Nextopia

Samla mig. Jag måste samla mig och rikta min energi mot det som är relevant nu.

Nu.

Nu.

Nu.

Jag måste återta kontrollen över mina bångstyriga tankar som bara tänker på "sen". "Sen" och solen i the mother city. Det, och på nötbruna ögon i varmt morgonljus. Framförallt - nötbruna ögon i varmt morgonljus...

I Sverige och Karlstad och jag känner ett motstånd mot det mesta omkring mig. Mot min uppsats, mot olika ärenden, mot sociala möten etc, etc. Har ofruktsamma konversationer med K som vill återuppta kontakten. Tänker att man kanske trots allt skulle ta sig ut. Ut till vimlet, dansen och fyllan.

Slänger ett ögonkast på termometern och tänker om. Snön ligger vit, orörd och oförstörd. Och jag vill bara få låtsas att jag är likadan.

Att återvända

Nu finns den, en flygbiljett tillbaka med mitt namn på. 25 dagar kvar...

Sista dygnet i CT

I sann American Pie anda hade schweizaren övertalat sina nio medresenärer om att lämna skogarna och bergen ett dygn tidigare än planerat.

Runt halv nietiden på söndagen stod han vid min port och jag tänkte jag skulle prova ett litet socialt experiment. Ett som gick ut på att se om jag orkade hålla mig från att ta i honom. Han fick en kram och vi fortsatte in. Jag plockade med saker medan han stod lutad mot diskbänken och berättade om vandringarna. Högt konstaterade jag att han byggt på sin solbränna och redan där tafsade jag på hans armar utan att ens ha tänkt mig för. Han stod blickstilla med armarna i kors. Betraktade mig roat. Så jag tog tre stora kliv bakåt dit jag kunde luta mig själv mot bordskanten. Hans berättelser fortsatte och mitt i klev jag återigen stegen över golvet. Omfamnade honom hårt och länge. Sa att jag var tvungen och själv verkade han inte ha något emot det.

Han ville ta mig till Hout Bay för skaldjursmiddag. Jag lät honom göra det och någonstans mellan ostron, räkor och Savignion Blanc försökte jag förklara mitt beteende. Hur jag fattat mitt beslut och nu satt där och uppförde mig helt motsägelsefullt. Att jag trott att det skulle vara enkelt. Att bara säga vad jag beslutat och sen inget mer med det. Men att jag fattat nu att det beslutet inte automatiskt tog bort mina känslor för honom. Han sa att vad jag sagt inte ändrat hans känslor heller.

Så vi åkte hem till mig och spenderade min sista natt i Sydafrika tillsammans. Förenades fem gånger i min säng och den fjärde gången tyckte han – ”I think I’m getting there.” Och jag kunde konstatera att han trodde rätt. Det var speciellt. Det var fint. Det var den typ av sex jag inte haft på år och dar – sån där känslor är inblandade. Efteråt pratade han saligt om alla möjligheter. Alla olika ställningar som fanns att utforska. Jag uppmuntrade starkt hans tankegångar.

Vi spenderade måndagen tillsammans fram tills mitt flyg gick. Åkte kabelbanan upp till nationalparken i toppen av Table Mountain, 1000 meter över havsytan. Åkte ut för lunch i Kalk Bay. Kom tillbaka till CT och lapade kvällssol i Company’s Garden.
I B:s hus kramade jag vänner hejdå med orden ”I’ll be back!” Schweizaren stuvade bilen med alla mina saker och i skymning åkte vi ut mot flygplatsen. Drack kaffe efter att jag checkat in bagaget och han slängde ur sig – ”You better come back. And if you don’t come back… I myself will go to Sweden for you.” Jag: I. Will. Come. Back. Med de orden satte jag min nyfyndade hatt på hans huvud. Sa att den fick stanna med honom tills vi ses igen. Själv gav han mig sin Gold Fish skiva som jag envisats med att spela varm i bilen. Sa att jag fick låna den till nästa gång.

Vid säkerhetskontrollen viskade han ett ”X, I love you.” Jag visste inte vad jag skulle svara så jag bara log. Släppte hans hand och klev bort. Han stod kvar tills jag passerat och vi vinkade mot varandra genom glasväggar. Jag fortsatte min gång med vyer runt mig av Cape Towns berg i pur pur ljus.

Sverige, sverige älskade land

Jag dök oväntat upp i min familjs hus igår kväll. Kall, ofräsch och mörbultad men levande. Det kommer bli en god jul. Det sista dygnet i Sydafrika blev ett av de mest underbara. I'll tell you more about it later.

Helgen - "Is that a tattoo on your ass? Or is that just my eyes being funny...?"

Pizza-bak och ABBA

Trånande och hackig sms-korrespondens

Konst i the Observatory

Röka i Haut Bay

Matriarkat i afrikanskt palats

Kommentarer från min mun som får folk att sätta skumpan i strupen som: Ya, a circumsized penise might be nice to look at. But, you shouldn't just look at it, should you?

New age marknad...

Indisk lunch med ny vän

Väntan på schweiziskt besök...

Auntie, that's me

Jag kliver utanför porten när kvarterets småpojkar ropar - "Auntie, auntie!! We need your help!" "Auntie" är vad de kallar mig... Mig och alla andra vuxna av kvinnligt kön. Det är bara så det är. Precis som de äldre kallar mig "child" och jämnåriga "sister".

Jag går mot småkillsgänget. Visar sig att minstingen fastnat uppe på garage-taket och inte kommer ner. De andra pojkarna är för korta för att ta emot honom. Jag sträcker upp mina armar och med en enorm tilltro till mig kastar han sig mot dem. Jag tar emot denna vackra lilla pojke, "coloured" med gröna ögon. Sänker varsamt ner honom på marken. Pojkarna klappar händer. Vinkar åt mig när jag går. Ropar - "We love you auntie!"

Det värmer i hjärtat. Men samtidigt tänker jag på småflickorna. De man sällan ser. De som hålls inomhus. Knappt ens fem år men går i slöjor. Jag tänker på moskén nedanför vårt hus där mullahs sjunger ut böner fem gånger om dagen. Under oroliga nätter har jag hört morgonbönen som basuneras ut klockan 04. Det låter klagofyllt och melankoliskt. Tänker på hur religion är nånting vackert. Men hur det ofta demonstreras så fasansfullt fult. Hur det kan hålla människor fångna - kristna, muslimer, judar, budhister och hinduer. Överallt, samma sak. Hur fundamentalt fel de har när de tror att nånting gott kan komma ur rädsla.

Vändningar

B frågade när han skulle komma egentligen, min schweizare, för han var sen. Sen satte hon igång en mindre monolog över hans stjärntecken skyttar och deras opålitlighet. Jag sa att det inte stämde in på schweizaren, att han alltid annars varit i tid.

Så äntligen bankade det på porten och där stod han. Vi skulle bara ut och käka pizza men killen var klädd för up town. Vit snygg uppkavlad skjorta som blottade hans solbrända underarmar, schysta blå jeans och svarta lackskor, Schwartz-klockan som glimtade på handleden. Och sen längden, leendet, ögonen. Jag tänkte: Åh... Sa rakt ut att han var snygg. Själv var jag mer casual men bestämde att byta till svart klänning.

B attackerade honom verbalt direkt då han klev in genom dörren - på afrikaans. Han försvarade sig på engelska. Började med att be mig om ursäkt och sa sen att han hade blivit stoppad av polisen två gånger på vägen - först för firmabilen han hade för dagen saknade en fungerande lykta och sen för fortkörning, 70 på en 60-väg. Men nu var han här i alla fall. Från mitt rum kunde jag höra honom kommentera på B:s prat - Damn woman, you're nosy. Jag undrade vad de pratade om men fick aldrig veta.

Så åkte vi två iväg mot Camps Bay. Jag kommenterade berget som hade nästan som rinnande molntäcke över kanterna. Han sa att de kallade synen "The table is set" För att det var som om någon lagt en duk över det. Ljuset var speciellt den kvällen, ovanligt mörkt och spännande. Jag stirrade ut över berg och hav på vägen, fick förklara varför jag var lite okontaktbar. CT:s skönhet bländar mig fortfarande.

Restaurangen var placerad nära strandpromenaden. Två våningar upp och man såg ut över havet. Stället var packat med vi sattes upp på lista och började med en fördrink i baren. Höll om varandra runt midjorna och pratade om vad vi gjort de senaste dygnen.

Vi behövde inte vänta länge. Bordet var snabbt dukat. Verkade va familjeinvasion på stället. Ljudnivån på pratet var tinnitushögt. Först fick vi nästan ropa till varandra fast vi satt tätt intill. Vi skämtade om vad man kunde göra för att få tyst på folk. Han nämnde en scen från filmen 500 days of summer. Att man skulle skrika ut "Penis!" Jag föreställde mig honom göra det där och höll på att dö av skratt. Lite senare tonades ljudet ner och vi kunde ha normal samtalston. Vi kom in på samtalsämnet astrologi och B:s fascinerande jobb. Jag berättade om mina grundkunskaper i ämnet och han undrade hur oxar som jag var. Mitt svar var att vi använder oss mycket av våra sinnen för att skapa oss uppfattningar. Så, han undrade vad mina sinnen sa mig om honom. Efter några sekunder av tvekan bestämde jag mig för att va ärlig: I like the way you look. I like the way your skin feels. I like the way you smell. Han: Wow, that's three "I like". Good for me! Det kan låta töntigt men det kändes som om vi var de två personerna alla andra där inne ville vara den kvällen. Så som vi skrattade, subtilt tog i varandra och såg varann i ögonen. Vi pratade om människorna vi såg där runt omkring. Fantiserade ihop deras liv och konstaterade att de inte såg lika glada ut.

På vägen tillbaka mot bilen stötte han på affärsbekanta. En som han avslutat en deal med just idag. Världen var liten. På uteställena i Camps Bay var det Stureplans situation. Folk stod kring inhängda entrèer och pockade på vakters uppmärksamhet. Men vi ville bara åka hem till mig.

Satte oss i bilen och radion spelade den där låten med Ellis Bextor - "And if this ain't love. Why does it feels so good?" Jag skruvade upp volymen och mitt i en nedförsbacke bromsade han bilen och började köra baklänges upp. Jag: What now? Did you take off on the wrong road? Han skakade på huvudet: There's just one thing I want to show you. Killen var uppmärksam, pekade ut en svensk flagga på en bil.

Parkerade utanför min dörr och jag konstaterade för mig själv att B åkt iväg till sin kk som hon pratat om. Jag och schweizaren hånglade oss in genom dörren, genom köket och in till mitt rum. Kläder slets av. Tills vi båda låg där helt nakna och jag frågade om han hade med sig skydd denna gång. Jo, det hade han. Det hade visserligen jag också förberett men tänkte bättre om han fick välja en sort som han visste passade. Olidlig väntat medan han trixade med att få den på. Fortsatt hångel med händer överallt när plötsligt hans utlösning kom. Han sprang till toan. Jag låg fullkomligt ckockad kvar. Vad in i helvete?

Så kom han tillbaka in. La sig intill mig och strök mig över ryggen. Jag, efter lång tvekan: Is this new to you? Han, lång inandning och sen: Yes. Well... I mean, me an my ex have done lots of stuff. But THAT... No. Varför? undrar man förstås och svaret är: För att hon är en äcklig jävla hyperreligiös bitch, precis som de flesta afrikaaners, speciellt de som inte bor i CT (mina egna ord). AAAHHH!!

Jag tyckte det var bäst att han la sig i den andra sängen. Sen genomled jag natten suckande, stönandes och vridandes än till ena sidan av sängen, än till den andra. Vid ett tillfälle undrade han hur jag mådde och jag hade lust att skrika: How the fuck do you think I feel?!?! I am fucking frustrated here!!!" Men jag bara mumlade ett "fine".

På morgonen kom han över och kröp intill mig. Strök mig över axlarna. Jag tog ett djupt andetag och sa "Please don't" Fortsatte med: Look, I can't be your girlfriend. Tystnad. Jag: I can't because I don't want to do this to my body. Also, I don't want to do this to you - having to see me disapointed. It won't work. Han: X, I'm so sorry I've made you disapointed. I understand what you mean. Med det klev han upp ur sängen, satte på kläder och klev ut i köket. Jag kunde höra honom skramla med saker. Duka fram frukost. Jag klädde på mig och kom ut. Smuttade på kaffe under tystnad och sen frågade jag om dagens public holiday, för att bryta isen. Sydafrikaner är lustiga, har säkert ett tjugotals public holidays per år då folk är lediga. Denna dag handlade om att vita spöat skiten ur Zuhlubefolkningen. Skandalöst att fira tyckte jag och undrade varför inte ANC tagit bort denna dag efter apartheiden. Nä, för ANC-folket är mest xhosa, de hatar zuhlus. Men... Det var inget man pratade om så. Folk var bara nöjda med att ha ledigt så här en decemberdag mitt i veckan.

Jag kände sorg. Sorg för alla känslor och förväntningar jag byggt upp på denna tid, som bara krashade. Vi hade planerat att göra vissa saker ihop men nu fick jag tänka om för det där skulle så klart inte bli av. Men han förvånade mig återigen big time. Tyckte att bara för att han inte kan vara min pojkvän betyder inte att han inte kan vara min vän. Han skulle ta mig till det shoppingcentret utanför stan idag som jag ville till och han skulle köra mig till flygplatsen på måndag.

Så vi åkte iväg till shoppingcentret under ganska konstig stämning. Kändes skumt att inte ta i honom längre. Inte pussa. Undvika långa blickar. Tänkte på vad som hänt och att om jag varit han så hade jag dött där på fläcken. Han, han tog det fantastiskt. Kunde till och med skämta om det och frågade om hur det var med svenska killar. Jag: Well, now that we're friends I can really tell you some stuff. Svenska killar rockar ju för fan. Även om jag sällan tänkt på det. Tack för uthållighet! Men, la jag till förstås - Det beror på en sak - träning. Han: Yes. They say practice makes perfect. Höll fast mig med blicken där och jag funderade på om vad han just sagt varit ett erbjudande.

Där gick vi runt. Han kollade när jag provade kläder. Jag kollade på när han provade plagg. Han har bra smak och var så fin i kläderna han valde. Jag kämpade med impulsen att ta i honom. Tålamodet han hade... Körde runt mig till två olika ställen till och med. Var smakråd och kom med förslag på passande butiker. Gav mig den tid jag behövde för att köpa julklappar till min familj.

Jag sa att det minsta jag kunde göra var att bjuda honom på lunch så vi gick till ett tex-mex ställe. Drack ett var sitt glas vin till maten och förde avslappnade samtal.

Sen körde han hem mig och åkte själv iväg.

Hemma var en annan sexuellt frustrerad kvinna. Det har gått minst sagt utför med B:s kk förhållande. Vi bitchade av oss. Satte på Rage Against The machine i stereon och vrålade med i refrängerna. Satte på oss bikinis och slängde oss i dem bara in i bilen. Körde längst med berget till gangsta musik. Vid en bit av vägen hamnade vi bakom ett lass med svarta manliga arbetare. Vi skruvade upp volymen så bilen vibrerade. Diggade med stora gester och underhöll killarna big time. Two crazy white ass chicks in one car, diggandes och rappandes: "I feel like I could give away a million!" Killarna log stort och diggade med. Jag tror de där arbetarna fick sig dagens upplevelse. När låten var slut sa dj:n att det var Blabla med Suiss beats. Suiss beats!?!? Vi skrattade så vi dog.

Hamnade på nudiststranden Sandy Bay. Nakna män och gubbar everywhere. Men lustigt nog störde det inte.

Samtidigt styrde vi upp en spontan braii hemma. De flesta hade redan planer men fyra pers kom i alla fall över. Vi förberedde mat för ett helt julbord. Grillade i trädgården och satt på verandan och åt. Fram mot natten fick jag fylle-sms från schweizaren som supit sig redlös hos nån kompis. Skickade meddelanden som "I can still smell you on my shirt. X, you are a stunning girl in each and every way. Jag erkände för mig själv att jag saknat honom redan nu under kvällen men sa bara att jag kommer sakna honom under resan han ska göra de närmaste fyra dagarna. Han: I already miss you. I missed you the moment I last saw your in the mirror." Öh...?

Bajs. Jag har problem. Nästan så jag överväger att ta mig ann en utmaning av enorma proportioner - Att träna upp honom och göra honom till min.

Ckockad

Ge mig en whiskeyflaska och... en dildo? För min besvikelse vet inga gränser. Ja, jag kommer att berätta men först när jag lyckats samla mig.

Omständigheter

Jag varken orkar eller känner för det egentligen. Jag bara vet att detta virrvarr av tankar aldrig kommer lämna mig om jag inte får ner dem till ord. Du kan kalla det behov. Behov eller tvångsbeteende - att skriva för att förstå vad som händer runtomkring.

Schweizaren hämtade upp mig tidigt på lördag morgon. Vi åkte på mindre road trip. Genom vinlandskap, mellan bergen. Tills vi anlände vid hans vänners vinkällare. Vin mättes upp i flaskor och korkar trycktes i med en maskin. Närmare 300 flaskor. Det var en lång men angenäm process. Glas fylldes på med jämna mellanrum. Kött och grönsaker lades på grillen. Ostar och bröd dukades fram. Champangekorkar poppades. Och då och då ledde han in mig i skuggan under ett ekträd och vi låg där och pratade om kulturchockar, livsfilosofier och drömmar.

Senare under dagen föreslog han att han och jag skulle åka vidare upp mot hans gård. 300 meter upp i luften där hans egensinniga konstnär till farfar en gång bott. En gubbe som visat sig inkludera schweizaren men inte hans bror i sitt arv. Schweizaren som inte var så intresserad av att driva stället lät brodern take care of the business anyway. Men nu var det bara vi där. Han visade mig runt i rum efter rum av smakfull inredning i huset med utsikt över berg och dal.

Vi promenerade på berget mot ett ställe där det enligt utsago skulle vara ett vattenfall. Jag hamnade på efterkälken och svor. Kämpade med andning och motorik. Tänte jävla bergsfolk till sydafrikaner som hela tiden ska envisas med att springa runt i berg. Kliva upp och upp för vad som motsvara 20 000 ojämna trappor och sätta fötter på stenar man aldrig vet om de är stabila eller ej. Han såg min irritation. Lovade gång på gång att vi snart skulle vara framme och att det skulle vara värt det. Tillslut kunde man höra vattnet. Han tog min hand när vi klättrade ner mot dalen och såg till att mina steg hamnade rätt.

En källa med vackert klart vatten. Jag kastade mig i. Han mer tveksamt. Tyckte det var kallt medan jag tyckte det var underbart "refreshing!".

Efteråt hittade vi en solvarm vit klippa. Och äntligen blev det en första kyss. Det var jag som tog initiativet men hans gensvar var enormt. Och kyssen utvecklades till förspel. Hans hud, den lenaste nånsin. Kroppen välformad och hård. Mina fötter i bäckens vatten när jag kom av hans tunga.

Men... Ingen kondom. Inget samlag. Fast jag aldrig velat överse med den detaljen mer. "Du är i Afrika. Tjejen, du är i Afrika" En röst i mina tankar stoppade mig.

Vi låg på rygg och kämpade med att andas när han sa det - den helt osannolika meningen "I love you" WTF!?!? Min första instinkt var att vända ryggen till så han inte såg mitt förvridna ansiktsuttryck. WTF...? Tystnad. Han: I know that the appropriate thing to say would have been - I like you. I like you much. But what I feel is more than that. "I like you" just won't do.

Och ja. Dittills hade vi bara pratat. Pratat och utbytt långa blickar och sen - allt på en gång.

Vi klädde på oss och gick tillbaka. Hans bror, svägerska och en skön kille till industridesigner från CT var där. I grupp spenderade vi resten av kvällen. Åkte i Jeep upp till en av de högsta topparna och såg skymningen. Åt sen middag, drack whiskey och samtalade om än det ena än det andra. De kom in på teknik och jag kände mig totalt utanför. Snacka vad som helst med mig förutom teknik och natur... Jag hatade att sitta där tråkig och tyst.

Natt och läggdags. Han hade ordnat ett eget rum till mig. Dubbelsäng i vackert rum med trägolv och turkosa väggar. Utanför ena fönstret en enorm buske av med nån slags rosa blommor. På andra sidan berg. Jag vet inte om han väntade på en inbjudan om att dela sängen men tillslut gick han iväg till annat rum. Lika bra tyckte jag som stressat upp en gasig mage.

Jag sov som en utslagen. Vaknade upp på morgonen av regn mot fönstret. Det första regnet den här sommaren. Kort därefter kom han in med kaffe på sängen. Kröp in under mitt täcke och vi pratade afrikaans kultur. Det är svårt att förstå den. Det är som att - En gång flyttade holländska emigranter in i landet, helt rigida när det kom till kristen religion och sånna har de fortsatt att vara. Ironin - Holländare i allmänhet är kanske världens mest liberala folk. Holländska ättlingar i Sydafrika är lika religiösa som folk i Europa var på 1800-talet. Han sa att han hatade att det var så. Folk gifter sig unga för att kunna ha sex utan att familj och vänner ser snett på dem. Och det är en sån skenhelighet. Folk har så klart sex ändå men det pratas inte om det. Han och hans ex hade försökt att bo ihop men ständigt hotats av hennes far som hatade vad de höll på med. Helt fuckin insane. Jag förklarade ett och annat för honom om Sverige och frigjorda flickor. Jag typ: All kredd till dem som knullar som de vill. Amen.

Han har levt mitt i den här sjuka kulturen här men ändå lyckats hålla sig över den och inte dansa efter den. Det imponerar på mig.

Förmiddag och tidig eftermiddag med mat som tema för dagen. Jag blev så mätt så jag skulle kunna rulla hela vägen hem. Tillslut gjorde vi också det fast på hjul. Annan väg denna gång och då och då satt jag som på nålar då vi körde på bergsvägar utan avskärmade kanter. Hamnade på en plats där vi fick utsikt ända bort mot CT. Stannade bilen och han pekade ut vad som var vad. Bergen han bor bakom sattes i perspektiv mot mitt hem.

Han körde in mig i CT och vi hängde resten av kvällen. Chillade hos mig, gick på bio och drack thè på uteställe.

Kom tillbaka hem och jag dividerade med mig själv om han skulle få sova över eller åka hem. Kände att det varit så intensivt det senaste ett och ett halvt dygnet. Att jag nu behövde tid för mig själv.

Ångrade mig i samma stund som jag låst om dörren och han åkt. Tänkte på att ringa honom och be honom vända men valde stoltheten och sa "Nej".

Han lovade att ringa när han kommit hem. 40 minuter skulle det ta. En timme gick och inget ljud. Utanför mitt fönster vindstorm. Jag ringde på hans mobil och nåddes av meddelandet "This number does not exist." Som om nån konspiration valt att radera honom ur mitt liv, bara sådär. Jag ringde gång på gång. Samma meddelande. Klockan tickade på och jag kände paniken. Såg honom framför mig i krashad bil. Såg ambulanser och sjukhus för min inre syn. Sprang till B:s dörr och knackade. Hon sov och jag väckte henne. Berättade om omständigheterna och hur de gjorde mig helt freaked out. Så hon försökte ringa honom från sin mobil. Kom i alla fall fram till röstbrevlådan där hon lämnade meddelande om att jag var orolig, att det var nåt fel på min mobil och att han skulle ringa mig. Kort därefter ringde han. Hans mobilbatteri hade dött. Han var oskadd.

Idag fick jag radera och lägga till hans nummer igen. Först då kom jag ifrån rösten som hävdade att numret inte existerade.

Jag ville träffa honom idag men idag har han andra planer. Vilka berättade han inte. Men nånting säger mig att han är med den rödhåriga. Hon stör där i bakgrunden. Han har sagt det själv - hur hon ringer och smsar. Inget konstigt med det. Det har varit slut i en månad. En månad efter fyra år.

Och det värsta är att jag bryr mig. För första gången på flera år kan jag känna att jag gör det. Jag gör det.

Le weekend

Vin

Fest

Mat

Bergslanskap

Vattenfallsbad

Kyssar

Varma klippor

Sexande

Första gången

Så idag togs min oskuld i Brazilian Wax. Detta efter övertalning av B som utsatt sig för denna procedur regelbundet sedan 2005.

Jag har varit nyfiken men skulle aldrig fått tummen ur om det inte vore för push från sidan. Vi gjorde det som en housemate aktivitet. Somliga housemates går ut och tar en öl ihop andra åker iväg till snobbförort och vaxar fittorna...

Jag var först ut. Så där låg man med bar underkropp och benen särade på en brits. Tjejen som gjorde behandlingen var i min ålder. Lugn och väldigt metodisk. Vi småpratade samtidigt vilket underlättade den bisarra situationen avsevärt. Jag frågade om de hade många kunder som gjorde detta. "Oh yeah" tyckte hon. De var vana att göra det på löpande band. Kunde fixa hela grejen med ögonbindel på om det så krävdes.

My ladies, jag ska inte ljuga och säga att det inte gjorde ont. För ont gjorde det. Men jag hade faktiskt räknat med värre.

Nu är allt borta förutom en liten sträng. Jag tycker synen är ganska lustig. Lite som en plockad höna. Det rekommenderas att inte ha sex det första dygnet. Måste låta hårsäckarna lugna sig från traumat liksom. Jag kan leva med det.

Distractions

Lycka till med att få nånting arbetsrelaterad gjort under högsommar i Sydafrika. Igår var jag i alla fall iväg på två intervjuer för uppsatsen. Därefter handlade jag mat och tog en taxi tillbaka. När taxin stannade på min gata öppnade oväntat nog M upp dörren med ett "Good day young lady! It's an excellent day for the beach. Don't you think?" Jag: Oh... I got studies to do. Sorry, can't come along.

En lunch, en fika och ett relationsrelaterat samtal senare satt jag i hans bil tillsammans med B, på väg mot stranden. Frilansare som vi är allihopa. Då kraschar lätt seriösa planer.

På Clifton möttes vi av dagens bisarraste syn - en man som såg ut som en grottmänniska, sprang runt naken med en bollliknande sak på snoppen. Jag ville sitta så långt ifrån den snubben som möjligt så vi pallrade oss till den motsatta sidan av stranden. Satt där och höll utkik efter en ung ryska som skulle ansluta sig till oss, B:s blivande nya housemate. Jag och M hoppade i vattnet. För första gången pallade jag att bada i Atlanten. Det var till och med njutningsfullt.

När vi kom tillbaka hade ryskan hittat dit. Stackaren fick ta del i livlig debatt om vad som skiljer porr från erotik. Jag hävdade att det var de twistade könsrollerna man ser i porren. Så äckligt tillspetsade med vuxna kvinnor som klär sig och beter sig som småflickor medan de blir påsatta av äckliga gubbar som kallar dem "duktiga horor". Nä, fy fan! M höll förvånande nog med mig.

Kom hem på kvällen och efter att ha tackat nej till en banal fotoutställning med tema erotik och vatten fick jag spendera kvällen själv vilket var fine with me. Lagade mat, skrev to do listor och lyssnade på musik. Smsade med schweizaren. Har förklarat för honom att jag måste åka tillbaka till Sverige nu inom kort. Vara där en månad för att redovisa uppsats och get my shit together. Nu tyckte han "Damn, I will miss you..." Frågade om jag ville att han skulle skjutsa mig ut till flygplatsen när det var dags. Ett erbjudande som jag så klart inte tackade nej till.

Imorgon är det lördag. Om inget fysiskt händer mellan oss då så dör jag. Dör!

You know it when you feel it

Het schweizare/tysk/sydafrikan/afrikaan, ja vad han nu är (måste hitta på ett annat kodnamn snart) sitter på en stol i mitt kök. Han har kört typ fem mil för att träffa mig efter att jag några timmar tidigare bjudit över honom, bara så där, på morotskaka.

Han sitter där med sin genomborrande blick och plötsligt förvandlas jag till min mormor, kvinnan som alltid propsar på folk mat. Ger dem femtio olika förslag innan de hunnit så mycket som öppna munnen. Han menar på att han klarar sig. Att han åt en sen lunch men nej, jag ger mig inte. Han skrattar när jag fortsätter insistera. Ger med sig tillslut.

Jag yr runt där som en virrig höna medan jag tar fram mat åt honom och ordnar med kakan. Han kastar brännande blickar av det slag som får en att känna att man inte har någonstans att ta vägen. Jag vet inte vad det är med honom men nånting bara är och jag känner nåt annat än likgiltighet. Men varför sitter han bara där? Nästan så jag vill kasta en kopp eller nåt i huvudet på honom. Få fram nån slags fysisk reaktion.

Vi går på bio. Ser 500 days of summer. Charmigt, sött och ganska annorlunda. Vi viskar kommentarer i mörkret. Jag lutar min arm mot hans. Men... ingenting händer.

Vi åker tillbaka hem till mig. Äter mer morotskaka och dricker kaffe på den inglasade verandan. Ser ut över stan och kaoset i trafiken. Pratar resor och konst. Jag säger att jag älskar att måla. Och nånting händer. Han liksom vänder kroppen mot min bredvid varandra där vi sitter och jag anar en ny glöd i hans blick. Han älskar konst och han målar själv. Hans farfar var visst något av en konstnär. Vi pratar på tills jag byter samtalsämne till morgondagen. Han fattar att det är dags att åka hans fem mil hem.

Vi kramas kort vid porten och han säger att han kommer höra av sig om lördagen. Han har bjudit mig på sin födelsedagsfest och efter några dagar av övervägande har jag bestämt mig för att tacka ja. Han har lovat att komma och hämta mig och ordna med övernattning på hans vingård där festen kommer va.

Sen åker han iväg.

Frustrerande minst sagt.

Lyckopiller

Mera Afrika!

When you were young

And sometimes you close your eyes and see the place where you used to live, when you where young.

En dag kommer jag sitta där med min gamla kropp och stänga mina rynkiga ögonlock.

Jag kommer att se länder och städer som jag levt i. Människor jag älskat. Och jag kommer tänka på Sydafrika som min stora kärlek. För det handlar inte om ensidig kärlek. Inte heller om tillfällig kärlek. Det handlar om ömsesidighet. Vi lever i harmoni med varandra, jag och den röda jorden. De skyhöga bergen. Skyskraporna som jag tittar upp på lutad mot bilfönster under färder genom ljumma nätter. Havet som skiftar mellan turkost, blått och grönt.

Främlingarna som ler mot mig och kallar mig "child" eller "sister".

Vännerna som kramar mig hårt och länge. De som alltid har peppande ord. De som aldrig dömer eller visar avundsjuka. De som tror på min potential.

För första gången har inte omständigheter och tid fått mitt rastlösa hjärta att längta bort. Jag är precis där jag borde vara.

All is well.

Great news

Då var det bekräftat.

Mitt liv i Kapstaden har en fortsättning.

Jag har givits förtroendet att uträtta stordåd på en av världens ballaste organisationer.

Life is beautiful.

Vägskäl

På torsdag eftermiddag gick jag till mitt mitt möte med ett sinne berett på strid. Fakta var inpräntade. Motivationstal var uttänkta. Jag skulle göra mitt yttersta för att visa mig värdig.

Döm om min förvåning då när vi satt satt där på kontorsstolar i en ring. Jag och tre anställda på organisationen. När generalsekreteraren som höll i mötet sa att det skulle vara avslappnat. Att jag inte hade nåt att oroa mig över. Att de bara skulle berätta vad praktiken skulle innebära och att det sen var upp till mig att bestämma mig för om jag ville göra det. Jobb på mediakontoret. Skriva för deras magasin, planera för och samordna tioårsjubileumet de firar nästa år med musik, teater och olika uppträdanden. Driva på publicering av bok och marknadsföringen kring den i april. Forska. Allt jag bara kunnat drömma om.

Så jag lämnade deras kontor helt nollställd. Kunde aldrig tro att det skulle gå så lätt. Visste inte om jag vågade tro på att de verkligen vill ha mig, bara så där. Jag skulle återkomma med arbetsprov och besked följande dag men som jag förstått det var det mitt om jag ville ha det. Jag tänkte på att de jobbiga sakerna jag ägnat mig åt de senaste veckorna verkligen varit värt det. Som att ta mig in på deras kontor oinbjuden och bara presentera mig själv och min forskning. Nu hade jag redan folk där som kände igen mig. Jag hade träffat andra i deras nätverk som jag kunde referera till. En organisation som är världsbäst i sitt slag... Ger de mig på allvar chansen så tänker jag inte tveka att ta den.

På fredagen skickade jag mail till redaktören och pr-ansvarig där jag sa att jag tar det och att jag ringer generalsekreteraren på måndag när hon är tillbaka.

När fredag kväll närmade sig var jag i upplösningstillstånd. Schweizaren skulle komma och hämta mig. Han hade bokat bord på nån restaurang och efter det skulle ner och se fotbolls VM-festligheterna på Long Street.

B var hemma och M hälsade på. Jag undrade om inte B kunde ta den här dejten åt mig. Själv var jag för nervös. M var snabb att erbjuda sig själv som XX s stand in. Han: Rule number one: "There will be no kissing!" Sen skulle han sitta där och le. Säga: Ja! Ja! och dra i sina lockar. Haha! Han hade ju en gratis middag att se fram emot i så fall tyckte han. Klart han skulle ta det. Vi skrattade så vi vek oss.

Så var schweizaren här. Ringde på mobilen. Jag tog ett djupt andetag och gjorde mig redo för att gå ut. M ville med ut och hälsa på honom och han var ostoppbar. Jag bad honom om att inte va pinsam. Presenterade killarna för varandra när M la till att det var bäst att Schweizaren höll händerna i styr. Fan! Såg hur schweizaren var lika angelägen som jag att komma iväg från denna snubbe.

Så vi gick mot hans bil. En Jeep (!) Åkte till Wembly Square där han bokat bordet på en mycket schyst restaurang.

Vi åt trerätters medan servitören rapporterade om VM-dragningarna mellan rätterna. Sydafrika var rökta - Frankrike och Uruguay... Jag och schweizaren pratade om Kapstaden kontra landet ute i Stellenbosch där han bor. Han gillade Kapstaden men föredrog landet. Jag gillar landet men älskar Kapstaden. Vi pratade om våra familjer och drömmar. Visade sig att han har en nästintill lika tilltrasslad bakgrund som jag. Tyska föräldrar som möttes i Schweiz. Tre syskon. En syster som dog i bilolycka. Familjen som flyttade ända ner till Sydafrika efter det. Han var sex år då. Hade varit tillbaka till Schweiz en gång sedan dess. Lika mycket schweizare som jag är kroat kan man säga. Han sammanfattade sitt fyraåriga förhållande. Sa att de blivit som vänner bara och att han tagit rätt beslut när han gjorde slut för en månad sedan. Sa att han inte var intresserad av att gifta sig som hon ville. Han ville resa runt och se världen. Inte tänka på äktenskap förrän han passerat 30. Jag tyckte det var en klok inställning. Sa att jag inte tror på äktenskap överhuvudtaget. Jag har inte ett endaste lyckat exempel på ett sådant i min närhet. Varför skulle jag själv vilja stänga in mig i ett miserabelt fängelse som det ofta är? Nej, jag sa att om jag träffar någon som det känns rätt med så vill jag bara försöka leva ihop så länge det håller. Inte skapa nån institution av det.

Jag betraktade honom. Hans kroppsspråk och ansiktsuttryck. Behärskat och kyligt, mätt med sydafrikanska mått. Men hans ögon - genomträngade. Nötbruna och väldigt uttrycksfulla. Lyxrestaurang snygg, är det bästa jag kommer på för att beskriva det. Medan han studerat hade han också jobbat på en av de posha vingårdarna som vinexpert. Det märktes på hans sätt att tala och föra sig.

Jag kom tänkte att vi båda är annorlunda. Annorlunda men på helt annorlunda sätt. Han är sjuk på så sätt att han utsätter sig för extrema äventyr. Bergsklättring, flycertificat och cykling ensam genom hela Shwaziland. Jeepen hade han köpt bara för att kunna dra ut långt in i ödemarken om han känner för det.

Efter den fantastiska måltiden tog vi bilen ner till kaoset på Long Street. parkerade den och promenerade i sillburken på området. Polisen hade spärrat av området intill scen. Vi stod och köade ett tag för att komma in men kom fram till att det inte var värt det. Han föreslog istället att vi skulle åka ut till krämområdet Camps Bay.

Så där satt vi med mojitodrinkar på uteservering intill havet. Pratade film och déja vuer med pinsamma tystnader emellanåt. Sånt som gör mig helt off. Jag ville att han skulle ta i mig men han var fan iskall. Jag borstade bort glitter som hamnat på hans axel - ingen reaktion. JJ ringde och berättade att han just hälsat på Charlize Théron. Hon hade kommit till filmstudion. Undrade också om jag ville med honom på Killers konsert på söndag. Visst tyckte jag. Återgick till Schweizaren och återgav telefonsamtalet. Jag sa att Charlize Théron är vacker - så klart. Han: Mm... Not my style. I don't like blonds." Genomträngande blick. När vi sen såg henne på storbilds TV i gudomlig röd klänning tyckte han att röda klänningar inte passar på blondiner. Att de var gjorda för mörkhåriga skönheter...

Vid tolvtiden körde han mig hem via Long Street. Vi stannade för folk som korsade vägen. Och mitt på vägen - DA, snygg professorn. Gick med avslappnade steg utan sällskap. Så vred han ansiktet mot mitt håll och mötte min blick för en halv sekund. En halv sekund, inte mer men tillräckligt för att han skulle hinna se att det var jag. Och det var som om någon hårt och snabbt knöt en näve kring hjärtat mitt. Inget ljud från honom på senaste tiden förutom ett par formella studierelaterade mail. Har liksom gjort det klart för mig att han inte är intresserad av mer. Så såg jag honom där av alla ställen just då. Så sjukt liten sannolikhet...

Vi kom fram till mitt ställe. Schweizaren klev ut och öppnade upp dörren åt mig. Vi sa hejdå och jag tog initiativet till en kram. Han stod kvar på fläcken efteråt men jag gick mot porten. Klev in på mitt rum och kände att jag bara ville gråta. Fick snart sms och hoppades på DA men det var från schweizaren. Än en gång tackade han för kvällen (som han själv betalat för) och sa att jag var vacker. Vad fan vill han? Visade ju inte minsta intresse för att vilja ta i mig...

Jag somnade. Vaknade till ljudet av B och M:s röster. M hade sovit över för att slippa ta bilen tillbaka till sin förort. Anslöt mig till dem i salongen och berättade om kvällen. Kände hur mycket kärlek jag känner för dem. Roliga, ödmjuka, härliga vänner. Trodde inte det skulle bli så med B först men nu har hon blivit som en äldre syster.

Åkte med dem ut på landet. En av deras vänner hade konstutställning. Med var också C, en av schweizarens nära vänner. Jag undvek samtalsämnet föregående kväll.

