Hopp

Jag ska precis till att ta fram numret i mobilen när mamma själv ringer. Hon uppmanar mig att logga in på msn för det är nåt hon vill visa.

Sagt och gjort. Jag är inloggad och det ringer om videosamtal. Så där är hon, min mamma. Vill visa att hon har långt, långt hår. I åratal har hon tjatat om hur hon skulle se ut i långt hår och har nu träffat en kompis som fixat extensions.

Jag, jag skrattar. Kan inte hålla mig. Hon ser så flickig och åttio ut (hon kör den uppklippta stilen). Själv kallar hon den "rockig". Jaja...

Men det handlar inte om vad jag tycker. Mammas ögon glittrar. Hon är nöjd. Är hon nöjd så är jag nöjd.

De senaste månaderna har hon klivit utanför sin tillstängda skyddsmur. Hon går ut och hon träffar människor som hon pratar och skämtar med. Människor som hon faktiskt omnämner i positiva ordalag.

Hon börjar få kraften att styra över sitt liv igen och det ger mig hopp. En stor dosa hopp.

Folk

Precis exakt en vecka kvar tills jag åker och plötsligt blir folk så angelägna om att träffa en. Nu när jag har häcken full. Var var de när jag faktiskt hade tid över?

Nä, jag säger som det är och återgår till mina ärenden och böcker. Tar fram den här videon och garvar. Där har ni en kvinna med humor.

Reflektion

Bestämda höstregnsdroppar bildar ett trummande ljud mot min fönsterruta. Inne sitter jag och reflekterar över livets besynnerliga omständigheter.

Du kan resa till avlägsna länder. Frivilligt utsätta dig för fara men komma undan.

Du kan också enbart ta ett steg utanför din dörr, få grannens TV-apparat i huvudet och... dö.

Du kan vara rädd och hitta på sätt att göra nånting åt det. Konfrontera rädslan eller skydda dig mot den. Protestera eller retirera.

Grannen under mig hade inbrott i lägenheten idag. Mitt på blanka dan då hon råkade vara ute under några timmar. Upptäckte vad som hade hänt kort innan jag kom hem från stan.

Skärrad stod hon utanför och väntade på polisen. Jag stannade till och pratade med henne. Kunde varit jag lika gärna.

Hon hade en resa inplanerad till Iran men visste nu inte längre om hon skulle våga åka iväg.

Jag resonerar att allt alltid kan hända. Att det inte går att skydda sig mot det. Men det heller inte går att vara rädd. Eller rättare sagt, det går men man får inte låta den känslan ta över. Man måste leva medan man lever för allt är bortslösat annars.

Les Étoiles

Melody Gardot, en röst som inte är av denna tid. Och hur hon sjunger på franska sen... Oantastligt uttal och kopiöst med känsla. Ändå är texten nästan löjligt minimalistisk. Men som de säger - Less is more. Lyssna.

Shopping och vin

Ja, titta på den rubriken. Jag låter som en normal bloggare. En normal bloggar som skriver ett normalt blogginlägg om normala saker jag gör. Saker jag gör men inte saker jag känner. Det är väl ett sånt inlägg. Nästan.

Gav mig på impuls av till Stockholm igår för att inhandla saker jag behöver inför resan:

1. Karta över Kapstaden.
2. Ny digitalkamera (har aldrig varit vän med min gamla och nu på senaste Karlstad-besöket lyckades den prickige med det makalösa konstsrycket att bita sönder den (good dog)
3. Svenskromantiska presenter till mina sydafrikanska intervjupersoner

Jag skickade iväg ett och samma sms till fyra olika stockholmare med förfrågan om träff. Inställd på att med så kort varsel inte få tummen upp från någon.

Övervägde även att skicka ett till K som ännu en gång hört av sig. Tänkte på hur jag skulle må av ett sånt möte och släppte idén omgående.

"Tyvärr, Sorry, Hade varit kul men..." svar plingade in som väntat. K2 som satt med plugg hela dagen inför en deadline skulle se hur hon låg till senare och höra av sig.

