Soliga dar

Soliga dar, det är fina dar. I fredags var MH på genomfart i Uppsala så vi köpte kaffe och glass och satte oss vid ån. Pratade, pratade och pratade i nästan tre timmar. Bland annat om det stundande EU-valet, kärlekslivet (eller i mitt fall bristen på det), framtidsplaner och resor. MH sa att hon tänkt på Kroatien i fem år nu. Jo, hej, tyckte jag som tänkt på att åka dit lika länge. I år skulle det ju bli av men det ser inte så ut. MH tyckte att om jag inte kommer iväg i sommar så skulle vi resa dit tillsammans nästa år. Det var ett promise.

Igår kom K2 rullandes ut till min förort i en svart merca. Tjejen hade fixat skjuts från tågstationen med främlingar, driftig och våghalsig som hon är. Jag hade förberett middag med pasta, youghurtmarinerade kycklingfiléer, kall basillikasås och grekisk sallad. Till det drack vi San Miguel öl och skvallrade om det senaste. Fick plötsligt väldigt bråttom då vi insåg att klockan tickat på förfärligt fort som den i vanlig ordning gör när man har trevligt.

Jag tog med henne på en temafest arrangerad av min kompis G. Temat var olika länder som man skulle representera. Tillsammans representerade K2 och jag det amerikanska inbördeskriget. Jag som indian och hon som sydstatare. G välkomnade oss glatt, utklädd till indiska.

Det var väldigt blandat med folk på festen. Pratade bland annat med killar från Dominikanska republiken och Mexiko. En snubbe från Iran bjöd på sötaste små cigaretterna man kan tänka sig. Vi pratade även med två mycket trevliga tjejer varav den ena var från Göteborg och den andra Stockholm. När klockan började närma sig midnatt lyckades vi locka med de båda ut på klubb.

Vi hade jäkligt kul tillsammans men stället sög i övrigt. Dålig musik och människor som i högsta grad matchade valet av musiken. Jag och K2 lämnade klubben i lagom tid för att hinna köpa och äta skräpmat innan vi tog sista bussen.

Idag blev det långfrukost, sexsnack, sol och musik. K2 fick mig att upptäcka musikgenren calypso i allmänhet och The Jack Ass Song i synnerhet. Musik för ett bekymmersfritt liv.

Now I understand

Hemtentan är inlämnad så nu har jag chillat i några timmar och passade på att kolla in denna dokumentär. Den är gjord med sån känsla och djup så jag får gåshud.

Vilka fascinerande människor den innehåller sen. Till exempel Folke... Han förklarar stämningen i Stockholm bättre än nån annan. Grejen är att stan regeras av revanchlystna bönder som har flytt sina hålor till hemstäder. De har tagit klivet från tonårstidens underdog position och blivit de nya kungarna. De har de eftertraktade jobben, prylarna och lägenheterna. The bullied has becomed the bully. Till fasaden hör ju också att man är hård. Så hård så man är arrogant, självgod och överlägsen. Att man är så jävla Stockholm som det bara går. Mer Stockholm än stockholmarna själva.

Och jag tycker det är störande, spännande, skrattretande och underhållande. Ja, jag är kluven när det kommer till Stockholm. Kluven men klart fascinerad.

"Bros before hoes"

Hanna Hellquist har rört om i grytan igen. Kommentarerna är lika intressanta som inlägget är tankeväckande.

Trött i ögat

Jag tragglar på med hemtentan där jag valt att göra en analys av den Sydafrikanska frihetsrörelsen. Upptäckte just ett misstag i ett stycke där jag skrivit "apartment government" istället för apartheid government...

Den typen av misstag kommer att få mig offentligt halshuggen på opponeringen om en vecka.

Grejen

Blev igår uppringd av en journalist från Stockholm. Han ville göra en intervju med mig kring ett ämne jag inte kan berätta då det skulle röja min identitet här. Jag gick i alla fall med på att träffa honom. Mest för att han kunde va en intressant kontakt att initiera.

Idag tog han tåget till Uppsala och vi möttes på ett café inne i stan. Mannen var i fyrtiorsåldern. Hade snälla ögon och ring på fingret. Vi började med att prata om saker utanför ämnet som våra utbildningar och arbetslivserfarenheter. Då och då gjorde han grejen. Blicken föll från ögonkontakt till ner mot mina bröst och som en studsboll tillbaka igen. Antagligen var han inte medveten om det.

Det finns ett avsnitt av South Parc då Cartman har nån manick inopererad som ger honom en stöt varje gång han svär. Jag tänkte att det kunde vara nåt för män med ovanstående typ av ticks. Varje gång blicken faller så *intz* får de en stöt så de rycker till. Det vore nåt det.

När intervjun var färdig tog han bilder. Jag är egentligen jävligt obekväm med att bli fotad. Föredrar bilder på mig tagna i smyg då jag varit omedveten om kameran men nu fick jag hålla god min. Efteråt då allt var klart var jag redo att gå men han slog sig ner igen och visade inget tecken på avrunda det hela. Fortsatte att prata om olika saker vi varit inne på förut. Jag lyssnade, berättade om mitt och ställde frågor tillbaka. Tillslut skruvade jag på mig och frågade vad klockan var. Han: Ja, du kanske har mycket plugg att göra... Jag: Jo, jag har deadline på en hemtenta imorgon.

Så vi skiljdes åt. Han sa att han skulle lägga mitt namn på minnet i jobbsammanhang. Jag svarade att det vore uppskattat.

Nu är det hemtenta som gäller fram till långt in på småtimmarna. Det kommer bli opponering på den här so it better be good or else I'm rökt.

Främling

Så från ingenstans dyker ett "hej" upp på min msn.

Jag känner inte igen namnet bakom hälsningsfrasen överhuvudtaget. Den här "R", säger sig undra vem jag är också. Menar att han hittat mig på sin kontaktlista. Vi leker tjugo frågor sen faller poletten på plats. Han är från min korta tid på en datingsite i höstas. Vid nåt tillfälle hade vi hittat varandra men aldrig utvecklat kontakten.

