Nånstans måste man ha klart för sig vad man vill. En uttalad och formulerad plan är liksom förutsättningen för att kunna styra sitt liv i någon som helst konstruktiv riktning. Blir alla tankar för abstrakta blir det bara en enda soppa av alltihop. Så pass mycket har livet lärt mig.
Så nu - jag, mitt liv och framtiden. Jag har planer, långsiktiga och kortsiktiga. Det som driver mig är att bidra till social förändring. Jag vill stå upp för de svagaste och mest utsatta, med andra ord - kvinnor och barn. Jag vill jobba mot fattigdom, våld och HIV. Jag vill jobba för att sprida medvetenhet kring vikten av tillgång till sjukvård, betydelsen av utbildning som vägen ut ur fattigdom och behovet av jämställdhet för att nå reell förändring.
På lång sikt vill jag ha ett forum som öppnar upp chanser till bred påverkan och inflytande. Där snackar vi FN-organ framför allt. På kort sikt vill jag börja med direkt påverkan på gräsrotsnivå, detta för att jag verkligen vill veta vad jag pratar om i framtiden. Jag vill ha sett verkligheten med egna ögon och jag vill ha diskuterat behoven med de som är berörda. Jag vill jobba för förändringen de vill ha och inte pracka på västerländska idéer.
Jag vet att Sydafrika är ett av de bästa lärofälten jag skulle kunna befinna mig i. Jag vet att arbete där aldrig skulle vara bortslösat utan öppna upp för och göra mig redo för mitt långsiktiga mål. Jag vet att det här är det jag vill. Och jag vet att det jag vill är det jag måste göra.
Eh voila - Formuleringen är klar. Realiseringen börjar inom kort.
torsdag 27 januari 2011
onsdag 26 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Jag reflekterar, därför är jag
Jag, min mor och vår kommunikation är som två parallella linjer. Ibland på vägen stöter de där två linjerna ihop för ett kort ögonblick. Men sånna ögonblick skapar mest friktion. Det är som att i en lång utläggning beskriva månen för någon och sen när samtalet är avslutat och klart så visar det sig i efterhand att personen hela tiden trodde att man pratat om stjärnor. So much for communication...
Mitt minne är inte mitt längre. Som om det tagit semester. Jag glömmer saker. Så mycket tid som går åt till att reparera missar. Hämta olika nycklar som har glömts, leta efter mobilen, ta reda på vilken dag det egentligen är, för de går alla in i varandra. Jag tänker att det är väl så här - man är inte närvarande för att man inte vill vara det. Viljan är någon annanstans, i en en annan tid, på en annan plats men kroppen är här, försöker ta sig fram som det förväntas.
Under en promenad kan jag inte riktigt slita blicken från en skolgård. Fascineras av att barnen är ute och leker som vi lekte en gång - hoppar hopprep i stor grupp, hoppar hage, leker dunken. Jag som föreställt mig att de numera bara står och stirrar in i mobiler. Sms:ar och spelar snake... Men nej. Än finns det hopp.
30 mil åt väster och en dag bort och jag står och plockar bland mina saker. Så mycket skit att slänga... Ett fåtal saker av värde som verkligen borde tas tillvara. Och sen saker med emotionellt värde. Foton, böcker och vykort med personliga meddelanden. Saknade först när man håller dem i handen. Om man raderar hela ens förflutna - alla personliga ägodelar, har man ingen historia då? Är det dåligt - att inte ha en historia att visa upp och påminna sig själv om?
Upptäcker att dagboken inte är där jag gömt den och jag fylls av ett illamående som går som fransoserna uttrycker sig - rakt au coeur. Min mani att alltid skriva ner tankar och händelser har alltid orsakat mig besvär för vad gör man av allt detta material när en bok är avslutad? Denna bok som redogör för mitt känslo- och privatliv ända sen tidig tjugoårsålder... Nu såg jag det framför mig hur min före detta hyresgäst plockar fram väl utvalda delar ur den på förfester till allmän underhållning. Förnedringen i det...
I bilen säger mamma att hon såg en bok i Kosta Boda-kartongen. Det låg en anteckningsbok där under all frigolit. Där ligger den nu också och jag kan andas ut.
Radionyheterna pratar om en fjortonårig flicka som anmält sin pappa för övergrepp. Han har knuffat till henne så att hon slog i huvudet i diskbänken. Sen har han tagit stryptag på henne. Domaren har sänkt hans straff från sex månaders fängelse till några månaders samhällstjänst. Mildrat straffet för att flickan ansågs vara "besvärlig och provokativ". För att pappan känt "vanmakt över situationen". Åklagaren menar på att han inte är förvånad - "Denna typ av brott tas inte på större allvar". Och jag tänker jävla värld och jävla Sverige, hycklarnas land.