Underbart med kartcentrum mitt emot T-centralen. Hittade vad jag sökte efter på ett kick. Därefter kirrade jag kameran jag spanat in innan. Har länge drömt om digital systemkamera men vågar inte slå till på en när jag ska till Sydafrika av alla ställen. Chansen är stor att jag bara blir kameralös och ledsen. Nej, jag vill ha skarpa bilder, någorlunda vidvinkel, lång batteritid och schyst zoom. Och jag tror det här lilla paketet kan leva upp till de kriterierna. Slutligen presenter: Jag har varit inställd på Dalahästar men det blir fan inte billigt med 10 stycken. Eftersom jag inte vill ge bort de pluttigaste får jag räkna med en bra bit över 1000 spänn för sakerna. Funderar istället på alternativ gåva med vykort över vinter-Stockholm samt svensk chokladkaka. Det är ju tanken som räknas.

Jag hade promenerat fram till Götgatan när jag tog upp mobilen och kollade hur det gick för K2. Hon, "så gott som klar med dagens insats", tyckte jag skulle komma bort till Vasastan.

K2 öppnar dörren. Fina K2 som säger "Va snygg du e!" Fina K2 som genast ser nya skor och nya kläder. Fina K2 som bjuder på vin på en av alla charmiga kvarterskrogar. Vi säger ett glas men som bekant så stannar det aldrig vid det.

Väl skrivet

Jag vet inte om ni följt debatten om kvartersnamnet Negern i Karlstad... I vilket fall, veckans krönika i Uppsalatidningen lämnade en vettig kommentar på den pinsamma diskussionen.

"Lantmäteriet i Karlstad har vid påtryckningar i frågan förklarat att de inte sett något stötande i namnet utan snarare ansett det vara "exotiskt och fantasieggande". Exakt vad de menar med detta är jag inte helt säker på att jag överhuvudtaget vill veta."

Word.

Lägger på is

Jag har pratat om och tänkt på Oslo. Flaggat för att jag kanske kommer bort i helgen men nu kommit fram till att det ändå inte är lönt. Det finns dålig timing och sen finns det pissdålig timing. Så jag har stoppat min impuls att släppa bomber innan avfärd. Valt att inte vara så jävla jag. För andras men framförallt för min egen skull.

Jag ska flyga över tvåtusen mil bort och jag ska vara där både fysiskt och psykiskt denna gång. Inte slösa energi på att sakna någon. Inte slänga bort möjligheter gång på gång för att jag är rädd för konsekvenser. Inte ångra i efterhand vad jag inte gjort.

Nej, den här gången åker jag som en fri kvinna.

Vampyrromantik

True Blood, det enda jag följer på TV numera men jävlar i min låda va bra det är. Bara introt är en upplevelse i sig. Fruktansvärt snyggt.

Testosteron

Jag borde bara plugga men jag kan samtidigt inte säga nej till tillskott av pengar. Så jag står och matar hungriga maskiner med papper. Småpratar med gubbar, killar, män. En del rara och omtänksamma andra oförskämt nyfikna och påträngande. De sistnämnda ställer onödigt dumma frågor så jag utnyttjar tillfället till att ljuga ihop fiktiva historier om mig själv (nånting måste jag också få roa mig med).

En av de rara klev på bussen igår. Jag hade aldrig träffat honom förut men såg honom där och då direkt. Han noterade mig med.

Under passet sen slängde vi blickar blickar över lokalen. Och när man äntligen fått kliva ur sina hårda skyddskor tog vi sällskap till bussen.

Killen hade koll. Pratade länder, resor och politik. Vi klev på bussen och intog säten intill varandra. Pratade på om dialekter (han tyckte inte att jag hade nån), studentliv och Uppsala. Han kastade ur sig ord samtidigt som han korrigerade sig själv. Sa liksom nåt. Lyssnade på hur det lät och ändrade om det blev lite fel. Sympatiskt. Jag tolkade det som nervositet. Ögon med glimt i och händer som regelbundet strök håret från ögonen. Hans hår, kläder, stil... Helt i min smak.

Men vad gör man? Kliver av när det blivit dags att byta buss. Ler och säger hejdå.

Paralelle universe

I natt hade jag jag barn med mitt ex. Ja, jag drömde att vi hade bildat familj och fått två söta flickor.

Samtidigt levde jag som jag alltid velat leva med ständiga resor, restaurangmiddagar med engagerat folk samt brinnande passion för mitt yrke.

Han levde som han alltid velat leva - lugnt, tryggt och inrutat. Han var den föräldraledige.

Så kom jag hem efter månader av jobb utomlands. Exalterad över att få träffa mina flickor. Och vad händer? Blir de glada över att träffa mamma? Nej! De förstår inte ens att jag är mamma. De ryggar tillbaka när jag försöker krama och pussa på dem. Går bara frivilligt till pappas famn.

