Det är söndagskväll och jag och W står i köket och pysslar efter att jag haft skype-samtal med mamma. Jag nämner att hon nu ser oss som gifta - life partners=gifta utan att ha arrangerat och haft festen. Han undrar vad jag tycker om det, att hon ser det så. Jag sammanfattar att det verkar göra henne glad och så länge hon är glad får hon gärna tro att det är så, att jag typ nått ett mål och blivit mer vuxen. W undrar om det inte är vad alla vill - Gifta sig med nån nån gång. Jag bara: "Is that so!? It's never been something I've dreamt of or wished for. Seriously!"
Han blir tyst så det blir min tur att fråga om han kan tänka sig att leva ett liv utan att gifta sig. Ett sånt liv med "children born out of wedlock" och alla andra nedvärderande termer. Han - jo, det kan han. Man får bara ordna med testamente och alla praktiska detaljer som en ordningsman som han själv alltid först tänker på. Samtidigt undrar han om det inte skulle få mig att känna annorlunda att bli presenterad som hans fru istället för flickvän eller X, annorlunda på ett positivt sätt men jag svarar "Not really."
Och han: "X, what do you have against marriage?" Jag: "I just think people stand a better chance of being happy if they don't get married, that's all." W skrattar uppgivet och skakar på huvudet. Menar att han inte riktigt bestämt sig för hur han känner för min extrema saklighet, vet inte om han tycker den är tuff eller bara väldigt skrämmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar