Festival och sånt

På lördag morgon crashade gänget in genom min dörr. Det var P, Couch Surfing A och hennes pojkvän DE. Som vanligt hade jag planerat dåligt och packat i sista stund. Hade redan hunnit sätta mig i bilen när jag frågade om de kunde vänta nån sekund. Jag hade glömt solbrillor. Sprang in och grabbade tag i en av mina Wayfarer men valde att ta med ännu ett par åt P som glömt sina hemma. Han blev glad och alla tyckte jag var gullig. Lite feelgood-stämning sådär. Jag kände att det behövdes jobba på det mellan mig och P efter gårdagens sms. Tillslut hade han svarat och sagt att det var lugnt. Tackade till och med för min ärlighet.

Så det blev en liten road trip genom vingårdar. P öppnade första ölen redan klockan nie och alla vi andra förutom A som körde hängde på initiativet. Jag vet inte hur det blev så men P berättade historier om sin släkt. Hur hans föräldrar, morbröder och förfäder träffats på olika delar av världen under olika äventyr. Hans mamma och pappa medan de båda var flygande doktorer i Australien. Jag sa att det var vackert och han tyckte att ja, det var så de alla kommit till. I början hade hans mamma dissat farsan men han fick henne tillslut. Konstpaus där och blick åt mitt håll. Jag vände blicken ut mot fönstret.

Framme och två av DIs kompisar hade paxat tältplats åt oss. Vi packade upp tälten. När allt var klart med mitt och Ps satt vi där en liten stund. Jag bestämde att vi inte skulle ha skor på oss i tältet, det var en regel. "Rule number one - No shoes in the tent" sammanfattade P. Fortsatte med: So what other rules will we have? Jag: I don't know if we need more rules. Han: You're so wrong. I believe we`ll need many. Hans blick föll ner över min kropp. Jag suckade och klev ut.

Där ute hade de andra dukat upp picknick. Champange och jordgubbar... Ost, bröd, nektariner och kex. Solen stekte och allt var underbart.

Efteråt var jag och majoriteten pepp på att gå mot festivalområdet. P hade hamnat i diskussion med grannarna. Vi ropade och ropade men han var inte intresserad. Jaja, whatever. Vi andra gick.

In på området och jag såg en av de häftigaste synerna i mitt liv. Folk festade i floden intill. Så långt ögat sträckte sig var det vackra människor i badkläder och söta sommarklänningar. Vi köpte drinkar och placerade oss på stenar mitt i floden.

Jag softade runt och njöt i fulla drag. Gick runt med A och kollade på saker att köpa. Coola klänningar, t-shirtar och hattar. Kollade in band på scen. Drack drinkar efter drinkar. Och när jag på egen hand begav mig ner mot floden igen med en drink i min hand så hittade jag ingen mindre än P ensam på ett random place mitt i buskarna. Sittandes tittade han upp på mig med ömklig blick: X! I don't feel that good... No shit. Han var helt wasted. För mycket dricka och röka på för kort tid. Skit också. Jag kunde inte bara lämna honom där.

Så där gick jag runt på området och släpade på 80kg man. Kom så långt som till öltältet där jag droppade honom på en skuggig plats. Sprang och köpte vatten. Vatten som han sen inte ville ha men som jag tvingade i honom. Och där satt jag och vakade så inte folk klev på honom. Mitt i allt kröp en snudd på lika förstörd brud fram till honom och tog hans hand. Men va gulligt, en fyllekompis, tänkte jag men sen visade det sig att de kände varandra. Hade varit flatmates i tre år. En snubbe var med och vakade över henne. Jag och snubben utbytte lite ord med varann. Lite så där som föräldrar gör på dagis.

Så satte sig P plötsligt upp och gjorde det som var inevetible - spydde som en liten gnu. That's it, tänkte jag. Där satte han spiken i kistan. Aldrig mer att jag ens vill försöka tända på honom.

När det var gjort släpade jag med honom tillbaka till tältet och han blev medvetslös omgående. Vid det laget hade de andra kommit tillbaka så vi satt där utanför tälten. Drack och snackade. Två timmar senare och P hade fortfarande inte vaknat upp. Well, well, vi andra gick återigen till området.

Nu kände jag nån främmande värk i magen. Vad var det här? Jag hade varit hungrig ett tag med det jag kände var inte hunger. Jag försökte ignorera det. Köpte hamburgare och hejade på de andra som åkte olika karuseller. Jag ville också åka karusell men magen stoppade mig. Sen gick vi för att se kvällskonserter.

Jag står där med A långt fram i publikhavet. När jag plötsligt måste ta tag i henne. Det känns som om mitt ansikte brinner och plötsligt snurrar världen i speed takt. Hon drar mig utanför publikhavet och sätter mig ner på gräset. Allt snurrar fortfarande och jag kan inte fokusera. A tar mig till sjukvårdstältet där en liten man ställer lustiga frågor. Jag säger att jag bara vill ligga ner. Ligga ner och dricka vatten.

Efter ett tag är plötsligt min kropp och mitt sinne i ordning igen. Jag kan till och med resa mig upp. Vätskebrist i kombination med för mycket alkohol och afrikansk sol var slutsatsen.

Vi gick runt och letade efter de andra. Hittade DI tillslut och sen gick vi tre och köpte pizza. Såg de två sista konserterna och jag kände total eufori när Goldfish klev upp. Vilka livemusiker! Det var fab.

På vägen tillbaka ut såg jag P gå runt och äta kebab. Jag sprang fram till honom och fick en kram. Visade sig att han hade vaknat upp lagom till Goldfish konserten men nu var det hela slut. Det hela var slut och nu skulle vi andra tillbaka men han var klarvaken. Menade på att han ville med tillbaka ändå.

Så där låg vi i tältet. Jag försökte sova när plötsligt mobilen ringde. Ringde efter tre på natten och jag undrade vem det kunde va. Det var JJ. Berättade om en hajk han gjort och blabla. Frågade om jag ville med på en konsert imorgon. Ring mig imorgon tyckte jag.

Det var lite småkallt och jag bad P att hålla om mig. Han sa att han inte ville göra det. För att om han gör det så vill han bara kyssa mig och om han kysser mig så ja... Tillslut gjorde han det ändå. Höll om mig i skedställning och jag somnade. Vaknade i gryningen av att han sniffade min armhåla. Jag bara: P, what the fuck? I smell bad and that's just disguisting." Han: You never smell bad. Never. Vi pillade lite på varandra. Mina händer över hans bröstkorg. Hans över min rygg. Jag vände ryggen till och somnade om.

Andra gången jag vaknade kunde jag höra att de andra kommit upp. A ropade på mig. Sa att de skulle gå och käka frukost. Do it, tyckte jag. Vi skulle komma efter. P såg på mig med lysande ögon. Jag tänkte att han är söt. Söt med sina gröna ögon och blonda lockiga hår. Too bad it didn't do it for me. Vi låg kvar en stund och gosade i alla fall. Han tackade mig för att jag tagit hand om honom föregående dag. Jag tyckte that's what friends are for.

Sen gick vi och badade. Badade, åt frukost lyssnade på reggeae musik från scenen och sen packade vi ihop och åkte. Det var en fin helg. Märklig men fin helg.

Hemma på kvällen plingade sms i min mobil. Heta schweizaren... Skickade sms av typen som får en att ramla av stolen. Smickrande och heta. Vi ska träffas på fredag. Först på fredag för under veckan är han bortrest i affärer. I almost can't wait.

Ont i magen

Jag har sett fram emot festival. Dans, folk och liv ute i den vackra naturen. Men jag har som bekant ett delikat problem. Folket jag åker med. Platser i tält är redan paxade och allt som återstår är en plats i ett tält med P. P som vill ha mig men som jag inte vill ha. P som jag trots allt hånglat med och som tror att det kommer bli mer. Jag ville också tro det. Tills kroppen markerade nej. Man kan inte ligga med någon för att vara snäll. Eller rättare sagt, man kan men man borde inte. Inte om man vill hålla sig psykiskt frisk.

Så efter lång rådgivning med B skickar jag ett mycket ärligt sms. Förklarade varför jag ville hem igår. Säger att jag vill ha honom som vän och undrar om detta kommer att orsaka problem under festivalen.

Inget svar än så länge...

Samtidigt har B fått sms från het österrikare som visade sig vara het schweizare. Han tackade för igår och bad henne att vara så snäll och framföra till mig att han tycker jag är "gorgeous".

B bara: OMFG! What are you doing to the boys?

Jag, jag vet inte. Jag vet absolut inte.

Vad man borde

Jag känner att jag borde skriva mer om mitt uppdrag här. Om arbetet som oväntat lett mig in i kåkstäderna. Om de praktiska problem som detta medfört men hur allt så vackert löst sig.

Jag känner att jag borde berätta om människorna som jobbar för ett värdigare och bättre liv. De som faktiskt redan ändrat på saker och de som aldrig ger sig.

Jag känner att jag borde berätta om ungarna som springer kring mina ben och med oskyldigt glada barnögon ber om min uppmärksamhet.