Nu levererade han formuleringar som fick mig att skratta. Frågade tillslut om han fick bli min friend på fejjan och jag accepterade hans förfrågan. Sa att det var bäst för honom att han var rolig annars skulle han ryka bort lika fort. Han lovade att va askul.

Så vi tog en sneak peak i varandras liv. Hans bilder var underhållande. Många med lustiga poser och underhållande miner. Bilder från resor, fester och vardag. Jag noterade att han har fina läppar och ögon med djup.

Det visade sig att vi delar intresset för musik. Han skickade spotifylistor som innehåller mina absoluta favoritlåtar. Tipsade om för mig okända artister vars låtar fick mig att gunga med i tonerna.

R sa att han på vardagarna sitter på ett kontor i Stockholm och ritar. Nu skulle han ut och luncha. Vi sa att det ska bli kul att höras igen.

Nu lyssnar jag på hans lista. Snart ska jag iväg och jobba. Vad gör du?

Myror i brallan

Det känns som jag har myror som springer runt i kroppen. Knappt tre dagar kvar till hemtentan ska lämnas in och jag är typ halvägs. Sen får jag räkna bort en dag eftersom jag ska jobba imorgon. Kan bara inte fokusera.

Folk omkring mig håller på och pratar om att school's out och att de ska på semester. Jag vill också. Nu!!

Nej fan, jag ser fram emot helgen. Fina vänner, alkohol (god knows I need it) och fest.

Snart så, snart så.

Från det ena till det andra

Är nyligen hemkommen från stan. Förutom tråkärenden passade jag på att impulsshopa lite. Voila:




Det är verkligen Lolita stuk på den här bikinin but I like it. Kom sen på att den kanske skriker lite ålderskris - 26 åring tror hon är 20 men skit samma, det finns det de som tror att jag är.




Hittade dessa snyggingar på Bianco. Sista paret=meant to be

Kvinnor som inte hjälper varann

Kickstartade dagen med ett spinningpass. Det var en månad eller två sen senast och det kändes. Har de senaste månaderna satsat på powerwalks för att vinna tid istället för att ta mig till och från gymmet. Men nu behövde kroppen få spränga sina gränser. Den skrek efter det. Precis efteråt kämpade jag hårt med att inte spy eller svimma. När sen chocken lämnat kroppen kände jag som att jag skulle kunna göra om det hela direkt igen, lurad av endorfiner I guess.

Nu är jag tillbaka från en stund i gräset. Till och med benen och magen fick möta solen den här dagen. Det är en underbar tid i Sverige just nu. Alla dofter från blommande frukträd, hägg och syrenér. Kompensation i överflöd för vinterns brutala misshandel. Jag vill att det varar länge den här gången.

Annars har jag försökt att inte tänka på det som upprörde mig igår. Men jag är en långsint jävel som måste kämpa med att styra mina tankar. K hade även bombarderat mig med sms där hon klargjorde att hon minsann aldrig skulle ta med mig i sociala sammanhang mer. Att jag bara tar över alltihopa, (som fester, hennes vänner) egoist som jag är. Att hon är så jävla trött på att jag aldrig bjuder med henne när jag gör saker med andra.

Sånt jävla bullshit crap så jag bara inte orkar höra. För det första har jag inte tagit över nån enda av hennes vänner, jag umgås inte med nån av dem. Har inget intresse av att göra det heller. Jag har bara vara varit schyst och trevlig då jag träffat dem. För det andra tycker inte jag det skulle göra nåt om det blev så. Om hon själv skulle hooka med folk från mina bekantskapskretser så skulle jag bara tycka att det var kul. När tillfälle har getts har jag alltid bjudit med henne då vi båda bott i samma stad och tillfällen har det blivit. Har inte omständigheterna varit sånna så har det helt enkelt inte gått. Vad kan jag göra?

Allt lutar mer och mer åt det N sa:
Hon: De (gamla karlstadskompisarna) ser dig som en konkurrent nu.
Jag: Haha! Ja, eller hur. En konkurrent att räkna med.
Hon: En konkurrent som är farlig.
*Tysnad*
Jag: Men det är ju bara sorgligt N. En vän ska inte va en konkurrent.

Nej, patetiska fjollerier har jag inget intresse av. Vänner ska stötta och lyfta upp en. Det är sån jag försöker vara mot dem i alla fall och själv förtjänar jag inte mindre. Det finns en plats i helvetet förkvinnor som inte hjälper varandra. Så är det bara.

Nobody puts baby in a corner

Jag var ett känsligt barn. Tog för ofta åt mig av minsta lilla förolämpning. Har lyssnat till elaka barns glåpord på skolgården och i flesta fall inte ens käftat emot. Har istället tagit till mig orden och antagit att där funnits någon typ av sanning, någonting att ta åt sig för.

I högstadiet tilldelades jag rollen den duktiga tysta flickan och i värmländska hålor som inte låter en andas klistrar sig sånna roller lätt fast. Men jag fick livliga och utåtriktade kompisar och vi utvecklade vänskaper som byggde på motpoler. Förväntningarna på mig var att jag skulle hålla mig i bakgrunden, backa upp då det behövdes men absolut inte säga emot.

Jag var vad man kallar passive agressive. Stängde in mig på rummet och skrek med ansiktet hårt nedtryckt i kudden. För att jag hatade den lilla staden och dess småsinta människor. För att jag hatade vad det hela formade mig till. För att jag hatade mig själv.

Minns hur jag brukade drömma om att livet skulle bli som den där scenen i Dirty Dancing. Den äldre tuffa pojken skulle komma och säga just de där orden - "Nobody puts baby in a corner." Sen skulle vi tillsammans ge fingret åt hela jävla stan. Det skulle va bye bye tysta duktiga flickan for ever.

Den äldre tuffa pojken kom tillslut. Men när det kom till mig visade han sig ha andra intressen än att ge mig utrymme och plats. Han skulle inte göra ett piss för min självutveckling. För sånna saker får man ta tag i själv lärde jag mig.

