Senaste dagarna har varit husprojekt och middagsbjudningar. Hade till exempel R över härom kvällen och visade upp min karl från hans bästa. Satt och skålade i vin med R i loungen medan W stod i köket och lagade hemmagjorda veggburgare.
Fast igår blev det min tur att agera husa och bjuda amerikaner på köttbullar, potatismos, gräddsås, ångkokta grönsaker och lingonsylt. Jag vågar till och med säga att alla dog lite, så gott var det.
Huset det blir ju finare och finare. Det känns så mysigt så det till och med händer att vi säger "screw utgång, vi har det ju så bra här."
Fast inte ikväll för ikväll måste jag ut på egen hand och nätverkshora. Ja, ibland känner man för det där och andra gånger inte. Det jobbiga är bara att jag är i no position att säga nej. Men jag undrar - varför måste världen va så trög? Varför kan den bara inte på egen hand inse vilken oförbrukad stjärna och talang den har i mig? Ja men inse då!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar