Idag hatar jag

- Butikspersonal (av typen som aldrig jobbat med något annat). Skvallriga, illasinnade och intelligensbefriade avarter det där. Att springa runt och ha åsikter om att en kollega i grannbutiken "Har ett konstigt fejs och klär sig fult" ger en annan dimension åt ordet efterbliven.
- Folk som jobbar på en kommersiell gratistidning och kallar sig journalister samtidigt som de är mer än måttligt stöddiga. Och de vill imponera på vem?
- Personer som skriver "Kram" i mail de skickar till säljare på sajter som Tradera och blocket. Kram? Wtf?

Om bara alla de här kunde göra oss övriga en tjänst idag och - Get a fucking life! skulle världen va en lite bättre plats att leva på. Så!

Jag och Anna Gavalda

Jag tänkte jag skulle ge Anna Gavalda en andra chans som författare eftersom att människor med bra smak i allmänhet brukar vurma för hennes böcker. Själv gäspade jag mig igenom Tillsammans är man mindre ensam. Lyckan är en sällsam fågel påminde mig dock om varför jag inte klickar med Gavalda - så jävla mycket pladder innan hon kommer till kritan! Som att tugga och tugga i all oändlighet tills man slutligen tillåts svälja. I början av boken planteras ett frö och läsaren undrar - Har huvudpersonen haft en Mrs. Robinson-relation till den döda Anouk eller inte? Sen babblas det på i meningar av typen: "Han hade problem med sömnen, var rastlös, drack, odlade skägg, masserade ögonlocken, låg i soffan, pillade naveln..."

Jaha. Vem fan bryr sig? Detta ihopvävt med gamla tillbakablickar som visserligen ger liv åt Anouk som person men inte direkt driver berättelsen framåt. Över 200 sidor måste läsas innan man överhuvudtaget får svar på det där första inplanterade fröet och först i mitten av den 550 sidor långa boken börjar romanens handling lite smått få ett driv. Tröttsamt.

Det är min uppfattning. Och sen hjälper väl inte heller att mitt tålamod med och intresse för vita medelålders män i livskris är minst sagt... begränsat.

Inga sympatier, thank you very much

Min W är fin. Igår när det var en sån dag när jag var at my most awful så vände jag mig (som naturligt är) till honom för lite tycka synd om och daltande. Vad gör mannen? Jo, han skickar mig en text om hur outhärdliga lata och gnälliga människor riskerar att bli.

Han är så bra för mig. Så bra!.

Innan den stora avresan

Tror jag nån gång nämnt att jag har svårt för allt som är precis innan. Om 10 dagar så kliver jag på planet som ska ta mig till den södra spetsen på den Afrikanska kontinenten, till mitt nya liv. Om 10 dagar...

Nu sitter jag i min säng på mitt gamla flickrum där jag aldrig kommer att sitta igen. "Aldrig" är ett begrepp som jag har svårt att förstå, speciellt med sånt som har varit ett återkommande inslag under de senaste tolv åren.

Jag vill vara effektiv. Bara waa woom! Fixa, fixa, fixa inför avresa. Rensa och sortera metodiskt i återstoden av min historia. Samtidigt vill jag bara låsa in mig på rummet och gömma mig under täcket. Bara "la la la" och drömma fina drömmar om ett ordnat liv. Fuck...

Noah and the whale

L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.

En helt ny värld

Eller, ett helt nytt jag. Det beror på hur man ser det.

Jag tänker på B och hennes astrologiuttalanden... Sånt som många gånger roat mig men som jag alltid tagit med en nypa salt. En nypa salt tills hon som knappt hade känt mig i mer än ett halvt dygn fäste blicken i mig och undrade: "What has he done to you...?" Jag bara såg frågande på henne. Hon: "Your father. Girl, you've got a hell of a father complex." Det var det första hon påstod sig se i mitt horoskop och det tog andan ur mig. Tog andan ur mig men frågan var ju felformulerad. Skulle egentligen varit "What have they done to you?" De två fäderna...