År har gått sedan dess. Människor har kommit och gått. Jag har lärt känna och lämnat nya människor och platser. Det har satt sina avtryck och sina spår.

Men fortfarande tar jag åt mig av skit. Det senaste året har jag insett att det varit nödvändigt att rensa i kompiskretsen som varit infiltrerad av falskhet och avundsjuka. Gamla kompisar som förväntar sig att jag ska vara mitt gamla jag... Ja, vi går helt enkelt inte längre ihop.

Sen har vi K. Hon har klamrat sig fast ännu men fan vad jag blir lack av sandlådelekar. Skillnaden är att jag inte längre går undan och håller med. Som nu när hon förväntar sig att jag totalt ska kasta om alla mina planer för nästa helg för att hon kommer med ett förslag. Jag säger att jag inte kan göra det och vad blir man kallad - "en jävla egoist till oduglig vän". Och som vanligt tänker jag - Kan det ligga nåt i det?

Jag behövde göra en reality check så jag ringde upp bästaste N, vi som var som ler och långhalm under hela den gamla studietiden.

Jag: N, är jag en självisk jävla apa till vän? Svara ärligt nu.
Hon: Men X! Du...?? Va?! *Skrattar*
Jag förklarar bakgrunden och N tycker det låter som rena dagisfasoner alltihopa.
Hon: Självisk? Skulle jag inte säga men det är klart... Det beror på hur man definierar ordet. Du är fri och stark och går alltid din egen väg. Intresserar dig för de som du har lust att intressera dig för och skiter i resten. Är med om du tycker det är kul annars drar du. Jag har inga problem med det.
Jag förklarar att det är en kontrast till hur jag tidigare varit (för typ tio år sen och jag hör ju själv hur löjligt det låter)
Hon: X, du har förändrats och dom vännerna som har problem med det är sånna som är rädda för just förändring. De vill att allt ska vara som det alltid varit. Ta inte åt dig av vad de säger. Skit i det.

Eftersom N hör till de absolut vettigaste personerna jag känner så väljer jag att göra som hon sa och högaktningsfullt skita i det.

Jag är för bra för att ta åt mig av någons jävla glåpord i fortsättningen. Och du läsare, det är du med så låt oss säga som Jonas Gardell en gång sa - Låt dom gärna sätta på dig men låt ingen sätta sig på dig.

Snyggt

Snygga britter i välsydda jackor... Jag vill ha en sån.

Tänka fritt är stort

Snubblade igår över en film på SVT med titeln Sprickorna i muren. För att dra handlingen i stora drag kan jag säga följande: Desillusionerad lärare återvänder till sin barndoms brukssamhälle och finner nytt livshopp i lovande mattesnille till elev. Läraren satsar sen all sin energi för att få in den här eleven på Uppsalas universitet men saker och ting strular till sig då tycke uppstår mellan favoritelevens flickvän och läraren själv. Filmen som sådan var väl halvdann men skådespelarna intressanta - Magnus Krepper och Sverrir Gudnason. Jag hade en mindre crush på den sistnämnde då han spelade i Upp till kamp. Även Krepper är het fast på ett fulsnyggt sätt, väderbiten och allt.

Hur som helst, i en scen tar de tåget till Uppsala och Gudnasons rollfigur kliver in i Uppsalas universitetshus och blir helt hänförd. Han läser orden som står ovanför ingången till aulan - "Tänka fritt är stort. Tänka rätt är större."

Jag slungades tillbaka till sensommaren förra året. Hur jag klev in där med min nya vän och studiekamrat A som jag fann redan i kön till inskrivningen (senare skulle hon överge mig för studier i Afrika hela våren). Vi läste orden och hennes kommentar var följande: Borde det inte va omvänt? "Att tänka rätt är stort. Att tänka fritt är större."

Ja... För vad är "rätt" egentligen? Orden representerar en väldigt normativ syn på kunskap. Allt jag hittills lärt mig på min utbildning har handlat om att ställa en nyanserad analys och se olika möjligheter. Sen kan man argumentera för olika saker och den mest övertygande argumentationen vinner alltid. Diskussionerna begränsas inte inom en snäv ram av rätt och fel.

Så... "Tänka fritt är stort. Tänka rätt är större." With that I disagree. Uppsalas universitets ledord är av allt att döma i behov av en uppdatering.

Nästa gång

Nästa gång jag blir kär i en pojke så vill jag att det ska kännas som det gör när jag hör den här låten.

Det ensammaste folket i världen?

Lyssnade på Hallå P3 där man diskuterade kring ämnet svenskar och singelhushåll. Tydligen är Sverige det singeltätaste landet i EU. I Stockholm till exempel är 60 procent av alla hushåll singelhushåll. Frågan var om singelskapet är ett problem eller inte.

Jag tänker så här - det räcker med att gå femtio år tillbaka i tiden för att se att relationen man och hustru var nödvändig för en persons överlevnad. Kvinnor var beroende av män när det kom till försörjning. Män var beroende av kvinnor när det kom till att få vardagen att fungera i form av lagade måltider, renhållning av hushållet och skötsel av barn. Jag förstår att folk då sökte sig till den äktenskapliga institutionen. Det handlade ju ändå om överlevnad.

Idag är situationen en annan. I alla fall i Sverige. Kvinnor är sina egna försörjare och män har lärt sig att utföra de sysslor som krävs för att även de rent praktiskt ska kunna klara sig i vardagen. Att man sen fortfarande ser tvåsamhet som ett slags heligt ideal är ju högst beklämmande. Att man är så naiv att man tror att tvåsamhet är målet och drömmen för varje enskild individ.