Tavlorna var platta om jag ska vara ärlig. Amatörnivå på den nivån jag själv målade i somras. Konst behöver en annan dimension. Ett undantag var dock en målning över St Petersburg i röd dimma. Den gav jag konstnären J kredd för.

Stod där och drack rosé när jag plötsligt kände att det blev svårt att andas. Sa till C att jag bara skulle gå ut i skuggan. Vänstra brösten värkte där hjärtat sitter. Kunde inte andas utan att det skar rakt in. C kom snart efter. Orolig för mig. Snart kom B också. C föreslog att B skulle hämta J som också är healare. Nej, tyckte jag, obekväm med hela situationen. Ville inte störa honom på hans egen utställning. Tillslut hämtade de honom ändå. Han frågade om värken gick ut i axeln men det gjorde den inte. Bra tyckte han, då var det i alla fall inte hjärtinfarkt. Han frågade om jag skulle må bättre av att ligga ner. Jag sa att jag trodde det. Så jag gick stödd av honom mot hans bil där han fällde ner sätet och hjälpte mig att lägga mig ner. Sa sen att han skulle gå och be de andra att kolla till mig. Där låg jag under ekträd och koncentrerade mig på att andas. Kände en obeskrivlig lättnad när det gick att andas tillslut. Gick ut till de andra och sa att jag mådde strålande. Det var över. Hade nog bara varit en reaktion på sol, vin och alkohol.

Vi gick och åt lunch på en spansk restaurang i byn. Roade oss med att kasta isbitar på varandra medan vi väntade på maten, B:s grannar - paret D och DR hade anslutit sig. D som hade hört om mitt möte med Schweizaren under våra återkommande bergspromenader tyckte plötsligt "X, tell us all about yesterday?!" Det blev en konstig tystnad. B och M visste ju att jag inte tyckte det var så lyckat. C skulle med högsta säkerhet rapportera rakt tillbaka till schweizaren. Jag försökte va taktisk. Berättade bara om vad vi gjort.

Efter lunchen bjöd J hem oss på bad i hans pool. Vi drog dit fast ingen hade med sig badkläder. M badade spritt naken medan vi andra behöll underkläderna på. Drack gin and tonic och såg ut över afrikanska vidder och bergslanskap omkring oss. Alldeles alldeles ljuvligt. Steg upp och satt på altanen. Åt vattenmelon och pratade politik och självmord. Ännu en av alla dessa gånger som jag ångrar att jag inte haft med mig diktafonen. C berättade om hur hon arbetat med att hjälpa och återanpassa Robben Island fångar under revolutionen. Kvinnan borde skriva en bok.

Kom tillbaka på kvällen efter resan där vi sett zebror, örnar och pelikaner. Efter mera prat med B ute på altanen slocknade jag som en stock.

Dance dance dance

Igår kväll och hip hop evening med AA och S. S hämtar upp mig tillsammans med en vän, ursöt tjej från Sudan som nyligen flyttat hit från Holland där hon vantrivdes. Men CT älskar hon, som oss alla andra.

Vi stannar till på Checkers för att handla mat att ta med. Somliga stirrar. Jag flinar stort tillbaka. Nej, jag är inte kidnappad. Nej, jag går inte runt här under hot. Jävla folk.

Vi åker till Parlament Street och tar hissen upp till sjunde våningen. Kliver in i en våning som får mig att vissla. Vit, stor, fräsch och högt i tak. Minimalistiskt inredd. Panoramautsikt över Table Mountain.

AA, lilla solstrålen kramar mig hårt. Tar mig i handen och visar runt mig bland rummen.

Folk rullar joints på bordet. Bjuder laget runt men jag tackar nej. Tänker på att jag har en stor dag imorgon. Behöver vara samlad. S tackar också nej. S dricker inte ens, är den ansvarsfulla chauffören som jag aldrig tidigare träffat på här i Sydafrika.

Vi äter veg mat. Olika grytor, grillade grönsaker och olika sallader. Ljuvligt.

Vi pratar. En snubbe blir vackert högtidlig. Kommer fram till att det totalt är tio olika nationaliteter samlade här. Folk som har en förälder från ett land och en annan från ett annat. Folk som växt upp i annat land än föräldrarna är ifrån. Och jag känner en gemenskap av den sort jag sällan hamnar i. Snubben påpekar hur lyckligt lottade vi är. Vi som får möta världen så här. Vi som får chanser våra föräldrar aldrig fick. Vi skålar för det.

Men... säger den vältalige. Han är fan orolig för generationen under oss. De har ingen respekt. Hittar sina förebilder i gangsters på gatorna. Han och S som själva växt upp i kåkstäderna uttrycker dåligt samvete för att de inte längre tar sig ut dit. Att de borde visa att det finns andra vägar. Själva är de välutbildade och jobbar med musik. Har sina drömjobb med andra ord. De känner att de vill ge kidsen hopp och statuera exempel.

Allvarliga politiska samtal. Samtal om sex. Första landet jag varit i där folk som oftast pratar om sex i grupper blandade med tjejer och killar. Sudantjejen säger att hon bara ligger med tyska killar. Tyska killar är hennes grej. Med svarta killar finns risken att hon blir involverad. Hon vill inte bli involverad. Säger sorgset att hon fyller 30 år nästa år. Men fram tills dess ska hon bara va 20 nånting och dum.

Underbara samtal. Alltid sånna samtal här kring mig. Det har väl varit dags för det länge nu. Jag har fått lyssna och involvera mig i alltför många skitsamtal om saker som b-kändisar, melodifestivaler och fjollerier. Jag behöver faktiskt inte ta del i det mer nu. Det finns bevisligen folk där ute som tänker som jag.

Vi går till The Waiting Room på Long Street. Mina vägar har ofta lett hit. Senast i förra veckan stod jag där på balkongen och hade samtal med två killar som bott i Stockholm och jobbat med Jonas Åkerlund. Tillsammans skrattade vi åt tunnelbanestationen Aspudden som de hade tagit för "Ass Pudding". Skrattade tills P kom och praktiskt taget drog mig därifrån. Jävla sätt...

Nu var det hip hop klubb och annan publik. Men gänget kände så gott som alla på stället. Presenterade mig för glada ansikten hit och dit.

Jag gick på toa. Kom ut och tittade på stora bistra vakten. "Why so serious?" undrade jag och började fuldansa framför honom. Han tittade på med förvånad min men började snart gapskratta. Vi gjorde handhälsning och jag gick sen tillbaka till de andra.

Det blev mycket dans. Mycket dans och mycket vin. AA placerade mig sen strategiskt framför en stor fläkt i rummet. Och det är skrattretande vad lite vind i håret kan göra. Svart man efter svart man blev plötsligt väldigt angelägna om att prata med mig. Jag pratade och var trevlig. Trevlig men generellt sett ointresserad. En av snubbarna gav sig inte. Kom tillbaka en andra mot slutet. Sa "Sometimes you meet somebody and you feel like you want to meet that person again. Has that ever happened to you?" Tjat, tjat. Jag stod på mig om att inte ge ut telefonnummer men han fick min mail.

Klockan var tre och stället stängde. Tjejerna ville vidare till Zula bar. Jag och S ville hem. Eftersom AA bor precis intill fick de ta vara på sig själva. Jag och S promenerade till hans bil. Pratade om politik och livet i allmänhet här. Han är den första svarta jag pratat med som inte stödjer ANC. Mandelas ANC var skapat av legender med vision men hur fin den visionen än var har makten nu länge korrumperat. Jag sa att det är meningen att jag ska resa tillbaka inom tre veckor. Han tyckte: Fuck that! Stick around.

S, vilken kille. Behaglig, intelligent och otroligt schyst. Körde mig hela vägen fram till dörren och vi bestämde att hitta på nåt nån dag.

För några veckor sedan sände jag ut en önskan om att få stanna. En möjlighet till uppfyllning har öppnats. Det är bara att hoppas på att det håller hela vägen.

Vaknade i morse och tänkte på hur det skulle kännas att ha Schweizarens kropp intill min. Då plingade det till i mobilen. Han önskade mig lycka till med idag.

Det kommer bli en fantastisk dag idag. Och jag, jag kommer äga den.

Bagage

Bagage som vi alla släpar med oss. Ibland vill man bara inte veta. Ibland vill man bara drömma sig tillbaka till oskuldens tid och låtsas att det går att börja om med ett blankt blad.

P hade hejdåparty igår. Imorgon drar han tre månader till Brasilien. Kanske han hittar sin framtida kvinna där. Den som kan gå i släkthistorians linje... Jag var där och bidrog till något märklig stämning. Förutom hans kompisar och våra gemensamma kompisar var också hans bror och unga flickkusin där. Studerade mig med skeptiska blickar. Hade säkert hört historien.

Hans flatmate A var också där. Frågade mig mitt under kvällen om jag kommer sakna P. Jag: Well, you know... I haven't known him for very long. Han tittade på mig som någon som väntar på en fortsättning så jag: But he is a great guy! Nu tittade han som om han inte visste om han skulle skratta eller gråta. Efter sekunder av tystnad kom ett bullrande skratt. Okay, snyggt där Frou-Frou. Kände hur jag came across as the most cold hearted bitch. Jag: I'm sorry. What answer did you expect? Han: Don't appologize. That was the right answer. Right answer!

Men fan... Sen i mörkret på parkeringen utanför då alla andra gått åt sina håll höll jag och P om varandra. Han försökte kyssa mig och jag vände bort ansiktet. Han: Come on... Please. Just one. Så jag pussade honom rakt på munnen. Bara en. Han klev iväg direkt åt sitt håll efteråt.

Idag medan jag stod och hängde upp min tvätt ute sa jag till B att det var bra att P åkte. För om han stannat hade jag faktiskt kunnat falla för honom efter en tid. Ibland händer sånt - people grow on you and all of a sudden there's love. Men det är inte vad jag vill ha. Jag vill inte hålla på och känna efter i veckor och kanske månader. Jag vill veta direkt om jag är attraherad av någon.

Som med heta schweizaren. Igår chattade vi på skype under morgonen. Idag på kvällen nu när han är på hotell. Så mycket vi vill veta om varandra. Och ryktet nådde mig idag - att han skulle vara "totally in to me". B hade haft affärsmöte med en av hans kompisar.

Nu när vi pratade kom vi in på bränder. Bränder då jag sa att det nyss varit en ganska stor på fältet som ligger 50 meter från mitt hus. Tydligen inget ovanligt för årstiden. Han hade bilder han ville visa på bränder - på facebook. Så vi addade varandra och jag ser bild efter bild på honom och en rödhårig tjej.

Varit tillsammans i fyra år. Gjort slut alldeles nyss.

Bloody hell. Vill jag involvera mig i detta?

Festival och sånt

På lördag morgon crashade gänget in genom min dörr. Det var P, Couch Surfing A och hennes pojkvän DE. Som vanligt hade jag planerat dåligt och packat i sista stund. Hade redan hunnit sätta mig i bilen när jag frågade om de kunde vänta nån sekund. Jag hade glömt solbrillor. Sprang in och grabbade tag i en av mina Wayfarer men valde att ta med ännu ett par åt P som glömt sina hemma. Han blev glad och alla tyckte jag var gullig. Lite feelgood-stämning sådär. Jag kände att det behövdes jobba på det mellan mig och P efter gårdagens sms. Tillslut hade han svarat och sagt att det var lugnt. Tackade till och med för min ärlighet.

Så det blev en liten road trip genom vingårdar. P öppnade första ölen redan klockan nie och alla vi andra förutom A som körde hängde på initiativet. Jag vet inte hur det blev så men P berättade historier om sin släkt. Hur hans föräldrar, morbröder och förfäder träffats på olika delar av världen under olika äventyr. Hans mamma och pappa medan de båda var flygande doktorer i Australien. Jag sa att det var vackert och han tyckte att ja, det var så de alla kommit till. I början hade hans mamma dissat farsan men han fick henne tillslut. Konstpaus där och blick åt mitt håll. Jag vände blicken ut mot fönstret.

Framme och två av DIs kompisar hade paxat tältplats åt oss. Vi packade upp tälten. När allt var klart med mitt och Ps satt vi där en liten stund. Jag bestämde att vi inte skulle ha skor på oss i tältet, det var en regel. "Rule number one - No shoes in the tent" sammanfattade P. Fortsatte med: So what other rules will we have? Jag: I don't know if we need more rules. Han: You're so wrong. I believe we`ll need many. Hans blick föll ner över min kropp. Jag suckade och klev ut.

Där ute hade de andra dukat upp picknick. Champange och jordgubbar... Ost, bröd, nektariner och kex. Solen stekte och allt var underbart.

Efteråt var jag och majoriteten pepp på att gå mot festivalområdet. P hade hamnat i diskussion med grannarna. Vi ropade och ropade men han var inte intresserad. Jaja, whatever. Vi andra gick.

In på området och jag såg en av de häftigaste synerna i mitt liv. Folk festade i floden intill. Så långt ögat sträckte sig var det vackra människor i badkläder och söta sommarklänningar. Vi köpte drinkar och placerade oss på stenar mitt i floden.

