Klackarna i taket

Ikväll: W kommer till CT. Vi drar till vän på vin och middag. Sen drinkar på Jade. Sen Gay klubb.

Imorgon: Stadspromenad med fotouppdrag och sen stranden.

Söndag: Syren kommer.

Woohooo!!!

Grow up child. Grow up!

En mamma. Eller en syster. Eller en god vän.

Finns inte alltid där.

Kommer inte alltid finnas där.

Det är bara att inse.

Bara dags att börja fatta sina egna beslut i tid for once. Så som en vuxen människa bör.

Because maybe, tomorrow never comes

Det är som om sommarn kom tillbaks idag. Helt plötsligt. Det efter en vecka av blåst, regn och långbyxor och jackor. På min väg in mot stan ropade en kille på min gata. Undrade om jag skulle till Sea Point. För det är mest dit som man kan tänkas va på väg en dag som denna. Jag sa att - Jo, jag var faktiskt på väg dit. För ett dopp i havet? undrade han därpå med ett leende. Men jag skakade på huvudet och sa - Nej, men att jag önskade det.

Jag var på väg till A:s memorial.

Hela kontoret var där och även kollegor utifrån, från kåkstäderna. A:s vänner och delar av hans familj som flugit in från USA.

Folk höll tal och berättade anekdoter. Det framgick av historierna att han var en makalös individ. Hans styvpappa berättade att han hade rymt hemifrån som fjortonåring. Lämnat en lapp där det stod att han inte var sur eller nånting men att han bara måste åka och se Afrika. Och innan hans föräldrar som kontaktat underrättelsetjänsten, Amerikanska ambassaden och allting hann få tag på honom, var han redan på kontinenten.

Emellan talen sjöng en gospelkör formad av organisationsmedlemmar. Allt tog plats på en otroligt vacker uteplats högt över staden och havet. I hans ex-makes föräldrahem.

Jag tänkte på bilden jag skapat av A under den korta tiden jag kände honom. Hur han höll en presentation under min första vecka av konferenser. Hur han talade med en passion som fångade uppmärksamheten hos alla i rummet.

Hur vacker han var och hur hans närvaro allt som oftast fick mig att rodna, detta trots hans sexuella läggning. Men det kom också fram att jag inte varit ensam att drabbas av denna effekt. En av vännerna sa i sitt tal att han fick heterokillar, gaykillar och heterotjejer att bli kära i honom. "It just was something about A."

Under hans pappas tal gick det bara inte att hålla tårarna borta. Han sa att under hela A:s tid här, hade han planerat att komma och hälsa på honom. Men att den där besöket alltid sköts fram till "tomorrow". Och nu önskar han nåt så oerhört att han bara hade gjort det. Så han fortsatte med att säga att han ville att alla som var där skulle ta sina planer på allvar och komma ihåg att det inte alltid finns ett tomorrow. Att vi skulle passa på att älska nu.

Och jag bestämde mig där och då för att i högsta bästa mån det bara går, välja att leva så.

Dom andra

Såg en diskussion i en annan blogg om frågan "Hur många har du legat med?". När man får den från en pojkvän/flickvän liksom. Vad man tyckte om frågan i sig och huruvida man gav ett svar eller inte.

De flesta verkade tycka att det är en totalt onödig fråga. Vad ska man göra med informationen liksom? Inget konstruktivt i alla fall. Näpp, onödigt vetande.

Sen var det nån som sa att enda gången siffran egentligen betyder något är om den skulle vara noll. För om den är noll så skulle man hela tiden undra över om ens älskling tänker på hur det skulle vara att ligga med nån annan.

Nollan är mitt problem. W kan tycka att jag är bra och skön men vad fan vet han egentligen? Har ju liksom inget att jämföra med. Det skulle endast vara mänskligt att vilja prova hur det är med andra. Vara sorgligt om man inte gjorde det...?

Eller?

Winter's day

Vaknade idag upp till ljudet av hektiskt regn. "Schweizaren", eller min W, som vi numera kan kalla honom, låg intill mig. Vi var båda vakna.

Jag vill berätta om oss på ett icke-ostigt sätt. Ett icke banalt sätt, icke typiskt, icke högtravande sätt. Men jag vet inte hur man pratar om kärlek.

Den plats han fyller med våra samtal under de utvalda kvällarna, med skrattet han lockar fram, med tillgivenheten han visar, kan i alla fall aldrig göras rättvisa av mina ord.

Hans sätt att överanalysera detaljer är varje filmskadad flickas dröm. Här om dagen fick jag vända ryggen till. Så att han inte kunde se mina tårar. Lyckotårar över att nåt så här fint hänt och hittills varat. Men också orostårar för att jag inte vet vad som händer sen.