Fy fan vad jag är glad för att jag inte är beroende av nån med kuk för min överlevnad. Jag är synnerligen prioriterad som lever i en del av världen där jag får leva mitt liv som jag vill efter mina egna preferenser. Jag träffar gärna olika killar under olika perioder men för att någon ska klassas som min pojkvän och potentiell livspartner kräver jag mycket. Personen ska va politiskt medveten, känna passion för sin sysselsättning, ha god stil och smak, vara ödmjuk, ha galen humor med ironisk touch, gärna ha nördiga intressen inom vissa specifika områden, samt vara social och aktiv på sin fritid. Framförallt ska han eftersträva ett extraordinärt liv som sträcker sig utöver villa, vovve, volvo-drömmen. Han ska vara öppen för att leva och verka utomlands och beredd och villig att hänga på mig till olika länder på olika projekt. Visst, det blir inte helt lätt att hooka upp med denna typ av kille men jag tänker inte i brist på bättre kompromissa bort mina drömmar för "en reko kille" som erbjuder ett bekvämt svenneliv.

Att fortfarande gå med på att prisa den heterosexuella normen i form av kärnfamiljen måste ju ändå handla mycket om rädsla och självförakt. Inte tycka att man själv duger om man inte är ena halvan i en duo, hur disfunktionell och destruktiv den tvåsamheten än är.

Fyfan vad skönt det är att inte bry sig. Fy fan vad gött det är skapa sitt eget liv och sätta sina egna gränser.

Vad fan är det för liv?

Jag jobbade ett kvällspass på Posten igår. Trots maskinernas väsen kunde jag inte undgå att lyssna på killarna intill. De var helt uppslukade i ett samtal om liv och jobb. Hur mycket lever man egentligen? var frågan. Deprimerande lite var de båda rörande överens om. Den ene killen förstärkte deras tes genom ihärdiga uträkningar på miniräknare. Beräknade ledig tid i ett genomsnittligt liv på 80 år i timmar, dagar och veckor kontra tiden man lägger på ett heltidsjobb. Summa summarum var att jobb och slit slukade över två tredjedelar av den vakna tiden. Vad fan är det för liv? undrade kalkylatorsnubben.

Samtalet svävade sen iväg i drömmar om hur man skulle kunna ha det istället. Fett med cash så man kan leva på ränta vore idealt. Gränsen för ett anständigt liv tyckte de gick vid en lön som överstiger 30 000 kronor. Den ene hade läst nånstans att de som tjänar över 30 000 sover bättre om natten. Kan mycket väl stämma - Inga bekymmer över hur man ska betala räkningar, lån, mat etc. Man hade kunnat ta det lugn, trygg i tanken på att man vet att man klarar sig.

Jag tänkte på gårdagens krönika i Metro med titeln "Man äter frukt för att glömma". Har själv fått smaka på den där totalt livslustdödande tristessen som råder i kontorslandskap. Har på nära håll sett och själv deltagit i hetsätning av frukt för att glömma. Det fick mig att komma fram till att jag skulle göra allt i min makt för att inte ha det så i framtiden. Åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är alldeles för stor del av ens vakna tid. För stor summa av tid att kasta bort på skituppgifter. Istället skulle jag satsa på att bli det jag vill bli. Jobba med saker som får mig att känna att jag gör nån skillnad. Brinna för det jag gör.

I min framtidsvision lämnas monotona skituppgifter åt programmerade robotar. Människohjärnan, den är ämnad för större saker.

Värmland tur och retur

Jag fick tag på en sista minuten till Karlstad så jag tog tåget dit tidigt på torsdag eftermiddag. Svischade fram längs sommargröna landskap och kände att jag mådde bra av synen. K2 ringde för att gratta och leverera nyheter. Hon hade fått jobb på kontoret vi båda var på förra sommarn. Ekonomin var med andra ord räddad. Hon undrade hur sommaren såg ut för mig. Jag mumlade fram svävande planer. Kanske jobb i Uppsala om jag har tur. Annars en A-kurs i bild i Karlstad (bara för att göra något). Ekonomin är körd i botten fast jag planerat att undvika just det… Hon föreslog att jag skulle söka jobb i Stockholm. Jobba där och bo hos henne. Hon hade ett rum som stod ledigt under sommarn och skulle gärna dela lägenheten med mig. Jag blev pepp på förslaget. Centralt läge och urtrevligt sällskap. Framför mig såg jag något av en favorit i repris. Vardagar fyllda med bad efter jobbet och sen vin på hennes balkong. På helgerna utgångar på Söder…

En Amy Winehouseliknande brud störde mig mitt i samtalet. Viftade med en biljett och väntade på att jag skulle flytta på mig. Så jag tog fönsterplatsen intill men det dög inte för just den skulle hon ha. Jag suckade och grimaserade då jag återigen flyttade mig för att ge henne denna plats. Hon craschade som ett litet barn så fort hon satt sig. När tåget senare rullade in mot Karlstad vaknade hon plötsligt upp och undrade vad klockan var. Vi började prata och hon bad om ursäkt för att hon varit så nitisk med sätet. Jag sa att det var lugnt. Var ju hennes plats så… Hon undrade var jag var ifrån. Jag bara - ”Jag är från Karlstad jag.” Jo, men hon hade förstås syftat på min utländska look. Så jag sa som det var och hon blev förvånad. Menade på att hon hade trott att jag va sydamerikanska. Jag sa att det är något jag ofta får höra. Själv var hon från Bolivia och fett trevlig. Tyckte jag skulle skita i Stockholm i sommar och hänga på till Oslo där hon bor. Vi får se hur jag gör, tyckte jag. Med mig vet man aldrig.

Pappa mötte mig med en kram på stationen. Vi åkte hem och där väntade mamma, hunden, katten samt mormor. De hade dukat bordet med rosor och födelsedagskort mina kära. Mamma var sitt gamla positiva och rappkäftade jag. Hade till och med bakat tårta. Jag kände mig rörd av deras kärlek.