Jag softade runt och njöt i fulla drag. Gick runt med A och kollade på saker att köpa. Coola klänningar, t-shirtar och hattar. Kollade in band på scen. Drack drinkar efter drinkar. Och när jag på egen hand begav mig ner mot floden igen med en drink i min hand så hittade jag ingen mindre än P ensam på ett random place mitt i buskarna. Sittandes tittade han upp på mig med ömklig blick: X! I don't feel that good... No shit. Han var helt wasted. För mycket dricka och röka på för kort tid. Skit också. Jag kunde inte bara lämna honom där.

Så där gick jag runt på området och släpade på 80kg man. Kom så långt som till öltältet där jag droppade honom på en skuggig plats. Sprang och köpte vatten. Vatten som han sen inte ville ha men som jag tvingade i honom. Och där satt jag och vakade så inte folk klev på honom. Mitt i allt kröp en snudd på lika förstörd brud fram till honom och tog hans hand. Men va gulligt, en fyllekompis, tänkte jag men sen visade det sig att de kände varandra. Hade varit flatmates i tre år. En snubbe var med och vakade över henne. Jag och snubben utbytte lite ord med varann. Lite så där som föräldrar gör på dagis.

Så satte sig P plötsligt upp och gjorde det som var inevetible - spydde som en liten gnu. That's it, tänkte jag. Där satte han spiken i kistan. Aldrig mer att jag ens vill försöka tända på honom.

När det var gjort släpade jag med honom tillbaka till tältet och han blev medvetslös omgående. Vid det laget hade de andra kommit tillbaka så vi satt där utanför tälten. Drack och snackade. Två timmar senare och P hade fortfarande inte vaknat upp. Well, well, vi andra gick återigen till området.

Nu kände jag nån främmande värk i magen. Vad var det här? Jag hade varit hungrig ett tag med det jag kände var inte hunger. Jag försökte ignorera det. Köpte hamburgare och hejade på de andra som åkte olika karuseller. Jag ville också åka karusell men magen stoppade mig. Sen gick vi för att se kvällskonserter.

Jag står där med A långt fram i publikhavet. När jag plötsligt måste ta tag i henne. Det känns som om mitt ansikte brinner och plötsligt snurrar världen i speed takt. Hon drar mig utanför publikhavet och sätter mig ner på gräset. Allt snurrar fortfarande och jag kan inte fokusera. A tar mig till sjukvårdstältet där en liten man ställer lustiga frågor. Jag säger att jag bara vill ligga ner. Ligga ner och dricka vatten.

Efter ett tag är plötsligt min kropp och mitt sinne i ordning igen. Jag kan till och med resa mig upp. Vätskebrist i kombination med för mycket alkohol och afrikansk sol var slutsatsen.

Vi gick runt och letade efter de andra. Hittade DI tillslut och sen gick vi tre och köpte pizza. Såg de två sista konserterna och jag kände total eufori när Goldfish klev upp. Vilka livemusiker! Det var fab.

På vägen tillbaka ut såg jag P gå runt och äta kebab. Jag sprang fram till honom och fick en kram. Visade sig att han hade vaknat upp lagom till Goldfish konserten men nu var det hela slut. Det hela var slut och nu skulle vi andra tillbaka men han var klarvaken. Menade på att han ville med tillbaka ändå.

Så där låg vi i tältet. Jag försökte sova när plötsligt mobilen ringde. Ringde efter tre på natten och jag undrade vem det kunde va. Det var JJ. Berättade om en hajk han gjort och blabla. Frågade om jag ville med på en konsert imorgon. Ring mig imorgon tyckte jag.

Det var lite småkallt och jag bad P att hålla om mig. Han sa att han inte ville göra det. För att om han gör det så vill han bara kyssa mig och om han kysser mig så ja... Tillslut gjorde han det ändå. Höll om mig i skedställning och jag somnade. Vaknade i gryningen av att han sniffade min armhåla. Jag bara: P, what the fuck? I smell bad and that's just disguisting." Han: You never smell bad. Never. Vi pillade lite på varandra. Mina händer över hans bröstkorg. Hans över min rygg. Jag vände ryggen till och somnade om.

Andra gången jag vaknade kunde jag höra att de andra kommit upp. A ropade på mig. Sa att de skulle gå och käka frukost. Do it, tyckte jag. Vi skulle komma efter. P såg på mig med lysande ögon. Jag tänkte att han är söt. Söt med sina gröna ögon och blonda lockiga hår. Too bad it didn't do it for me. Vi låg kvar en stund och gosade i alla fall. Han tackade mig för att jag tagit hand om honom föregående dag. Jag tyckte that's what friends are for.

Sen gick vi och badade. Badade, åt frukost lyssnade på reggeae musik från scenen och sen packade vi ihop och åkte. Det var en fin helg. Märklig men fin helg.

Hemma på kvällen plingade sms i min mobil. Heta schweizaren... Skickade sms av typen som får en att ramla av stolen. Smickrande och heta. Vi ska träffas på fredag. Först på fredag för under veckan är han bortrest i affärer. I almost can't wait.

Ont i magen

Jag har sett fram emot festival. Dans, folk och liv ute i den vackra naturen. Men jag har som bekant ett delikat problem. Folket jag åker med. Platser i tält är redan paxade och allt som återstår är en plats i ett tält med P. P som vill ha mig men som jag inte vill ha. P som jag trots allt hånglat med och som tror att det kommer bli mer. Jag ville också tro det. Tills kroppen markerade nej. Man kan inte ligga med någon för att vara snäll. Eller rättare sagt, man kan men man borde inte. Inte om man vill hålla sig psykiskt frisk.

Så efter lång rådgivning med B skickar jag ett mycket ärligt sms. Förklarade varför jag ville hem igår. Säger att jag vill ha honom som vän och undrar om detta kommer att orsaka problem under festivalen.

Inget svar än så länge...

Samtidigt har B fått sms från het österrikare som visade sig vara het schweizare. Han tackade för igår och bad henne att vara så snäll och framföra till mig att han tycker jag är "gorgeous".

B bara: OMFG! What are you doing to the boys?

Jag, jag vet inte. Jag vet absolut inte.

Vad man borde

Jag känner att jag borde skriva mer om mitt uppdrag här. Om arbetet som oväntat lett mig in i kåkstäderna. Om de praktiska problem som detta medfört men hur allt så vackert löst sig.

Jag känner att jag borde berätta om människorna som jobbar för ett värdigare och bättre liv. De som faktiskt redan ändrat på saker och de som aldrig ger sig.

Jag känner att jag borde berätta om ungarna som springer kring mina ben och med oskyldigt glada barnögon ber om min uppmärksamhet.

Jag känner att jag borde berätta om skjulen de bor i. Där vem som helst kan vandra in och ut hur som helst. Om våldet som fattigdomen orsakar men också om värmen som bor där med stora svarta damer som samlas på små gräsplättar under varandras tak.

Jag vill berätta om nyfikenheten och vänligheten. Men också den omvända främlingsfientligheten.

Jag vill berätta om musiken som skapar atmosfären överallt. Om lukterna från varma sopor. Om färgerna och myllret.

Men jag gör inte det och jag ursäktar mig med att jag har ett annat forum där alla de här delarna av mitt liv kommuniceras.

Det som finns kvar här är den osäkra Frou-Frou. Den klantiga, spydiga, självupptagna men livsglada Frou-Frou.

Den pinsamt mänskliga versionen.

Den versionen.

Förlåt min otillräcklighet.

Så jävla jag

Så jävla cp-jag. Först vill jag att han ska komma. För att jag känner mig som Bambi inträngd i hörn av rovdjur. Medelålders män till rovdjur som inbillar sig att drinkar, kontakter och materiella ting kan göra nån skillnad. Skillnaden i faktumet att det mellan oss skiljer typ 20 år och 100 rynkor. Get a grip and fokk off! Jag leker istället med mobilen för att markera. Detta efter att ha replikerat en riktig stjärna "You think I'm "a genuinly good person"? Please... How long have you talked to me? Is it five minutes? Man... You better work on your tactics."

Ja goda, goda jag. Hjälper B med singelfest som värdinna. Som värdinna och that's it.

Men genom rummet... Trots allt en liten slinga elektricitet. Österrikare säger B. Het blick, het kropp, fina läppar och när han äntligen står och pratar med mig hoppar P in på stället. Lägger armen om mina axlar och snygg österrikare är borta snabbare än snabbast. Jag tröstar mig med att tänka - Äh, han kan ju inte va av intresse egentligen, inte när han anmält sig till detta spektakel.

Vi åker till P. Kokar thé och poppar popcorn i köket när A kommer hem. Jag står emellan dem. Står emellan dem och tänker att om jag var tvungen att välja en så hade det blivit A. Han har i alla fall nåt som lockar mig. Men det går aldrig. Aldrig, och jag är bara för äcklig.

Vi går till P:s rum och ser på True Blood. Hånglar fast han gör det mesta av jobbet. Jag känner ingenting. Önskar bara att jag ska känna någonting. Men inte ens en antydan till upphetsning. Ingenting.

Efter nån timme säger jag att jag måste hem. Tidig morgon och blabla. Han följer mig genom kvarteret hem och jag försöker komma loss från varje hörn vi hamnar i.

Plågsamt. Och sen helgen jag har att ta mig igenom. Festival och allt. Det är ju meningen att man ska ha kul. Kunde bli bra om det inte vore för att den enda sängplatsen för mig är i P:s tält.

Men jag känner mig själv. Jag vet hur det kommer sluta. Jag kommer bli oförskämt full och alldeles egensinnig som jag blir. Jag kommer dra iväg min egen väg och hångla upp det jag vill ha.

Om jag hittar det.

Flickan

Meddelanden i min mobil. Plingar till från håll och kanter. Pojkar som vill bjuda ut mig. Pojkar som inte förstår klockrena vinkar. Pojken som inte förstår explicita vinkar ens en gång.

Men vad ska jag göra? Sitta hemma i min bur och grämas över omständigheter som - "One wants. Doesn't get." Nej. Så jag försöker leva som andra. Andra mer normalt funtade människor.

Jag låter mig bjudas ut. Ler. Konverserar. Låter mig hånglas upp. Välkomnar erbjudanden i väntan på bomber.

2004, sensommar och Bomben träffade mig rakt i huvudet. I huvudet men inte bara där. I hjärtat. I blodet. I lederna. Mellan benen. Gav först styrka kraftig nog att övervinna krig. Lämnade kvar söndrade remsor av ofullkomlig människa.

Jag lät honom hålla om mig. Lät honom hålla mig vaken fram mot tidiga mornar. Lät honom dansa tätt intill mig genom sena nätter. Absorberade hans varje stavelse. Såg honom kippa efter andan när jag tryckte på hans knapp. Såg honom sova med morgonljus över hans brunbrända kropp. Den som vandrat i spanska landskap i månader.

Tillsammans gick vi på folktomma gator. Sjöng med våra falska stämmor. Sjöng in morgnar. Skrattade åt livet och åt alla döda människor i vår studentstad. De som inte fattade nånting. De som inte genomskådat livet. De som aldrig hade potential nog att bli så fantastiska som vi.

Som återfunna syskon lekte vi oss genom dagarna. Tog det lugnt och sa att vad som än hände så skulle vi alltid finnas där för varann. Var den här resan än skulle visa sig leda. Alltid.

Så från en dag till en annan lyste han med sin frånvaro i mitt liv. Dagar gick, veckor passerade. Augustis indiansommar omvandlades till ledsna novemberregn. Jag kände panik men visade kyla. Släppte inte fram tårarna som ville ut ens för min bästa tjejkompis.

Jag ville inte vara efterhängsen. Tänkte att jag är många saker men inte den efterhängsna bruden. Men fan vad jag sparkade på mig själv. Jag var fanimej värd en förklaring. En förklaring för att kunna gå vidare. Vem vet, chansen var liten men det kunde även ha handlat om ett missförstånd. Miss i kommunikationen.

Tröstade mig med att det blir nya bomber. Tröstade mig med att jag var ung. Inser nu att jag var bombat dum.

Gamla människor säger att sånt händer max 2 till 3 gånger under en livstid. Så snälla du. Nöj dig aldrig med tystnad. Kräv svar. Och kräv dem fort. Låt inte tillfället passera.

26 år och den senaste tiden har jag känt hur min kropp stundvis retirerat till en liten flickas. Blir förvånad varje gång den känslan kommer. Medvetandet greppar inte vad som hänt. Motoriken är en unges men kroppen är en kvinnas. Det funkade när man var fjorton... Men nu. Nu är den där lilla flickan frånstötande malplacerad. Hon måste ut. Hon måste lämna plats. Plats åt en mognare, mer medveten och inte så navelskådande människa.

Låt utdrivningen börja.

Död

Tid rinner iväg. En månad är som en vecka. En vecka är som en dag. En dag är som en timme. Så funkar tiden här bland alla underbara människor, fantastiska platser och jobb som jag försvinner i.

Jag är fortfarande helt hänförd av att va här. Åkte i JJ:s bil mot Long Street vid skymningen på söndag kväll och kastade en blick mot berget. Kvällen var varm och himlen molnfri men på berget hade molnen upplösts till en form av dimma som rann ner över kanterna som ett vattenfall.