Två gånger hann vi med denna morgon innan klockan ringde. Jag låg kvar när han gick och duschade och när han sen kom tillbaka satte han sig med handduken runt midjan grensle över mig. Lutade sig ner och sa att han önskade vi kunde stoppa tiden. Bara fortsätta vara vi två här och nu.

Minuter efteråt sprang vi ut i regnet och jag släppte ut honom genom porten efter en lång blöt kyss.

Hur jag kom hit

Schweizaren ville ha med mig på nåt jobb scho hej ikväll. Ute där han bor. Tillställning med ministrar och storfräsare. Men jag orkade inte. Inte ikväll.

Ville bara stanna i stan och träffa vänner över öl.

Så jag gjorde det. Och senare under kvällen dök P upp. Tillbaka från sin fyra månaders långa Sydamerikaresa. Kindpussade mig och satte sig sen vid andra änden av bordet. För att ännu längre inpå kvällen inta platsen mitt emot. Och vi pratade som vänner. Och jag tänkte att han är adorable. Adorable men fortfarande inte min typ. Jag förstår fortfarande fullt ut hur jag tänkte då.

Men det var fint. När en obekant sen frågade hur vi kände varandra, undrade P om han kunde få äran att berätta historien. Go ahead, tyckte jag. Han: Jo, det var han och hans vän, som numera är vår gemensamma vän. Det var de två som reste runt i Sverige under kallaste vintertid när jag passerade dem på en kälke i snön och undrade vad de var för ena. De berättade då för mig att de kom från ett varmt och vänligt land som heter Sydafrika. Och jag frågade om de inte kunde ta med mig dit. Så de drog mig på min kälke hela vägen ut till flygplatsen och upp på deras plan. Och sen dess har jag varit här.

Lång vecka

Går på konferens som enda vit person. Lyssnar till provokatör som säger att "The idiot (min benämning) is right. One hundred per cent right!" Och där och då känner jag mig som enda juden i någon förhistorisk samling under 30-talets Tyskland.

Och jag kan inte tro det. Ord från en organisationsmedlem. Mitt blod fryser till is. Jag vill ge svar på tal. Men det är inte min debatt. Inte mitt land. Inte min kamp.

Inte riktigt.

Några andra ger en blandad skara av motstånd. Ett sarkastiskt, ett försiktigt men tillrättavisande och ett välformulerat.

På lunchen vill man ta bilder med mig i. Med armar om varandra och leende blickar mot kameror. Klart jag ställer upp. Jag ser komiken i det. Men efteråt undrar jag, vad de tycker om mig egentligen. Är jag, i deras ögon, en egen person? Eller bara en representant?

Tillbaka på kontoret dagen efter och jag komplementerar en av ledarna för hans presentation föregående dag. Han tackar men fortsätter med att det inte riktigt blev som han hade tänkt. Att han hade behövt mer tid... Rösten brister mitt i meningen och plötsligt har jag en vuxen man som skakar av gråt framför mig. Vad gör man? Jag stannar kvar men tittar bort.

Förlusten av A är stor och den syns i mina kollegors blickar. Den känns på stämningen som byter form efter att någon dragit ett skämt. Som att man kommit på sig själv med att skratta och skäms. Skäms för att det stundvis, till synes är som en vanlig vecka fast ingenting riktigt blir som förut.

Samtidigt tar jag mina egna små kliv framåt i livet. Söker jobb. Söker utökat visum. Inser bistra fakta.

Som att det kommer ta mig många år att få en anständig lön här (om jag nu lyckas få ett jobb utan sydafrikanskt medborgarskap). En anständig lön som i Sverige skulle vara en lön för ett jobb utan krav på utbildning. Samtidigt har jag studielån att betala av.

Så valet står mellan - Att leva i en miljö där jag vill vara men där jag kommer få vända på varenda slant. Eller, hitta fancy EU-jobb och bada i slantarna men att i övrigt leva ett torrt liv.

Beslutet kanske inte är givet men jag är mogen nog för att ha förstått vad det är som verkligen betyder någonting - Tiden och inte pengarna.

Men det är fortfarande svårt. Och "svårt" har alltid tidigare fått mig att säga "Fuck it." och dra.

Gone

Kontoret var spöklikt tyst idag när jag klev in där. Våningen jag jobbar på var låst. Det är så vissa mornar när jag dyker upp "för tidigt". Men idag var annorlunda för även övervåningen var tyst.

När jag klivit stegen upp till andra våningen hittade jag två av de anställda. De menade på att alla satt i möte i styrelserummet. Att jag kunde gå dit.

Någonting fick mig ändå att stanna utanför dörren. Stämningen var tyst och tryckt där inne. Jag kunde känna den ända ut i hallen utanför.

Så jag gick ner istället. Väntade på att nån tillslut skulle dyka upp. Och snart hördes steg ovanför. T:s bestämda klackar som trippade ner mot mig. Vanliga hälsningsfrasen och sen: "Du vet A som jobbar med X & X.". Jag: "Ja...?"

"Han tog självmord igår natt."

...

Ofattbart. Bara fredagen innan hade A klivit in på rummet där jag sitter. Självsäker och entusiastisk som vanligt.

A, 27 år som mig.

Nyförälskad i en artonårig pojke. Vi var några som skvallrade om hans relation så sent som i förra veckan. Summerat - "Åldersskillnad men WTF? Han verkade må så bra av det."

A med den amerikanska accenten och filmstjärnsfina ansiktet.

A, borta. Puts väck. För alltid.

Från mikro till makro

När jag går igenom mina inlägg från senaste tiden blir det uppenbart att jag i högsta grad ägnat mig åt navelskåderier. I alla fall på denna blogg.

Så mycket introvert dravel när det finns så mycket att hämta från och berätta om landets politiska tillstånd.

Jag kan börja med att säga som så här - Ända sen jag först tillfälligt satte min fot här 2006 så har jag insett att landet ur ett ekonomiskt, socialt och jämställdhetsperspektiv är i djup skit: En arbetslöshet på över 40 procent... En segregation som får USA att verkligen framstå som The Land of the Free... En ekonomisk klyfta mellan fattig och rik som är den största i världen.

Det jag beskrivit ovan är nuet.

Men.

Men trots dystra fakta har jag alltid varit positivt inställd till landets framtid och menat på att det har sån potential. Var annars i världen möts människor i alla färger och former under ett och samma medborgarskap? Var annars i världen jobbar kristna, muslimer, hinduer, judar och ateister sida vid sida vid mer eller mindre varje arbetsplats?

Jag har kallat vita sydafrikanska vänner för "neurotiker" när de pratat om sina uttänkta flyktplaner "if the shit hits the fan". För visst, har jag menat, det är skit nu men det kan bara bli bättre from here and on.

Det politiska snacket vid middagsborden har på senaste tiden blivit mer än spänt och det har fått mig att börja följa mediedebatterna på allvar. Och det jag sett är inte bra.

Allt jag teoretiskt vet om politik. Allt tidigare historiska fall har visat, pekar mot en stat på randen mot allvarlig intern konflikt. För det ser minst sagt inte bra ut där uppe på toppen. Uppe i regeringen.

Man har en jubelidiot som skriker ut rasistiska och sexistiska budskap. En jubelidiot som sjunger om att döda vita. Och folk frågar sig varför inte ledaren själv gör någonting åt det... Varför han inte stoppar idioten. Är inte det alldeles uppenbart när man tänker efter? - Det stör honom inte. Kan det vara så att han låter det han själv tycker framföras av en mer legitim budbärare? Någon som avfärdas som ung, dum och ofarlig? Bara så att massorna inte tar hotet på allvar för tidigt?

Jag framförde min teori för Schweizaren under middag med rödtjut. Han tystnade emellanåt. Antagligen lite tagen av logiken i mitt resonemang. Men han höll fortfarande fast vid att idioten är en idiot och att han kan skrika hur mycket han vill men att någon som han aldrig kommer få riktigt inflytande.

Sen satt vi där i söndags kväll, avskurna från civilisationen ute på farmen med öronen mot hans bilstereo. Tillsammans med en kanadensisk nittonårig gäst som var exalterad över spänningen i luften under middagen tidigare då en av grannarna kommit och meddelat nyheten - Att en vit bonde blivit brutalt mördad av två av sina svarta anställda.

"Kill the farmer. Kill the boer." Nittonåringen upprepade orden som radion informerade om att idioten hade sjungit. Försökte förstå budskapets innebörd som Schweizaren svepte in i censurerad version när boer i själva verket betyder viting och inget annat. I andra ord säger sången att man inte ska göra skillnad på bönder och vita. Schweizaren såg på mig med ögon som sa - Det var exakt vad du pratat om.

Nu råkar det vara så att den som satte livet till denna gång var en rasist av hög rang. Ledare för "Afrikaanska motståndsrörelsen" som vill ha apartheid tillbaka. Numera påstått reformerad till filantrop som tror på regnbågsnationen (något man blir över en natt månne när man inser att ens vita röv ska in i ett fängelse fyllt av svarta?).

Det hela har nu lett till att Sydafrika har två motpoler av rasister på olika sidor som får representera helheten för dessa två folkgrupper i landet. Varför? Jo, för att den ena, genom att ljuga och lova guld och gröna skogar tagit sig till politisk ledarposition och för att den andra kittlar medierna. Det är bisarrt men det är också allvarligt.

För precis som med varje jävla ärkesvin genom historien så har det aldrig handlat om folkligt stöd utan snarare om bristen på folkligt engagemang. Och det är just bristen på engagemang som gör att sån här bisarr skit kan leda till en blodig verklighet. Vi har sett det förut i ex Jugoslavien och i Rwanda, bara för att nämna några exempel. Och nej, det handlar inte om vanligt folk som plötsligt få för sig att gå ut och mörda sina grannar. Det handlar om den politiska maktens ledning över maktapparater som militären och polisen.