Hursomhelst. Vad var sannolikheten för att just det skulle va det första hon skulle säga? Vad var sannolikheten för att just hon skulle bli en så central person under mina första månader i Kapstaden? Hon som gått igenom liknande saker men som talade om dem som man talar om vad som helst - utan skam och förbehåll. Hon som visade mig att det finns ett värdigt liv även för oss som blivit trampade på, att det gäller att sätta sina egna gränser och aldrig aldrig låta någon annan definiera en själv. B, min vuxna Pippi Långstrump. Om slumpen är för osannolik... betyder det att den inte finns?

Hon sa att de (astrologerna) förklarar oss vuxna vid fyllda 28 år. Och jag vet att det har tagit tid men att det är just i år som det sker. Jag vet det.

Tärningen är kastad

Avresa: 3 mars.

...

Polisförhör. Mitt livs första. Jag hade väntat mig en kärv kvinna som utredare. Den här var liksom alldaglig. Hade jag gjort en fördomsprofil på henne utan att se polisbrickan hade jag tagit henne för högstadielärare, ingen negativ värdering i det. Tror det jag vill säga är att hon liksom kändes helt mänsklig. Hon till och med ursäktade hur rummet såg ut - uppenbarligen konstruerat mer för förövare än offer... Kala väggar, två stolar och ett bord.

Så, där satt vi i en timme och femton minuter. Jag pratade, hon antecknade och styrde samtalet. Jag pratade och försökte använda ett neutralt språk. Försökte återge sakers tillstånd just sakligt. Kände mig samlad fastän rösten vid ett tillfälle sprack och gråten tryckte i bröstet. Tryckte i bröstet, men jag drog in andan och tryckte det tillbaka.

Ute var det snökaos. Och vad kände jag? Bara att för dig ska jag göra det tusen gånger om.

Choices

Fyra veckor har gått och nåt som är for certain är att jag ska boka flyg till Sydafrika denna vecka. Vad som är osäkert är vilket avgångsdatum jag ska välja. Det står mellan torsdag nästa vecka (17 februari) och 3 mars.

Därför vill jag boka 17 februari:
- Jag har en biljett till U2-konsert 18 februari. Once in a lifetime oppurtunity.
- Jag vill träffa W NU.
- Jag vill fånga lite riktig sommar innan södra Afrika övergår till höst-säsong.

Därför borde jag boka 3 mars:
- Mamma behöver hjälp i butiken då hon inte hittat någon lämplig ersättare för mig. Själv säger hon att hon är ok med att jag åker nu men att hon hellre skulle se att jag stannar februari ut.
- I efterhand kan jag behöva den där extra månadslönen.
- Om jag bokar mars blir flyget 2000 spänn billigare.

Hur hade du gjort? Snälla hjälp mig!

/Kluven

Fortsätt

Jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igen

Om den där romanen

Den som jag ska skriva. Den måste ha en början, en mitt och ett slut. Så mycket fastnade i alla fall från Skapande svenska-lärarens pläderingar från 2004-2005. Själv satt jag där och var kaxig i tanken. Övertygad om att ingen av de där delarna skulle va nåt hinder för mig och min första roman som jag "lätt" skulle få ut innan jag fyllt 30 år.

2011 och *knock, knock*.
- Vem där?
- Verkligheten! Två år till deadline, latarsle.

Och hela den här tiden har bara ägnats åt att marinera idéer med summa summarum att jag aldrig kommit till skott. Min kluvenhet... Den där delen av mig som vill kunna tilltala en större massa versus den delen som inte vill behaga någon - bara skriva det som jag för egen del finner angeläget och intressant. Jag leker med tankar på att lura in massan genom att bygga upp chick lit förväntningar som sen steg för steg massakeras. Just den tanken gillar jag.

Samtidigt frestas jag att från början löpa hela linan ut - bara bam bam bam, in your face. Lite som Bodil Malmsten i Den nästa som rör mig. Depraverad ung kvinna lever efter egna lagar - plockar överklasskärringar på Champs Elysée på deras plånböcker, går runt med kniv innanför rocken och sticker den i män som förnedrar kvinnor på öppen gata, lägger upp strategier över hur man ensam överlever dagen och funderar över pojken i Jardin du Luxembourg, han med den sökande blicken.

