Jag reflekterar, därför är jag

Jag, min mor och vår kommunikation är som två parallella linjer. Ibland på vägen stöter de där två linjerna ihop för ett kort ögonblick. Men sånna ögonblick skapar mest friktion. Det är som att i en lång utläggning beskriva månen för någon och sen när samtalet är avslutat och klart så visar det sig i efterhand att personen hela tiden trodde att man pratat om stjärnor. So much for communication...

Mitt minne är inte mitt längre. Som om det tagit semester. Jag glömmer saker. Så mycket tid som går åt till att reparera missar. Hämta olika nycklar som har glömts, leta efter mobilen, ta reda på vilken dag det egentligen är, för de går alla in i varandra. Jag tänker att det är väl så här - man är inte närvarande för att man inte vill vara det. Viljan är någon annanstans, i en en annan tid, på en annan plats men kroppen är här, försöker ta sig fram som det förväntas.

Under en promenad kan jag inte riktigt slita blicken från en skolgård. Fascineras av att barnen är ute och leker som vi lekte en gång - hoppar hopprep i stor grupp, hoppar hage, leker dunken. Jag som föreställt mig att de numera bara står och stirrar in i mobiler. Sms:ar och spelar snake... Men nej. Än finns det hopp.

30 mil åt väster och en dag bort och jag står och plockar bland mina saker. Så mycket skit att slänga... Ett fåtal saker av värde som verkligen borde tas tillvara. Och sen saker med emotionellt värde. Foton, böcker och vykort med personliga meddelanden. Saknade först när man håller dem i handen. Om man raderar hela ens förflutna - alla personliga ägodelar, har man ingen historia då? Är det dåligt - att inte ha en historia att visa upp och påminna sig själv om?

Upptäcker att dagboken inte är där jag gömt den och jag fylls av ett illamående som går som fransoserna uttrycker sig - rakt au coeur. Min mani att alltid skriva ner tankar och händelser har alltid orsakat mig besvär för vad gör man av allt detta material när en bok är avslutad? Denna bok som redogör för mitt känslo- och privatliv ända sen tidig tjugoårsålder... Nu såg jag det framför mig hur min före detta hyresgäst plockar fram väl utvalda delar ur den på förfester till allmän underhållning. Förnedringen i det...

I bilen säger mamma att hon såg en bok i Kosta Boda-kartongen. Det låg en anteckningsbok där under all frigolit. Där ligger den nu också och jag kan andas ut.

Radionyheterna pratar om en fjortonårig flicka som anmält sin pappa för övergrepp. Han har knuffat till henne så att hon slog i huvudet i diskbänken. Sen har han tagit stryptag på henne. Domaren har sänkt hans straff från sex månaders fängelse till några månaders samhällstjänst. Mildrat straffet för att flickan ansågs vara "besvärlig och provokativ". För att pappan känt "vanmakt över situationen". Åklagaren menar på att han inte är förvånad - "Denna typ av brott tas inte på större allvar". Och jag tänker jävla värld och jävla Sverige, hycklarnas land.

"Det är viktigt att skydda flickorna." Jaha, vad fint det låter men vad i helvete gör man för flickorna i praktiken, när det kommer till kritan? Man rättfärdigar att män beter sig som hjärndöda grobianer i situationer de väljer att inte hantera på annat sätt. Never mind att de de ger sig på är fysiskt underlägsna. Skulle man säga det samma om en kvinna som beter sig likadant? ... Nånting säger mig att, även fast det inte vore lika stort övertag rent fysiskt, så skulle hon omnämnas som okontrollerbar och hysterisk. Det är skillnad på kön och kön. Skillnad på medborgare och medborgare.

"Jag har aldrig levt. Bara överlevt." säger mamma sen i soffan för jag vet inte vilken gång i ordningen under dessa veckors tid. Jag svarar "Ja, men i så fall så är det väl hög tid att du börjar leva nu!" och daskar till henne på baken. Undrar vidare vad hon brinner för, vad hon tycker är roligt, vad hon mår bra av att göra. Svaret blir "Ingenting. Allt är bara skit och tråkigt." Okay... Ja, i så fall så är det väl just så och livet kommer aldrig att bli något annat om hon inte bestämmer sig för det. Sitta och beklaga sig över att man inte är och aldrig varit lycklig... Orka!! Som om lyckan är något som nån annan kommer och ger en nån fantastisk dag och att innan den dagen är man själv bara ett offer. Nej, fan. Lyckan är något man jobbar för. Varje dag. På ett mentalt plan mer än något. För förmågan till att känna lycka ligger hos en själv och ingen annan.

Det där med att man måste älska sig själv innan man kan älska andra. Så jävla sant. Så. Jävla. Sant.