Den där vägen

Den är inte så väldigt spikrak, va. Eller ja, i mitt fall känns den mer som en Alice i Underlandet-labyrint, men so what? Jag tror att har man bara bestämt sig för vad man vill så måste man också välja att ha tillit till att vägen man valt är den rätta och att den leder någonstans. Att den faktiskt leder någonstans, fast alla kartor och let alone - GPSer säger "okänd mark". Och sen kanske man inte borde ställa in tunnelseendet helt och hållet endast på det där målet, för då missar man själva resan.

Och ja, det kommer va dagar då man förbannar sitt val. Det kommer va dagar då man lyssnar till mamma som säger "men om du hade gjort si eller så, istället." Det kommer va dagar då man frågar sig - Vad fan har jag gjort?

Men det kommer också va dagar då man tittar ut från sitt fönster och inte ser ett enda moln, eller man ser ett stort enda moln men att det lagt sig vackert som en svävande duk över Table Mountain. Det kommer va dagar då man möter den vänligaste mannen på hela Home Affairs och han kommer va hjälpsam och svara vänligt och uttömmande på alla frågor. Det kommer va dagar då man faktiskt tagit sig upp till toppen av det där berget, precis i tid till solnedgången.

Oj, jag svamlar. Hjälp, jag svamlar, som en annan Anna Gavalda.