Jag känner att jag borde berätta om skjulen de bor i. Där vem som helst kan vandra in och ut hur som helst. Om våldet som fattigdomen orsakar men också om värmen som bor där med stora svarta damer som samlas på små gräsplättar under varandras tak.

Jag vill berätta om nyfikenheten och vänligheten. Men också den omvända främlingsfientligheten.

Jag vill berätta om musiken som skapar atmosfären överallt. Om lukterna från varma sopor. Om färgerna och myllret.

Men jag gör inte det och jag ursäktar mig med att jag har ett annat forum där alla de här delarna av mitt liv kommuniceras.

Det som finns kvar här är den osäkra Frou-Frou. Den klantiga, spydiga, självupptagna men livsglada Frou-Frou.

Den pinsamt mänskliga versionen.

Den versionen.

Förlåt min otillräcklighet.

Så jävla jag

Så jävla cp-jag. Först vill jag att han ska komma. För att jag känner mig som Bambi inträngd i hörn av rovdjur. Medelålders män till rovdjur som inbillar sig att drinkar, kontakter och materiella ting kan göra nån skillnad. Skillnaden i faktumet att det mellan oss skiljer typ 20 år och 100 rynkor. Get a grip and fokk off! Jag leker istället med mobilen för att markera. Detta efter att ha replikerat en riktig stjärna "You think I'm "a genuinly good person"? Please... How long have you talked to me? Is it five minutes? Man... You better work on your tactics."

Ja goda, goda jag. Hjälper B med singelfest som värdinna. Som värdinna och that's it.

Men genom rummet... Trots allt en liten slinga elektricitet. Österrikare säger B. Het blick, het kropp, fina läppar och när han äntligen står och pratar med mig hoppar P in på stället. Lägger armen om mina axlar och snygg österrikare är borta snabbare än snabbast. Jag tröstar mig med att tänka - Äh, han kan ju inte va av intresse egentligen, inte när han anmält sig till detta spektakel.

Vi åker till P. Kokar thé och poppar popcorn i köket när A kommer hem. Jag står emellan dem. Står emellan dem och tänker att om jag var tvungen att välja en så hade det blivit A. Han har i alla fall nåt som lockar mig. Men det går aldrig. Aldrig, och jag är bara för äcklig.

Vi går till P:s rum och ser på True Blood. Hånglar fast han gör det mesta av jobbet. Jag känner ingenting. Önskar bara att jag ska känna någonting. Men inte ens en antydan till upphetsning. Ingenting.

Efter nån timme säger jag att jag måste hem. Tidig morgon och blabla. Han följer mig genom kvarteret hem och jag försöker komma loss från varje hörn vi hamnar i.

Plågsamt. Och sen helgen jag har att ta mig igenom. Festival och allt. Det är ju meningen att man ska ha kul. Kunde bli bra om det inte vore för att den enda sängplatsen för mig är i P:s tält.

Men jag känner mig själv. Jag vet hur det kommer sluta. Jag kommer bli oförskämt full och alldeles egensinnig som jag blir. Jag kommer dra iväg min egen väg och hångla upp det jag vill ha.

Om jag hittar det.

Flickan

Meddelanden i min mobil. Plingar till från håll och kanter. Pojkar som vill bjuda ut mig. Pojkar som inte förstår klockrena vinkar. Pojken som inte förstår explicita vinkar ens en gång.

Men vad ska jag göra? Sitta hemma i min bur och grämas över omständigheter som - "One wants. Doesn't get." Nej. Så jag försöker leva som andra. Andra mer normalt funtade människor.

Jag låter mig bjudas ut. Ler. Konverserar. Låter mig hånglas upp. Välkomnar erbjudanden i väntan på bomber.

2004, sensommar och Bomben träffade mig rakt i huvudet. I huvudet men inte bara där. I hjärtat. I blodet. I lederna. Mellan benen. Gav först styrka kraftig nog att övervinna krig. Lämnade kvar söndrade remsor av ofullkomlig människa.

Jag lät honom hålla om mig. Lät honom hålla mig vaken fram mot tidiga mornar. Lät honom dansa tätt intill mig genom sena nätter. Absorberade hans varje stavelse. Såg honom kippa efter andan när jag tryckte på hans knapp. Såg honom sova med morgonljus över hans brunbrända kropp. Den som vandrat i spanska landskap i månader.

Tillsammans gick vi på folktomma gator. Sjöng med våra falska stämmor. Sjöng in morgnar. Skrattade åt livet och åt alla döda människor i vår studentstad. De som inte fattade nånting. De som inte genomskådat livet. De som aldrig hade potential nog att bli så fantastiska som vi.

Som återfunna syskon lekte vi oss genom dagarna. Tog det lugnt och sa att vad som än hände så skulle vi alltid finnas där för varann. Var den här resan än skulle visa sig leda. Alltid.

Så från en dag till en annan lyste han med sin frånvaro i mitt liv. Dagar gick, veckor passerade. Augustis indiansommar omvandlades till ledsna novemberregn. Jag kände panik men visade kyla. Släppte inte fram tårarna som ville ut ens för min bästa tjejkompis.

Jag ville inte vara efterhängsen. Tänkte att jag är många saker men inte den efterhängsna bruden. Men fan vad jag sparkade på mig själv. Jag var fanimej värd en förklaring. En förklaring för att kunna gå vidare. Vem vet, chansen var liten men det kunde även ha handlat om ett missförstånd. Miss i kommunikationen.

Tröstade mig med att det blir nya bomber. Tröstade mig med att jag var ung. Inser nu att jag var bombat dum.

Gamla människor säger att sånt händer max 2 till 3 gånger under en livstid. Så snälla du. Nöj dig aldrig med tystnad. Kräv svar. Och kräv dem fort. Låt inte tillfället passera.

26 år och den senaste tiden har jag känt hur min kropp stundvis retirerat till en liten flickas. Blir förvånad varje gång den känslan kommer. Medvetandet greppar inte vad som hänt. Motoriken är en unges men kroppen är en kvinnas. Det funkade när man var fjorton... Men nu. Nu är den där lilla flickan frånstötande malplacerad. Hon måste ut. Hon måste lämna plats. Plats åt en mognare, mer medveten och inte så navelskådande människa.

Låt utdrivningen börja.

Död

Tid rinner iväg. En månad är som en vecka. En vecka är som en dag. En dag är som en timme. Så funkar tiden här bland alla underbara människor, fantastiska platser och jobb som jag försvinner i.

Jag är fortfarande helt hänförd av att va här. Åkte i JJ:s bil mot Long Street vid skymningen på söndag kväll och kastade en blick mot berget. Kvällen var varm och himlen molnfri men på berget hade molnen upplösts till en form av dimma som rann ner över kanterna som ett vattenfall.

Sen satt vi på utomhusbion Pink Flamingo. På en takterass mitt bland skyskraporna men med berget fortfarande synligt framför oss. Skärmen visade Karate Kid. Jag älskar den gamla klassikern.

Redan i lördags hade P skickat ett meddelande via Couch Surfing. Sa att han och några av hans vänner skulle upp på Lions Head på måndag. Dricka vin och se solnedgången och att han ville ha mig med. Lade till att jag kan bjuda in B också så hon kan berätta några saker för oss om stjärnorna. Jag återgav informationen till B som var på. På fram tills kvällen kom och det snart var dags att åka. Då kom hon plötsligt på att hon skulle ha ett affärsmöte hemma på kvällen.

Så det blev bara jag. Han kom förbi mitt hem och plockade upp mig. Vi åkte upp mot parkeringen som ligger högt över staden bara den. Jag fick lock i öronen. Framme och jag undrade var hans kompisar var. Nej, de hade dragit sig ur, lät det nu. Alla utom en som skulle bli lite sen. P hävdade att han glömt sin mobil hemma så han lånade min till att ringa kompisen som inte svarade. Visade mig istället vad han tagit med sig: vin, ost, kex, färska aprikoser, och mozarella/tomat sallad. Själv hade jag tagit med jorfgubbar, salt n' vinegar chips och vatten. Jag fick en känsla av att det här var planerat från början. Att det egentligen bara skulle bli han och jag.
Jag tog upp kameran. Bara för att se att jag glömt minneskortet hemma i datorn. Surt som fan. Men vi tog bilder ändå. Jag inbillade mig att de ändå ska finnas på kameran. Då och då tog han kameran ifrån mig. Och fotade mig. Det blev bra bilder. Precis som bilderna han tagit på mig i torsdags när vi gick ut. Jag tänkte på vad nån sagt till mig - Att man bara tar bra bilder av personer man gillar för att man ser dem på bästa möjliga sätt. Cheesy thoghts, cheesy me.

När toppen närmade sig blev det riktigt jävla brant. Man klättrade rakt upp och jag började ifrågasätta hur i helvete vi skulle ta oss tillbaka sen i mörkret. Och han typ bara - Ta det lugnt, det kommer gå bra. Månen lyser upp mycket, du vet.

