Min familj är en ett sår som emellanåt alltid blöder

Det är så. Ett sår som ständigt rivs upp och som jag ständigt plåstrar om. Plåstrar om tills nästa gång. Vi blir alla skadade av våra föräldrar sägs det men jag vet att somliga blir det mer än andra. Jag och min syster hör till somliga, tyvärr.

Vad gör man när ens syster ringer och gråter mitt i natten? Vad gör man med en mor som inte bara aktivt valt att leva med ögonbindel men som också har mage att spela moraliskt överlägsen och intala andra annat? Vad gör man med en så kallad far som förnedrar, tyranniserar och förminskar? En far som otaliga gånger överskrider gränser för hur man behandlar andra människor för att inte säga - sina närmaste, men som ändå alltid omges av kärlek från sin fru och sina barn?

Man går sin väg.

Man går sin väg ifrån allt och alla förutom sin syster/sitt vittne/sin historia, för vi två som växt upp med varandra och delat varandras verklighet, vi är för alltid förenade i det.

Jag lever på en annan kontinent, delvis för att det är lättare att markera avstånd så. Lättare att ha ett annat liv. Lättare att omge sig med andra människor. Lättare att andas. Lättare så.

Minns att jag hört nån säga "Familj är inte de människorna man föds med, familj är de människorna man själv hittar under livets gång". Och jag tror man måste leva så och det i synnerhet om familjen man föds med är destruktiv och orsakar mer smärta än den ger kärlek. Då måste man hitta andra vägar. Hitta andra människor att hålla närmast hjärtat.

Men vad gör man med sin så kallade mor och sin så kallade far? Klipper bandet en gång för alla? Eller, står ut med och spelar ett spel?

Jag var på kortfilmsfestival igår och en film sparkade mig rakt i magen. Titeln var Family portrait, animerad film om en familj med mamma, pappa och två barn som var hos en fotograf för familjeporträtt. Frustration och besvikelse anades i dialogen. Det blev en närbild på mamman som försökte ta av bröllopsringen men fingret expanderade i storlek och blev alldeles rött. Fotografen som försökte lätta upp stämningen genom att ge dem kuddar. Ett kuddkrig startade och slutade med att mamman kvävde pappan med en kudde.

Vad gör man med dem? Klipper av dem helt? Ett enda bestämt klipp och det är över?

Jag vet inte om jag kan. Men vad jag kan och vad jag jobbar på är att distansera mig från dem även emotionellt. Göra dem till bifigurer i periferin istället för centrala personer mitt i mitt liv. Inte söka erkännande hos dem. Inte söka råd hos dem. Inte ta vad de säger på något som helst allvar. Jag kan jobba på det.