Ctrl Alt Delete?

Det är frågan... För var tar det vägen allt det här? Alla tankar. Alla redogörelser av händelser och ickehändelser. Det som för femton år sedan bara var avsett för oåtkomliga, udangömda dagboksblad.

Är detta narcissism? Fåfänga rop rakt ut i offentligheten... Narcissism även fast man väljer att inte skylta med sig nuna?

Kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn hitta oss på nätet? Kommer de att få lära känna den bräckliga personen bakom den där epiteten "mormor"/"farmor"/"farfar"/"morfar"? Vill vi ha det så eller vill vi lägga ner detta maniska tangentbordsknappandet innan? Inte bara sluta upp med nya inlägg utan faktiskt... Faktiskt trycka på en definitiv knapp och radera ut åtskilliga år eller till och med decennier?

För egentligen... Egentligen, så borde man börja skriva på den där boken. Eller den där debattartikeln. Egentligen borde man ägna denna tid åt att producera något som har nåt mål. Ett klart och fast mål istället för oregelbundna parenteser.

Ja, visst fan borde man.

Marry me

W och jag...

Syren säger: "Det är bra att vara ifrån varandra. Ett förhållande som är nåt att ha tar sig igenom en tid av distans."

Mamma säger: "Det är dags att du börjar tänka på dig själv (det betyder att jag skaffar ett bra jobb där jag kan få det). Förresten så kan ni inte betyda så mycket för varandra om ni klarar er bra var och en för sig."

Pappa säger: "Jag tycker att du ska åka dit för det var vad du bestämde dig för. Det är din dröm och sånna chanser ska man bara inte missa. Så, åk bara! Och om nu allt skulle gå åt helvete (vilket jag inte tror!) men om... Då betalar jag och mamma flygbiljett tillbaka."

Det har blivit många långa samtal med W på kvällarna senaste veckan. Han får mig att skratta. Jag kan inte sluta le när jag ser på honom och han gör mig fortfarande mållös med sina genomtänkta resonemang och iakttagelser. Han har sett mina bra sidor men också upplevt mycket mer än så. W har sett mig at my most awful - när jag är omogen, neurotisk och domedags-pessimistisk. Han har sett mig i lägen då alla andra jag släppt så pass nära inpå livet antingen A. stuckit eller B. skrikit åt mig. Själv har han alltid bara stått kvar och hållit om mig samtidigt som han mjukt uttalat lösningar som faktiskt låtit realistiska. Sådan kärlek... Hur ofta drabbar den en och samma människa under en och samma livstid? Jag vet inte.

Men där sitter vi idag. På var sin sida hemisfären och via dataskärmen säger jag att det jag önskar mest av allt är att hitta ett jobb på hans sida så vi kan starta ett fungerande liv. Och min vana trogen så går jag återigen in på eventuella aber. Jag har så vitt jag förstår blivit beviljad ett temporärt visa på två år genom vår life partner ansökan som blev beviljad. Men eftersom jag inte befann mig i landet när den blev godkänd har jag inte heller kunnat hämta ut beviset. Jag blev lovad att handlingen skulle finnas kvar när jag återvänder. Att det då bara är att hämta ut den. Men att det skulle vara så enkelt vågar jag bara inte helt och fullt tro så jag frågar W vad vi gör om det blir problem. Han: "In that case we apply again, And again. And again til we get it." Jag suckar. Menar på att jag inte kan lägga ner den tiden igen på att vänta. Jag måste skaffa ett jobb nu så fort som möjligt när jag kommer ner så jag bara:

"Why can't you just marry me?"

Känner hur rodnaden blossar upp i hela ansiktet medan jag betraktar hans reaktion. Han är tyst i några sekunder och sen: "I can and I would". Jag fortsätter: "Yeah, I mean we got gay friends, male and females who pretend to be couples just to get benefits, so why can't we? Right?" Han: "Our reasom would be much more simple than that... You know it is very simple". Jag hummar med, lycklig och generad på en och samma gång. W: "Anyways, it's expected." Jo, vi har flera gånger redan råkat ut för insinuationer och till och med explicita förfrågningar från vänner och bekanta. Sen konstaterar han: "I do have to ask for your hand properly though." Han ler. Jag ler.

Passing it on

Kom på att jag har ett award som ska skickas vidare. I never felt magic crazy as this, Just another fucking blog och Inte skyldig nån nåt är tre definitivt läsvärda bloggar, om du frågar mig.