Det var en lång och fysiskt utmattande klättring. Han gick före mig och ropade då och då "X, come on! One more step." Fettot som bor i mig gjorde sig påmint. Jag förstod att han hade förväntat sig mer av mig. För han sa: Me myself was exhusted by the dancing last Thursday. But you, you just went on and on the whole night and I thought to myself - Damn, that girl is fit!" Jag förklarade att när det kommer till dans så känner jag ingen utmattning. Det är bara så kul så jag kan hålla igång en evighet. Vandring i branta berg är en annan sak.

Mitt i vår klättring hörde jag baby skrik och tänkte - Nej, det där kan bara inte va vad jag tror jag hör. Men mycket riktigt, En man kom nedför berget med en bebis i sele på magen. Jävla folk alltså! En sak om han själv snubblar, faller och dör. Men att riskera att krossa ett oskyldigt spädbarn i det eventuella fallet. Fy fan...

Vi var nästan uppe och P tog bilder på mig i segerpose. Jag kände mig som en champion som tagit mig så långt och som nu med största säkerhet snart skulle vara uppe. Men solen gick ned redan då. Vi stod på den platsen och såg den sänka ner sig i havet. P höll om mig. Pillade mig bakom örat störande nog också. What the fuck? Ska du använda dina händer till nåt så använd dem till nåt bra din fjant, tänkte jag.

Sen var vi rakt uppe på toppen och jag kände adrenalinet rusa. Adrenalinet rusa och håren på armarna resa sig. Såg ner över staden långt, långt nedanför. Vi snackar hundratals meter. Skuggorna från bergen, rörelsen av vågorna i havet, lamporna som en efter en tändes i stan som sträckte ut sig åt båda håll, ut i en evighet. Himlen som skiftade mellan rosa och pur pur. Horisonten som var en bred glödande röd linje. Man liksom såg att jorden är rund.

På skakiga ben satte jag mig ner på platsen p hittat. Vända mot havet och han tog fram vinet och maten. Innan hade hans kompis otroligt nog ringt. Han var på väg. Vi hade börjat med vinet, jordgubbarna och aprikoserna när hans kompis kom. Vacker svart man i bar överkropp. Hade samma namn som en världskänd hip hop musiker. Såg ut som honom också. Jag tog hans hand när han plötsligt drog mig som om han skulle kasta ut mig över kanten. På skämt... Jävla idiot. Jag blev upprörd. Sa: Fuck! That's no fun. Don't do that again!" Snubben skrattade. P på min sida, tyckte han skulle be om ursäkt. Jag fick en ursäkt och sen började vi äta och dricka. Snubben som kommit, PH, hade nåt tungt över sig. Pratade om hur glad han var att han inte jobbade dessa fantastiska sommardagar. Att han kunde klättra i bergen och surfa hela dagarna istället. Livet var fantastiskt. Men jag kunde känna hur han under ytan bekymrade sig för att han blivit utan jobb. Det gick att läsa mellan raderna.

Mörkret sänkte sig och folk avlägsnade sig från Lejonhuvudet. Kvar var bara vi, stjärnorna och natten. Jag satt mellan P:s ben lutad mot hand bröst medan han gav mig massage på axlarna. Pratade med PH under tiden. Snubben hade träffat en fransk brud och ville lära sig lite franska fraser. Jag hjälpte honom gärna med det. Förvånad över att han snabbt fick till fint uttal. Sen låg vi där utsträckta alla tre. Dästa av vinet och maten. Halvsov under den bara himmelen.

Sen såg jag en kackerlacka intill mig och freakade. Jag absolut hatar kackerlackor. de väcker de värsta av känslor i mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen när jag ser en. Killarna hade jävligt kul åt det i alla fall. P försökte att inte skratta för mycket utan ta mig i famnen och lugna ner mig istället. Jag tyckte det var dags för oss att gå. Först äter vi upp jordgubbarna som är kvar tyckte P. Tog en näve av dem och började gå bortåt med orden: "I will take a walk around the cliff and eat strawberries before we go." Jag fattade att det var en signal till mig att jag skulle komma efter. Och jag gjorde det.

Placerade mitt på klippan med utsikt åt alla håll kysste han mig. Jag tänkte att det kontextmässigt var ett av mina bästa hångel. Nej, det bästa faktiskt. Det slår toppen av Sacre Coeur och Katarinahissen med flera hundra meter. Teknikmässigt var det helt okay. Men jag konstaterade dystert att killen i fråga inte precis gjorde mig knäsvag.

Så var väskan packad och det var dags att klättra ner. P satte på pannband med ficklampa på mitt huvud. Jag som trott att vägen ner skulle va a piece of cake hade fatalt fel. Man fick verkligen se sig för med var man satte foten för varje steg och jag kunde känna mina ben skaka ända upp i låren. Så mycket belastning som de inte är vana vid. Men samtidigt trodde jag att det gick bra.

Fram tills ena benet plötsligt vek sig när vi fortfarande var i den brantaste delen.

Jag flög.

Rullade runt och flög.

Hörde min kropp slå mot berget.

Försökte få tag i nåt men insåg att jag tappat kontroll.

Farten accelererade.

"Nu. Dör. Jag."

Orden fanns redan i mitt medvetande när jag plötsligt bara såg en stillbild av stjärnhimlen ovanför.

Jag hade landat på rygg i en smal hylla. Mitt medvetande levde faktiskt. Men min kropp? Jo, jag reste på mig. Kände mig lite öm i höfterna. Men det handlade bara om blåmärken. Inga sår som skrapats upp. Vid det laget hade killarna sprungit fram till mig. P som gått bakom och PH som gått framför. P kramade och kramade. "How are you? That was a long long fall!" De var lika förvånade som jag över att jag klarat mig så oskadd ur det. Det var otroligt. Tillsammans satt vi där i mörkret tills jag kände att jag kunde gå igen.

Den här gången sakta sakta. Vid ett tillfälle hade jag valt fel väg och kunde varken ta mig ner eller upp. PH försökte instruera mig om var jag skulle sätta fötterna och hur jag skulle vända kroppen för att ta mig ner. Det var lugnt tyckte P. Sträckte ut armarna mot mig nedanför. Jag landade i dem och han lyfte ner mig sakta.

När vi tagit oss till den säkra leden nedanför undrade PH om det var okay att han sprang i förväg. Det gick bra nu när det var den säkra biten kvar.

Så där gick jag och P hand i hand. Sa inte mycket och jag tänkte att han påminde om mitt ex. Söt och rar men vi har inget att säga varandra. Sorgligt. Jag gick och tänkte på DA istället. Hur pratet skulle flödat där. Hur han hade fått mig att skratta. Hur jag hade gjort mitt bästa för att locka skratt ur honom. Nu brydde jag mig egentligen inte.

Vi nådde bilen och körde till vår del av stan (han bor bara nån gata bortanför mig). Utbytte bara några trötta fraser om hur trött eller pigg man var. Jag var så gott som död. Medan han tyckte att han kunde simma ut i havet så energisk som han kände sig.

Utanför min dörr klev han ut och öppnade upp dörren åt mig. Lite hångel och hans kyssar hade blivit blöta. Me don't like that. Jag ville in och torka mig om munnen.

Han: Maybe see you tomorrow then? Jag: Maybe.

Jag älskar livet här

Fredag och efter att ha ringt samtal och skickat mail under förmiddagen slocknar jag som en stock mitt på dagen. Hade bara tänkt vila i tio minuter men kroppen valde att sova i två timmar istället. Alkoholintaget de senaste dygnen tog ut sin rätt så jag bestämde mig för att inte dricka nåt under fredagen. Bara chilla.

B frågade om jag vill med henne till ett ställe. Hon hade blivit uppringd av en smått underlig kille hon träffat. Ville inte träffa honom själv, den vanliga visan. Han skulle ha norska vänner med sig. Skandinavisk afton - Wohoo!! Jag var inte lika exalterad över skandinavisk afton men tyckte det kunde va ett okay alternativ.

På vägen dit stannade vi till vid några chica gator och satte fast flyers för hennes dejtingbyrå på bilar. Hon har en fest inom en vecka som hon håller på och freakar över - För få anmälda. Jag hade inget emot att hjälpa henne lite.

Under tiden ringde hennes detjsnubbe och lämnade argt meddelande på röstsvaret. Han var arg för att hon var försenad och slösade hans tid. Det hade gått en halvtimme över tiden. Tönt tyckte jag. Vi bor trots allt i Afrika.

När vi var färdiga med flyersen tyckte B vi skulle åka till det där stället ändå. Det var coolt och hon ville visa mig det.