Jag blir förkrossad. Inser att jag gått så långt i jakten på mitt eget självförverkligande att jag försummat mina barn. Försummat dem så mycket att jag inte ens är mamma i deras ögon.

Vi gick på släktkalas och kusin A kommenterade att mina barn bara pratade om pappa. När man frågade efter mamma hade de bara tittat tomt framför sig. Jag ville sjunka genom golvet och uppslukas av jorden.

Inatt var jag förtvivlad bortom ord.

Inatt hade jag två söta flickor med mitt ex och det var lika verkligt som vilken annan verklighet.

Me myself and I

Jag har tagit tillfället i akt och använt den här helgen till att ta hand om mig själv. Det har jag gjort genom motion, lagning av bra och god mat, film (grinade mer än brukligt till ettans visning av Dirty Dancing nu när finfine Patrick Swayze lämnat oss), bläddring av modetidningar som samlats på hög, lapning av sol, lagom plugg och en rejäl omgång städning för att rensa så väl lyan som min skalle.

Tidigt på eftermiddagen idag kände jag att ett mindre miljöombyte var nödvändigt så jag tog bussen in till stan för lite Uppsala sightseeing. Promenerade från centralstationen upp till slottet och bakom det för mitt första besök i botaniska trädgården. Där fanns mest träd och ett utbud av mossor och lavar. Lagom upphetsande men fint i alla fall. Jag positionerade mig där i några timmar med mina böcker.

När kroppen sen blev rastlös vände jag ner mot stan. Passerade universitetshuset och domkyrkan. Klev över en av broarna vid Fyrisån och slog mig ner på en bänk bara för att strax upptäcka ett gammalt ragg som satt intill med en kompis. Den första och hittills enda snubben som jag låtit hångla upp mig offentligt i Uppsala. Vad är sannolikheten liksom. Tack växthuseffekten för solglasögonväder i september. Senast jag såg honom var i våras, då också vid ån. Den gången råkade han sätta sig intill mig. Det var soligt även då och yep, mina brillor var på den gången också.

Och det är allt jag har att säga om denna helg.

I min skalle

Andra och sista dagen på kursen inför fältstudien avslutades igår. Det var antropologernas dag om man säger så. Jag fick lära mig att en fältstudie kan innebära att man lever mitt bland ett urfolk i djupaste amazonas och drogar sig regelbundet i deras dansritual. Denna forskares bästa råd var "Smakar det bra så svälj. Smakar det illa - Spotta." Jag kände mig glad för att jag sällar mig till de urbana forskarna.

Sista momentet på dagen var fältdiskussion där vi var indelade i respektive forskningsländer. Sydafrika bestod av, inklusive mig, fem personer. Fyra av oss fem hade redan varit i landet och det gjorde att vi kunde skippa det trista snacket om kriminalitet och säkerhet. Pratade istället rent konkret om våra studier. De andra skulle åka två och två. Det ena paret till Port Elizabeth, min gamla hemstad och det andra till Pretoria.

När det hela var över sprang alla iväg till sina tåg och bussar då de flesta var från andra delar av landet. Jag blev sorgligt medveten om att min helg ser helt blank ut. Jag åker ingenstans. Ingen kommer och hälsar på mig. Mitt sociala liv i Uppsala suger mer travhästballe än vanligt. Då och då kan det hända att jag springer på nåt bekant ansikte. Utbyter några ord, går på min höjd och fikar med människor jag ganska snart inser att jag har lite gemensamt med. Vet att jag borde anstränga mig mer men kanske gör jag det inte för att jag innerst inne inte vill. Inte vill fastna i det här lilla perfekta dockhus till stad.

Så jag kom hem på kvällen till min tomma lägenhet. Släppte ner min tunga väska på golvet och tänkte - Fuck this! Jag drar. Snart, snart, snart.

Förberedelsekurs

Dag 1 på min förberedelsekurs för arbete i fält är avklarad. Hjärnan är fullproppad med information. Användbar som oanvändbar, relevant som irrelevant.

Roligast är att träffa människor som står inför samma typ av äventyr. De är också spända, nervösa och förväntansfulla. Tenderar lite smått att krisa så här inför, precis som jag.

Pratade med två killar som reser nu på måndag. Den ene till Kina och den andre till Uganda.

Det finns pretty amazing people out there och jag är en av dem. Jag är ta mig tusan en av dem.