"Det är viktigt att skydda flickorna." Jaha, vad fint det låter men vad i helvete gör man för flickorna i praktiken, när det kommer till kritan? Man rättfärdigar att män beter sig som hjärndöda grobianer i situationer de väljer att inte hantera på annat sätt. Never mind att de de ger sig på är fysiskt underlägsna. Skulle man säga det samma om en kvinna som beter sig likadant? ... Nånting säger mig att, även fast det inte vore lika stort övertag rent fysiskt, så skulle hon omnämnas som okontrollerbar och hysterisk. Det är skillnad på kön och kön. Skillnad på medborgare och medborgare.
"Jag har aldrig levt. Bara överlevt." säger mamma sen i soffan för jag vet inte vilken gång i ordningen under dessa veckors tid. Jag svarar "Ja, men i så fall så är det väl hög tid att du börjar leva nu!" och daskar till henne på baken. Undrar vidare vad hon brinner för, vad hon tycker är roligt, vad hon mår bra av att göra. Svaret blir "Ingenting. Allt är bara skit och tråkigt." Okay... Ja, i så fall så är det väl just så och livet kommer aldrig att bli något annat om hon inte bestämmer sig för det. Sitta och beklaga sig över att man inte är och aldrig varit lycklig... Orka!! Som om lyckan är något som nån annan kommer och ger en nån fantastisk dag och att innan den dagen är man själv bara ett offer. Nej, fan. Lyckan är något man jobbar för. Varje dag. På ett mentalt plan mer än något. För förmågan till att känna lycka ligger hos en själv och ingen annan.
Det där med att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Så jävla sant. Så. Jävla. Sant.
Mitt minne är inte mitt längre. Som om det tagit semester. Jag glömmer saker. Så mycket tid som går åt till att reparera missar. Hämta olika nycklar som har glömts, leta efter mobilen, ta reda på vilken dag det egentligen är, för de går alla in i varandra. Jag tänker att det är väl så här - man är inte närvarande för att man inte vill vara det. Viljan är någon annanstans, i en en annan tid, på en annan plats men kroppen är här, försöker ta sig fram som det förväntas.
Under en promenad kan jag inte riktigt slita blicken från en skolgård. Fascineras av att barnen är ute och leker som vi lekte en gång - hoppar hopprep i stor grupp, hoppar hage, leker dunken. Jag som föreställt mig att de numera bara står och stirrar in i mobiler. Sms:ar och spelar snake... Men nej. Än finns det hopp.
30 mil åt väster och en dag bort och jag står och plockar bland mina saker. Så mycket skit att slänga... Ett fåtal saker av värde som verkligen borde tas tillvara. Och sen saker med emotionellt värde. Foton, böcker och vykort med personliga meddelanden. Saknade först när man håller dem i handen. Om man raderar hela ens förflutna - alla personliga ägodelar, har man ingen historia då? Är det dåligt - att inte ha en historia att visa upp och påminna sig själv om?
Upptäcker att dagboken inte är där jag gömt den och jag fylls av ett illamående som går som fransoserna uttrycker sig - rakt au coeur. Min mani att alltid skriva ner tankar och händelser har alltid orsakat mig besvär för vad gör man av allt detta material när en bok är avslutad? Denna bok som redogör för mitt känslo- och privatliv ända sen tidig tjugoårsålder... Nu såg jag det framför mig hur min före detta hyresgäst plockar fram väl utvalda delar ur den på förfester till allmän underhållning. Förnedringen i det...
I bilen säger mamma att hon såg en bok i Kosta Boda-kartongen. Det låg en anteckningsbok där under all frigolit. Där ligger den nu också och jag kan andas ut.
Radionyheterna pratar om en fjortonårig flicka som anmält sin pappa för övergrepp. Han har knuffat till henne så att hon slog i huvudet i diskbänken. Sen har han tagit stryptag på henne. Domaren har sänkt hans straff från sex månaders fängelse till några månaders samhällstjänst. Mildrat straffet för att flickan ansågs vara "besvärlig och provokativ". För att pappan känt "vanmakt över situationen". Åklagaren menar på att han inte är förvånad - "Denna typ av brott tas inte på större allvar". Och jag tänker jävla värld och jävla Sverige, hycklarnas land.
"Det är viktigt att skydda flickorna." Jaha, vad fint det låter men vad i helvete gör man för flickorna i praktiken, när det kommer till kritan? Man rättfärdigar att män beter sig som hjärndöda grobianer i situationer de väljer att inte hantera på annat sätt. Never mind att de de ger sig på är fysiskt underlägsna. Skulle man säga det samma om en kvinna som beter sig likadant? ... Nånting säger mig att, även fast det inte vore lika stort övertag rent fysiskt, så skulle hon omnämnas som okontrollerbar och hysterisk. Det är skillnad på kön och kön. Skillnad på medborgare och medborgare.