Det var rätt coolt. Man gick igenom som en italiensk gränd och kom fram till en stor takterass. Vi satte oss vid ett bord och beställde äppeljuice (B hade också bestämt sig för att inte dricka). Sen frågade B servitrisen om den där snubben fortfarande var här. Det var han och hon skulle hälsa till honom. Så kom han fram och bad om ursäkt. Medellång man med fina drag men med nerver som en kokainpåverkad. Man kunde se det direkt. Ordflödet tog liksom aldrig slut och kroppen studsade liksom av rastlöshet. I alla fall så bad han om ursäkt för meddelandet och bjöd över oss till sitt bord. Norrmännen visade sig vara svenskar. Fyra medelålders män och en kvinna i samma ålder. Göteborgare. Jag pratade mest med en av dem, vi kan kalla honom Lars. Lars var okay. Vi pratade Cape Town, min studie och självförsvarteknik. Självförsvar var något som han tyckte alla människor skulle kunna, i synnerhet kvinnor. Han hade själv blivit överfallen av en man hemma i Götet för länge sen och sedan dess bestämt sig för att inte låta det hända igen. Situationen kändes ganska trevlig men samtidigt ganska konstig. Konstig för att det var längesen jag pratade svenska med någon och nu var det ett helt gäng här att prata med. Konstigt också för att de var berusade och vi spiknyktra. Tillslut ville de att vi skulle komma med vidare och dansa på en klubb med nakna manliga googoodansare. Frestande men nej tack. Jag och B var båda trötta. Rörde oss mot bilen istället men stannade till utanför en bar där ett vackert och elegant klätt par dansade salsa. Jag berättade för B att jag dansat på liknande sätt föregående natt. Var undrade hon så jag beskrev stället och hon bara: Ah, Café Colombia! Visade sig att hon gått på danskurs där. Jag sa att jag mer än gärna ville tillbaka dit och dansa mer med snyggbrassen. Vi får se hur det blir med det.

Lördagen blev helt random. Hade egentligen tänkt hänga med B på stranden under dagen och sen gå ut med advokaterna på kvällen. Då fick plötsligt B sitt andra arga samtal under mindre än ett dygn. Det var hennes kompis L som hade ordnat nån tillställning hemma hos henne i Parkland, utanför stan och undrade "Why the fuck she wasn't there?" Det var tydligen meningen att hon skulle läsa astrologi och allt för folk. Så, ingen strand för henne. Hon skulle dit istället och jag fick komma med om jag ville. Jag hängde på.

Visste inte alls vad jag hade att vänta mig efter en trettio minuters resa in i ett reservat (jo, folk bor verkligen så i förorterna, i små områden omringande av höga betongmurar). Vi hälsade på L och sen pockade en lång medelålders man på vår uppmärksamhet. Han var från nåt som heter The Landmark Forum. En organisation eller vad man ska säga som jobbar med positivt tänkande, så kallad mindfullness. Vi blev ombedda att välja ett område i vårt liv som inte går så bra och sen skulle det diskuteras kring vad vi kan göra åt det bara genom att ändra inställning. Jag valde karriär som område. Menade på att jag är orolig för vad som ska hända efter examen. Om jag får jobb snabbt eller inte. Vilka faktorer som spelar in och här är det mest kontakter det handlar om. Att träffa folk inom området och hålla kontakten med dem. Efter diskussioner hit ock dit kom vi fram till att lösningen för mig skulle va att tillföra energi, kreativitet och lycka i dessa möten och i allt jag gör i mina studier nu och med jobb jag söker. Allt diskuterades i grupp och folk hade många olika problem men det handlade mest om relationer och pengar. En ville få en fungerande kontakt med sin självupptagna och otrevliga mamma. Hon fick rådet att inte ha några förväntningar på sin mamma. Att det var enda möjliga sättet att komma till ro med situationen och leva med henne. Jag vet inte jag. Att inte ha några förväntningar är väl detsamma som att acceptera allt och därmed låta sig själv bli överkörd. Som sagt, jag vet inte.

The Landmark männen tackade för sig efter ett par timmar. Kvar blev en samling kvinnor i köket. Plötsligt öppnades champangeflaskor och sex var det nya samtalsämnet. Klockan var fyra på eftermiddagen. Samtidigt fick jag sms. Sms frå söta lammköttet L. Han hade skjutsat in en kompis i stan och undrade nu om jag var hemma och om han kunde få komma förbi. Fan! Jag kunde varit ensam hemma och fått lammkött serverat men nu var jag istället i ett kök i en förort tillsammans med ett gäng medelålders kvinnor. Fel val Frou-Frou, fel val. Men kvinnorna var roliga. Fyllde på mitt glas närhelst det var tomt och laddade upp olika ostar, kex, kakor och bröd på bordet. Pratade utan hämningar och det roliga var att här var kristna, muslimska och hinduiska kvinnor samlade. Diskuterade snoppstorlekar, älskare och äkta män. En av de muslimska kvinnorna öppnade sig verkligen och sa att hon ångrat att hon inte haft en period där hon festat, druckit och knullat runt. Hennes gubbe var för övrigt tråkig tyckte hon och planerade att lämna honom när yngsta barnet flyttat ut. En annan vit kvinna levde både med sin man och pojkvän i samma hus. Mannen hade hon inte haft sexuellt umgänge med på åratal utan de bodde bara ihop av praktiska skäl som jobbet med barnen. Alla tre var coola med att leva så. Matriark av hög rang tyckte B "We bow for you!"

Fram mot åttatiden hade min mensvärk börjat kicka in. Precis som förväntat hade den kommit dagen efter utekvällen med CS-folket. B behövde ändå åka tillbaka så vi tackade för oss.

På vägen hem hade jag och B fint samtal om relationer. Slutade med att jag undrade över DA. Varför vill den äldre mannen inte ha mig? Jag är söt, jag är smart, jag är rolig, jag är ung och jag är helt underbar. Varför?!! Vad ska jag göra nu? Vi skulle ju se en jävla film ihop. Det har han själv sagt men han hör inte av sig. Ser han mig som den jobbiga, påflugna svenska tjejen som han bara vill komma undan? För det är inte jag... Vad är det frågan om? B tyckte "If you want him than go and get him. Just remember that you will have to live with the consequences which are that you are leaving soon." Jag vill inte åka snart. Vill inte!

Hemma kokade jag grönt thé och satte mig med Haruku Marukami på den inglasade verandan. nu har jag gått vidare till boken Sputnik. Högst intressant den också. Samtidigt plingade det i mobilen åtskilliga gånger. Lammköttet undrade hur min dag hade varit. Berättade om braaien han haft tidigare i veckan och la till att den var bra men att det hade varit roligare om jag varit där. Hehe... Jag sa tyckte vi kanske kunde ha braai eller nåt i CT snart och det tyckte han skulle va awesome men det behövde bli snart i så fall för han skulle hen till Joburg 1 dec. Det senaste svarade jag inte på. Det får bli om det blir.

Samtidigt hade jag missade samtal från JJ som jag bara inte orkat med. Nu hade han fest hemma hos sig och de skulle vidare till Jade. Jag kände mig inte i mood för fest på grund av magen. Magen och allt röj som varit senaste veckan. När det blir väldigt intensivt socialt så måste jag dra mig undan i små stunder. Jag behöver mina autistiska kvällar också där jag bara umgås med mig själv och refekterar över vad som hänt senaste tiden. Behöver kontrasterna. Sån är jag.

Liv

Det pumpar runt i mina ådror. Gör mig hög, gör mig låg men gör mig aldrig nånting mitt emellan. Det är så jag vill ha det.

Sommaren har anlänt på riktigt och stan är stekhet. För första gången sen jag kom hit går jag på min egen stadsvandring. Skiter i allas kommentarer om hur det är farligt som ensam tjej och är glad för att jag gör det. Ett stenkast från mitt hem myllrar livet nedanför alla skyskraporna. Afrikanskt blandat med europeiskt och asiatiskt i en underbar mix.

Jag har ett mission. Att gå direkt till olika organisationers kontor. Jag är desperat efter folk att intervjua och det har gått åt helvete med det än så länge. Men jag är en envis jäkel och jag ger mig aldrig. Så jag snackar mig in hos vakterna utanför så pass så jag blir insläppt. Möts av vänlighet när jag väl kommer in på kontoren. Framför allt av människorna på min favoritorganisation. En härlig brittisk tjej i min ålder är mer än hjälpsam. Ger mig lista på personer att kontakta och till och säger att hon gärna tar en kaffe med mig själv nån dag.

Jag tar en lunch i stan på ett skuggigt café. Tittar på människor, reklampelare med julmotiv och julpynt över staden. Jag kunde inte bry mig mindre om jul. Jul känns avlägset och i denna kontext - bara bisarrt.

Kväll och jag har låtit B släpa med mig till solnedgång på Clifton Bay. Hon skulle möta upp med nån snubbe där som hon inte är intresserad av mer än som kompis och det var där jag kom in i bilden. Så vi åker i hennes bil i backar med typ 90 graders vinkel. I början kände man pirret över höjden men nu finns bara njutningen kvar. Efter att ha parkerat bilen tar vi en evighetstrappa ner till den kritvita stranden. Folk har samlats med picknickkorgar på filtar och handdukar. Unga människor och gamla människor som försöker se ut som tjugoåringar. Många lyckas med botox och fettsugningar. Quite impressing. 98 procent av människorna är vita. Har guldarmband från Gucci och liknande som glimmar på handlederna. Dricker vin eller skumpa ur medhavda glas. B:s vän är synbart gammal med grått hår på bröstet och en stekig utstrålning. Han har dock vänner med sig och B börjar snacka med en våpig brud. Jag sitter på en avlägsen kant och bemödar mig faktiskt inte med att involvera mig i snacket om det här brudens safaritourguide till älskare. Jag njuter istället av att se på solen som glöder som en blodapelsin i purpurfärgad sky. Tar bilder av allt omkring mig. Solen går ner och det blir dags att gå. Jag och B har en CS middag att gå på på mexikansk restaurang.