Sedan har snabba dygn passerat. Det har blivit långpromenader med mamma och hunden, balkanmat hos mormor och glass vid Klarälven. Pappa har varit ivrig att visa upp sitt nya projekt – en segelbåt som han nyligen köpt. Jag är i stort sett uppvuxen på båtar då han jobbar i den branschen men någon segelbåt har det aldrig varit. Det var för övrigt många, många år sen det varit några båtar över huvudtaget men nu skulle han visa upp varje vinkel och vrå på den här saken och undrade med förväntansfulla ögon vad jag tyckte. Vid hamnen träffade vi på en av hans gamla bekanta och han sa med stolt röst att han nu minsann skulle lära sina döttrar att segla. Mamma är helt anti hela projektet. Vägrar att över huvudtaget gå in i båten och har slagit vad om att han inte kommer att få ner den i vattnet innan sommarn är över. Mest undrar hon varför han tar sig tid till nåt sånt nu och inte medan jag och syren var små. Nu när vi båda är vuxna och bor i varsin ände av norden typ. Själv misstänker jag att det har något med hans sjukhusbesök i våras att göra. Han verkar ha insett att han vill och måste ta sig tid.

Nu är jag tillbaka i Uppsala för tre sista veckor av plugg. Jag ska avsluta denna termin med bravur.

Time out

Jag har time out i Värmland. Åter inom några dagar.

Happy birthday to me

Att fylla år har så långt tillbaka jag kan minnas varit mer eller mindre ångestförknippat för min del.

Det har att gör med min historia.

Någon har skapat mig och sedan avsagt sig ansvaret.

Denne man som är min så kallade biologiska far finns i ett land långt bort.

Min födelsedag får mig därför alltid att undra. Undra om han kommer ihåg den dagen då hans första och enda dotter föddes. Om han åtminstone minns att det är någonting med månaden maj…

Mitt enda och sista minne av honom är från sommaren 89. Jag var sex år och familjen hade bilat ner till mammas hemstad för att spendera några veckor i landet hos vår släkt.

Det var en kvalmig och varm dag i juli. Han hade hört av sig och ville träffa mig.

Så blev det så att jag satt i hans bil och vi rullade iväg från min mormors hus. Jag såg syren vingla omkring på sina knubbiga ettåringben. Jag såg min mamma och låtsaspappa stå intill med vakande ögon. Jag minns att jag tänkte – Där är min familj. Och jag hade en olustig känsla av att åka från dem.

Tydligen hade jag två yngre bröder. De satt i baksätet och tjatade om glass. Min far stannade strax bilen vid en kiosk och vi fick vänta utanför.

Medan vi stod där utanför såg jag min mormor på kanske sextio meters avstånd. Hon gick runt och sopade utanför sin port men hon såg inte mig. Jag ville lämna de där ungarna som kallades mina bröder och springa rakt mot mormors famn.

Efteråt är ett virrvarr av bilder – lövskog, gungor, främmande röster som skrattar, en suddig gestalt till far som håller en rödhårig kvinna i handen, en påstridig tant till farmor som jag bara vill ska lämna mig ifred. Sedan panik.

Mammas famn och hennes röst som skrek nånting. Jag höll mig fast kring hennes hals med ett järngrepp. Ville inte tillbaka till de där människorna igen.
Sedan dess har jag inte hört nåt från honom annat än nån enstaka hälsning framförd via omvägar.

Jag har alltid tänkt att den dagen ska komma då jag ska fejsa honom igen. Se min skapare i ögonen en sista gång. Bara så att han får konturer. Göra en vandring bakåt för att kunna fortsätta gå framåt.

Kanske är den dagen nära nu.

Me like happy people

Idag måste jag ha fått äran att åka med Sveriges trevligaste busschaufför. Det var en ung svart kille med bred afrikansk brytning. Han log med hela ansiktet och hälsade mig välkommen.

Fortsatte likadant mot alla andra passagerare som klev på längs vägen.

Det var så kul att studera deras ansiktsuttryck. Smått överraskade och glada blev de. Lyste liksom upp och blev för ett ögonblick till lite mer än anonyma medpassagerare.

När folk klev av talade han i högtalarsystemet och önskade dem en trevlig dag.

En kollega bytte av honom inne i stan. Då vinkade han till alla på bussen och tackade för sig. Vilken klippa till busschaufför! Helt underbar ju.

Tänk om fler följde hans goda exempel... Inte bara busschaufförer då utan folk i allmänhet. Det blir liksom så mysig stämning. Jag tänkte på det då jag klev av och bestämde att det fick gälla för mig också.

Så jag såg till att le glatt mot människor jag pratade med under dagen. Tackade extra de som hjälpte mig med olika ärenden. It felt good.

Maj

Jag kliver ut för morgonpromenad.

Luften doftar av nyklippt gräs.

Solen värmer redan.

En uppsluppen byggnadsarbetare brister ut i operasång när jag passerar.

Det är maj.

Min rumpa+min soffa=sant

Har säkert spenderat 95 procent av dagen med baken på soffan och laptopen i knät. Får snart fnatt och damputbrott... Har läst igenom texter, skrivit rapport och skickat mail.

Min uppsatshandledare måste vara den mest ambitiösa jag kunnat komma över. Hon ger mig feedback på ändringar inom loppet av bara några timmar. Jag sa idag att jag behövde ett intyg från henne att bifoga med stipendiumansökan. Hade typ tänkt mig att hon skulle skriva nån rad och sen signa med sin namnteckning. Nej då, hon hade belyst hela min projektidé ur väldigt positiv synvinkel och dessutom lämnat fina vitsord om mig som person. Fyllde nästan en hel A4-sida. Fett najs!

Nu är det några dagar av finputsning innan jag ska lämna in ansökan. Sen är det bara att kunna släppa det tills jag får ett svar... Inte det lättaste.

Where have all the tall men gone?

K kom hit till Uppsala med sina silverhotpants i högsta hugg. Det kunde inte betyda annat än party.

Efter att ha käkat på en bizzart inredd pizzeria (i ett rum där halva väggarna hade tapeter med tegelimitation och resten var kakel av badrumsslag) åkte vi hem till mig för vin, skitprat och styling. Jag körde på en svart tajt strumpa till klänning, röda naglar samt stora guldringar och till det mina 13 centimeters pumps.

När det barkade mot tolvslaget tog vi bussen mot stan. Klev in på en av de stora klubbarna och började med cigg på terrassen. Vimmelfotograf kom fram som de alltid gör. En självsäker snubbe stapplade också fram och sa att vi mer än gärna fick göra honom och hans kompisar sällskap - det skulle bjudas på drinkar jara jara. Vi hade redan våra drinkar och med dem gick vi istället in.

