Huset

W har varit på jakt efter ett bo till oss ända sen jag åkte iväg i augusti. Jag har varit ganska skeptisk till idén, tyckt att "Why don't we just rent a place?", men han har envisats. Menar på - varför slänga bort pengar man aldrig får tillbaka på hyra när man istället kan investera de pengarna i ett boende, pengar som man sen får tillbaka när man lämnar stället. Och ja... när han lägger fram det så så låter det ju vettigt liksom.

Så ja, han har till en början ensam i fem månader kollat runt på ställen som alltid varit något av en besvikelse på ena eller andra sättet och likaså har det varit nu när jag följt med honom. Vi konstaterade för inte så länge sen att det förmodligen kommer att ta tid att hitta det där huset, kanske till och med så lång tid som ett år eller mer. Men... Men... så parkerade vi bilen utanför det där huset och vibbarna kändes rätt redan från utsidan, och insidan, den bara ropade våra namn och för första gången kunde vi säga att - Här vill vi bo! Men det är skillnad mellan att vilja och att få sin vilja igenom.

Vi började buda och kunde inte annat än hoppas.

Men så för några veckor sen skrev vi kontrakt med husägaren och idag skriver W kontrakt med banken. Och vi, vi flyttar in senast i början på juni. Så mycket längt!

Den där vägen

Den är inte så väldigt spikrak, va. Eller ja, i mitt fall känns den mer som en Alice i Underlandet-labyrint, men so what? Jag tror att har man bara bestämt sig för vad man vill så måste man också välja att ha tillit till att vägen man valt är den rätta och att den leder någonstans. Att den faktiskt leder någonstans, fast alla kartor och let alone - GPSer säger "okänd mark". Och sen kanske man inte borde ställa in tunnelseendet helt och hållet endast på det där målet, för då missar man själva resan.

Och ja, det kommer va dagar då man förbannar sitt val. Det kommer va dagar då man lyssnar till mamma som säger "men om du hade gjort si eller så, istället." Det kommer va dagar då man frågar sig - Vad fan har jag gjort?

Men det kommer också va dagar då man tittar ut från sitt fönster och inte ser ett enda moln, eller man ser ett stort enda moln men att det lagt sig vackert som en svävande duk över Table Mountain. Det kommer va dagar då man möter den vänligaste mannen på hela Home Affairs och han kommer va hjälpsam och svara vänligt och uttömmande på alla frågor. Det kommer va dagar då man faktiskt tagit sig upp till toppen av det där berget, precis i tid till solnedgången.

Oj, jag svamlar. Hjälp, jag svamlar, som en annan Anna Gavalda.

Inbillningssjuk

Nånting gnager. Gnager och kliar här inuti. Det har gjort det länge nu. En illusion jag burit med mig - att mitt liv inte börjat på riktigt förrän jag har "det där jobbet" - jobbet som är så jag. Jag vet inte... Kanske har jag hela tiden gått och väntat på nånting jag ska få gömma mig i - en tillflyktsort som uppslukar allt. Nånting där jag får visa att jag är så bra på, så att det blir mitt liv. As for the rest, där känner jag bara med halva hjärtat. Jag vill älska människor mer, intressera mig mer, bry mig mer. Men om sanningen ska fram så håller jag alla på armlängds avstånd. Det blir väl lättare så - att inte göra sig emotionellt beroende, att veta att vilken skit som än drabbar en här i livet så kan man alltid fall apart and start again, för man är inte beroende utav någon kontext som innefattar människor att gömma sig hos.

Och fuck, jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske bara att det här är en sån dag. En dag då jag låter mitt sinne bedra mig.

Jamen, just det

Jag är inte preggo. Inte den här gången heller. Yay!

Dagarna som går

Det har varit en ljuvlig helg. Den började med middag på en av mina favoritrestauranger i CT - Simply Asia, tillsammans med B, hennes vän J och W. Vi pratade husköp, jobb (J är rekryterare o har lovat att hålla utkik efter nåt åt mig) och B:s chans att bli TV-profil (hon har varit på intervju för jobb som programledare på Sydafrikas största TV-bolag).

På lördagen åkte jag och W till det enorma köpcentret Canal Walk eftersom jag behövde shoppa kläder vilket är ett hopplöst mission i detta land. Varje butik man kliver in i är som "Hej 90-tal!" med sliskiga volangblusar, kristen längd på kjolar, stickade kortärmade toppar och breda lackbälten påklistrade på vartannat plagg. Går inte ens att hitta decent basplagg för de är i skumma längder och av tvivelaktigt material. Snälla någon, ge mig H&M please. Efter veckor av jakt efter en bikini hittade jag i förra veckan den säkert enda acceptabla bikinin på hela den västra kusten (en där trosan inte hade hög skurning à la Bay Watch och toppen var utan bygel). Christ! Hur som, i lördags lyckades jag i alla fall hitta en snygg jacka som var i grått jeans tyg och av biker modell. Under tiden hann vi också med en film - No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman. Underhållande feel good rulle liksom.

Igår satte jag mig för första gången bakom ryggen på W på hans motorcykel. Vi åkte några mil bort till en konstnärsby där vi åt lunch. Det var helt fantastiskt med vinden, bergslandskapen och vinodlingarna vi svishade förbi. Hade inte vågat tro att jag skulle gilla det så mycket.