Jag känner att det är nåt med mig ikväll. Killar kastar beundrande och sugande blickar. Handlar det om att mensen är på väg när som helst? Att de liksom anar det? Att det nu är som en sista chans innan syndafloden. Jag vet inte. Men nånting är det.

Vi anländer i det senaste laget men välkomnas med leenden och varma handslag. Jag pratar med en tyskmarockansk tjej som berättar att hon nyligen lämnat allt bakom sig för ett liv i Cape Town. Att hon åkt hit som turist, blivit förälskad i stället och bestämt sig för att flytta. Jag förstår henne. Helt och fullt. Saknar inte Sverige ett skit nu. Senare på kvällen kommer P som B har pratat om och beskrivit som "such a sweetheart". Jag stämplar honom som gay omedelbart. Lång, smal, välklädd, blond och sprallig. Vi börjar prata om en festival vi båda ska på nästa helg. A, som var med på mitt förra CS möte har joinat oss. Hon ska också på festivalen så vi planerar inför den. Jag säger att jag behöver en plats i ett tält och det fanns det tydligen i P:s tvåmannatält. Det var ett riktigt trångt tält förklarade han men att jag var välkommen att göra honom sällskap i det om det var okay med mig och jag bara "of course!". Jag och gaykille i trångt tält=No probs. Vid det laget hade B redan dragit till sin KK efter att i vanlig ordning checka med folk så att nån kör hem mig. Så sweet av henne.

Mot slutet är vi sex personer kvar. Folk vill dansa och jag var självklart på så vi bestämmer oss för att trycka in alla i P:s trunk och bege oss ner mot the Observatory. Ute på Long Street blir det dock trubbel. P:s original till Manchesterkille A lackar loss på dealare. Det ser riktigt illa ut ett tag och jag är nära på att ringa polisen. A "I don't want your fucking shit! Stop ruining people's lifes by selling it.!!" Dealaren skriker tillbaka och de knuffar på varandra. Tillslut ger dealaren upp. A med armen om mig: I'm sorry you had to see that shit. I just couldn't keep quiet. That are some crazy shit they are trying to sell to people. Not the usual stuff." Jag säger att det är lugnt. Folk klämmer in sig men reserverar framsätet åt mig. Så det är jag, P, A, tyskmarockanska tjejen AA, svart sydafrikansk kille S och en sjätte kille som jag pinsamt nog inte kommer ihåg namnet på.

Anyways, klockan är efter ett så vi hamnar på en brasiliansk bar med livemusik i själva baren. Så coolt. En av musikerna är riktigt söt och jag fotar. P bjuder mig på Caprinhja och jag och AA dansar. Efteråt när livemusiken är slut sätter sig folk vid bord och runt baren. Plötsligt är söta bandkillen framför mig. Sträcker ut handen och ler inbjudande. Ber om en dans. Sambadans och jag fattar fort att han är ett professional. Han berättar med sin distinkta brassebrytning att han undervisar i dans på stället. Jag försöker föra konversation med honom men det går ganska hackigt. Han behöver fråga en kompis om ord han inte hittar. Så jag ger upp försöket till verbal kommunikation och njuter istället av dansen. Vi är de enda på dansgolvet och folk runtomkring tittar på med blickar som säger att de gillar det de ser. Vid ett tillfälle säger han: "I like the way your body is moving. I'm enjoying this. Are you enjoying this? Jag: I'm enjoying this. Och det hela känns så sensuellt och sexigt. Den intimaste stunden jag haft med någon på mycket länge. Denna vackra unga man med sin vackra muskulösa kropp och långa lockiga mörka hår... Känns som om jag skulle kunna fortsätta dansa för alltid. Men tillslut tackar han för dansen och bjuder upp annan brud. Direkt därefter tar P tag i mig. Svingar mig runt på ett inte lika graciöst men ändå charmigt sätt. Sen kommer hans kompis som jag inte minns namnet på. Frågar om han får ta över. Javisst, tycker jag och han tar ett bestämt grepp om P:s midja. Lipar retfullt åt mig. Jag skrattar. Sötkillar...

Under tiden blir jag kidnappad av Manschesterkilen A. Han tyckte vi två ska gå till stället intill. Stället intill är helt dött men han menar på att han inom tjugo minuter kommer omvandla detta ställe till "The place to be" Att jag bara ska ge honom den tiden och watch him. Go! tycker jag. Vi går först runt och inspekterar inredningen. Kommenterar vad vi gillar och vad som går bort. Sätter oss vid ett bord och tar en match i armbrytning. Han låter mig vinna. Sen approachar han personalen i baren. Attackerar dem som den värsta säljaren. Under tiden han har en dramatisk utläggning för dem om jag vet inte vad så kommer killen som jag inte kan namnet på. Ser ut som typisk vit surfarkille. Vi står och pratar när han säger: Tell me, how does a person get to be that beautiful? Is it lot of work behind this piece of art or are you a natural? Jävlar i min gata, snacka om sweet talker. Jag: Baby, I'm a natural. Sen frågar han vad jag ska göra nästa dag och säger att han vill ha mitt nummer. Jag slingrar mig. Säger att jag inte kan det. Vi drar med oss A tillbaka. Jag ger ett uppskattande leende till stora svarta vakten som A tjatat på. Han har visat hög grad av tålamod.

Tillbaka till brassestället och P tar tag i mig, lyfter upp mig och slänger mig över axeln. Jag tjuter men gör inget motstånd. Låter mina lemmar dingla fritt där i luften. Känner mig så avslappnad. han släpper ner mig och vi dansar igen. Han pussar och pussar mig på kinderna. Viskar komplimanger i mitt öra. Obviously not gay! Jag blir helt ställd. Vet inte huruvida jag är attraherad av honom eller inte. Har ju liksom aldrig tagit den möjligheten med i beräkningen.

AA och S som mest bara stått och snackat utanför säger att de vill åka hem nu. Klockan är efter tre och jag har inga invändningar. Vi går mot bilen. Jag mitt emellan P och hans kompis utan namn. Deras armar om mig. Sen börjar de slåss på låtsas - "She's my girl" "No way, She's mine!" Jag tar plats i trucken den här gången och lyckas med att slå i huvudet. A stryker mig över håret och tröstar. Jag sitter med huvudet lutat mot hans axel under resan medan vi diskuterar politik och konspirationsteorier. S som hållit låg profil under kvällen försöker föra ett samtal om apartheid under middagen. Ingen ville lyssna förutom jag som förstår att man vill prata om sådana saker. Denna uppfuckade historia som var för inte alls länge sen och nu låtsas plötsligt alla att det inte fanns nån sån verklighet. Vi bytte nummer då redan under middagen. När han kliver av vid hans ställe säger han så alla hör att han kommer ringa mig. Alla blir paffa. Den enda killen som fått mitt nummer är den svarta killen jag pratat minst med.

Jag är den sista som P och A droppar av och en stund står vi och ser på den fantastiska utsikten hos mig. Sen kramar jag dem båda. P försöker hålla mig kvar men jag sliter mig loss. Säger att vi ses nästa vecka. Vi har en fest planerad.

Tråksamtal

Jag hatar tråksamtal. Hatar dem. Men ibland måste man inleda sånna.

JJ... Har varit borta från stan och kontinenten i två veckor då han hälsat på vänner och familj in the US. Ringde mig igår. och jag är ganska säker på att jag var den första han hörde av sig till. Ville träffas så fort som möjligt. Och jag sa att jag var upptagen den kvällen men att vi kunde ses idag.

"He is after your ass! I can see it." så har B predikat, gång efter gång. Jag har pratat med de andra killarna. Frågat vad fan jag ska göra. Och sköna skotten S berättade om diskreta tekniker som "The pat" - Om man typ klappar på ryggen under en kram då är det lika med kört sexuellt. Då liksom markeras det tydligen, att man aldrig kommer vara mer än vänner. En av alla dessa idéer...

Jaja. JJ hade idé om nån kinesisk meteor dusch. Say what? Ja, precis. Hur fan skulle vi kunna se den i Afrika? Men det skulle vi kunna menade han på.

Blabla, tänkte jag. Bara en ursäkt för att kunna ta mig till ett mörkt avlägset ställe så nej. Jag föreslog mat ute istället. Jag var hungrig och beredd att äta som ett djur. Så jag insisterade att vi skulle åka till The Royal Eatery.

Så vi sitter där. Äter, dricker pratar. Jag känner hur han studerar mig och jag hatar att bli studerad när jag äter.