Uppe på det stora dansgolvet och vi hamnade snart intill ett bekant ansikte. Vi kan kalla honom domare C, en mycket underlig typ som jag sprang på på samma ställe när jag just flyttat hit i januari. Vi hade haft en mycket trevlig kväll där inne och till och med lämnat stället tillsammans. Sen hade vi sjukt nog börjat tjafsa och gått åt olika håll. Nu flörtade hans kompis i hatt med mig. Kompisen var söt på ett Bo Kaspersliknande sätt men för kort för att vara av intresse. Men jag spelade med, mest för att se vad som skulle hända. Vi gick ut tillsammans allihop och rökte. Presenterade oss och både jag och domare C låtsades som ingenting. Massa småbrudar som var deras kompisar sprang fram. Hattkillen hälsade artigt på dem och återgick sen till att uppmärksamma mig. Domare C stod kvar och pratade med dem. K ville in och dansa och jag sa visst, så vi lämnade hattkillen som såg lite uppgiven ut.

Inne förklarade jag läget för K. Hon - Domare C är assnygg ju! Och jo, jag visste det - Lång, mörkhårig, elegant stil men samtidigt avslappnad och stora uttrycksfulla blå ögon. Men jag tyckte att jag inte kan hålla på och förnedra mig själv på det viset. Han skulle behöva visa bra mycket mer intresse än så.

Vi dansade och minglade vidare. Jag spanade efter långa män men det var helt klart lågkonja på det. Själv är jag ganska lång för att vara tjej som det är - 1,73. Lägg sen till 13 centimeter på det... Då blir det ointressant med allt som är under en och nittio.

Jag tänkte att till sommaren får jag fan ta mig ner till Balkan - där finns folket med Europas längsta genomsnittslängd. En och nittio män är liksom normen. Men samtidigt... Som brud ses man bara som en kärring om man fortfarande är ogift vid 23. Jag blir snart 26... God damn it!

Snubbar fortsatte att komma fram men none of them could make the grade. Jag och K hämtade jackorna från garderoben för att hinna med sista bussen.

Inte så lätt när K är smått berusad och ska snurra runt alla lyktstolpar hon ser. Jag lockade på henne som man lockar på en busig hund. När vi väl kom fram hade sista bussen gått minuten innan. Taxi... Surt, surt och onödigt. Det kom en buss som bara skulle åka en station bort till centralen. Vi frågade om vi fick åka med den lilla sträcken och det gick bra. Vid centralen ser jag plötsligt vår buss stå startklar för avfärd. STANNA!! ropar vi och bussen tvärnitar. Jag håller på att välta i mina höga klackar men återfår balansen in sista sekund och hoppar av. Springer som en riktig toka mot andra bussen och vi hinner komma på.

Väl hemma är jag fortfarande på festhumör. Serverar sängfösare och spelar nattradio. Vid 06-tiden bäddar vi slutligen ner oss och börjar prata om familjen. Hur den präglat en och fortsätter göra så. Jag uttrycker hur jobbigt det känns med mamma. Alla har vi våra skelett i garderoben. Alla.

Vad händer?

Jag håller koll på statistiken på den här sidan ska ni veta. Blev ganska överaskad när jag nu alldeles nyligen såg att jag haft över 70 besök de senaste 20 minuterna. Det handlar om besökare från hela landet som googlat sökorden "beast of burden". Ny undrar ju jag förstås WHY? Har låten nyligen spelats på radion eller nån ting i den stilen? Snälla någon svara och stilla min nyfikenhet.

It's in his kiss, that's where it is!

Jag har varit duktig idag och fått en del gjort både med uppsatsen och kursen. Det behövdes för att kompensera för bajsdagen jag hade igår.

Imorgon kommer K hit. Vi får se vad vi hittar på. Middag eller utgång var det sagt. Tror jag föredrar middag... Lite barhäng på det och sen är jag nöjd.

Ikväll blir det dessa godingar:



Har inte sett rullen sen början av nittiotalet men vet att jag diggade uppsättningen av skådespelare redan då - Cher, Winona Ryder och Christina Ricci. Anledningen till att jag gillade filmen hade också en del att göra med viss igenkänningsfaktor. De påminde om mig, mamma och syren. Om man räknade bort pappa och en del andra detaljer förstås...

Mater

Min mamma har haft en depressionsdiagnos sedan över ett år tillbaka.

Den är inte av värsta graden. Inte så att hon bara ligger i sängen och är apatisk till allt och alla. Hon tar sig upp. Hon har sina dåliga och sina bättre dagar. Framförallt är hon paralyserad av nån slags handlingsförlamning.

Jag borde vara ett stöd för henne men den där jädra sjukdomen tar all min luft vissa dagar. Jag orkar inte peppa. Jag orkar inte coacha i livsåskådning, jag bara dras med i den nattsvarta bild av läget hon målar upp.

Det gör att jag inte orkar med henne. Det gör att jag mår piss av att veta att jag inte ens försöker.

Jag tror det har att göra med roller och hur svårt man har att ändra sin inställning till dem.

Min mamma var stålkvinnan. Hon tog sig an allt och alla. Sa alltid sin mening och hade ett oerhört driv. Jag beundrade henne för det.

Idag kan jag inte riktigt förlika mig med vem hon har blivit.

Jag vill ha stålkvinnan tillbaka. Den där andra människan känner jag inte, vill jag inte ha med att göra och framförallt - vill jag inte bli. Kanske är det därför jag flyr ifrån henne. Slår bort henne så att hon inte kan få chansen att definiera mig...

Les ambassadeurs

Gårdagen bjöd på blandade upplevelser varav en av dem höll på att ta mitt liv.