Sen satt vi på utomhusbion Pink Flamingo. På en takterass mitt bland skyskraporna men med berget fortfarande synligt framför oss. Skärmen visade Karate Kid. Jag älskar den gamla klassikern.

Redan i lördags hade P skickat ett meddelande via Couch Surfing. Sa att han och några av hans vänner skulle upp på Lions Head på måndag. Dricka vin och se solnedgången och att han ville ha mig med. Lade till att jag kan bjuda in B också så hon kan berätta några saker för oss om stjärnorna. Jag återgav informationen till B som var på. På fram tills kvällen kom och det snart var dags att åka. Då kom hon plötsligt på att hon skulle ha ett affärsmöte hemma på kvällen.

Så det blev bara jag. Han kom förbi mitt hem och plockade upp mig. Vi åkte upp mot parkeringen som ligger högt över staden bara den. Jag fick lock i öronen. Framme och jag undrade var hans kompisar var. Nej, de hade dragit sig ur, lät det nu. Alla utom en som skulle bli lite sen. P hävdade att han glömt sin mobil hemma så han lånade min till att ringa kompisen som inte svarade. Visade mig istället vad han tagit med sig: vin, ost, kex, färska aprikoser, och mozarella/tomat sallad. Själv hade jag tagit med jorfgubbar, salt n' vinegar chips och vatten. Jag fick en känsla av att det här var planerat från början. Att det egentligen bara skulle bli han och jag.
Jag tog upp kameran. Bara för att se att jag glömt minneskortet hemma i datorn. Surt som fan. Men vi tog bilder ändå. Jag inbillade mig att de ändå ska finnas på kameran. Då och då tog han kameran ifrån mig. Och fotade mig. Det blev bra bilder. Precis som bilderna han tagit på mig i torsdags när vi gick ut. Jag tänkte på vad nån sagt till mig - Att man bara tar bra bilder av personer man gillar för att man ser dem på bästa möjliga sätt. Cheesy thoghts, cheesy me.

När toppen närmade sig blev det riktigt jävla brant. Man klättrade rakt upp och jag började ifrågasätta hur i helvete vi skulle ta oss tillbaka sen i mörkret. Och han typ bara - Ta det lugnt, det kommer gå bra. Månen lyser upp mycket, du vet.

Det var en lång och fysiskt utmattande klättring. Han gick före mig och ropade då och då "X, come on! One more step." Fettot som bor i mig gjorde sig påmint. Jag förstod att han hade förväntat sig mer av mig. För han sa: Me myself was exhusted by the dancing last Thursday. But you, you just went on and on the whole night and I thought to myself - Damn, that girl is fit!" Jag förklarade att när det kommer till dans så känner jag ingen utmattning. Det är bara så kul så jag kan hålla igång en evighet. Vandring i branta berg är en annan sak.

Mitt i vår klättring hörde jag baby skrik och tänkte - Nej, det där kan bara inte va vad jag tror jag hör. Men mycket riktigt, En man kom nedför berget med en bebis i sele på magen. Jävla folk alltså! En sak om han själv snubblar, faller och dör. Men att riskera att krossa ett oskyldigt spädbarn i det eventuella fallet. Fy fan...

Vi var nästan uppe och P tog bilder på mig i segerpose. Jag kände mig som en champion som tagit mig så långt och som nu med största säkerhet snart skulle vara uppe. Men solen gick ned redan då. Vi stod på den platsen och såg den sänka ner sig i havet. P höll om mig. Pillade mig bakom örat störande nog också. What the fuck? Ska du använda dina händer till nåt så använd dem till nåt bra din fjant, tänkte jag.

Sen var vi rakt uppe på toppen och jag kände adrenalinet rusa. Adrenalinet rusa och håren på armarna resa sig. Såg ner över staden långt, långt nedanför. Vi snackar hundratals meter. Skuggorna från bergen, rörelsen av vågorna i havet, lamporna som en efter en tändes i stan som sträckte ut sig åt båda håll, ut i en evighet. Himlen som skiftade mellan rosa och pur pur. Horisonten som var en bred glödande röd linje. Man liksom såg att jorden är rund.

På skakiga ben satte jag mig ner på platsen p hittat. Vända mot havet och han tog fram vinet och maten. Innan hade hans kompis otroligt nog ringt. Han var på väg. Vi hade börjat med vinet, jordgubbarna och aprikoserna när hans kompis kom. Vacker svart man i bar överkropp. Hade samma namn som en världskänd hip hop musiker. Såg ut som honom också. Jag tog hans hand när han plötsligt drog mig som om han skulle kasta ut mig över kanten. På skämt... Jävla idiot. Jag blev upprörd. Sa: Fuck! That's no fun. Don't do that again!" Snubben skrattade. P på min sida, tyckte han skulle be om ursäkt. Jag fick en ursäkt och sen började vi äta och dricka. Snubben som kommit, PH, hade nåt tungt över sig. Pratade om hur glad han var att han inte jobbade dessa fantastiska sommardagar. Att han kunde klättra i bergen och surfa hela dagarna istället. Livet var fantastiskt. Men jag kunde känna hur han under ytan bekymrade sig för att han blivit utan jobb. Det gick att läsa mellan raderna.

Mörkret sänkte sig och folk avlägsnade sig från Lejonhuvudet. Kvar var bara vi, stjärnorna och natten. Jag satt mellan P:s ben lutad mot hand bröst medan han gav mig massage på axlarna. Pratade med PH under tiden. Snubben hade träffat en fransk brud och ville lära sig lite franska fraser. Jag hjälpte honom gärna med det. Förvånad över att han snabbt fick till fint uttal. Sen låg vi där utsträckta alla tre. Dästa av vinet och maten. Halvsov under den bara himmelen.

Sen såg jag en kackerlacka intill mig och freakade. Jag absolut hatar kackerlackor. de väcker de värsta av känslor i mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen när jag ser en. Killarna hade jävligt kul åt det i alla fall. P försökte att inte skratta för mycket utan ta mig i famnen och lugna ner mig istället. Jag tyckte det var dags för oss att gå. Först äter vi upp jordgubbarna som är kvar tyckte P. Tog en näve av dem och började gå bortåt med orden: "I will take a walk around the cliff and eat strawberries before we go." Jag fattade att det var en signal till mig att jag skulle komma efter. Och jag gjorde det.

Placerade mitt på klippan med utsikt åt alla håll kysste han mig. Jag tänkte att det kontextmässigt var ett av mina bästa hångel. Nej, det bästa faktiskt. Det slår toppen av Sacre Coeur och Katarinahissen med flera hundra meter. Teknikmässigt var det helt okay. Men jag konstaterade dystert att killen i fråga inte precis gjorde mig knäsvag.

Så var väskan packad och det var dags att klättra ner. P satte på pannband med ficklampa på mitt huvud. Jag som trott att vägen ner skulle va a piece of cake hade fatalt fel. Man fick verkligen se sig för med var man satte foten för varje steg och jag kunde känna mina ben skaka ända upp i låren. Så mycket belastning som de inte är vana vid. Men samtidigt trodde jag att det gick bra.

Fram tills ena benet plötsligt vek sig när vi fortfarande var i den brantaste delen.

Jag flög.

Rullade runt och flög.

Hörde min kropp slå mot berget.

Försökte få tag i nåt men insåg att jag tappat kontroll.

Farten accelererade.

"Nu. Dör. Jag."

Orden fanns redan i mitt medvetande när jag plötsligt bara såg en stillbild av stjärnhimlen ovanför.

Jag hade landat på rygg i en smal hylla. Mitt medvetande levde faktiskt. Men min kropp? Jo, jag reste på mig. Kände mig lite öm i höfterna. Men det handlade bara om blåmärken. Inga sår som skrapats upp. Vid det laget hade killarna sprungit fram till mig. P som gått bakom och PH som gått framför. P kramade och kramade. "How are you? That was a long long fall!" De var lika förvånade som jag över att jag klarat mig så oskadd ur det. Det var otroligt. Tillsammans satt vi där i mörkret tills jag kände att jag kunde gå igen.

Den här gången sakta sakta. Vid ett tillfälle hade jag valt fel väg och kunde varken ta mig ner eller upp. PH försökte instruera mig om var jag skulle sätta fötterna och hur jag skulle vända kroppen för att ta mig ner. Det var lugnt tyckte P. Sträckte ut armarna mot mig nedanför. Jag landade i dem och han lyfte ner mig sakta.

När vi tagit oss till den säkra leden nedanför undrade PH om det var okay att han sprang i förväg. Det gick bra nu när det var den säkra biten kvar.

Så där gick jag och P hand i hand. Sa inte mycket och jag tänkte att han påminde om mitt ex. Söt och rar men vi har inget att säga varandra. Sorgligt. Jag gick och tänkte på DA istället. Hur pratet skulle flödat där. Hur han hade fått mig att skratta. Hur jag hade gjort mitt bästa för att locka skratt ur honom. Nu brydde jag mig egentligen inte.

Vi nådde bilen och körde till vår del av stan (han bor bara nån gata bortanför mig). Utbytte bara några trötta fraser om hur trött eller pigg man var. Jag var så gott som död. Medan han tyckte att han kunde simma ut i havet så energisk som han kände sig.

Utanför min dörr klev han ut och öppnade upp dörren åt mig. Lite hångel och hans kyssar hade blivit blöta. Me don't like that. Jag ville in och torka mig om munnen.

Han: Maybe see you tomorrow then? Jag: Maybe.

Jag älskar livet här

Fredag och efter att ha ringt samtal och skickat mail under förmiddagen slocknar jag som en stock mitt på dagen. Hade bara tänkt vila i tio minuter men kroppen valde att sova i två timmar istället. Alkoholintaget de senaste dygnen tog ut sin rätt så jag bestämde mig för att inte dricka nåt under fredagen. Bara chilla.

B frågade om jag vill med henne till ett ställe. Hon hade blivit uppringd av en smått underlig kille hon träffat. Ville inte träffa honom själv, den vanliga visan. Han skulle ha norska vänner med sig. Skandinavisk afton - Wohoo!! Jag var inte lika exalterad över skandinavisk afton men tyckte det kunde va ett okay alternativ.

På vägen dit stannade vi till vid några chica gator och satte fast flyers för hennes dejtingbyrå på bilar. Hon har en fest inom en vecka som hon håller på och freakar över - För få anmälda. Jag hade inget emot att hjälpa henne lite.

Under tiden ringde hennes detjsnubbe och lämnade argt meddelande på röstsvaret. Han var arg för att hon var försenad och slösade hans tid. Det hade gått en halvtimme över tiden. Tönt tyckte jag. Vi bor trots allt i Afrika.

När vi var färdiga med flyersen tyckte B vi skulle åka till det där stället ändå. Det var coolt och hon ville visa mig det.

Det var rätt coolt. Man gick igenom som en italiensk gränd och kom fram till en stor takterass. Vi satte oss vid ett bord och beställde äppeljuice (B hade också bestämt sig för att inte dricka). Sen frågade B servitrisen om den där snubben fortfarande var här. Det var han och hon skulle hälsa till honom. Så kom han fram och bad om ursäkt. Medellång man med fina drag men med nerver som en kokainpåverkad. Man kunde se det direkt. Ordflödet tog liksom aldrig slut och kroppen studsade liksom av rastlöshet. I alla fall så bad han om ursäkt för meddelandet och bjöd över oss till sitt bord. Norrmännen visade sig vara svenskar. Fyra medelålders män och en kvinna i samma ålder. Göteborgare. Jag pratade mest med en av dem, vi kan kalla honom Lars. Lars var okay. Vi pratade Cape Town, min studie och självförsvarteknik. Självförsvar var något som han tyckte alla människor skulle kunna, i synnerhet kvinnor. Han hade själv blivit överfallen av en man hemma i Götet för länge sen och sedan dess bestämt sig för att inte låta det hända igen. Situationen kändes ganska trevlig men samtidigt ganska konstig. Konstig för att det var längesen jag pratade svenska med någon och nu var det ett helt gäng här att prata med. Konstigt också för att de var berusade och vi spiknyktra. Tillslut ville de att vi skulle komma med vidare och dansa på en klubb med nakna manliga googoodansare. Frestande men nej tack. Jag och B var båda trötta. Rörde oss mot bilen istället men stannade till utanför en bar där ett vackert och elegant klätt par dansade salsa. Jag berättade för B att jag dansat på liknande sätt föregående natt. Var undrade hon så jag beskrev stället och hon bara: Ah, Café Colombia! Visade sig att hon gått på danskurs där. Jag sa att jag mer än gärna ville tillbaka dit och dansa mer med snyggbrassen. Vi får se hur det blir med det.

Lördagen blev helt random. Hade egentligen tänkt hänga med B på stranden under dagen och sen gå ut med advokaterna på kvällen. Då fick plötsligt B sitt andra arga samtal under mindre än ett dygn. Det var hennes kompis L som hade ordnat nån tillställning hemma hos henne i Parkland, utanför stan och undrade "Why the fuck she wasn't there?" Det var tydligen meningen att hon skulle läsa astrologi och allt för folk. Så, ingen strand för henne. Hon skulle dit istället och jag fick komma med om jag ville. Jag hängde på.