Vi går vidare till housekklubb men hänger vid baren. De spelar en låt med The Knife och jag blir lyrisk. Blablabla och alkoholhalten har blivit tillräcklig så jag spottar ut det: Can I tell you something? Something personal? Han: Yes, sure. Så jag: I got this crush on a guy at my university. Han blir tyst. Han fortsätter: Is that the guy you told me your running in to all of the time? Jag: That's the guy. Så jag berättar hur vi träffats, kaffestunderna vi haft, mailen vi skickat och idag. Han: To be honest... I don't think he's interested. The offer you maid on mail... Like if you were an interested guy you would reply yes to go and see a movie for a third time. Like emedietly! Jag suckar och säger att det är vad jag också tror. Sen säger han. Eller han fucking frågar om jag skulle vara intresserad av en kille som han. Jag spelar dum: What do you mean? An american? Han: No, I'm saying, would you be interested in me?

Fuck e li fuck fuck fuck. Nej, och det är grejen - Nej. Jag säger att jag trivs och har roligt i hans sällskap etc. men att det inte är så. Inte på ett romantiskt sätt. Och då undrar han - Varför inte? "Varför inte?" Snacka om att envisas... Jag: Because I'm not attracted to you. Det plus andra utläggningar om hur jag funkar på det planet. Att jag vet. Vet inom fem minuter som jag träffat någon. Vet om det har nån potential att nånsin bli nåt sexuellt.

Usch, fy blä. Jag går på toa och bara för att byta samtalsämne efteråt. Kanske inte det bästa samtalsämnet men... jag kommenterar nakenmålningar på människor på stället och nämner att jag ägnat mig åt sånt. Han säger att han också har det. Att han kan fixa oss modeller om jag är intresserad. Fuck, det var inte dit jag tänkt samtalet skulle leda men whatever. Happy hour och jag har redan fått i mig långt mer än jag tänkt. Säger att jag vill åka hem.

Så vi åker genom staden i hans bil. Jag leker med hans iphone och hittar Abba med Chiqiquita. Vilken bisarr situation. Med den musiken på högsta volym och mig sjungandes för fulla muggar, susar vi genom Kapstadsnatten. Vi åker förbi hans jobb och han går in och fixar med whatever medan jag sitter kvar i bilen och ckeckar andra låtar. Hittar Sergio Mendez.

Bosanova toner på vägen mot min del av stan. Vi kommer fram och jag tycker vi ska ta en cigg innan jag kliver ut. Armed Response- bil cruisar förbi oss, så jävla Sydafrika. Cigg och musik och han introduserar mig för The Bee and the Bird. Spelar den här sången som han tycker jag kan dedikera till "My fuckin fourty year old professor". Den är väldigt träffande, i vilket fall.

Ett steg bak, två steg fram

Åh, allt jag vill berätta om... Allt som händer. Alla möten. Alla samtal. Alla platser. Allting. Men då skulle jag behöva sitta fastkedjad vid datorn och bara skriva hela tiden och då, om jag skulle göra det så skulle ju inte alla de här sakerna inträffa. Hur som helst, jag ger er det intressantaste i det senaste.

På fredagen hade DA alias snygg professorn skickat mail. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Kort och informativt till formen - Han tyckte det varit trevligt att prata med mig föregående dag, tipsade mig om en recension på en film vi pratat om, lade till lite kuriosa om att pappan till filmskaparen jobbade på vår avdelning. Bon. Jag valde en progressiv approach till svar - Tackade för mailet, sa att recensionen gett mersmak, frågade om inte han ville komma med mig och se filmen trots att han redan sett den två gånger.

Helgen passerade - inget svar. Måndag/tisdag likaså och jag tänkte fuck that. Visst han har sett filmen två gånger men om man verkligen är intresserad av någon så går man och ser en jävla film en tredje jävla gång så summa summarum - He's just not that in to you. Jag fattar. Jag glömmer DA med fräknarna på näsan, de långa fingrarna, det skönaste skrattet och den intelligentaste av hjärnor. Jag bara glömmer honom.

Idag tog jag i vanlig ordning taxi till busshållsplatsen, bara för att se bussen rulla iväg när taxin rullade in - just my luck. Taxichaffis: I guess, there goes your bus... Jag: That's right. But that's okay. There will be other busses. Betalade, tackade för mig och klev ut.

Ut bakom lång läcker svart man med den sötaste av små rumpor. Jag behövde inte se mer av honom än så för att inse att det var DA. Han satte sig på en bänk och jag kom efter. Sa "Hey DA" och han: Hey X! Fortsatte med: Funny... I was just about to send you a sms. Jag tänkte: Ja, säkert... Sen förklarade han att han sett en enorm rosa buss med massa svenska flaggor, fullpackad med svenska turister och att han tänkte tipsa mig om den. Haha, kul.

Bussen kom och vi klev på. Vi och två till var de enda på bussen. Han satte sig i sätet framför. Vände sig mot mig och pratade filmer. Uttalade sen titeln på den där speciella filmen och sa med något dämpad ton: I could see it a third time. Jag svarade: You don't have to... Unless you want. Så började han rabbla andra filmer som också går och undrade om jag kunde tänkas vara intresserad av nån av dem. Det var jag så klart. Så vi typ semibestämde att se en av dem. Sen gick resten av resan förfärligt fort. Jag babblade på om jag vet inte vad. Han hade sina fina utläggningar med sin posha brittiska accent som jag bara älskar att lyssna till och sen blev det dags att kliva av. Jag reste mig men han satt kvar så jag typ, men... men... Ska du inte av här? Nej, för nästa hållplats var närmare för honom och han var redan sen. Så jag, jaha. See you! ropade han efter mig.

Ljuvlig start på dagen. Men jag vill ha mer. Mer. Mer! MER!

What a difference a day makes

Vaknade tidigt idag och tittade ut - Betongskyar med med små små luckor här och där. Så jag tog på löparskorna. Jag är helt imponerad av mig själv som faktiskt driver mig till denna procedur flera av veckans mornar. I stort sett rör det sig bara om ett varv runt kvarteret men det är ett jobbigt varv här uppe i berget. Jag kan inte säga att jag njuter av det men när det väl är gjort är känslan underbar. Efteråt tog jag en lång dusch med tvätt av hår och rakning av ben. Bemödade mig med att för första gången den här veckan ta på sminket. Gjorde liksom en del för att få mig att känna mig lite bättre och snyggare och det hjälpte faktiskt.

Intog tidigt en plats i bibblan. Skrev men blev distraherad av tankar. DA... Han har inte hört av sig. Samtidigt är mottagningen i bibblan piss så han hade antagligen inte fått tag i mig ens om han försökte. Jag började skriva ett sms till honom men kunde tillslut inte drista mig till att skicka det. Har tänkt på att kontakta honom hela veckan men eftersom jag har en sån fulvecka så har jag inte riktigt kunnat motivera mig till det.

Kaffe från vanliga cafét efter lunch och då plötsligt - Bam! DAs röst som säger "Hey, X!" Jag vänder mig om och ler. Tänker - Hans tur att hitta mig. Vi utbyter hälsningsfraser och jag frågade om han har tid att sitta ner tillsammans över kaffet en stund eller om han är on the run. Han - Lets sit somewhere. Vi hittar en plats vid ett fönster i jättesalen. Säkert minst tio meter i takhöjd och duvor som flyger över våra huvuden. Ljus som silas in genom fönstren. Vi börjar prata om våra olika arbeten och denna gång anstränger jag mig med att lyssna. Lyssna och ställa de rätta frågorna som han går igång på och som jag vet att han gillar att få förklara. Sen tar han initiativet till att byta samtalsämne - Han: "So besides from all this work with your study... What do you do? Like how do you pass your time?" Jag berättar om middagar, road trips och bergspromenader. Han: I hear you have made quite a few friends... Jag säger att jag är så glad för det. Att det var den delen som verkligen oroade mig innan jag reste hit. Uttrycker mig lite klumpigt med att tillägga "I didn't have a single friend here before I arrived" Han återkommer till den meningen senare i samtalet, säger "I like how you said that: I didn't have a single friend here before I arrived. That's cute." Well, well tyckte jag då men hängde upp mig på den kommentaren efteråt. Blir rädd för att han ska tycka att jag är helt retarderad. Att jag liksom är så märklig så jag tycker att det är anmärkningsvärt att inte ha vänner på en plats där man aldrig bott. Det jag menade mer var att jag kunde ha haft vänner här eftersom jag bott i landet men att jag inte hade det i just CT. Han kanske inte kommer ihåg den detaljen om mig - att jag bott här förut. Hur som helst... Han säger att han är ledsen för att han inte välkomnat mig bättre men att han helt enkelt varit helt översvämmad av jobb den senaste tiden. Jag frågar vad han gör på sin fritid och han berättar om biobesök, joggingrundor och fotboll på TV:n då han är ett hängivet fan av Arsenal. Vidare pratar vi favoritfilmer, favoritmusik och favoritböcker. Han är så fin så jag nästan imploderar. Han bedyrar i fint broderade ord hur mycket han älskar Den engelske patienten och hur han kan se om den filmen hur många gånger som helst. Blir sen helt lyrisk över Mamma Mia. Jag skrattar lite och säger att det är lustigt. Att han är den första killen som jag hört prata på det viset om de filmerna. Killar i allmänhet brukar inte nämna dem som favoriter. Han bara, De där killarna är fega. De skulle aldrig våga erkänna. Hela tiden ler han mycket och jag tänker att han är så mycket min typ. Glad, sprallig och engagerad. Jag ler mycket tillbaka. Försöker va mitt charmigaste jag men tvivlar som vanligt på huruvida jag lyckas. Fan att det ska behövas en tredje part på grund av min dåliga bedömningsförmåga... Tillslut säger vi hejdå med ett "See you!". Vid det laget har jag gett honom min e-post också och försäkrat att jag hemskt gärna vill läsa hans senaste rapport som han pratat om. Han plockar med sig min mugg och våra fingrar snuddar.