Sakers tillstånd hänger på en skör tråd i Sydafrika nu.

Tack högre makter för att Mandela fortfarande är vid liv.

Tack dito för fotbolls-VM och därmed världens blick.

Jag vet inte om jag vill vara kvar här sen.

Men jag vet att jag vill tro att jag har fel.

Toppen

Så mycket som händer just nu. På jobbet, i staden, i kärlekslivet med Schweizaren.

Saker jag kastar mig in i.

Andra saker som jag känner motstånd inför.

Som att denna fantastiska tid tickar mot sitt slut. Att min vistelse i det här landet är begränsat av en stämpel i passet. Att jag inte har en susning om vad som händer sen när jag officiellt har min examen.

Jag har länge skämtat med B om att hon alltid kan gifta sig med mig så att det löser saken. Behöver inte ens gifta sig med mig egentligen. Bara förklara mig som sin livspartner.

Nyligen så funderade Schweizaren över det själv. Vi satt på tu man hand på verandan när han sa att om det gör att jag kan stanna så är han beredd på att förklara mig som sin livspartner. Jag tystnade och kollade utforskande på honom. Undrade om han verkligen menade det. Och jo, sa han. Han menade det.

Men jag vet inte... Vill inte utsätta honom eller nån annan för trubbel. Plus att jag i vilket fall måste ha ett jobb att försörja mig med.

I min nya jakt på att övervinna rädslor föreslog jag en vandring upp på Lions Head på en perfekt dag som långfredagen. Det blev jag, Schweizaren, B, B:s lover och S från jobbet. Innan hade jag gett tydliga riktlinjer för vad som gällde - ingen vandring i mörker och under inga omständigheter något alkoholintag. Nä, nu handlade det om seriös vandring och som belöning för det - picknick på toppen av berget.

Det var skön stämning hela vägen upp till toppen. Många skratt och emellanåt låtsasbråk mellan mig och B:s lover som jag har en särskild jargong med. När vi nådde den riktigt branta delen där man klättrar upp fick jag dock ge honom en riktigt avhyvling och trycka upp honom mot väggen. Jag menade på att skämtknuffandet inte var roligt längre och han tyckte "Jesus X! Why all of the sudden so serious?". Senare fick jag visa dem why då vi nådde stället där fallet inträffat. De undrade hur fan jag hade överlevt det.

Så satt vi äntligen där på toppen och njöt av maten när Schweizaren sa att jag skulle kolla in gruppen av fyra tjejer som satt en bit framför oss. Jag bara "Yeah, what about them?" Han "Check out the one to the right." Fucking hell... Hans ex. Helt jävla otroligt. Andra gången vi ser henne på två veckor och på Lions Head av alla ställen i världen. Det är inte klokt.

Jag tyckte att han kunde väl i alla fall va anständig och gå fram o hälsa på henne. Så han gjorde motvilligt det. Kom tillbaka till oss och det var det, ville jag tänka men nej, bruden kom efter honom. WTF?! Hälsade kort på mig med en nick och började sen prata afrikaans med Schweizaren. Afrikaans när hon också pratar perfekt engelska... Vid det laget hade B och lover avlägsnat sig för lite tête à tête. Jag satt kvar och tänkte att om jag gör det så måste ju bruden snart dra men nej, tydligen inte. Hon babblade på like there was no tomorrow. "Lets walk around and take some pictures." tyckte S och såg menande på mig. Så jag och S satte oss på vår kant och hade en väldigt fin pratstund fast jag kunde inte låta bli att slänga blickar upp mot Schweizaren och exet då och då. När mer än en halvtimme gått konstaterade jag besviket för S "So... I've climed all the way up The Lions head with my boyfriend just so that he could spend time here with his ex..." "Oh damn, that sucks big time." konstaterade S. Blinkade sen konspiratoriskt mot mig och la till - "Now it's time for us to go and spend time with both of them."

Så vi gick tillbaka dit och S slängde ur sig lite vänliga engelska fraser riktade mot dem båda. Ex-bruden svarade kort och återgick till att vända sig mot Schweizaren och prata afrikaans. Jävla CP kärring! Vid det laget var mitt tålamod rågat. Men det var också dags för oss att gå tillbaka ner då S hade en tid att passa. Det verkade också va det enda sättet att bli av med henne - att gå.

Jag försökte tänka att jag inte ville låta henne förstöra resten av vandringen så jag valde att inte tänka på henne utan istället njuta av sällskapet även på vägen ner. Och jag tog mig tillbaka utan något fall denna gång. Till och med utan muskelvärk så här dagen efter.