7 saker

Fina Tuggmotstånd gav mig ett beautiful blogger award så nu har jag på begäran listat 7 fiffiga saker om mig själv:

1. Jag tycker det är viktigt att vara allmänbildad. Antagligen är det så man vinner högst respekt hos mig - Genom att ha koll på världen och vad som hänt och händer i den. Ändå har jag själv svårt med att intensivt följa nyheter för jag blir så upprörd och förbannad av det mesta jag ser i dem.

2. Jag tycker att jag själv ser ganska klassiskt kvinnlig ut. Samtidigt önskar jag att jag kunde föra mig mer kvinnligt. Jag snackar inte om hur jag pratar (för jag gillar kontraster) men hur jag rör mig. Jag älskar klänningar och högklackat men känner mig ofta som en klumpig och tafatt buffel when utstyrd i det.

3. Jag vill bli bättre på att spara och shoppa. På nåt mystiskt sätt lyckas jag alltid göra av med pengar utan att jag kan svara på vad jag lagt dem på (Jag lovar jag är ingen drogmissbrukare, brukar det låta). Jag vill samtidigt bli bättre på att köpa dyrare och mer kvalitativa saker som jag har kvar en längre tid.

4. Jag har varit vegetarian och om jag i ett moral-test skulle få frågan - "Är det rätt att äta kött?" så skulle jag fortfarande svara "Nej". Det är aldrig rätt att direkt eller indirekt skada något liv man inte behöver skada i rent överlevnadssyfte. Precis som alla andra som äter kött så gör jag det för att jag är bekväm av mig. Därför, och för att jag tycker det är jobbigt att vara socialt obekväm på middagsbjudningar (men det bottnar väl i samma skäl).

5. När jag är ledsen och behöver hitta på nåt för att trösta mig själv så brukar jag sätta igång och laga mat med bra råvaror. Champinjoner, paprika och annat grönt som får fräsa i äkta smör med hackad vitlök. Jag blir minst lika tröstad av dofterna och ljuden som av smaken i sig.

6. Samtidigt som jag tycker att detta är den jobbigaste vintern jag upplevt tycker jag att den också är den vackraste jag kan minnas. Rent vädermässigt that is. Ändå skulle jag välja sommaren på Kapstadens stränder framför denna vinter. Duuuh... Vem skulle inte det?!

7. Jag kämpar med att vara optimist. För handen på hjärtat - Jag är en naturlig pessimist. Men jag vet att den där pessimismen leder ingenstans. Därför försöker jag komma ihåg att knäppa mig själv på näsan när mitt bitchande sätter igång.

Woody

Slog på TV:n igår och SVT hade en intervju med Woody Allen. Privat kan han inte vara annat än ett riktigt jävla freak, för jag menar - Vem adopterar en unge som man sen blir ihop med när hon vuxit upp? Vidrigt! Men karriärsmässigt... Karriärsmässigt har han uppenbarligen gjort nånting rätt. Och mycket av vad han sa i intervjun berörde mig:

- Han menade på att han alltid har kul när han jobbar och när man har kul i sitt jobb så känns det som om man faktiskt inte jobbat en enda dag i sitt liv. Det blir liksom inte slitsamt, monotont och tråkigt som ett fabriksjobb exempelvis.

- Om han skulle möta någon av sina filmkaraktärer på en fest hade han antagligen skrattat åt dem. Men inom sig hade han vetat att de antagligen är lyckligare än honom.

- Hans mål är inte att vila. Att sluta jobba och bli pensionerad är för honom inget självändamål.

- Om folk kommer börja säga att hans filmer är crap och sluta finansiera dem så kommer han istället att vända sig till teatern för den tycker han är spännande. Om teatern sen inte vill ha honom så kommer han att börja skriva för han tycker det är väldigt kul att skriva. Han kommer alltid att hitta sätt att göra det han vill göra.

På nåt sätt så formulerade han ändå essensen i vad jag själv vill göra med mitt framtida yrkesliv. Och det framgick klart att Woody, han kommer att fortsätta. Jag ska också fortsätta. Fortsätta med att skapa det jag vill ha.

Era jävla fittor!

Förvånade mig själv med att väcka mig själv med just de här orden i morse. Jag röt dem upprepade gånger åt några onda brudar i min dröm. Kanske var de päls-fashonistas... Vem vet.

Passive aggressive? Inte jag!