Uppfylld av ny energi och tillbaka i bibblan så sprudlade idéer och formuleringar. Jag skrev och skrev och ville aldrig sluta.

Klev tillslut ut från bygget där jag skådade den finaste regnbågen ever över staden nedanför. Den till och med gick rakt igenom ett fluffigt litet moln, precis som i sagoböckerna. Folk fotade med sina mobilkameror men jag hade inget att fota med förutom minnet. Stod en stund och gjorde just det samtidigt som jag önskade mig det jag helst av allt vill ha.

PMS och möte

Mitt fortplantnigssystem jäklas med mig i vanlig ordning. Mensen vill inte bara komma utan väntar och väntar. Och jag äter och äter. Grejen med mig är att jag får inte nån speciell craving för sött eller salt utan nej, jag vill ha allt på en och samma gång - chips, kakor, choklad, glass, you name it. Så mitt hull och min hy ser ut därefter. På det PMS och jag vill basha sönder sega datorer och skrika åt folk som missbrukar "African time". Inte okay. Som den lyxbrud (eller mer korrekt, som den billösa brud) jag är står jag utanför hemmet och väntar på en taxi som aldrig tycks komma. Muttrar inombords över betonskyarna som hängt över staden i en halv vecka. De som idag kapade skyskraporna till halva storleken från där jag betraktar dem.

Trots det verkar inte min säkert märkbara irritation skrämma iväg främlingar. Folk vill prata med mig och så länge de är trevliga är det a-okay. Som killen på Hidding Hall idag där jag stod och väntade på universitetsbussen. Lång välbyggd kille med rödblont hår och skägg. Frågar först om han får kolla på min tidtabell och börjar sen prata. Undrar var jag kommer ifrån och som alla andra jag träffar på är han ett stort Sverige fan, har till och med rest till landet. Han tar upp en bok med ett vykort i. Visar mig det och det är stämplat med "Skeppsbron, Malmö". Han menar på att vykortet inte var hans ens utan att det bara råkade va i boken som han lånat av en kompis - Lustigt sammanträffande, tycker vi båda. Han berättar sen att han gått konstlinje i sex år och att han imorgon har sin sista utställning innan han tar examen. Wow, tycker jag och undrar vad han ska göra sen. Jo, han och hans fru vill flytta till Europa, mer än så vet han inte. Bussen kommer och var och en sätter sig för sig och tar upp en bok. Haruki Marukami har börjat bli riktigt snuskig i min med lesbiska trettonåriga tjejer som våldför sig sexuellt på äldre kvinnor. Jag kämpar med att inte rodna.

Så går vi av bussen och han frågar helt frankt varför jag pluggar det jag gör och skriver om AIDS. Han bara: Like, why do you care? Jag blir som tagen på sängen. Ingen jag pratat med har varit så rak förut. Varför bryr jag mig egentligen? Jag börjar prata om att det är så många dimensioner inblandade som fattigdom och jämställdhetsproblem. Han bara fortsätter - But ya, still, you don't have to care. Så jag svarar att jag antar att jag inte behöver men att jag vill för att ju mer jag tänker på det desto mer engagerar det mig. Det kanske är så att antingen bryr man sig eller så skiter man i det. Jag kan bara inte skita i det. Jag kan inte. Det är sån jag är. Det är ett svar han verkar nöja sig med.

Så hamnar vi framför biblioteket där jag ska vika av. Han presenterar sig som M och jag säger att det var trevligt att råkas M. Han - Maybe, I'll run in to you again here somewhere. Jag: Maybe.

Sen fortsätter jag min PMS dag som vid den här tiden gett mig ett glas vin. Ett från B som kanske tycker jag ska chilla. Jag misstänker i alla fall att hon tänker så.

Därför ser jag mig själv inte i Sthlm i framtiden

För att ett sånt här moment aldrig skulle va teoretiskt möjligt. För många bajsnödiga människor och för få sköna lirare helt enkelt.

Jag och afrikaaners

Lördag kväll och jag är hemma. Lyssnar till regnet som slår mot rutan. Det och cheesy 50-tals klassiker som ljuder från radion. Situationen kan te sig patetisk men faktum är att jag myser. Ikväll vill jag bara var ensam men mina tankar. Mina tankar och Haruki Murakamis ord.

Igår kväll slängde jag mig i en taxi till Longstreet där jag mötte upp med tre couch surfare på indieklubben The Waiting Room. Det var AI, härliig afrikaan tjej som bott i Stockholm ett år. L, Joburg kille som pluggar i Stellenbosch samt P, CT-kille samt L:s kompis och studiekamrat. Ett sällskap jag aldrig träffat förut med andra ord men de hojtade efter mig direkt jag klev in i lokalen. Menade på att jag ser ut precis som jag gör på min profilbild. Vi började med drinkar där men gick sen vidare till Royal Eatery där bord var bokat. Hamburgare av lyxigare slag var ställets grej. Jag åt den godaste burgaren nånsin.

Vi snackade Sverige och Sydafrika. Killarna var fett imponerade av gratis sjukvård och utbildning i Sverige som de hört talas om. Visst, utbildningsmöjligheterna är fantastiska tyckte jag men sjukvården lämnar mer att önska - usel effektivitet och långa köer. Jag insåg att för första gången sen jag nu kom till Sydafrika så satt jag som enda utlänning i en etnisk grupp. Annars har sällskapet alltid varit väldigt blandat, om inte med internationellt folk så med blandande slag av sydafrikaner. Killarna menade på att i Stellenbosch hör man sällan engelska, de flesta som bor där är afrikaan så alla pratar också afrikaan. Jag har förstått att afrikaan folk är väldigt stolta över sin historia. Det framgick även i detta sällskap som pratade om deras stora afrikaan författare och uttryckte viss bitterhet över vad de tyckte var svartmålning av historiska kolonisatörer. P hade ett liten utläggning om Ostindiska kompaniet som han menade på att om det funnits idag hade varit god för hundra gånger värdet av världens rikaste företag. Intressant, även om jag tvivlar på hans uppgift. Jag berättade att jag varit i Guguletho township här om helgen, något de inte kunde begripa. De hade själva aldrig varit till nån kåkstad och trodde heller inte att de nånsin skulle besöka nån.

Sydafrika, "The Rainbow Nation". Jag undrar hur framtiden ser ut för staten, om det kan bli nån positiv utveckling eller om regnbågsideologin kommer att gå helt åt hell.

Hur som helst var de himlans vänliga mot mig. Vi tog oss i två olika bilar till Assembly for Goldfishkonserten. Drack öl och lyssnade till förband som höll sig fast på scen ända till midnatt. Jag fick odelad uppmärksamhet av killarna. Kanske för att AI inte är singeltjej, varför annars vet jag inte. L, söt som socker kom med lite kommentarer här och där. Passade på att lägga handen på min midja eller arm för att liksom betona saker han sa. P, mer intensiv i sitt snack men mindre närgången. Fina killar båda två så jag tyckte de efter konserten skulle följa med mig vidare ut i natten till Longstreet där annat folk väntade på mig. De tyckte - Varför inte.

Så kom äntligen Goldfish ut och AI blev helt lyrisk. Hon, och alla andra i lokalen egentligen. Jag diggade det jag också. House/trance stuk fast med instrument som saxofon och bas på det. Framgången har växt sig större och större för killarna i bandet. I år har de varit ett av de stora dragplåstren på Ibiza. Kul med tanke på att de kommer med nåt så eget.

Mot slutet av konserten så ändade plötsligt killarna sig angående fortsatt festande. Menade på att de hade en lång resa hem och att det var bäst att åka nu. Jaja, tyckte jag. De bjöd in mig på Braii i Stellenbosch nästkommande dag. Kramade mig och sa att de hoppades att jag skulle komma dit.

Vid tvåtiden när konserten var över insåg jag att jag inte längre var så frestad att åka taxi till Longstreet igen. Mina fötter ömmade och jag hade faktiskt börjat känna mig trött. Söta AI körde hem mig och vi kom överens om att träffas igen i nästa vecka.