Fyll mig med luft igen

Det har funnits stunder då jag fattat beslut i nätter som tangerat till mornar. Och när beslut är tagna i min värld finns ingen återvändo.

Det har funnits gånger då jag sprungit med mitt hjärta i handen. Fort, fort, för det har känts som det gällt livet.

Det har funnits tillfällen då jag varit immun mot förebråelser. Dagar då jag låtit andras meningar rinna av mig som vatten mot fjädrar.

Den här gången är jag vek. Lyssnar och tar till mig uppmaningar. Låter mig övertygas om rakt motsatta handlingar.

Jag har gjort det förut och ångrat mig bittert.

Musik

Den här lyssnar jag på nu. Ett av de bästa albumen på länge.

Då kommer tårarna

Som ett sista minutenbeslut valde jag att ta en sista minuten hem till familjen och djuren.

Syren kom med Oslotåget efter jobbet. Hoppade ett glädjeskutt när hon fick se mig stå på perrongen. Det blev lite av en överraskning.

Middag med päronen. Mamma hade lagat potatisgratäng,fläskfilé och sås. Lite rött vin till det och kaffe och tårtbit på maten. Samtal, samtal, samtal. Familjen när den är som bäst - när den inte samlats på ett tag - när man vet att man inte kommer göra det på ett tag igen.

Lördag och jag och syren tar bilen ut till kusin A och lilla familjen. Hämtar ut ett paket som kommit på posten och blir överrumplade. Historia som skapar förvirring. Vi spekulerar i väntan på förklaring.

Blir lättade av att se att A både kan stå och gå på sina ben. Lyssnar till lillans charmiga kvitter. Hon ger mig hopp om barn igen. Ser hur M, make och pappa, tar hand om de båda på finaste sätt. Förstår att all is good.

Åker hem och får förklaring till paketet. Förstår vad man borde räknat ut själv.

Dividerar med syren om att gå ut eller inte. Bestämmer oss för att inte kasta pärlor åt svin.

Söndag och syren har sin "snart åker jag tillbaka" stress. Tar oss till mormor och försöker överkomma språkförbistringar. Syren tappar tålamodet och skäller ut tanten. Lugnar sig igen över kaffet så pass att det blir några sköna skratt. På väg ut praktisk taget kastar tanten saker efter oss. Kvarblivna presenter från gamla gäster, sånt som varken hon och verkligen inte vi vill ha. Vi har till och med tagit oss utanför dörren då hon sträcker sig mot mig och hinner trycka sedlar i min hand. Jag vill inte ta emot men hon vägrar ta tillbaka.

Hemma igen och går ut på promenad med mamma och den prickige. Har fullt sjå med att hålla ordning på honom trots att det går ovanligt bra.

Lagar middag medan syren fortsätter sin besöksturné. Hon hinner precis med att äta middan innan hon ska med bussen tillbaks. Vi kramas kort. Hon helt inställd på att jag, innan stora resan, kommer till Oslo.

Måndag morgon och jag behöver komma iväg. Äter frukost med pappa som även han sen trycker sedlar i min hand. "Säg inget till mamma. Ta bara emot." Jag säger nåt om att det bara ger mig mer ångest sånt som han inte tycker jag ska ha.

Försöker tassa på tå för att inte locka upp mamma men hon kommer ändå fram. Kramar och hinner se att jag gråter.

Det finns ingenting som heter rätt tid rätt plats

"Jag tycker likadant."
"Jag tänker likadant."
"Jag fungerar likadant."
"Jag känner likadant."

Jag är likadan?

Det är mycket så det låter när vi pratar, D och jag. Men samtidigt är han den som aldrig upphör att förvåna. Nya beslut, nya mål och han vill ha mitt stöd.

Jag är frank och säger som det är - att den banan är nåt jag aldrig skulle kunna överväga själv, om det gällde mig. Jag och mina principer... Han skojar och säger att han inte har några principer, i alla fall inte i lika hög grad som jag.

Principer till trots - vi planerar att göra "byn". Det blir "deiligt", som han sa.

The thing called love

Jag vill prata om det. Som om jag vet nånting om det. Men jag har i alla fall tänkt på det.

Allas vår Freud och saker han sa. Som att anledningen till att man i första hand blir kär i någon är att den personer påminner om en själv. Vi tillskriver den personen alla de positiva egenskaper vi gillar hos oss själva. Och drar slutsatsen att det måste vara så - att den personen är som oss.

Sen börjar skit hända för att man lär känna varandra på riktigt och inser att fan, man var inte så lika ändå.

