Allting snurrar runt runt runt

Det är lördag, lunchtid och jag och W står på bakgården av en kyrka och dricker vin med T och hennes svenska kompis. Solen strålar och folk är så där lättsamma och underbara som bara kaptonier kan va.

Lördag kväll och vi är i en skyskrapa på middagsbjudning. Nedanför panorama fönstret har alla byggnader runt omkring sprängts i bitar. Någon sjunger ett böneutrop från nån moské och sällskapet har tänt en spliff som vandrar mellan fingrarna.

Söndag och jag blir lurad nästan hela vägen upp på Table Mountain. Mina ben är som gele, darrar och svajar under mig efter oändligt antal trappsteg.

Måndag och W har tagit klämdag. Uppmuntrar mig att skriva på den där artikeln jag startade för flera veckor sen och sen bara la ner. För honom till och med fullbordar jag vad jag startade. Läser högt upp vad jag skrivit och han utbrister att han älskar det. Att det är mer än bra - det är jävligt bra! Och eftersom det kommer från honom så tror jag på det för han säger alltid vad han tycker utan att linda in orden.

Och på kvällen går vi tillsammans på ett seminarium om män och våld, med forskare från Sydafrika men även Brasilien. Huvudpunkterna kan sammanfattas på följande sätt: män som har fast anställning är mindre benägna att slåss, likaså män som känner sig betydelsefulla i sammanhang utanför jobbet, majoriteten av män som slår är överrepresenterade i klassen svart låginkomsttagare. Engagerade talare men som vanligt inga news flash. Kanske intressantare att titta på de som inte slåss och varför de inte gör det...?

Hemma hör vi hur grannen dunkar och slår i väggar. Vit jävla medelklasskille som pucklar på sin flickvän med jämna mellanrum. I fredagskväll fick de besök av polisen som slängde ut honom efter att hon attackerat med pepparspray men nu är aset tillbaka igen. Vad gör man?