"Jag har aldrig levt. Bara överlevt." säger mamma sen i soffan för jag vet inte vilken gång i ordningen under dessa veckors tid. Jag svarar "Ja, men i så fall så är det väl hög tid att du börjar leva nu!" och daskar till henne på baken. Undrar vidare vad hon brinner för, vad hon tycker är roligt, vad hon mår bra av att göra. Svaret blir "Ingenting. Allt är bara skit och tråkigt." Okay... Ja, i så fall så är det väl just så och livet kommer aldrig att bli något annat om hon inte bestämmer sig för det. Sitta och beklaga sig över att man inte är och aldrig varit lycklig... Orka!! Som om lyckan är något som nån annan kommer och ger en nån fantastisk dag och att innan den dagen är man själv bara ett offer. Nej, fan. Lyckan är något man jobbar för. Varje dag. På ett mentalt plan mer än något. För förmågan till att känna lycka ligger hos en själv och ingen annan.
Det där med att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Så jävla sant. Så. Jävla. Sant.
onsdag 19 januari 2011
Baby steps och lyckan
"Det är de svaga som drar. De starka stannar kvar." Jag läste de orden i den senaste romanen jag avverkat - Till sista andetaget av Anne Swärd. Lästen orden och blev provocerad. Stanna kvar för vad och för vem? Stanna kvar som en uppoffring... Vem blir lycklig av det? Själv blir man bitter och de runt omkring en får en förpestad tillvaro. Och det är bra för vem?!
Nej. Alla måste leva sitt liv. Och jag måste leva mitt. Verkligen leva det. Inte vänta ut saker. Inte utstå. Inte uthärda. Inte leva bara för framtiden utan också i nutiden. Leva.
Fyra veckor från och med igår. Fyra veckor får saker och ting på sig att falla på plats. Falla på plats eller stagnera helt. Resultatet blir det samma oavsett.
Om fyra veckor har jag ett svar på när i alla fall.
Nej. Alla måste leva sitt liv. Och jag måste leva mitt. Verkligen leva det. Inte vänta ut saker. Inte utstå. Inte uthärda. Inte leva bara för framtiden utan också i nutiden. Leva.
Fyra veckor från och med igår. Fyra veckor får saker och ting på sig att falla på plats. Falla på plats eller stagnera helt. Resultatet blir det samma oavsett.
Om fyra veckor har jag ett svar på när i alla fall.
tisdag 11 januari 2011
Att få ihop sin skit (eller åtminstone - få iväg den)
Hur flyttar man ut ur en lägenhet alldeles själv? En lägenhet som ligger på andra sidan landet från var man själv fysiskt befinner sig. En lägenhet innehållande soffa, bokhylla, säng, bord m.m m.m.
Vad mer bör tilläggas?
Jo... Inga vänner kvar i den stan. Inga vänner med bil i landet.
Hur knäcker man den nöten? You tell me.
Och ja, utan att betala flyttfirma 11 000 eller mera.
Vad mer bör tilläggas?
Jo... Inga vänner kvar i den stan. Inga vänner med bil i landet.
Hur knäcker man den nöten? You tell me.
Och ja, utan att betala flyttfirma 11 000 eller mera.
tisdag 4 januari 2011
Katharsis
2011... Året då allt jag känner till aldrig blir det samma igen. I dagar har jag gråtit, svurit, samtalat och processat vad jag försökt att fly från i över tjugo år. Men jag känner mig renad nu. Det har blivit lättare att andas, äntligen.
Fast hur berättar man om sånna saker. Det vet jag inte än. Jag kan bara dela med mig av vad jag själv aldrig riktigt förstått innan och det är att när det kommer till barn- och kvinnomisshandel så finns det inga gråzoner. Våld är alltid våld oavsett graden av misshandel, oavsett frekvensen av incidenter. Det är vad jag kommit till insikt om. Detaljerna får vänta.
2011... året då allt jag vet är följande:
- Jag har en syster och en mamma
- Jag älskar W
- Jag har ett starkt psyke och tillsammans med min talang och förmåga kommer det ta mig dit jag vill
Jag tar saker från där nu.
2011... och jag kommer med ett inlägg deprimerande som hell. Men skit i det, för nu kör vi! Kärlek, lycka, framgång. It's all there.
Fast hur berättar man om sånna saker. Det vet jag inte än. Jag kan bara dela med mig av vad jag själv aldrig riktigt förstått innan och det är att när det kommer till barn- och kvinnomisshandel så finns det inga gråzoner. Våld är alltid våld oavsett graden av misshandel, oavsett frekvensen av incidenter. Det är vad jag kommit till insikt om. Detaljerna får vänta.
2011... året då allt jag vet är följande:
- Jag har en syster och en mamma
- Jag älskar W
- Jag har ett starkt psyke och tillsammans med min talang och förmåga kommer det ta mig dit jag vill
Jag tar saker från där nu.
2011... och jag kommer med ett inlägg deprimerande som hell. Men skit i det, för nu kör vi! Kärlek, lycka, framgång. It's all there.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)