Minns ni?

Denna

Kalla mig gärna schizo

Men B:s analys av mitt nyckfulla beteende är att jag "har månen i tvillingarna". Enligt astrologins logik ska det göra att jag hela tiden ändrar mig fram och tillbaka - känslomässigt och intellektuellt. Hon kan ha rätt, vem vet.

För ett tag sen tvivlade jag på Schweizaren. Senaste tiden har jag känt att det är "vi". Så mycket så jag idag ändrade min status på facebook till "in a relationship".

Varav denna vändning?

Jag har ingen logisk förklaring. Det kan ha att göra med att han uppfinner nya svenska ord som "sockerpussar" och att han uttalar dem med tyskklingande brytning. Eller, att han ständigt hittar lösningar på mina problem och att de lösningarna ofta inkluderar en större ansträngning från hans sida. Eller, att han serverar kaffe på sängen. Eller, att han lagar mat som ett proffs. Eller, att han har armar som orkar lyfta upp mig och snurra mig runt runt runt. Eller, att han kan stoppa mig mitt i en mening och fråga om jag vet att jag är vacker. Eller, att han låter väldigt bestämd när han pratar i telefon på afrikaans. Eller, att hans franskauttal inte är fy skam det heller. Eller, att han resonerar om människor och händelser på ett sätt som visar att han är en sån som tänker ett steg längre.

Eller, att han har en ögonnyans som rinnande honung.

Eller, att han har mjuka fina läppar som kysser på olika vis.

Eller, att han har handflator som är så lena så lena.

Eller...

all the above.

Sen den här helgen...

Vi har hanterat två bilolyckor ihop. En utanför min dörr (!) och en utanför CT på motorvägen.

Vi har fejsat en oväntad entré av hans ex på fest. Jag var beredd på att hon skulle försöka knuffa i mig i poolen. Men det blev inte alls så. Istället pratade hon vänligt med mig och lämnade festen tidigt. Skickade sen ett sorgset sms till honom mitt i natten.

Vi har hängt på hans farm och umgåtts med hans bror, svägerska och deras vänner. Ätit sydafrikanska måltider tillsammans med dem och pratat sex och politik.

Vi har gått kortare bergspromenad med hans bror och svägerska och på vägen tillbaka frågade han ut henne om hennes lägenhet i CT som hon vill sälja. Frågade om allt från taxeringsvärde till vad det är för folk som bor i huset.

Ledde mig avsides på uppfarten när vi sen närmade oss de andra. Undrade om jag förstått hans resonemang. Jo, jag förstod det.

Blodsband

Jag har kommit in på det förut - Facebook och hur fenomenet fascinerar och ibland chockerar. Denna lilla globala by som erbjuder sneak peaks in i parallella verkligheter.

Jag har börjat samla på lite kusiner. De man kan hitta. Har delat lite tankar med dem jag inte pratat med på år och konstaterat hur olika man blivit.

Och så ikväll, i ren tristess, fick jag en idé som märkligt nog inte slagit mig förut. Jag sökte på min biologiska pappas efternamn och sex personer dök upp.

Ett namn jag kunde relatera till på direkten: Min tremänning på hans sida, född bara några dagar efter mig. Jag minns ett gammalt foto där vi som bebisar ligger intill varandra på samma filt. En ljushårig flicka och en mörk.

Sen ett namn som klingar bekant. Och efter lite eftertanke konstaterar jag att det är den ena av mina två så kallade bröder. Den yngsta. Även fast jag inte kan se nån likhet i våra utseenden så bara vet jag.


Att han är ett fan av Enrique Iglesias, Eros Ramazotti och nationalrätten burek, är allt hans profil förtäljer för en ofriendad.

Jaha.

Och jag vet inte om jag vill veta mera.

Sparks

Det är söndag morgon klockan 05. Schweizaren står böjd över mig i full cykelutrustning. Cape Town-vinden skakar fönstret brutalt och oupphörligt. Jag tycker att han inte är klok samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om honom. Cape Argus race och han har en starttid som visar på att han är duktig... En sträcka från CT hela vägen ner till Cape Point och tillbaka.

Han lägger sig ner intill för att vila nån minut. Kvällen innan hade han fyllt i papper med detaljer som personer att kontakta om han blir skadad eller dör (!). Han hade fyllt i sin pappas kontaktuppgifter... och mina...

Han berättar om en vän till honom som anmält sig till racet året innan. Han skulle göra det tillsammans med en tjejkompis på tandemcykel. De hade tränat på varsitt håll då de bodde i olika delar av landet och när de träffades i CT kvällen innan hade de varit ute på middag... som avslutades med sex. Som fortsatte med sex hela natten som blev morgon och de båda bestämde sig för att skita i racet. Bara fortsätta med det de höll på med.