Jag hade kommit hem från föreläsning. Slängde i mig lunch, sminkade fejjan och sprang ner till tvättstugan för att stryka en kjol. Så när jag stod där och strök och strök samt hummade en liten melodi kände jag plötsligt nåt i ögonvrån - sladdjäveln was on fire! Det hade sjukt nog börjat brinna nära uttaget och elden spred sig fasligt fort. Utan att tänka ryckte jag ut den ur uttaget och viftade runt med den. Elden avlägsnade sig. Tack och lov. Chockad som jag var var min första impuls att bara springa därifrån men sen kom jag på - andra kanske skulle få för sig att använda strykjärnet. Jag gick tillbaka och placerade den vid soptunnan med den brända sladden väl synlig. Senare skulle jag ringa värden men nu hann jag inte.

Jag kastade mig på tåget till Stockholm. Väl på plats hade jag några minuter på mig innan jag skulle träffa K2 så jag passade på att gå förbi K:s jobb. Hon var där. Visade upp sitt senaste shoppingfynd - ett par midjehöga hotpants med silverpaletter. Jag bara - Ska du ha på dig de där när du går ut...? Hon - Jaa. Jag - Du är galen men okay. Jag berättade om planerna för kvällen. K hade blivit hembjuden av pojkvännen men sa att hon kanske skulle hänga på oss istället. Jag sa att det bara var att ringa.

Utanför kulturhuset stod jag sen och väntade på K2 då en gammal ful man med rullator stannade till vid min sida. "Do you want to come inside with me?" Jag stirrade på honom. Gubbjävel, hur vågade han?! Jag ville bara börja skrika - "Who the fuck do you think you are? I would never come along with you anywhere!!" Men jag sa rätt och slätt No. Han - I'll be there in case you change your mind. Jag bet ihop tänderna hårt och vände ryggen mot honom. Han gick och strax kom K2, födelsedagsbarnet. Jag gratulerade och berättade sen om gubben. Hon började också koka.

Vi tog rulltrapporna till caféet. Beställde vårt fika och tog plats vid panoramafönstret. K2 berättade att hon dejtat en kille några gånger på senaste tiden. Han såg okay ut, klädde sig snyggt och var trevlig men... Gör dig av med honom, tyckte jag - men... är aldrig bra. Men... sen hade han också stor lägenhet på Söder, en segelbåt och jobb som kock på ett av Sthlms bästa innekrogar. Hon ville ha honom som kompis. Om hon lyckas med det så har hon lyckats med något jag själv aldrig har pulled through, tyckte jag. Vi fortsatte prata om dejting och relationer. Avslutade med en cigg ute i duggregnet innan vi skyndade vidare åt varsitt håll.

Nu var det ambassadmingel som gällde för min del, på Guatemalas ambassad i Gamla stan. Folk från min organisation stod och väntade in alla utanför. Det var längesen jag såg dom då jag inte fått tid att gå på möten men de verkade glada att se mig. De flesta har koll på vad jag gör så jag fick frågor om hur det går med nya kursen, uppsats och allt.

Det hela började med en föreläsning av en tjej som jobbat som volontär i landet. Sen hölls det en liten presentation av en kvinna som jobbade på Individuell människohjälp. Efteråt serverades det vin och plockmat. Jag hamnade i en grupp med några tjejer från organisationen som jag inte fått tillfälle att prata så mycket med tidigare. Ganska snart började folk från organisationen säga hejdå och lämna tillställningen en efter en. R, en av tjejerna jag stod med tittade på mig och frågade om jag också hade bråttom hem. Inte alls, tyckte jag och sa att jag gärna stannade. Men då så, tyckte hon. "Då är du och jag kvar och kör." Så nu var det bara vi och ambassadfolket kvar. Vi förberedde oss för en charmoffensiv. Vinglasen fylldes på och samtalen blev förtroliga. Vi matades med värdefulla insidertips om hur man bäst tog sig in i ambassadvärlden. Det slutade med att visitkort utdelades och händer skakades.

Något fnittriga lämnade jag och R lokalen. Konstaterade att det lönat sig att stanna och lovade varandra att maila de här människorna. Sen skiljdes vi åt, tre visitkort och en vän rikare.

Jag ringde K som hade bestämt sig för lugn hemmakväll med pojkvännen. Ringde K2 som var på bar i Vasastan. Eftersom jag var nära T-Centralen bestämde jag mig ändå för att ta tåget hem, medveten om att jag hade plugg att ta igen.

Ska det vara så förbannat svårt?

Lyssnade på P3:s morgonpasset i morse och de hade en så kallad "dejtingcoach" med sig i studion. Ursäkta mig men den där verkade ha en pinne i röven. Tacka vet jag värmlänningen Hanna Hellquist som fanns där som en vågbrytare. Som enda singel i studion skulle Hanna coachas av den här människan. Det iscensattes en situation i gymmet och coachen ville se hur Hanna raggade. Till saken hörde att Hanna, enligt henne själv, aldrig skulle ragga på just gymmet men nu fick hon spela med liksom. Så vad Hanna gjorde var hon gick fram till killen och ställde lite allmänna frågor. Coachen stoppade det hela illa kvickt. Tyckte Hannas approach var alldeles för direkt och att det inte fungerade. Viktigast var att man som tjej skulle boosta killens självförtroende, få honom att känna sig duktig. Hanna menade på att hon föredrog att själv vara i centrum men nej, nej, här skulle killen fjäskas för.

Orka...

Vidare frågade coachen var Hanna ville träffa någon varpå hon svarade att det skulle vara spontant, typ på gatan. "Jaha, men vad gör du när du är på gatan?" var coachens följdfråga. Hanna bara - Ja, jag går typ fram och tillbaka och säger "Hej, hej! Här är jag. Kom och ta mig." Haha! Hon är för skön Hanna.

Jag fattar vad hon menar. Jag vill också typ träffa nån på gatan. Jag vill att det ska va enkelt.

Men... Det funkar sällan så och jag måste faktiskt skylla på kontext. Här i Sverige är det inget raggklimat what so ever. Trist men sant. Det finns liksom bara en självklar arena för det - krogen. Där vågar folk. Ja för fan, efter att i timtal ha jobbat upp promille halten. Då kan de komma fram och ge komplimanger och skit för både det ena och andra. Det hela är verkligen smickrande.

