Nånting gnager. Gnager och kliar här inuti. Det har gjort det länge nu. En illusion jag burit med mig - att mitt liv inte börjat på riktigt förrän jag har "det där jobbet" - jobbet som är så jag. Jag vet inte... Kanske har jag hela tiden gått och väntat på nånting jag ska få gömma mig i - en tillflyktsort som uppslukar allt. Nånting där jag får visa att jag är så bra på, så att det blir mitt liv. As for the rest, där känner jag bara med halva hjärtat. Jag vill älska människor mer, intressera mig mer, bry mig mer. Men om sanningen ska fram så håller jag alla på armlängds avstånd. Det blir väl lättare så - att inte göra sig emotionellt beroende, att veta att vilken skit som än drabbar en här i livet så kan man alltid fall apart and start again, för man är inte beroende utav någon kontext som innefattar människor att gömma sig hos.
Och fuck, jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske bara att det här är en sån dag. En dag då jag låter mitt sinne bedra mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är verkligen jättejobbigt det där. Jag söker jobb nu också och det är så enerverande att bli ratad gång på gång. Få saker är så knäckande som att inte få syssla med det man vill. Det är inte konstigt att volymen i resten av livet tonas ner.
SvaraRaderaJa, fy fan. Jobbigt det där att behöva peppa sig själv hela tiden. Jag hoppas att vi båda med facit i hand kan se att det var nånting vi behövde gå igenom för att komma dit vi vill.
SvaraRadera