"That's nice" tycker jag. Rättar med - That's actually really nice."

Några sekunders tystnad...

Så plötsligt drar han av sina skyddshandskar hårt och bestämt. Drar mig snabbt tätt tätt intill. Kläder slits av och i farten råkar jag slita av hans nummerlapp bak på ryggen.

Vår första snabbis. Kort men enormt intensiv och efteråt är jag fortfarande lite skakig. Tagen av händelsen, när jag nålar fast nummerlappen igen med säkerhetsnålar.

Nya rutiner

Över 40 grader i 11 dagar. Jag gör vad jag kan för att inte krevera. Som:

- Går rakt igenom vattenspridare. Folk får gärna skratta och peka. Jag svarar: Don't worry. I'm not insane. I'm just from Sweden."

- Förtär endast mat och dryck som är kall och knaprar frenetiskt på isbitar.

- Tar av mig alla kläder så fort jag kommit innanför dörren och lägger mig raklång i min säng. Djupandas.

- Duschar kallt morgon, efter jobbet och på kvällen.

- Går bara i kjolar och klänningar.

Idag måste det fan ha kulminerat. Att promenera runt ute kändes som att ha 100 värmeblåsande hårtorkar riktade mot sig.

Som grädde på moset dog vår AC på jobbet idag.

I bakgrunden av allt det här borde det inte va så konstigt att mitt fortplantningssystem beter sig helt uppfuckat...

Kontrasters kontraster

Skickade hem Schweizaren tidigt på morgonen igår. Efter att vi haft vårt bästa ligg nånsin. Han har gjort stora framsteg. Det måste jag ge honom.

Strosade runt i stadskärnan med mig själv under dagen. Drack kaffe på uteservering vid Green market square. Kollade bakom mina solglasögon roat in turister och urinvånare. En sån lustig blandning. Gick vidare till de lummiga skuggorna i Companies's garden.

Tog mig hem och sov bort två timmar. Utmattad av den stekande värmen.

Vaknade och smsade vänner hit och dit. Hookade upp två grupper och gick på spelning på the Assembly.

Blickar, dans, ljus. Jag behöver det också. Behöver se och ta del av den härliga mixen av människor man bara har i den här staden och på just det här stället där alla möts utan fördomar.

Spontandans mellan spinkiga vita popsnören till pojkar och kurviga svarta soul tjejer. Par som dansar som om bara just de två existerar i hela världen. Passion. Från scenen och framför. Vit snubbe som sjunger reggeae och får respekt som vilken Jamaica rastafari som helst.

Gänget droppar av en efter en när småtimmarna kommer. Jag hoppar in i en taxi med S och hennes vän L. Vi droppar snabbt av L på Longstreet och hamnar därefter i oväntad diskussion. Taxisnubben vill försöka sig på att ta tredubbelt betalt men S som sitter i framsätet säger emot. Han ger sig inte. Och inte hon heller. Det blir ett jävla liv med honom som skriker att han ska ta oss till polisen. Okay, so take us to the police then!! We've done nothing wrong, är S svar. Han tar då ett hårt grepp i hennes arm och skakar den. Jag säger: That's it. We are getting out!. Rövhålet börjar då köra bilen igen. Stannar inte fast vi skriker åt honom och öppnar dörrarna så alla vi passerar ser. Tillslut hoppar vi ut mitt i farten.

Trist avslutning på skön kväll. Men det är Cape Town. Man älskar det. Man hatar det. Tur att kärleken är starkare.

Helvetes natt

Någonstans mellan natt och tidig morgon vaknar jag upp. Väckt av ljud. Det låter som om någon i köket intill välter ner allt som vältas kan.

Sedan tystnad.

Overklighetskänsla i min kropp. Detta kan väl inte hända - inbrott hos oss. Jag tar fram mobilen som visar på 04:02. Lyssnar efter ljud och mycket riktigt, där igen - nya brutala dunsar.

Jag hoppas upp ur sängen och slänger mig mot sovrumsdörren för att låsa den. Lyckas och går sakta baklänges tillbaka mot sängen. Hjärtat slår i 190.

Jag hittar mitt lilla överfallsalarm. Håller det hårt i handen men väljer att börja med att ringa B som ligger i sitt sovrum på andra sidan huset. Hon låter vaken men säger att hon inte hört nåt. Nya dunsar. Nu hör även hon. Hon - "Stanna på ditt rum. Jag kommer."

Jag väntar och väntar. Ståendes en meter från dörren. Nu är det tyst och fortfarande mörkt. Jag har fingret berett på min fast dial till polisen. Lampan i köket tänds efter vad som verkar va en evighet och jag står inte ut längre. Ropar på B.

Hon låter minst sagt skärrad när hon svarar "Fucking hell!"

Man med kniv? Pistol? Vad?!

