Marry me

W och jag...

Syren säger: "Det är bra att vara ifrån varandra. Ett förhållande som är nåt att ha tar sig igenom en tid av distans."

Mamma säger: "Det är dags att du börjar tänka på dig själv (det betyder att jag skaffar ett bra jobb där jag kan få det). Förresten så kan ni inte betyda så mycket för varandra om ni klarar er bra var och en för sig."

Pappa säger: "Jag tycker att du ska åka dit för det var vad du bestämde dig för. Det är din dröm och sånna chanser ska man bara inte missa. Så, åk bara! Och om nu allt skulle gå åt helvete (vilket jag inte tror!) men om... Då betalar jag och mamma flygbiljett tillbaka."

Det har blivit många långa samtal med W på kvällarna senaste veckan. Han får mig att skratta. Jag kan inte sluta le när jag ser på honom och han gör mig fortfarande mållös med sina genomtänkta resonemang och iakttagelser. Han har sett mina bra sidor men också upplevt mycket mer än så. W har sett mig at my most awful - när jag är omogen, neurotisk och domedags-pessimistisk. Han har sett mig i lägen då alla andra jag släppt så pass nära inpå livet antingen A. stuckit eller B. skrikit åt mig. Själv har han alltid bara stått kvar och hållit om mig samtidigt som han mjukt uttalat lösningar som faktiskt låtit realistiska. Sådan kärlek... Hur ofta drabbar den en och samma människa under en och samma livstid? Jag vet inte.

Men där sitter vi idag. På var sin sida hemisfären och via dataskärmen säger jag att det jag önskar mest av allt är att hitta ett jobb på hans sida så vi kan starta ett fungerande liv. Och min vana trogen så går jag återigen in på eventuella aber. Jag har så vitt jag förstår blivit beviljad ett temporärt visa på två år genom vår life partner ansökan som blev beviljad. Men eftersom jag inte befann mig i landet när den blev godkänd har jag inte heller kunnat hämta ut beviset. Jag blev lovad att handlingen skulle finnas kvar när jag återvänder. Att det då bara är att hämta ut den. Men att det skulle vara så enkelt vågar jag bara inte helt och fullt tro så jag frågar W vad vi gör om det blir problem. Han: "In that case we apply again, And again. And again til we get it." Jag suckar. Menar på att jag inte kan lägga ner den tiden igen på att vänta. Jag måste skaffa ett jobb nu så fort som möjligt när jag kommer ner så jag bara:

"Why can't you just marry me?"

Känner hur rodnaden blossar upp i hela ansiktet medan jag betraktar hans reaktion. Han är tyst i några sekunder och sen: "I can and I would". Jag fortsätter: "Yeah, I mean we got gay friends, male and females who pretend to be couples just to get benefits, so why can't we? Right?" Han: "Our reasom would be much more simple than that... You know it is very simple". Jag hummar med, lycklig och generad på en och samma gång. W: "Anyways, it's expected." Jo, vi har flera gånger redan råkat ut för insinuationer och till och med explicita förfrågningar från vänner och bekanta. Sen konstaterar han: "I do have to ask for your hand properly though." Han ler. Jag ler.