Ska det vara så svårt? har jag tänkt. Så svårt att träffa nån? Eller är det bara jag som har problem? Mina väninnor har på senare tid bekräftat att de också tänkt i samma banor. De är snygga, de är roliga, de är smarta och de har stil. De har allt mina fina brudar men ändå är det svårt.

What to do?

Vecka 19

Första veckan i maj då... Den ser ut att kunna bli bra. Senare idag ska jag fika med A, en gammal kompis från Värmland som jag sprang på här i Uppsala i dagarna.

På onsdag är man bjuden till Guatemalas ambassad för mingel och middag. Senare på kvällen är tanken att jag ska möta upp med K2 och hennes vänner för att fira K2:s födelsedag.

Till helgen kommer K på besök i Uppsala.

Men först av allt ska jag ha möte med uppsatshandledare för att se vad hon har att säga om min nya idé. Let's hope for the best.

Drunknar

I allt plugg. Ska idag lämna in en ny version av uppsatsuppslag och jag har fått börja om från scratch. Det visade sig att den idén jag ville genomföra trots allt inte var genomförbar. Jag behövde hjälp från inblandade men det fick jag inte. Fuck!

Men... Jag ger mig aldrig. Inte förrän feta damen sjunger och jag ska ha det där stipendiet. Så... Det är bara att göra om och göra rätt.

Tyskan åkte vidare på sin resa igår. Hon var helt okay. Fast hennes sms-signal var jobbig. Lät som fuhrern själv. Men annars var hon som sagt okay fast humorlös. Det slog mig att jag aldrig träffat en rolig tysk. Flera av dem har varit trevliga och artiga men roliga? Nej!

Jahapp, back to business.

Efter festen

Valborg i Uppsala är surrealistisk. Överallt unga glada människor varav många passerat gränsen redan under förmiddagen. Vinglar runt på gatorna, stödda av kompisar eller i värsta fall själva med en kjol som letat sig ända upp till midjan utan att vederbörande är medveten om det.

Jag tog med min tyska vän på champangefrukost i Ekonomikumparken. Vi var bland de första på plats. Lade ut en filt och plockade fram vår frukost och snart kom ett tiotal av mina studiekamrater och gjorde oss sällskap. Har inte sett de flesta av dem på flera månader då alla gör sin grej nu med olika kurser eller uppsatsskrivande.

Parken fylldes snart till bredden av förväntansfulla studenter. Längst fram fanns en scen där man varvade livespelningar med DJ.

Vid ett-tiden lämnade vi sällskapet för en lunch på stan. Där fanns Uppsalas övriga befolkning - barnfamiljer, pensionärer och lönearbetare. Stämningen i citykärnan var betydligt lugnare.

Senare mötte vi upp med Uppsalas Couch Surfing-grupp utanför Domkyrkan. Där var blandat med folk. En handfull svenskar, två amerikaner, en marockanska, två vitryssar, en finska, en nya zeeländare och några tyskar. Alla utgick från att jag och tyskan var syskon. Brunetter med liknande frisyrer... Antar att vi lätt kunde tas för det.

Vi började med att se rektorns tal vid Carolina Redivia. En känd ceremoni på Valborg men ingen i sällskapet kunde förstå varför. Rektorn och professorerna stod och vinkade på balkongen, studenterna viftade för en kort stund med sina mössor och sen var det hela plumt nog över.

Vi fortsatte till champangegalopp på Norrbyhus. Det var som att va på hemmafest hos någon i ett stort hus. Stämningen var på topp och folk schakade som fan till 80- och 90-tals låtar som Paul Simons Call me Al och godingen Groove is in the House. Amerikanerna köpte champangeflaskor och såg till att allas glas var fyllda.

En lång och mörk kille kom fram ur folkmassan och såg forskande på mig. Plötsligt blev hans drag bekanta. Det var ju C, en gammal kompis från min gamla studietid i den gamla staden. Båda stod och gapade. Han hade snaggat av sig håret och skaffat snygga glasögon. Jag har tappat X antal kilon och ändrat frisyr men jo vi såg rätt. Det blev en bamsekram. Visade sig att han också bodde i Uppsala nu så vi bytte nummer innan hans sällskap drog vidare till nästa fest.

Medan vi festade vidare kom en Jarvis Cocker kopia fram. Så klart var han från Stockholm och dryg. Var väldigt angelägen om att veta var jag skulle vara senare på kvällen. Mitt intresse var ljummet så jag gjorde mig snart av med honom.

Ute igen och klockan var knappt sex men det kändes som att komma ut från krogen på morgonen. Vi började promenera mot en restaurang. Ett gäng killar hade laddat upp med instrument i ett gathörn. Rockade loss och vitryskan ställde sig framför dom och dansade till tonerna. Sällskapet gjorde ett kort stopp där så alla skulle samlas då det blivit några eftersläntare från Norrbyhus. Jag la märke till en kille som jag sett förut. Han hade kommit fram och pratat med mig då jag representerat min organisation på en arbetsmarknadsmässa några månader tidigare. Han var så söt. Trevlig, snygg på ett rockigt sätt och gjorde ett ödmjukt intryck. Två gånger hade han kommit fram och dröjde med blicken vid mig då han avlägsnade sig. Han har dykt upp i mina tankar några gånger sen dess och först nu såg jag honom igen.

Han gick runt ensam. Intresserade sig också för bandet som spelade och flickan som dansade. Gick runt där och fotade med systemkamera. Jag funderade på att gå fram. "Bara säga: Hej! Jag kommer ihåg dig. Vad ska du göra ikväll?" Ensam och så snygg... Jag borde ha gjort det men fegade ur. Han gick iväg och tillfället blev förlorat. Jag ville skjuta mig själv.

Men jag hängde ändå på de andra för pizza, Valborgsbrasa och en liten sväng till en stor utefest som firades i typ kolmörker. Mina ben var trötta och tyskans fötter var handikappade av skavsår. Vi tackade för oss och tog bussen hem.