"I'm calling the police NOW!!" skriker jag. Hon: "No!No! No need. It's a rat!"

Jag kommer ut. Lättad över att det inte är en person men samtidigt chockad. En råtta...? Inne i huset? Vafan?

Vid det laget hade den sprungit ut i loungen och vidare in i B:s rum, trodde hon. B ståendes på köksbordet och jag spänt sittande på en av stolarna. Så satt vi och samtalade om det otippade och vad det kunde ha varit. Jag fick veta att hon har en laddad pistol i förvar på sitt rum. Inlåst i säkerhetsskåp dock och just i natt hade hon inte nyckeln på rummet. Jag fick henne att lova att va beredd nästa gång. I vanliga fall är jag emot vapen men vi är två kvinnor ensamma i ett hus i Sydafrika. Våldtäckts- och mordstatistiken talar för sig själv - Jag vill vara beredd på vad som kan hända.

Tillslut stod jag inte ut längre. Gick tillbaka till sängen och dog av all spänning som sakta rann ur kroppen samtidigt som jag drömde drömmar om flygande råttor som attackerade.

Tre timmar senare tog jag mig upp och fick höra att B under den här tiden suttit själv på altanen med en kvast i handen.

På eftermiddagen fick jag lov att lämna kontoret tidigt. Jag förklarade att jag behövde gå och göra så kallad radiological report på sjukhusklinik. För mitt visa.

Väl där står jag vid receptionen. Är mycket fokuserad medan jag fyller i min blankett när jag plötsligt känner något som liksom tar på min bara vrist. Vad i helvete? säger tanken. Inga fler jävla råttor idag! Impulsen borde ha varit att sparka men trots det väljer jag av någon anledning att först titta ner. Vid mina fötter krälar en liten bebis som knappt kan va tio månader gammal.

Tur... Tur att jag valde att titta. För annars kunde jag glömt det där visumet för alltid. A baby kicker... Kan man vara en sämre människa?

Kollision

Röriga omständigheter... I mitt huvud och i världen jag konfronterar där utanför.

Träffade Schweizaren igår med mycket i hjärtat att tala om. För det första: den röda perioden är fortfarande läskigt frånvarande. Jag har metodiskt gjort gravtest med negativt resultat men ändå... Snart två veckor försenad. Nämnde det för läkare igår helt apropå efter att ha gjort en rutincheck för mitt visum. Hon sa typ att jag kan välja att ha is i magen och vänta ut den ytterligare två veckor. Eller gå och göra ett blodtest nu om jag inte står ut längre. Jag väljer att vänta.

Min dumhet kan komma att få ett högt pris och jag är äcklad av mig själv. Vi har kört med avbrutet samlag den senaste tiden. Inte säkert nog. Idiot, idiot, idiot.

För det andra: Jag kom på här om dagen att varenda helg sen jag kommit tillbaka har vigts åt Schweizaren - från fredag eftermiddag till söndag kväll eller måndag morgon. Det har bara blivit så eftersom han bor långt ifrån och dessutom ständigt reser i sitt jobb så vi sällan hinner att ses under veckorna. Jag har nu koncist försökt börja plocka sociala poäng genom att styra upp möten med killkompisar men det är tydligt att man inte är lika intressant nu längre när man har pojkvän eller vad man ska kalla det. Hur som helst vill jag reclaima mina helger. Bara få vara X och då och då och inte alltid "X och Schweizaren".

Vi äter middag på Long Street och han är förstående och stöttande. Får mig till och med att slappna av efter att jag lättat hjärtat och hand i hand går vi sen nedför gatan. En störande snubbe försöker plötsligt hänga på. Kastar ur sig obehagliga kommentarer om hur het jag är och hur kul vi måste ha ihop. Först säger jag lugnt och behärskat åt honom att lämna oss ifred men när det inte hjälper drar jag in luft i lungorna för att markera mer bestämt. Mitt i allt kommer en lång svart man gående mot oss och vinkar. Jag bara - Öh...? Den långe till och med vänder sig om när han passerat och ler med hela ansiktet. Då först faller paletten på plats. Det var DA. DA med håret bortrakat. Han stannar och jag släpper Schweizarens hand omgående. Säger att jag inte kände igen honom med håret borta och allt. Den jobbige typen gittar fort som fan. Och vad händer sen? Jo, han och Schweizaren klickar som fan. Börjar prata och skoja om hår och frisyrer. Kommer in på ämnet värmebölja och det ena med det andra. Jösses... Never mind me liksom. DA är den som avslutar det hela tillslut. Önskar oss trevlig kväll och vänder på klacken. Schweizaren kommenterar - "Fun guy!"

Och så slutar historien om DA.

It's not enough

Om jag kunde få världen att falla in i musikal mood tillsammans med mig nu så skulle det se lite ut som så här. Melodramatiskt? Oh yeah.