Dags att knyta ihop säcken

Avskedsfestande i Cape Town idag. 10 månader. 3 olika sysselsättningar. 2 olika boenden. XX antal människor som satt avtryck, som jag aldrig visste existerade när jag packade ner saker under resfeber i min Uppsala etta.

Samtalen, nätterna, solnedgångarna. Den kvävande sommarvärmen. Den råa vinterkylan. Den brännande sanden under fötterna. Och Atlantens våldsamma iskyssar.

Bergen och molnen omkring dem. Känslan av att vara nära himmelen.

Rosa kvällsskyarna som tonas ut i babyblå dimma kring horisonten.

Höjderna och det vibrerande livet under dem. Vattenfallen och solstrålarna som silades igenom dem.

Vingårdarna som sträcker sig upp mot kullarna och färgas i rött, orange och gult på hösten.

Kåkstäderna och människorna som nu står samlade kring eldarna. Lyxområdena och höjden på murarna. Den koloniala arkitekturen.

Kvinnan med potatissäcken balanserandes på huvudet. Hon som passerar mannen i kostymen.

Vita bakkies, bubblor i regnbågens alla färger och svarta Jaguarer.

Braai, boboti, biltong, springboks, snok, pojki, papp, malvapudding.

Guinnefelles som hoppar runt på taket, som samlas till ett tjockt fågeltäcke av blåa huvuden på gatan.

Babianerna som sitter på vägräckena, som kaxigt flanerar framför bilisterna.

Pingvinerna som springer på rad ner mot strandkanten.

Politiken... Ubuntun...

Kärleken. Kärleken!

Way Out West

Den 4 augusti landar jag i Sverige. Den 9 augusti kommer W efter för en kortare semester i Sverige innan han åker iväg på konferenser och jobbmöten i sydligare delar av Europa.

Jag nämnde festivalen Way Out West för honom och han blev eld och lågor. I Sydafrika kan man va glad om man får dit en världsartist per år så klart han var på att se ett antal under en dag.

Vi bokade endagsbiljetter för fredagen men jag tycker det är keff att fullständigt spelschema inte släpps förrän samma vecka. Nu vet vi att vi kommer se Iggy och M.I.A. men det är också ett antal andra vi hoppas på. I synnerhet det sydafrikanska bandet Die Antwoord.

Och nej, de är inte på riktigt. Även om jag verkligen önskar att de vore sinnessjuka white trash ghetto people så fattade jag tidigt att det inte var fallet. För organiserade. För bra på marknadsföring. Istället är de art school drop outs med känsla för detaljer, humor samt barnsligt hög inlevelseförmåga. Äkta eller fake, det är inte det som avgör i det här fallet. Jag gillar vad de gör och hur de gör det.

Every little thing is gonna be alright

Planerar för Sverige.

Tänker på hösten och på mamma som jag ska hjälpa med företagsstart.

Tänker på hur det blir efteråt. Vart jag kommer hamna. Vad jag kommer göra.

Kommer för första gången på länge fram till att det känns bra. Att det känns pirrigt, förväntansfullt och framför allt alright. Det handlar bara om att komma ihåg:

. Jag har en damn good utbildning. En som inte begränsar mig geografiskt till något område. Au contraire, the world is my oyster.

. Jag har människor som mer än gärna vill intyga min kompetens för potentiella arbetsgivare.

. Jag har stöd från en underbar familj.

. Jag har en pojkvän som är beredd på att vänta, flytta och tro på en gemensam framtid trots distans.

. Jag har vänner som inspirerar och entusiasmerar.

. Jag har en vilja som inte är att leka med.

Ett land, tusen upplevelser

Var på braii (sydafrikansk grillkväll) hos JJ tidigare i veckan. Han hade som en avskedsfest för vänner som kommit till landet för fotbolls-VM. De flesta av dem hade sett till att få spendera några extra månader i landet genom att kombinera resan med jobb. Tyskar, engelsmän, amerikaner, en brasse och några "locals".

Första samtalsämnet för kvällen var väpnade rån. Visade sig att alla hade blivit utsatta för rån med pistol eller kniv, alla utom jag och W. Jag tänkte och sa att jag måste ha haft tur under mina 10 månader i landet. Men tur kan knappast förklara W:s 20 år utan ovanstående incident. En tysk kvinna i 30-årsåldern uttryckte att hon bara ville ut ur detta land nu. Att hon knappt kunde vänta tills flyget går. Kvinnan hade blivit överfallen mitt på blanka dagen på en central gata i CT av två ynglingar som tryckte ner henne mot trottoaren. Den ene hade riktat en kniv mot ryggen medan den andre tog emot hennes värdesaker. Det hela var ganska snabbt över och de hade sprungit iväg, bortjagade av andra killar som dykt upp på gatan.

En av engelsmännen var väldigt övertygad om att han ska skriva en bok baserad på sina sex veckor av upplevelser i landet. Han presenterade en hel radda av iakttagelser som han klumpat ihop till allmänna slutsatser. Några av påståendena var följande: 1. Nigerianer i Sydafrika är alltid "dodgy". 2. Somalier i Sydafrika är hårt arbetande människor. 3. Zambier är välutbildade och smarta. 4. Tiggare är "lata" individer.

Det hela blev mer intressant när han argumenterade hur kontextberoende dessa slutsatser är, för enligt honom var t.ex. nigerianer i Storbritannien anständiga människor, somalier i samma land - lata. Detta på grund av förklaringar som politiskt och ekonomiskt system. Sydafrikanska poliser som ofta blundar för kriminalitet om mutor erbjuds, banar väg för kriminell verksamhet som drogförsäljning och prostitutionsverksamhet. Nigeraianer som väljer att åka hit kan utnyttja korrupta poliser medan deras landsmän som väljer Storbritannien istället är beredda på att lyckas med hårt jobb och utbildning. Somalier i Storbritannien å andra sidan ser en möjlighet i att glida på det så kallade välfärdssystemet. De somalier som tagit sig till Sydafrika vet att där inte finns något sådant system att räkna med, istället får de vara kreativa och investera i hårt arbete.

Och visst, hans resonemang har en logik om än en väldigt grovhuggen. Det jag hade problem med var påståendet om tiggarna. Och jo, jag vet att det ofta handlar om drogmissbruk... Andra gånger är det någon fysiskt handikappad stackare som i denna kontext inte har så mycket andra alternativ. Men sen är det de friska unga människorna man ser... Vad är deras historia? Enligt engelsmannen (och han fick också stöd från alla utom mig) handlar det om att dessa hellre ber andra om pengar än själva gör nånting åt situationen, för att det är enklare så. Jag kan bara inte tro det om människor, att man väljer förnedring framför arbete. Att man vill vara Killen som sitter i hörnet mellan Darling och Adderley Street. Snarare att man tvingats dit i brist på alternativ, för att de trots allt lever i ett land där arbetslösheten är 40%. Jag skulle vilja veta sanningen för jag är damn trött på alla köksbordsexperter som har sig själva som främsta referenskälla.

Höjder

Jag och W åkte upp till lilla stans naturreservat när han kom från jobbet igår. Vägen till toppen är guppig och krokig där man tar sig över vingårdar och husområden. Skikt för skikt tills man har utsikt över hela staden. Bilstereon spelade nånting med Faithless. Jag fastnade för textraden - "You sing My Funny Valentine, and how it breaks my heart..."

Bilen parkerad och W drog iväg på sin cykel. Jag sprang i intervaller med ipoden i handen. Såg lampor tändas nedanför i den begynnande skymningen.

Sprang över en å och drog in den svala luften av friskt vatten och fuktig jord.

På vägen tillbaka cyklade W förbi mig. Vände sig och log när han passerat.

Medan jag sprang de sista stegen påminde jag mig själv om att jag är i södra Afrika. Gör en vanlig joggingrunda på en vanlig måndagskväll...

Ja, jag är en lycklig jävel.

Right here. Right now.

Jag sitter med sovrumsfönstret vidöppet. Nås då och då av en bris som påminner om svensk sommar. Tittar på katten som tar smidiga teg över taket där jag nyss satt och solade.

All is well.

Så varför bråkar jag? Varför surar jag och snäser gentemot W som bara menar väl? Varför beter jag mig på ett otacksamt sätt som går emot hela min filosofi och mitt samvete?

Varför har jag på senaste tiden applicerat ett luddigt filter framför allting jag upplever? Observerar utan att känna...

Jag finner inget annat svar än att det måste handla om ett försvar mot detta tillstånds tillfällighet. Jag irriteras över att det inte precis som jag vill att det ska vara. Samtidigt som jag sörjer att det snart är över.

Men jag missar själva realiteten som är att - Alla tillstånd är tillfälliga. Och om man inte tillåter sig själv att riktigt leva i nuet så lever man aldrig riktigt.

3 veckor

Igår vaknade Sydafrika upp med major baksmälla efter en månads VM-festande. Jag och W hade reserverat platser på restaurang i Cape Town där vi såg finalen tillsammans med mina finaste. Vänner som jag hittat på tre olika ställen. Okomplicerade, ärliga och härliga relationer där jag har ett speciellt band till var och en av dem. Och som bonus gillar de också varandra. Jag har aldrig haft något så stabilt och omfattande nånsin.

