Hur underbar kan en helg va?

Den här var helt fantastisk - vädret, människorna och stämningarna. Den får 5 stjärnor av fem möjliga.

Helgkänslan kom redan vid lunch på fredan. JJ hörde av sig och ville luncha så vi möttes upp på Eastern Bazar. Pratade om det ena än det andra och kom in på hans hår och hur bra kvalitet jag tyckte det var nu när det var långt. Han ville klippa och jag uppmuntrade till 60-tals frilla. Sagt och gjort. Strax innan fem kom han och hämtade upp mig på sin scooter och vi åkte upp till min favorit-hårsalong i stan. Han charmade sig till en klippning omedelbart och jag övervakade för att försäkra om den rätta looken. W mötte upp med oss när det var klart och vi tre drog ner till ett ställe i hamnen som JJ föreslog. Det visade sig va ett lyxställe av värsta kalibern men men... Kvällen var ung och solnedgången var vacker. JJ som tydligen förvarar hela sin whiskysamling på stället plockade fram allt så vi drack, åt tapas och lyssnade till livebandet som spelade gamla pop-hits med jazzig stil. Det var chill men jag och W avvikte ganska tidigt på kvällen eftersom vi ville spara oss till lördagen och vår inflyttningsfest.

Vädret var strålande även på lördagen så vi öppnade upp hela stället så gästerna kunde röra sig fritt mellan uteplatsen köket och vardagsrummet. Vi grillade snoek och hade massa tilltugg som olika sallader, franska ostar och kex. 20-nånting pers kom och det dansades till in på natten. Det blev shot-rundor av olika slag och effekten på mig var inte direkt nådig. Enligt bildbevis gick jag ner i brygga och en annan bild säger att jag charmade mingelfotograf efter att ha insisterat på att jag W och L skulle tacka ja till L:s förslag om VIP på klubben Fez.

Vaknade lycklig på söndagen. Vädret var ännu fantastiskt så jag föreslog picknickkorg och sandstrand med utsikt mot staden (den stranden som är på min headerbild). Så där låg jag och W i solen och pratade och pratade. Kom in på hur komplicerat det är det här med att göra vad man verkligen vill i livet - jobbmässigt alltså. Hur jag får helt motsatta råd från olika håll - En del som menar på att jag verkligen måste vilja ha jobbet jag som småningom tar och andra som tycker jag bara ska ta vad som helst som betalar life expences. Så jag sa till W att jag är vid den punkten där jag överväger att ta callcenter jobb med nattskift (det som jag garanterat kan få i dagsläget). Att det kommer göra mig stressad, missnöjd och med mindre möjligheter till ett normalt socialt liv men att det i utbyte kommer ge pengar till hyra och andra förnödenheter. Till min förvåning svarade han att det är viktigare för honom att jag gör det som gör mig lycklig, pengar eller inte, vi klarar oss. Hur underbar är inte han på en skala?