Visste inte alls vad jag hade att vänta mig efter en trettio minuters resa in i ett reservat (jo, folk bor verkligen så i förorterna, i små områden omringande av höga betongmurar). Vi hälsade på L och sen pockade en lång medelålders man på vår uppmärksamhet. Han var från nåt som heter The Landmark Forum. En organisation eller vad man ska säga som jobbar med positivt tänkande, så kallad mindfullness. Vi blev ombedda att välja ett område i vårt liv som inte går så bra och sen skulle det diskuteras kring vad vi kan göra åt det bara genom att ändra inställning. Jag valde karriär som område. Menade på att jag är orolig för vad som ska hända efter examen. Om jag får jobb snabbt eller inte. Vilka faktorer som spelar in och här är det mest kontakter det handlar om. Att träffa folk inom området och hålla kontakten med dem. Efter diskussioner hit ock dit kom vi fram till att lösningen för mig skulle va att tillföra energi, kreativitet och lycka i dessa möten och i allt jag gör i mina studier nu och med jobb jag söker. Allt diskuterades i grupp och folk hade många olika problem men det handlade mest om relationer och pengar. En ville få en fungerande kontakt med sin självupptagna och otrevliga mamma. Hon fick rådet att inte ha några förväntningar på sin mamma. Att det var enda möjliga sättet att komma till ro med situationen och leva med henne. Jag vet inte jag. Att inte ha några förväntningar är väl detsamma som att acceptera allt och därmed låta sig själv bli överkörd. Som sagt, jag vet inte.

The Landmark männen tackade för sig efter ett par timmar. Kvar blev en samling kvinnor i köket. Plötsligt öppnades champangeflaskor och sex var det nya samtalsämnet. Klockan var fyra på eftermiddagen. Samtidigt fick jag sms. Sms frå söta lammköttet L. Han hade skjutsat in en kompis i stan och undrade nu om jag var hemma och om han kunde få komma förbi. Fan! Jag kunde varit ensam hemma och fått lammkött serverat men nu var jag istället i ett kök i en förort tillsammans med ett gäng medelålders kvinnor. Fel val Frou-Frou, fel val. Men kvinnorna var roliga. Fyllde på mitt glas närhelst det var tomt och laddade upp olika ostar, kex, kakor och bröd på bordet. Pratade utan hämningar och det roliga var att här var kristna, muslimska och hinduiska kvinnor samlade. Diskuterade snoppstorlekar, älskare och äkta män. En av de muslimska kvinnorna öppnade sig verkligen och sa att hon ångrat att hon inte haft en period där hon festat, druckit och knullat runt. Hennes gubbe var för övrigt tråkig tyckte hon och planerade att lämna honom när yngsta barnet flyttat ut. En annan vit kvinna levde både med sin man och pojkvän i samma hus. Mannen hade hon inte haft sexuellt umgänge med på åratal utan de bodde bara ihop av praktiska skäl som jobbet med barnen. Alla tre var coola med att leva så. Matriark av hög rang tyckte B "We bow for you!"

Fram mot åttatiden hade min mensvärk börjat kicka in. Precis som förväntat hade den kommit dagen efter utekvällen med CS-folket. B behövde ändå åka tillbaka så vi tackade för oss.

På vägen hem hade jag och B fint samtal om relationer. Slutade med att jag undrade över DA. Varför vill den äldre mannen inte ha mig? Jag är söt, jag är smart, jag är rolig, jag är ung och jag är helt underbar. Varför?!! Vad ska jag göra nu? Vi skulle ju se en jävla film ihop. Det har han själv sagt men han hör inte av sig. Ser han mig som den jobbiga, påflugna svenska tjejen som han bara vill komma undan? För det är inte jag... Vad är det frågan om? B tyckte "If you want him than go and get him. Just remember that you will have to live with the consequences which are that you are leaving soon." Jag vill inte åka snart. Vill inte!

Hemma kokade jag grönt thé och satte mig med Haruku Marukami på den inglasade verandan. nu har jag gått vidare till boken Sputnik. Högst intressant den också. Samtidigt plingade det i mobilen åtskilliga gånger. Lammköttet undrade hur min dag hade varit. Berättade om braaien han haft tidigare i veckan och la till att den var bra men att det hade varit roligare om jag varit där. Hehe... Jag sa tyckte vi kanske kunde ha braai eller nåt i CT snart och det tyckte han skulle va awesome men det behövde bli snart i så fall för han skulle hen till Joburg 1 dec. Det senaste svarade jag inte på. Det får bli om det blir.

Samtidigt hade jag missade samtal från JJ som jag bara inte orkat med. Nu hade han fest hemma hos sig och de skulle vidare till Jade. Jag kände mig inte i mood för fest på grund av magen. Magen och allt röj som varit senaste veckan. När det blir väldigt intensivt socialt så måste jag dra mig undan i små stunder. Jag behöver mina autistiska kvällar också där jag bara umgås med mig själv och refekterar över vad som hänt senaste tiden. Behöver kontrasterna. Sån är jag.

Liv

Det pumpar runt i mina ådror. Gör mig hög, gör mig låg men gör mig aldrig nånting mitt emellan. Det är så jag vill ha det.

Sommaren har anlänt på riktigt och stan är stekhet. För första gången sen jag kom hit går jag på min egen stadsvandring. Skiter i allas kommentarer om hur det är farligt som ensam tjej och är glad för att jag gör det. Ett stenkast från mitt hem myllrar livet nedanför alla skyskraporna. Afrikanskt blandat med europeiskt och asiatiskt i en underbar mix.

Jag har ett mission. Att gå direkt till olika organisationers kontor. Jag är desperat efter folk att intervjua och det har gått åt helvete med det än så länge. Men jag är en envis jäkel och jag ger mig aldrig. Så jag snackar mig in hos vakterna utanför så pass så jag blir insläppt. Möts av vänlighet när jag väl kommer in på kontoren. Framför allt av människorna på min favoritorganisation. En härlig brittisk tjej i min ålder är mer än hjälpsam. Ger mig lista på personer att kontakta och till och säger att hon gärna tar en kaffe med mig själv nån dag.

Jag tar en lunch i stan på ett skuggigt café. Tittar på människor, reklampelare med julmotiv och julpynt över staden. Jag kunde inte bry mig mindre om jul. Jul känns avlägset och i denna kontext - bara bisarrt.

Kväll och jag har låtit B släpa med mig till solnedgång på Clifton Bay. Hon skulle möta upp med nån snubbe där som hon inte är intresserad av mer än som kompis och det var där jag kom in i bilden. Så vi åker i hennes bil i backar med typ 90 graders vinkel. I början kände man pirret över höjden men nu finns bara njutningen kvar. Efter att ha parkerat bilen tar vi en evighetstrappa ner till den kritvita stranden. Folk har samlats med picknickkorgar på filtar och handdukar. Unga människor och gamla människor som försöker se ut som tjugoåringar. Många lyckas med botox och fettsugningar. Quite impressing. 98 procent av människorna är vita. Har guldarmband från Gucci och liknande som glimmar på handlederna. Dricker vin eller skumpa ur medhavda glas. B:s vän är synbart gammal med grått hår på bröstet och en stekig utstrålning. Han har dock vänner med sig och B börjar snacka med en våpig brud. Jag sitter på en avlägsen kant och bemödar mig faktiskt inte med att involvera mig i snacket om det här brudens safaritourguide till älskare. Jag njuter istället av att se på solen som glöder som en blodapelsin i purpurfärgad sky. Tar bilder av allt omkring mig. Solen går ner och det blir dags att gå. Jag och B har en CS middag att gå på på mexikansk restaurang.

Jag känner att det är nåt med mig ikväll. Killar kastar beundrande och sugande blickar. Handlar det om att mensen är på väg när som helst? Att de liksom anar det? Att det nu är som en sista chans innan syndafloden. Jag vet inte. Men nånting är det.

Vi anländer i det senaste laget men välkomnas med leenden och varma handslag. Jag pratar med en tyskmarockansk tjej som berättar att hon nyligen lämnat allt bakom sig för ett liv i Cape Town. Att hon åkt hit som turist, blivit förälskad i stället och bestämt sig för att flytta. Jag förstår henne. Helt och fullt. Saknar inte Sverige ett skit nu. Senare på kvällen kommer P som B har pratat om och beskrivit som "such a sweetheart". Jag stämplar honom som gay omedelbart. Lång, smal, välklädd, blond och sprallig. Vi börjar prata om en festival vi båda ska på nästa helg. A, som var med på mitt förra CS möte har joinat oss. Hon ska också på festivalen så vi planerar inför den. Jag säger att jag behöver en plats i ett tält och det fanns det tydligen i P:s tvåmannatält. Det var ett riktigt trångt tält förklarade han men att jag var välkommen att göra honom sällskap i det om det var okay med mig och jag bara "of course!". Jag och gaykille i trångt tält=No probs. Vid det laget hade B redan dragit till sin KK efter att i vanlig ordning checka med folk så att nån kör hem mig. Så sweet av henne.

Mot slutet är vi sex personer kvar. Folk vill dansa och jag var självklart på så vi bestämmer oss för att trycka in alla i P:s trunk och bege oss ner mot the Observatory. Ute på Long Street blir det dock trubbel. P:s original till Manchesterkille A lackar loss på dealare. Det ser riktigt illa ut ett tag och jag är nära på att ringa polisen. A "I don't want your fucking shit! Stop ruining people's lifes by selling it.!!" Dealaren skriker tillbaka och de knuffar på varandra. Tillslut ger dealaren upp. A med armen om mig: I'm sorry you had to see that shit. I just couldn't keep quiet. That are some crazy shit they are trying to sell to people. Not the usual stuff." Jag säger att det är lugnt. Folk klämmer in sig men reserverar framsätet åt mig. Så det är jag, P, A, tyskmarockanska tjejen AA, svart sydafrikansk kille S och en sjätte kille som jag pinsamt nog inte kommer ihåg namnet på.

Anyways, klockan är efter ett så vi hamnar på en brasiliansk bar med livemusik i själva baren. Så coolt. En av musikerna är riktigt söt och jag fotar. P bjuder mig på Caprinhja och jag och AA dansar. Efteråt när livemusiken är slut sätter sig folk vid bord och runt baren. Plötsligt är söta bandkillen framför mig. Sträcker ut handen och ler inbjudande. Ber om en dans. Sambadans och jag fattar fort att han är ett professional. Han berättar med sin distinkta brassebrytning att han undervisar i dans på stället. Jag försöker föra konversation med honom men det går ganska hackigt. Han behöver fråga en kompis om ord han inte hittar. Så jag ger upp försöket till verbal kommunikation och njuter istället av dansen. Vi är de enda på dansgolvet och folk runtomkring tittar på med blickar som säger att de gillar det de ser. Vid ett tillfälle säger han: "I like the way your body is moving. I'm enjoying this. Are you enjoying this? Jag: I'm enjoying this. Och det hela känns så sensuellt och sexigt. Den intimaste stunden jag haft med någon på mycket länge. Denna vackra unga man med sin vackra muskulösa kropp och långa lockiga mörka hår... Känns som om jag skulle kunna fortsätta dansa för alltid. Men tillslut tackar han för dansen och bjuder upp annan brud. Direkt därefter tar P tag i mig. Svingar mig runt på ett inte lika graciöst men ändå charmigt sätt. Sen kommer hans kompis som jag inte minns namnet på. Frågar om han får ta över. Javisst, tycker jag och han tar ett bestämt grepp om P:s midja. Lipar retfullt åt mig. Jag skrattar. Sötkillar...

Under tiden blir jag kidnappad av Manschesterkilen A. Han tyckte vi två ska gå till stället intill. Stället intill är helt dött men han menar på att han inom tjugo minuter kommer omvandla detta ställe till "The place to be" Att jag bara ska ge honom den tiden och watch him. Go! tycker jag. Vi går först runt och inspekterar inredningen. Kommenterar vad vi gillar och vad som går bort. Sätter oss vid ett bord och tar en match i armbrytning. Han låter mig vinna. Sen approachar han personalen i baren. Attackerar dem som den värsta säljaren. Under tiden han har en dramatisk utläggning för dem om jag vet inte vad så kommer killen som jag inte kan namnet på. Ser ut som typisk vit surfarkille. Vi står och pratar när han säger: Tell me, how does a person get to be that beautiful? Is it lot of work behind this piece of art or are you a natural? Jävlar i min gata, snacka om sweet talker. Jag: Baby, I'm a natural. Sen frågar han vad jag ska göra nästa dag och säger att han vill ha mitt nummer. Jag slingrar mig. Säger att jag inte kan det. Vi drar med oss A tillbaka. Jag ger ett uppskattande leende till stora svarta vakten som A tjatat på. Han har visat hög grad av tålamod.

Tillbaka till brassestället och P tar tag i mig, lyfter upp mig och slänger mig över axeln. Jag tjuter men gör inget motstånd. Låter mina lemmar dingla fritt där i luften. Känner mig så avslappnad. han släpper ner mig och vi dansar igen. Han pussar och pussar mig på kinderna. Viskar komplimanger i mitt öra. Obviously not gay! Jag blir helt ställd. Vet inte huruvida jag är attraherad av honom eller inte. Har ju liksom aldrig tagit den möjligheten med i beräkningen.

AA och S som mest bara stått och snackat utanför säger att de vill åka hem nu. Klockan är efter tre och jag har inga invändningar. Vi går mot bilen. Jag mitt emellan P och hans kompis utan namn. Deras armar om mig. Sen börjar de slåss på låtsas - "She's my girl" "No way, She's mine!" Jag tar plats i trucken den här gången och lyckas med att slå i huvudet. A stryker mig över håret och tröstar. Jag sitter med huvudet lutat mot hans axel under resan medan vi diskuterar politik och konspirationsteorier. S som hållit låg profil under kvällen försöker föra ett samtal om apartheid under middagen. Ingen ville lyssna förutom jag som förstår att man vill prata om sådana saker. Denna uppfuckade historia som var för inte alls länge sen och nu låtsas plötsligt alla att det inte fanns nån sån verklighet. Vi bytte nummer då redan under middagen. När han kliver av vid hans ställe säger han så alla hör att han kommer ringa mig. Alla blir paffa. Den enda killen som fått mitt nummer är den svarta killen jag pratat minst med.

Jag är den sista som P och A droppar av och en stund står vi och ser på den fantastiska utsikten hos mig. Sen kramar jag dem båda. P försöker hålla mig kvar men jag sliter mig loss. Säger att vi ses nästa vecka. Vi har en fest planerad.

Tråksamtal

Jag hatar tråksamtal. Hatar dem. Men ibland måste man inleda sånna.

JJ... Har varit borta från stan och kontinenten i två veckor då han hälsat på vänner och familj in the US. Ringde mig igår. och jag är ganska säker på att jag var den första han hörde av sig till. Ville träffas så fort som möjligt. Och jag sa att jag var upptagen den kvällen men att vi kunde ses idag.

"He is after your ass! I can see it." så har B predikat, gång efter gång. Jag har pratat med de andra killarna. Frågat vad fan jag ska göra. Och sköna skotten S berättade om diskreta tekniker som "The pat" - Om man typ klappar på ryggen under en kram då är det lika med kört sexuellt. Då liksom markeras det tydligen, att man aldrig kommer vara mer än vänner. En av alla dessa idéer...

Jaja. JJ hade idé om nån kinesisk meteor dusch. Say what? Ja, precis. Hur fan skulle vi kunna se den i Afrika? Men det skulle vi kunna menade han på.

Blabla, tänkte jag. Bara en ursäkt för att kunna ta mig till ett mörkt avlägset ställe så nej. Jag föreslog mat ute istället. Jag var hungrig och beredd att äta som ett djur. Så jag insisterade att vi skulle åka till The Royal Eatery.

Så vi sitter där. Äter, dricker pratar. Jag känner hur han studerar mig och jag hatar att bli studerad när jag äter.

Vi går vidare till housekklubb men hänger vid baren. De spelar en låt med The Knife och jag blir lyrisk. Blablabla och alkoholhalten har blivit tillräcklig så jag spottar ut det: Can I tell you something? Something personal? Han: Yes, sure. Så jag: I got this crush on a guy at my university. Han blir tyst. Han fortsätter: Is that the guy you told me your running in to all of the time? Jag: That's the guy. Så jag berättar hur vi träffats, kaffestunderna vi haft, mailen vi skickat och idag. Han: To be honest... I don't think he's interested. The offer you maid on mail... Like if you were an interested guy you would reply yes to go and see a movie for a third time. Like emedietly! Jag suckar och säger att det är vad jag också tror. Sen säger han. Eller han fucking frågar om jag skulle vara intresserad av en kille som han. Jag spelar dum: What do you mean? An american? Han: No, I'm saying, would you be interested in me?

Fuck e li fuck fuck fuck. Nej, och det är grejen - Nej. Jag säger att jag trivs och har roligt i hans sällskap etc. men att det inte är så. Inte på ett romantiskt sätt. Och då undrar han - Varför inte? "Varför inte?" Snacka om att envisas... Jag: Because I'm not attracted to you. Det plus andra utläggningar om hur jag funkar på det planet. Att jag vet. Vet inom fem minuter som jag träffat någon. Vet om det har nån potential att nånsin bli nåt sexuellt.

Usch, fy blä. Jag går på toa och bara för att byta samtalsämne efteråt. Kanske inte det bästa samtalsämnet men... jag kommenterar nakenmålningar på människor på stället och nämner att jag ägnat mig åt sånt. Han säger att han också har det. Att han kan fixa oss modeller om jag är intresserad. Fuck, det var inte dit jag tänkt samtalet skulle leda men whatever. Happy hour och jag har redan fått i mig långt mer än jag tänkt. Säger att jag vill åka hem.

Så vi åker genom staden i hans bil. Jag leker med hans iphone och hittar Abba med Chiqiquita. Vilken bisarr situation. Med den musiken på högsta volym och mig sjungandes för fulla muggar, susar vi genom Kapstadsnatten. Vi åker förbi hans jobb och han går in och fixar med whatever medan jag sitter kvar i bilen och ckeckar andra låtar. Hittar Sergio Mendez.

Bosanova toner på vägen mot min del av stan. Vi kommer fram och jag tycker vi ska ta en cigg innan jag kliver ut. Armed Response- bil cruisar förbi oss, så jävla Sydafrika. Cigg och musik och han introduserar mig för The Bee and the Bird. Spelar den här sången som han tycker jag kan dedikera till "My fuckin fourty year old professor". Den är väldigt träffande, i vilket fall.

Ett steg bak, två steg fram

Åh, allt jag vill berätta om... Allt som händer. Alla möten. Alla samtal. Alla platser. Allting. Men då skulle jag behöva sitta fastkedjad vid datorn och bara skriva hela tiden och då, om jag skulle göra det så skulle ju inte alla de här sakerna inträffa. Hur som helst, jag ger er det intressantaste i det senaste.

På fredagen hade DA alias snygg professorn skickat mail. Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Kort och informativt till formen - Han tyckte det varit trevligt att prata med mig föregående dag, tipsade mig om en recension på en film vi pratat om, lade till lite kuriosa om att pappan till filmskaparen jobbade på vår avdelning. Bon. Jag valde en progressiv approach till svar - Tackade för mailet, sa att recensionen gett mersmak, frågade om inte han ville komma med mig och se filmen trots att han redan sett den två gånger.

Helgen passerade - inget svar. Måndag/tisdag likaså och jag tänkte fuck that. Visst han har sett filmen två gånger men om man verkligen är intresserad av någon så går man och ser en jävla film en tredje jävla gång så summa summarum - He's just not that in to you. Jag fattar. Jag glömmer DA med fräknarna på näsan, de långa fingrarna, det skönaste skrattet och den intelligentaste av hjärnor. Jag bara glömmer honom.

Idag tog jag i vanlig ordning taxi till busshållsplatsen, bara för att se bussen rulla iväg när taxin rullade in - just my luck. Taxichaffis: I guess, there goes your bus... Jag: That's right. But that's okay. There will be other busses. Betalade, tackade för mig och klev ut.

Ut bakom lång läcker svart man med den sötaste av små rumpor. Jag behövde inte se mer av honom än så för att inse att det var DA. Han satte sig på en bänk och jag kom efter. Sa "Hey DA" och han: Hey X! Fortsatte med: Funny... I was just about to send you a sms. Jag tänkte: Ja, säkert... Sen förklarade han att han sett en enorm rosa buss med massa svenska flaggor, fullpackad med svenska turister och att han tänkte tipsa mig om den. Haha, kul.

Bussen kom och vi klev på. Vi och två till var de enda på bussen. Han satte sig i sätet framför. Vände sig mot mig och pratade filmer. Uttalade sen titeln på den där speciella filmen och sa med något dämpad ton: I could see it a third time. Jag svarade: You don't have to... Unless you want. Så började han rabbla andra filmer som också går och undrade om jag kunde tänkas vara intresserad av nån av dem. Det var jag så klart. Så vi typ semibestämde att se en av dem. Sen gick resten av resan förfärligt fort. Jag babblade på om jag vet inte vad. Han hade sina fina utläggningar med sin posha brittiska accent som jag bara älskar att lyssna till och sen blev det dags att kliva av. Jag reste mig men han satt kvar så jag typ, men... men... Ska du inte av här? Nej, för nästa hållplats var närmare för honom och han var redan sen. Så jag, jaha. See you! ropade han efter mig.

Ljuvlig start på dagen. Men jag vill ha mer. Mer. Mer! MER!

What a difference a day makes

Vaknade tidigt idag och tittade ut - Betongskyar med med små små luckor här och där. Så jag tog på löparskorna. Jag är helt imponerad av mig själv som faktiskt driver mig till denna procedur flera av veckans mornar. I stort sett rör det sig bara om ett varv runt kvarteret men det är ett jobbigt varv här uppe i berget. Jag kan inte säga att jag njuter av det men när det väl är gjort är känslan underbar. Efteråt tog jag en lång dusch med tvätt av hår och rakning av ben. Bemödade mig med att för första gången den här veckan ta på sminket. Gjorde liksom en del för att få mig att känna mig lite bättre och snyggare och det hjälpte faktiskt.

Intog tidigt en plats i bibblan. Skrev men blev distraherad av tankar. DA... Han har inte hört av sig. Samtidigt är mottagningen i bibblan piss så han hade antagligen inte fått tag i mig ens om han försökte. Jag började skriva ett sms till honom men kunde tillslut inte drista mig till att skicka det. Har tänkt på att kontakta honom hela veckan men eftersom jag har en sån fulvecka så har jag inte riktigt kunnat motivera mig till det.

Kaffe från vanliga cafét efter lunch och då plötsligt - Bam! DAs röst som säger "Hey, X!" Jag vänder mig om och ler. Tänker - Hans tur att hitta mig. Vi utbyter hälsningsfraser och jag frågade om han har tid att sitta ner tillsammans över kaffet en stund eller om han är on the run. Han - Lets sit somewhere. Vi hittar en plats vid ett fönster i jättesalen. Säkert minst tio meter i takhöjd och duvor som flyger över våra huvuden. Ljus som silas in genom fönstren. Vi börjar prata om våra olika arbeten och denna gång anstränger jag mig med att lyssna. Lyssna och ställa de rätta frågorna som han går igång på och som jag vet att han gillar att få förklara. Sen tar han initiativet till att byta samtalsämne - Han: "So besides from all this work with your study... What do you do? Like how do you pass your time?" Jag berättar om middagar, road trips och bergspromenader. Han: I hear you have made quite a few friends... Jag säger att jag är så glad för det. Att det var den delen som verkligen oroade mig innan jag reste hit. Uttrycker mig lite klumpigt med att tillägga "I didn't have a single friend here before I arrived" Han återkommer till den meningen senare i samtalet, säger "I like how you said that: I didn't have a single friend here before I arrived. That's cute." Well, well tyckte jag då men hängde upp mig på den kommentaren efteråt. Blir rädd för att han ska tycka att jag är helt retarderad. Att jag liksom är så märklig så jag tycker att det är anmärkningsvärt att inte ha vänner på en plats där man aldrig bott. Det jag menade mer var att jag kunde ha haft vänner här eftersom jag bott i landet men att jag inte hade det i just CT. Han kanske inte kommer ihåg den detaljen om mig - att jag bott här förut. Hur som helst... Han säger att han är ledsen för att han inte välkomnat mig bättre men att han helt enkelt varit helt översvämmad av jobb den senaste tiden. Jag frågar vad han gör på sin fritid och han berättar om biobesök, joggingrundor och fotboll på TV:n då han är ett hängivet fan av Arsenal. Vidare pratar vi favoritfilmer, favoritmusik och favoritböcker. Han är så fin så jag nästan imploderar. Han bedyrar i fint broderade ord hur mycket han älskar Den engelske patienten och hur han kan se om den filmen hur många gånger som helst. Blir sen helt lyrisk över Mamma Mia. Jag skrattar lite och säger att det är lustigt. Att han är den första killen som jag hört prata på det viset om de filmerna. Killar i allmänhet brukar inte nämna dem som favoriter. Han bara, De där killarna är fega. De skulle aldrig våga erkänna. Hela tiden ler han mycket och jag tänker att han är så mycket min typ. Glad, sprallig och engagerad. Jag ler mycket tillbaka. Försöker va mitt charmigaste jag men tvivlar som vanligt på huruvida jag lyckas. Fan att det ska behövas en tredje part på grund av min dåliga bedömningsförmåga... Tillslut säger vi hejdå med ett "See you!". Vid det laget har jag gett honom min e-post också och försäkrat att jag hemskt gärna vill läsa hans senaste rapport som han pratat om. Han plockar med sig min mugg och våra fingrar snuddar.

Uppfylld av ny energi och tillbaka i bibblan så sprudlade idéer och formuleringar. Jag skrev och skrev och ville aldrig sluta.

Klev tillslut ut från bygget där jag skådade den finaste regnbågen ever över staden nedanför. Den till och med gick rakt igenom ett fluffigt litet moln, precis som i sagoböckerna. Folk fotade med sina mobilkameror men jag hade inget att fota med förutom minnet. Stod en stund och gjorde just det samtidigt som jag önskade mig det jag helst av allt vill ha.