Om morgnarna vaknar jag upp intill den finaste pojken jag nånsin haft i mitt liv. Han som alltid peppar, fixar och värmer upp min vinterfrusna kropp. Han som är full av liv och idéer och som precis som jag - väljer att aldrig ha tråkigt.

Runt om mig finns de vackraste omgivningarna mina ögon har skådat. Gröna kullar, palmträd och vingårdar. Hav och klippor. Örnar som landar på mitt tak. Och inom överkomligt avstånd finns CT, världens bästa stad.

Och jag skulle inte bara lämna detta. Inte om jag inte var tvungen.

Life partner

Blev väckt av W igår genom att han utropade att vi försovit oss. Klockan var då närmare 8 och vi hade bestämt att gå till home affairs redan kl. 7. För mycket vin för min del föregående natt. Långt samtal inpå småtimmarna med besökande pappa för W:s del. De två hade gått på Holland - Urugay matchen. Jag hade mött upp med S och C i CT. Det slutade med att vi joinade Lufthansa på personalfest.

Anyways, home affairs. Vi stapplade in på kontoret i lilla stan strax efter 8. Bara för att återigen få höra att mitt nuvarande visum inte finns i deras dator. Att jag enligt deras system är illegal invandrare. Detta fast den sabla kvinnan vi senast pratat med i CT såg mig i ögonen och bekräftade muntligt att hon uppdaterat systemet. Vad hade hon ägnat sig åte egentligen? Bara låtsats och tryckt in några random tangenter? SUCK!

Så vi hade att välja. 1. Jag åker själv in till CT och ber om papper som bekräftar uppdatering av systemet. 2. Vänta till lördag och åka in tillsammans på morgonen. W ringde sin kollega H som höll ställningarna åt honom på kontoret. Hörde honom uttrycka på afrikaans att läget var skit men att han snart skulle va på kontoret. "You wish." hade hon svarat och därpå förklarat att hon hälsar chefen att W tar ledigt resten av dagen. Orsak - "familjekris".

Så W kör bilen i 140 tills vi rullar in i CT. Lång kö i vanlig ordning och vi blir hänvisade till två stolar. Några amerikaner bakom oss uttrycker sin frustration. Killen sjunger "I believe in miracles, since I got a gun!" och folk skrattar. W informerar amerikanerna om att vi är där för sjunde gången för samma ärende. "No ways!" tycker de. Undrar om vi inte fått en lista på alla papper vi behöver samla in och jag sa jo, men att de ändrat listan varje gång.

Efter en timme typ blir det vår tur och vi möts av samma kille som var redo att ta emot vår ansökan för tre veckor sedan. Det som fattades då var W:s originalhandling av permanent residence. Den här gången hade han den med plus de sex nya dokumenten som efterfrågats sedan dess. Men sluttjafsat där vart det inte. Diskussioner om vart och varannat dokument och innehåll. Ett av bekräftelsebreven är inte stämplat av polisen och sen vill killen ha ett förklarande brev från mig om varför jag inte bifogat hälso- och polisrapport och även fast jag har kvitto på att allt redan finns arkiverat där sedan min senaste visumansökan behövs informationen bekräftas av mig. Otroligt nog säger han tillslut att han ska bespara oss tid så han ger mig ett vitt pappersark att för hand förklara saken på. Efteråt -Done! Äntligen, äntligen är ansökan inlämnad. Nu återstår bara att vänta.

"Are we in red neck town or what?"

Hämtade upp fina S på stationen igår och tog oss på en något skakig ride genom lilla stan (jag och monster-jeep=farligt fordon i rullning).

Vi började med vår sedvanliga rutin av raid i vår favvoklädkedja Mr Price. Billigare kläder som också kan va snygga får man leta efter. Men jag fick constraina mig själv och nöja mig med linne och örhängen för 80 pix.

Efteråt tapas till lunch och promenad där S pratade på om lesbiska sexuella upplevelser med sin gälla brittiska accent. Jag var rädd för att hennes ord skulle orsaka hjärtinfarkt hos en och annan förbipasserande gubbe. Men lilla stans påtagliga konservatism hejdade inte S inte.

Hemma och vi jäste i soffan ett tag tills vi bestämde oss för rask promenad. S konstaterade att detta suburbia till område förde tankarna till Edward Sissor Hands - Överallt perfekta likriktade hus med dito trädgårdar. Hon sa att vi två måste va en märklig syn. En vit kvinna som powerwalkar med en mörkhyad... En bisarr tanke men det bisarraste av allt är att den är befogad. Mörkhyade människorna som man ser i detta område är antingen trädgårdsmästare eller house maids, på väg hem till sina områden. Vidare filosoferade S över bergen som omringar staden och associationerna denna gång gick till the X-files. Så vi pratade skräckfilmer och var rörande överens om att det läskigaste av allt var de som handlade om psykopater för att de skildrar sånt som faktiskt kan hända. Jag bara: Yeah, that's a creepy thought. A phsycopat can actually come up to us. Precis när jag avslutat meningen fick mitt ansikte tydligen ett förskräckt och likblekt uttryck, som S senare förklarade det. Det var när jag kände någon komma upp i en hastig fart bakom min rygg. Jag drog efter andan och en halv sekund efteråt hade vi en manlig joggare framför oss. S och jag såg på varandra. Trillade nästan omkull på gatan av skratt.