Jag läste om det där för en tid sen och fann skäl nog till att bli cynisk och äcklad. Det Freud säger är att man blir kär i sig själv. Att man älskar att se in i varandras ögon för att man ser sig själv i dem. Så genuint narcissistiskt... Så ironiskt på nåt sätt... För vad ska vi ha andra till om vi inte kan älska dem för vad de är utan bara för att de är som en själv? Då förtjänar man kanske inte annat än att leva ensam med sig själv.

Så slog det mig. Att älska sig själv kanske ändå är att börja i rätt ände. För först när man gör det kan man förmå sig till att älska nån annan. För förutsättningen är att man älskar sig själv som man ser sig i den andres ögon.

Övergång

Jag ser på människor på stan. Det är en konstig tid. Den där tiden när årstiderna går in i varandra.

Någon har på sig höga skinnstövlar, skinnjacka och halsduk. Någon annan strosar fram i flipp flopps, shorts och axelbandslinne. Själv gick jag runt i nya höstkängor igår men passade på att ha öppna skor med lite klack idag.

Ljudet av mina klackar mot golvet var det enda som hördes då jag klev in på universitetsbiblioteket i jakt efter ledig plats. Ångrade genast mitt val av skor precis som jag ångrade valet föregående dag. Förebrående blickar brände i ryggen. Nästan så jag förväntades stanna upp och utbrista klart och tydligt: "Ni får ursäkta mitt val av skor. Högklackat... Ha! Hur tänkte jag?!" Tänk om, tänk rätt. Men rätt är svårt när vindar och temperaturer växlar 155 gånger på en och samma dag.

Hej klimakteriet. Jag tror jag vet hur du känns.

Flygbiljett=bokad!

"Fem veckor kvar till take off." Vad svamlade jag om? Let's make that four weeks.

Effektiva jag

Jag har varit effektiv idag. Startade dagen med en joggrunda. Efter det var jag på Uppsala vaccinationsbyrå för att ta mina sprutor. Hade besparat mig själv både tid, pengar och smärre smärta om jag kommit ihåg att göra uppföljning på de vacciner jag tog på första Afrikaresan. Men men... Lätt att vara efterklok.

Tog en snabb runda på stan där jag införskaffade skrivblock, noteringsbok och post-it lappar.

Ägnade några timmar på Nordiska Afrikabiblioteket där jag hittade vad jag letade efter och mer.

Kom hem, startade datorn och pratade en stund med D som ville berätta om ett projekt han dragit igång inför en överraskningsfest han planerar för sin bror. Fick än en gång bekräftat att killen har sjuk fantasi och humor. Helt i nivå med mig.

Skickade mail till en av mina gamla godingar till vänner i Sydafrika. Fick snabbt svar där det visade sig att han flyttat till Botswana men att han skulle komma ner och hälsa på mig. Bjöd även upp mig till sig och det vore grymt om jag kunde få till det.

Nu ska jag grotta ner mig i mina böcker. Det är intressant som fan men så jävla tungt ämne att jag är rädd för att bli deprimerad emellanåt. Då måste jag ta till saker som muntrar upp. Som senaste säsongen av Kvarteret Skatan på SVT. Jag bara älskar low life paren. Kolla in Per-Arne och Carita samt Conny och Britt i det här avsnittet.

Det här är ditt liv, Frou-Frou

En etta på 24 kvadrat.

En resa som närmar sig.

Högar av papper och böcker att ta itu med.

Tusen ärenden.

En trevande början.

Folk som vill nå mig. Sånna som lämnar mig oberörd.

Och så han som jag vill nå. Men jag vet inte hur. Distansen... Våra ord landar oftast platt på dataskärmen. Men vi försöker?

Jag vet inte om jag vill att han ska vara den jag önskar var med i vissa stunder. Jag vet inte om jag vill att han ska vara den jag berättar saker för. Men det känns som jag behöver. Den jag pratar om är ingen annan än D.

K gav ett livstecken idag efter över tre månader av tystnad. Säger att hon tänkt på mig och undrar hur jag mår. Jag kanske borde känt nåt men jag kände ingenting. Pratade med henne som med vilken ytligt random person. Konversationen avslutades med att hon sa att jag får höra av mig om jag vill. Jag tror inte det. Vill inte längre ha henne så nära inpå livet. Och med henne och mig är det antingen eller. Så bäst att låta bli. Det fanns en tid då jag kallade henne min bästa vän. Hon har kallat mig det även senare år men den vänskapen har varit märklig och ensidig. Jag är vuxen nu och tänker aldrig mer välja att engagera mig i personer som begränsar min personlighet. De får ta hela paketet eller ingenting.