Bodil för fan, du har ju fattat hur jag vill säga det.

Jag viker tvätt

Jag viker tvätt och greppet fastnar kring en randig tröja med djup urringning på ryggen.

Det är juli i Sydafrika och jag och W:s vän G åker mot ett flygfält. W som varit på affärsresa under veckan har ordnat med en privatflygning med pensionerad pilot. Hans kollegor skulle vara kvar och ha team buildning under helgen men han krävde att få åka hem - hem till sin flickvän.

Fem dagar har han varit borta. Fem långa långa dagar och jag känner fjärilar vakna i magen när G:s bil tar oss igenom ekträdsalléer fram mot fältet.

På fältet är det tomt men uppe på en byggnad står W redan på takterrassen, tar kliven ner till oss. Och han ser längre ut än jag minns honom. Axlarna bredare... Men doften är densamma när jag borrar in ansiktet mot hans bröst. Och jag tänker att jag är så glad, så glad för att this boy is mine.

I bilen känner jag hans hand på min rygg. Varsamt smeker den min bara hud och jag smyger bak min hand till honom. Känner mig hemma.

Fem långa dagar sen vi senast sågs. Nu har det gått mer än fem månader. Fem långa månader och jag har svårt att känna nåt speciellt. Och jag vet inte vad det beror på - tiden, distansen... eller mig.

Hatar att det är så

Det finns inga ord för det här skitlivet - hur jag lever med ena foten på ett plan där avgången hela tiden blir uppskjuten och uppskjuten... Idag vaknade jag till mammas röst som undrade varför jag nu ska åka om två veckor. Det var ju bestämt att jag skulle va kvar februari ut, trodde hon. Fy fan vad hon hittar på! Bestämt var det att jag skulle va kvar fram till januari. Jobba mina sista dagar kring jul och sen packa väskan. Så vafan?!

Men skulden... Den jävla skulden för att omständigheter skitit sig mer än vad som någonsin kunde bli förutsett. Skulden i att lämna henne ensam just nu av alla tidpunkter i livet. AAAAAAAAaaaaah!!

Klart är att jag inte orkar med detta skitlivet. Det var aldrig mitt. Aldrig mitt långsiktiga val. Hon visste ju det!

Och en del av mig kan verkligen det där med att lägga locket på. Att bara säga "Ok. Ok. Ok." och ta sig upp ur sängen och till jobbet och vänta, vänta, vänta på bättre tider. Äta, skita, sova, vakna. Repetition på repetition och utveckla cancer på kuppen. Jag kan det där.

Samtidigt så vet jag ju att livet minsann kan vara annorlunda. Ja, det kan till och med vara en sjuhelvetes jävla skillnad, och det av ett positivt slag. Då blir det svårt att leva på annat sätt. Då blir det svårt att bara överleva när man smakat på det där med att leva.

En modig en

Jag står och plockar i skåpen i butiken när en kille jag känner igen kommer in och och hälsar. Han har varit här förut. Jag har hjälpt honom med present åt flickvän nån gång. Andra gånger har han själv gått runt och tittat. Idag vill han ha hjälp med att titta på silverkjedjor till sig själv. Jag tar fram lite olika. Pratar om storlekar och pris. Han får svar på vad han frågat om.

Efteråt står jag och plockar och han, han hänger kvar. Säger "Jo... en sak till... Det gäller jobb!" "Jaha?" svarar jag och avvaktar. Han ska höra sig för om jobb åt honom eller någon han känner, tänker man när han bara - "Du är så vacker! Du är väldigt vacker. Ja, otroligt vacker alltså! Och jag har tänkt på det varje gång jag gått förbi butiken men det har alltid varit andra runtomkring... så jag har inte kunnat säga vad jag tänker. Men det är så och jag tycker att om man tänker så då ska man också säga vad man tänker." Jag bara: "Tack! Vad snällt av dig... Verkligen smickrande." Allt medan min hudton successivt går från vinterblek till tomatröd.

Det slutar med att jag önskar honom en trevlig dag. Tänker sen - en sån oväntad vändning från "Det gäller jobb" till "Du är så vacker!".