Efter middag satte vi oss i bilen igen och rullade uppför gatan till en av lilla stans få barer. Planen var att se en World Cup match men 40 minuter in på spelet insåg vi att det var en repris vi tittade på. Bartendern informerade om att spelen har en paus på två dagar och är igång först på fredag igen. Jaha. Så vi beställde in en ny omgång av drinkar och glodde istället på World's Strongest Man contest. En timme senare eller så satte vi oss längre in i baren där man inte kunde se TV-skärmen och från den stunden började... intressanta saker hända.

Två män i 50-års åldern utmanade oss på biljardrunda. Jag var skeptisk men S var på. Så där stod vi helt plötsligt i olika lag med var sin gubbe och hela barens uppmärksamhet. Gubbarna gav instruktioner och småpratade. Jag och min old man höll just på att vinna när han stötte i 8:an innan sista bollen. Wtf? Färgblind, ursäktade han sig skamset med.

Efteråt insisterade den ene på att få bjuda på drinkar. S accepterade och tillslut gav jag med mig jag med. Så vi hängde med dem i baren under hätsk politisk debatt som jag fick avsluta med "This discussion is not going anywhere." Att snacka HIV och klassfrågor med vit sydafrikansk småstadsman är som att föra en diskussion med ett bortskämt dagisbarn. Gubbarna tackade tillslut ändå artigt för sig och åkte hem till frun eller whatever. En annan gubbe kom upp, klart överförfriskad med den enträgna viljan att uttrycka att han tyckte "det är så fint med svart hår". Idiotgubbe, tänkte jag men av nån oförklarlig anledning tyckte S att han var rar och var trevlig mot honom tills även han avlägsnade sig. Vid det laget kom barens snyggaste (enda snygga?) kille fram och presenterade sig och till min förvåning valde jag att gå in i en flörtningslek. Leenden, kvicka fraser samt lite dans och kramande på dansgolvet. Men... Jag avslutade kvällen med att dansa med S och sjunga ut till gamla favoriten Dreams av The Cranberries. Snygga barkillen upprepade ett flertal gånger att jag gärna fick ta hans nummer och blabla men jag sa Hejdå och bara log när han avslutade: Maybe I'll see you here soon again...?

Först när vi rullat gatan tillbaka och parkerade utanför porten insåg jag att vi inte haft billjusen på. Full? Jaa... Och jag vet att det inte är nån ursäkt men jag hade aldrig tagit bilen i mitt tillstånd om det inte vore för att jag är i ett land med slappare lagar och att hemmet endast ligger en gata ner.

Vid det laget var klockan 03 och jag och S ägnade ytterligare en timme åt politisk diskussion. Tre gånger hade hon önskat låtar av DJ:n och varje gång hade han svarat att han har låten men inte tänker spela den. Ingen ville höra låtar av The Cure och Madona längre... Visst, visst. Så det hade ingenting att göra med att ställets enda mörkhyade tjej efterfrågade dem?

På morgonen tog vi tid på oss tills det blev dags att köra S tillbaka till stationen. En kilometer från stället, jag nyser till. Under en sekund utan kontroll touchar ett av bilhjulen trottoarkanten och POFF! Vi kör vidare med ett punkterat däck. Tack som fan! Det sista vi behövde. Tur i oturen är att jag kan svänga av till en mack där personal konstaterar att hjulet måste bytas mot reservhjul. Jag ringer W och meddelar. Förklarar vad som hänt och han bara skrattar efter att konstaterat att vi båda var oskadda.

Under många svettiga minuter kämpar mackkillen på med att få loss reservdäcket som sitter under bilen utan att lyckas. Får tillslut hjälp av en annan Jeepförare som vet hur detta fanskap till bil fungerar. Så denna random jeepförare kryper själv in under bilen och fixar loss däcket. Byter ut punkterat däck mot reservdäck allt medan jag och S jagar hans ungar som springer runt bland bilarna. När allt är klart känner jag mig oerhört tacksam men osäker på hur jag kan återgälda hjälpen. Frågar hur men mannen tyckte att det inte behövs men då insisterade jag på att åtminstone få köpa godis till barnen och det gick bra.

En timme senare än beräknat klev dock S på tåget tillbaka till CT. Fina S... Helt klart min livlina denna vecka.