Jag grät mig genom stan idag, på min väg till jobbet. Främlingar stirrade men jag brydde mig inte. Jag som inte gråtit sen jag vet inte när.
Verkligheten rasade ner över mitt huvud. Igår natt och i morse.
Det finns ingen framtid för mig i detta land just nu. Jag såg det där svart på vitt.
Jag kände det när B som jag trodde var min vän stack kniven i ryggen på mig precis innan jag klev ut genom dörren.
Pengar. Allt handlar alltid om pengar när det kommer ner till kritan.
W... Jag måste lämna honom för att kunna fortsätta vara med honom...
Sen satt jag där på kvällen. Med två vänner över två flaskor vin. "Vi är i ingenmansland" sa C. Och jag och S instämde. Om nåt år eller så är vi i London, Seatle och where ever.
Varsomhelst men inte här.
tisdag 18 maj 2010
torsdag 13 maj 2010
Livet
Syren är i landet och det är lycka. Lycka att prata med henne. Lycka att vara med henne. Lycka att se att den man älskar så ser vad man ser i han den där andra man håller kär. Hon och W går fint ihop.
Men det blir också tjafs. Spelar ingen roll hur lång tid det gått emellan för en syster är en syster är en syster... Jag tycker inte om när hon lägger sig i ömma punkter. Som när hon oroar sig för min framtid som om jag själv inte gör det. Som om jag inte redan är ett tivoli av bergochdalbanor inuti. Bara för att man inte visar det utanpå.
I mitt huvud tävlar realitets lekar med avlägsna drömmar. Gapa stort och kanske vänta alldeles för länge? Eller, svälja vad man får och hålla sig över existensminimum? Leva eller överleva?
Mitt i allt ett erbjudande från Sverige. Nu av alla tider. Inte vad jag egentligen vill ha men kanske ändå bättre än vad jag kommer att få...
Under tiden vet jag att W kämpar på mycket duktigare än jag. Att han letar nytt jobb hela tiden. Högre lön och närmare mig är målet.
Allt medan jag alltid schasar bort honom från min säng förr eller senare. Säger att jag inte klarar av att sova ihop. Att det får mig att känna mig kvävd. Och så har det alltid varit. Bara en har hittills lyckats att befria mig från kvävningskänslan. I ett hem med bara en säng fick jag liksom finna mig i det. Så mycket att sova omslingrade blev vanan. Så mycket så jag kände mig som en heroinpundare på avvänjning i månader efter det tog slut.
Kanske är det därför som jag gör som jag gör nu.
Men det blir också tjafs. Spelar ingen roll hur lång tid det gått emellan för en syster är en syster är en syster... Jag tycker inte om när hon lägger sig i ömma punkter. Som när hon oroar sig för min framtid som om jag själv inte gör det. Som om jag inte redan är ett tivoli av bergochdalbanor inuti. Bara för att man inte visar det utanpå.
I mitt huvud tävlar realitets lekar med avlägsna drömmar. Gapa stort och kanske vänta alldeles för länge? Eller, svälja vad man får och hålla sig över existensminimum? Leva eller överleva?
Mitt i allt ett erbjudande från Sverige. Nu av alla tider. Inte vad jag egentligen vill ha men kanske ändå bättre än vad jag kommer att få...
Under tiden vet jag att W kämpar på mycket duktigare än jag. Att han letar nytt jobb hela tiden. Högre lön och närmare mig är målet.
Allt medan jag alltid schasar bort honom från min säng förr eller senare. Säger att jag inte klarar av att sova ihop. Att det får mig att känna mig kvävd. Och så har det alltid varit. Bara en har hittills lyckats att befria mig från kvävningskänslan. I ett hem med bara en säng fick jag liksom finna mig i det. Så mycket att sova omslingrade blev vanan. Så mycket så jag kände mig som en heroinpundare på avvänjning i månader efter det tog slut.
Kanske är det därför som jag gör som jag gör nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)