ifrån hans vanliga preppy-jag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Krama eller låta bli men han bara stod där så jag lät bli. Veckan innan avhandlingsdeadline... menade han. Frågade artigt hur det gått för mig. Gratulerade till framgångarna. Lite kallprat och han avslutade med att säga att han ringer mig efter den 5 februari när han för en gångs skull kommer att ha lite fritid.

Visst, visst. Kommer inte att hända. Få saker som jag varit så säker på och jag kände till och med att det kan kvitta - Jag har ju Schweizaren nu. Vi har det fint.

Idag - ett mail i inkorgen. DA som säger att han blivit av med mobilen och igen måste fråga efter mitt nummer. Inget gruppmail till alla i adressboken. Enbart till mig.

Speed

En halv flaska vin och jag sitter här med det svenska tangentbordet. Berusad nog för att drista mig till att försöka fånga vad som inte kan fångas med simpla ord - Det som jag lever.

Hon säger att den har vissa distinkta ljud den här staden. Och jag svarar, att jag vet inte det. Men hon envisas: Jo, det är den här brummande signalen som går igång vid dimma. Det är kanonen i berget som skjuter varje natt klockan tolv. Och sen är det klagosång från moskéerna. Det sistnämnda har jag åtskilliga gånger hört men det andra... Jag försöker lyssna men hittar visst alltid nåt att säga just när den där brummande signalen går igång. Jag kan ännu inte urskilja den från allt det andra.

Jag ville säga nånting om mina morgnar. En doft som börjar med magnolia men som drunknar bland alla människor jag går förbi. Vissa parfymerade. Andra... fräna svettlukter från de som tagit sig in till staden för en dag av ärligt arbete på vägarna... I byggnadställningarna.

Jag viker av i ett gatuhörn och kliver in i en annan värld. Män i klänningar och hattar. Kvinnor i burkor. Jag köper "air time", vatten och ibland frukt från mannen utanför.

Ett kvarter till och jag kliver in bland kostymnissarna. Både svarta och vita. Kvinnor i högklackat och anständig längd på kjol. Personalen, som är uteslutande svart. Han i basker och glasögon ler och säger: See you after hours! Som vanligt säger jag: Of course! Ler tillbaka och småspringer ut med min cappuccino i handen. Vidare in i staden som vibrerar och accelererar.

Kliver upp till kontoret. Hälsar kollegor. Andas in och andas ut. Ingen jävla admin än så länge. Ingen jävla skituppgift. Folk söker upp mig för att de är genuint intresserade av vad just jag har att säga om kaoset vi varje dag rör om i.

Jag känner det som jag är mitt i livet. Här och nu. Men det snurrar fort. Alldeles för jävla fort.

Efterlysning

Kidden, Kiddie Kid, The Kid - Jag har inte glömt bort dig. Däremot har jag glömt bort det fiffiga mailkontot jag skapat. Ursäkta en senil 26-åring men hur var mitt användarnamn på den nu igen?

Dålig uppdatering på denna

Det ges liksom dåligt med luckor. På dagarna jobbar jag heltid. På kvällarna är jag sällan själv. På nätterna orkar jag bannemig inte längre... Men ännu är jag kvar här om än mer än brukligt sporadiskt och återhållsamt.

För första gången sen jag vet inte när, är jag bara ensam med mig själv i huset. Schweizaren kommer dock rullandes inom kort och då ska vi iväg på sun downers på Clifton.

Hur går det då? Mellan mig och denna pojke som jag gjort till man? Jo... Vi har mycket trevligt ihop. Vi pratar, vi skrattar, vi gosar, vi sexar, vi planerar och gör saker. Men...? Han driver mig inte till vansinne. Det är inte så att jag måste spy eller blir ett labilt collie så länge han inte är i närheten. Med andra ord, är jag inte rungandes sjungandes kär. Men nr 2. Jag tror att detta är bra ändå. Det är ju det jag velat ha länge nu - nånting fint och mysigt som uppfyller mina kvinnliga behov. Ähum...

Vi har en typ av relation som jag inte tidigare haft. Utvärderar andra tillsammans - tjejer som killar. Kan säga till den andra om hon eller han där är het och snygg. Det är ganska kul faktiskt.

Jag tror det hela kommer att sluta med att någon knullar någon. Jag räknar i alla fall med det.

Bikram

"If it you feel overwhelmed, then try not to just run out of the room. Work on your breathing instead." Jag såg nog lite rädd ut efter de orden så tränaren la till - "I'm just preparing you for the worst case scenario."

21 positioner i 40 gradig värme under 90 minuter... Jag har så länge velat prova men det har aldrig blivit tillfälle förrän nu i CT.

Och? Aldrig i mitt liv har jag svettats så mycket. Det bara rann non stopp. Det hela var riktigt ansträngande men jag mer än överlevde det. Försökte mig i alla fall på varje position och hade endast större problem med balansövningarna, som väntat.

När jag var en nio månaders bebis bestämde jag mig plötsligt en dag för att bara ställa mig upp och börja gå. Jag skippade men andra ord krypstadiet och det har faktiskt inte varit till min fördel genom livet. Om man aldrig kröp så tränade man aldrig upp nån balans. Men jag får träna den nu istället.

Så jag tog mig hem. Åt och la huvudet på kudden. Somnade direkt och vaknade med en pigg kropp fri från minsta lilla träningsvärk. Det är bra träning det.

That fucked creme

Så har då Schweizaren kommit över min fucked creme.

Han vågade inte fråga mig vad det var. Undrade för sig själv när och hur jag använder denna knullade kräm och till exakt vad. Sen hittade han sitt lilla svenska-lexikon och fick en förklaring.

Jag fick veta det efter att jag såg tuben i hans badrum igår och själv kom på att jag nog behövde klargöra saker.

Tänk att han förekom mig.

Livet som det ska va

I det ideala livet vill vi nog alla trivas på i huvudsak följande tre områden: sysselsättning, boende, relationsliv. En statusuppdatering på mitt liv i nuläget säger: check! check! check!

Jag har fantastiska kollegor bland mig. Vi jobbar hårt och fokuserat men emellanåt lever vi också. Och när vi lever då skvallrar vi, går på happy hour, shoppar vintage kläder och pratar musik, böcker och film. Vi är alla så olika men ändå så lika. Bland dem har vi S, den ständigt lysande brittindiskan. C, den ödmjuka och smått neurotiska amerikan-sydafrikanskan. T, den pladdriga och fett ironiska zambia-sydafrikanskan. M, den blygsamme och Bob Dylan-lyssnande sydafrikanen. Och så E, den överjordiskt smarta brittsydafrikanskan. Det kommer bli lots of fun times med dem och inte minst - vi kommer få mycket politiskt bra saker gjorda.

Efter att ha levt livet i en kappsäck har jag äntligen flyttat tillbaka in till B och det var som att komma hem. Kvinnan är min vägledare här i det krokiga livet. Så är det bara. Det tog ett tag att inse men nu är det klockrent så. Finns inget problem hon inte har lösning på. Ingen fråga som inte får ett svar. Jag ser och lär. Klantar till det själv och lär. Får råd om hur man tar saker nästa gång.

Schweizaren finns där mer än någon annan. Lyssnar till mig, reflekterar och analyserar, verbaliserar. Framförallt - kommunicerar. Han har den lenaste huden, den finaste cykelrumpan, de mjukaste läpparna, de mest nyckfulla ögon och den generösaste plånboken. Och på det. På allt det, har han också den snyggaste kuken (!)Vi kämpar på med sexundervisningen. Det är en bumpy ride men han gör framsteg vilket han menar på är tack vare en bra lärare...

Men, han skrämmer mig också för han gillar att fantisera och dagdrömma. Frågar mig om var jag helst av allt vill bo. Hur jag vill att mitt liv ser ut om så och så många år. Tittar på strandlägenheter och pratar om hur han skulle kunna cykla i berget och jag simma i utomhuspolen. Hur vi tillsammans på kvällen skulle gå på boardwalken hand i hand.

Själv har jag förklarat att jag inte tror på något happy ever after. Att allt jag tror på är det som känns bra här och nu. För vem vet vad som händer imorgon. Imorgon, en annan dag... Jag ropar inga hej före några broar.

I'm alive

Jag lever. Rest asure. Tillvaron ar bara lite komplicerad. Komplicerad men god. Faktiskt mycket god... Ge mig lite mer an en vecka och jag kan beratta.