Så är läget nu. Annat blir det sen.

Fem veckor kvar till take off.

Perspektiv

När jag äntligen hittar fram till sjukhusets akutavdelning ser jag först A genom springan på rummets svängdörrar. I fosterställning ligger hon orörlig. Jag drar efter andan. Trycker upp dörrarna och möter mosters blick. Tar snabba steg fram mot hennes famn. Lägger därefter försiktigt armen om A.

Sen är vi där i rummet och väntar. En väntan som inte har nåt uttalat slut. Fyller rummet med krystade ord för att bryta tystnad.

Så kommer äntligen en sjuksköterska. Sätter in dropp och ger en spruta mot illamående. En lättsamt skön kille kommer och flyttar A, som fortfarande ligger på sängen, till annan avdelning.

Jag förundras av A:s styrka. Trots synliga plågor är hon artigheten själv, till och med skämtar med personalen mitt i eländet.

När hon och alla hennes saker kommit på plats i nya rummet tycker hon vi kan lämna henne. Menar på att moster också behöver komma nånstans dit hon kan vila.
Så jag leder skakad och stressad moster genom stan till bussen.

Först när vi kommit hem och jag placerar en kopp rykande hett kaffe framför henne börjar hon slappna av. Duschar och byter kläder sen medan jag lagar mat.

Nästa dag verkar A lite piggare. Det är bekräftat att operationen blir av idag. Hon visar strecket som kirurgen ritat. Det sträcker sig tvärs över hela magen vilket så klart oroar henne, inget litet ingrepp det där. Konversationerna flyter lite lättare idag. Mest pratar vi om A:s lilla dotter och hennes roliga små upptåg. Hon är som jag förstår väldigt utvecklad för sin ålder, lite lillgammal rentav. Sen är det plötsligt dags. Jag och moster har inget annat val än att lämna A i personalens händer. Pussar henne hejdå och säger klyschor i försök att lugna hennes livrädda blick.

På kvällen lägger moster ansvaret på mig att ringa sjukhuset och fråga hur det gått. Genom telefonsignaler kan jag höra mina egna hjärtslag.

Bra det gick bra, en lyckad operation. Allt vi ville höra och som aldrig innan, andades jag ut en lättnadens suck.

Tredje dagen blir jag mer rädd än den första när jag ser A:s blick som apatiskt undviker ögonkontakt och söker golvet. Överjävlig smärta och morfin på det. Det är nog sån man blir. Snart vill hon sova och jag tror det är det bästa hon kan göra så jag och moster går snart hem.

Dagen därefter blir hon i ambulans förflyttad tillbaka till Karlstads sjukhus där hon ska vila ut över helgen. Söta moster oroar sig för sin egen resa tillbaka. Jag följer henne till ett fredagskaotiskt Stockholms centralstation för att se till att hon kommer med rätt tåg hem.

Jag har denna vecka förlorat tid till studier och pengar för extraknäck men allt som betyder något är att A:s läge är stabilt igen. Vi har inte varit nära varandra på åratal men självklart finns man där när det gäller och dessa dagar har fört oss närmare varandra igen.

Jag förstår henne och det liv hon valt att leva bättre nu. Livet handlar inte om var man bor eller vad man gör. Det handlar om att vara tillfreds med sin livssituation. De lever där borta i Värmland. Lever för varandra och för tillgängliga drömmar. Drömmar som inte är längre bort än hårt jobb och enträgen väntan.

Och jag, jag lever för mig själv. För mig själv och Den stora drömmen som jag inte ens kan redogöra för. Den som bara är en känsla. En känsla av att ständigt färdas mot nåt nytt, nåt större, nåt starkare. Den där känslan som behöver matas med mer och mer bränsle för att kunna hållas igång, bara för att emellanåt ha förmågan att säga till mig själv - ”Jag lever nu”.

Jag om någon behövde nog bli påmind om de små sakerna. De som gör det klart för en att man faktiskt inte kan ta vardagen för givet. Att det finns mycket att vara tacksam för som att faktiskt vara fysiskt kapabel till att äta eller ens andas för den delen. Jag ska komma ihåg det också från och med nu.

Inside

http://open.spotify.com/track/42R17tmOQwoMmTQKLtgiog