I nattens dröm fanns en så tydlig sekvens där jag hade sex med sockersöta och lammköttsunga L. Minns fortfarande synen av hans nakna överkropp och känslan av hans lockiga blonda hår mot mina fingrar. Kände mig generad när jag vaknade.

Under dagen skickade han sms om att braiien var inställd på grund av vädret men att vi skulle ta det nästa helg istället. La till att han haft en toppenkväll.

Syren har nog rätt - Jag behöver ligga. Inte så viktigt längre med vem jag gör det, bara att jag gör det. Gaah!

På kartan

Middag och Goldfish-konsert. Efter det - clubbing.

Jag har tre pojkar som jag lovat att ringa.

Jag har numret till en professor som jag inte lovat nånting men som jag helst av alla i min värld vill träffa.

Jag har en syrra som jag semilovat att ligga.

Hon tycker jag gör våld på mig själv. För att jag inte ägnar mig åt aktiviteten som stavas sex.

På ett sätt har hon rätt.

På ett annat fel.

Vi får se vad livet gör åt det.

People

Igår kväll och B frågar om jag vill med henne och några av hennes vänner ut på middag. Tja, varför inte tycker jag. Strax därefter gör vi oss i ordning och åker några kvarter upp i berget med bilen.

Först är det bara vi men sen kommer hennes vän L tillsammans med en annan av hennes vänner - M. M, stora killen undrar how I've been så jag svarar good. Han: I can see that. You look fantastic! Dessa ständiga komplimanger från alla håll. Det är annat än Sverige det.

L och M har dejtat i några veckor. Cute som bara den. De verkar ha väldigt fin kommunikation dem emellan. Så fin att de snart tackar för sig och åker hem.

Kvar är jag och B men annat folk är också på väg. Vänner till L som blivit ditlurade, ovetandes om att hon just drog. Jag och B beställer in maten. Efter diskussioner hit och dit bestämmer vi oss båda för Ceasar sallad. Jag är frestad av de andra alternativen men all skräpmat som jag kastat i mig under dagen behöver balanseras upp.

Snart kommer de andra människorna. Båda två så gediget snygga och stylish. Hon, som ett sagoväsen - långt tjockt naturligt rött hår, blek hy, lång svart klänning med vackert fall, röda läppar. Han: perfekt snaggat hår, glasögon med markerade bågar, välsydd kavaj och byxor, smal mörk slips mot vit skjorta. Advokater båda två. Kollegor. Han är härligt frank när jag säger att jag är från Sverige: "How's the men in Sweden? Is it true that they all look stunning?"

Vi får snart sällskap av B:s fotograf till vän - N. Det är lustigt. Innan hade B berättat om honom och gjort en analys av utsikterna för att han och den rödhåriga skulle klicka - ur astrologisk synpunkt. Saker pekade på att de verkligen gjorde det. Uppslukade av varandra i samtal medan vi andra sitter där som åskådare som inflikar med nån kommentar eller utlägg då och då.

Framförallt är det den rödhåriga som håller låda. Hon gör heller ingen hemlighet av att hon vill bli full. Jag frågar if there is any particular reason for this. Hon: The reasons are several och beställer in en ny whiskey. Hejar på mig samtidigt och jag hänger på i en något försiktigare takt med vinet.

Sen blir jag indragen i sexsamtal. Kommer på mig själv med att basunera ut en större utläggning om min inställning till blow jobs. Mitt i allt - Jag bara: Wait a minute... I'm not drunk enough to be having this conversation!" Alla gapskrattar. Snaggade slipskillen som delar min inställning till ovanstående ämne utbrister "I love this girl! I love her!" Frågar om jag är ute och festar mycket. Jag säger att - Nej, inte mycket varpå han undrar om jag inte är en party person. Jag: I am a party person but I just haven't met the right people, I guess. Han: Honey, I am the right people. Next time you'll be going out with me and I can promise you you won't be home before six o'clock in the morning. Ett erbjudande som jag inte kan avböja så vi utbyter nummer och gör upp planer för fredag.

Rullar sen tillbaka nedför berget med B. Lullig och välmående.

Plötsligt så händer det

Min handledare P ställde in mötet idag. Han hade en egen deadline som det krisade med. Well, well. Sa att vi kunde ta det på fredag istället. Okay, men typiskt nu när jag var så laddad.

Jag tog mig till campus anyways för att avverka ett antal fruktsamma timmar på biblioteket. Min tid där ser ganska likadan ut från dag till dag. Jag hittar ett bord att sitta vid. Pluggar fram till lunch, går och köper lunch och äter den på innergården. Studerar människor som passerar. Fascineras av mångfalden och de olika stilarna. Tar en kaffe på det som jag köper från ett ställe intill. Dricker upp i solen och går tillbaka och tar eftermiddagens timmar.

Men idag... Idag fick jag en plötslig ingivelse bara så där. Nej, jag skulle bestämt inte köpa kaffet där jag alltid köper det. Jag skulle ta en liten promenad över campus och gå till ett annat café.

Det visade sig va ett bra beslut. Ett utomordentligt beslut för bakom mig i kön hamnar ingen annan än DA. Han skiner upp. Jag skiner upp och hela stunden blir som en charmig liten filmscen från nån chick flick. Båda frågar exakt samtidigt hur den andra mår. Båda skrattar till lite över synken. Han tycker det är bäst att han nu passar på att ta mitt nummer. Om jag nu lärt mig det utantill, vill säga. Det har jag såklart inte så jag säger att jag tar hans istället. Blir avbrutna då han får ett samtal. Avslutar samtal och jag lägger till hans nummer. Säger att jag ringer en signal så han får mitt. Han, svarar i mobilen när det ringer. Svarar med sin auktoritära röst men så klart -Ingen i andra änden. Jag: "That was me calling." Han: "Oh, yeah!" Blir lite generad men lägger snabbt till att personen som ringde innan skulle ringa upp honom så det var bara en automatisk reaktion. Jag tänker - Snygg räddning där. Vi utbyter några ord om senaste tiden och bekanta. Han berättar om nån konferens med folk utomlands som kommer pågå hela denna månad. Förklarar att han håller i planeringen av den. Det, plus många andra säkert helt fascinerande saker säger han men jag blir helt förlorad i att bara se på honom. Tänker att - Nu står han här framför mig efter alla dessa veckor. Lika snygg som jag minns honom. Kommer på mig själv och känner mig dålig. Borde fan lyssna bättre. Men jag avslutar med att säga att jag finns på campus de flesta dagar. Att det bara är att han ringer om han vill ta en kaffe eller lunch. Han svarar att han ska göra det. Ler, säger "See you" och småspringer iväg. Jag går åt mitt håll och liksom bejakar små små fjärilar i magen.

Måndag i Kapstaden

Dagens komplimang: Jag går på ett stekhett Main Road när en gammal kvinna stoppar mig och ber om pengar. Jag säger att jag inte har pengar men att hon mer än gärna får ta min vattenflaska. Hon tackar nej till vattenflaskan. Tycker jag kan behöva den själv fast jag insisterar. Hennes ögon är snälla och trötta. Vi utbyter några ord om vädret och skiljs åt i all vänlighet. Då ropar hon efter mig "You got nice legs... Really nice legs!" Jag tackar och skrattar.

Dagens unge: En liten pojke mellan ett och två år. Satte sig intill mig där jag låg och läste på stranden. Hade på sig ett linne med orden "I look just like daddy". Själv uttalade han inga ord alls. Hans mamma undrade om han störde men jag försäkrade att han inte gjorde det. Not at all.

Dagens approach från främling: En snygg och välbyggd "coloured" ung man springer efter mig ut från Waterfront gallerian. Säger: You're not from here... right? Jag vet att svaret kan göra mig sårbar men jag kan ändå inte dölja faktumet med tanke på min accent så jag säger som det är. Han: I thought so when I saw your bag. A friend of mine bought one like that in Europe. Därpå undrar han varifrån jag är och reagerar följande på svaret: Sweden! The best country in the world. Jag undrar varför han tycker så. Han: You guys up there care for each other. Nobody has to live on the street. It is like that right? Han har nåt så fint och hoppfullt i ögonen så fast jag kanske borde väljer jag att inte berätta om verkligheten. Istället - "Yeah, we got the social wellfare system." Han: That's what I mean! Jag tänker - Den sociala välfärden ja... En gammal saga. Men killen är glad. Önskar mig en trevlig vistelse i Sydafrika innan han går åt sitt håll.

Dagens kaffe: Cappucino på Giovanni's. Som vanligt tittade jag efter DA men ingen lycka denna gång heller. Satte mig vid bardisken och läste igenom några sidor Norwegian Wood. Tokyo alltså... Nån dag måste jag åka dit.

Dagens mail: Från min handledare i Sverige. Beröm för den senaste texten. Om jag ska tro henne är jag tillbaka på banan.

Berget

Från köket där jag står och diskar ser jag hur fluffiga molntäcket äter upp Table Mountain. Jag förstår inte. Förstår inte hur himlen runt om kan vara klarblå samtidigt som kompakta klungor av moln samlas runt berget och endast där. Fångade vad jag menar med kameran på stan här om dagen: