Det är frågan... För var tar det vägen allt det här? Alla tankar. Alla redogörelser av händelser och ickehändelser. Det som för femton år sedan bara var avsett för oåtkomliga, udangömda dagboksblad.
Är detta narcissism? Fåfänga rop rakt ut i offentligheten... Narcissism även fast man väljer att inte skylta med sig nuna?
Kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn hitta oss på nätet? Kommer de att få lära känna den bräckliga personen bakom den där epiteten "mormor"/"farmor"/"farfar"/"morfar"? Vill vi ha det så eller vill vi lägga ner detta maniska tangentbordsknappandet innan? Inte bara sluta upp med nya inlägg utan faktiskt... Faktiskt trycka på en definitiv knapp och radera ut åtskilliga år eller till och med decennier?
För egentligen... Egentligen, så borde man börja skriva på den där boken. Eller den där debattartikeln. Egentligen borde man ägna denna tid åt att producera något som har nåt mål. Ett klart och fast mål istället för oregelbundna parenteser.
Ja, visst fan borde man.
måndag 13 december 2010
torsdag 9 december 2010
Marry me
W och jag...
Syren säger: "Det är bra att vara ifrån varandra. Ett förhållande som är nåt att ha tar sig igenom en tid av distans."
Mamma säger: "Det är dags att du börjar tänka på dig själv (det betyder att jag skaffar ett bra jobb där jag kan få det). Förresten så kan ni inte betyda så mycket för varandra om ni klarar er bra var och en för sig."
Pappa säger: "Jag tycker att du ska åka dit för det var vad du bestämde dig för. Det är din dröm och sånna chanser ska man bara inte missa. Så, åk bara! Och om nu allt skulle gå åt helvete (vilket jag inte tror!) men om... Då betalar jag och mamma flygbiljett tillbaka."
Det har blivit många långa samtal med W på kvällarna senaste veckan. Han får mig att skratta. Jag kan inte sluta le när jag ser på honom och han gör mig fortfarande mållös med sina genomtänkta resonemang och iakttagelser. Han har sett mina bra sidor men också upplevt mycket mer än så. W har sett mig at my most awful - när jag är omogen, neurotisk och domedags-pessimistisk. Han har sett mig i lägen då alla andra jag släppt så pass nära inpå livet antingen A. stuckit eller B. skrikit åt mig. Själv har han alltid bara stått kvar och hållit om mig samtidigt som han mjukt uttalat lösningar som faktiskt låtit realistiska. Sådan kärlek... Hur ofta drabbar den en och samma människa under en och samma livstid? Jag vet inte.
Men där sitter vi idag. På var sin sida hemisfären och via dataskärmen säger jag att det jag önskar mest av allt är att hitta ett jobb på hans sida så vi kan starta ett fungerande liv. Och min vana trogen så går jag återigen in på eventuella aber. Jag har så vitt jag förstår blivit beviljad ett temporärt visa på två år genom vår life partner ansökan som blev beviljad. Men eftersom jag inte befann mig i landet när den blev godkänd har jag inte heller kunnat hämta ut beviset. Jag blev lovad att handlingen skulle finnas kvar när jag återvänder. Att det då bara är att hämta ut den. Men att det skulle vara så enkelt vågar jag bara inte helt och fullt tro så jag frågar W vad vi gör om det blir problem. Han: "In that case we apply again, And again. And again til we get it." Jag suckar. Menar på att jag inte kan lägga ner den tiden igen på att vänta. Jag måste skaffa ett jobb nu så fort som möjligt när jag kommer ner så jag bara:
"Why can't you just marry me?"
Känner hur rodnaden blossar upp i hela ansiktet medan jag betraktar hans reaktion. Han är tyst i några sekunder och sen: "I can and I would". Jag fortsätter: "Yeah, I mean we got gay friends, male and females who pretend to be couples just to get benefits, so why can't we? Right?" Han: "Our reasom would be much more simple than that... You know it is very simple". Jag hummar med, lycklig och generad på en och samma gång. W: "Anyways, it's expected." Jo, vi har flera gånger redan råkat ut för insinuationer och till och med explicita förfrågningar från vänner och bekanta. Sen konstaterar han: "I do have to ask for your hand properly though." Han ler. Jag ler.
Syren säger: "Det är bra att vara ifrån varandra. Ett förhållande som är nåt att ha tar sig igenom en tid av distans."
Mamma säger: "Det är dags att du börjar tänka på dig själv (det betyder att jag skaffar ett bra jobb där jag kan få det). Förresten så kan ni inte betyda så mycket för varandra om ni klarar er bra var och en för sig."
Pappa säger: "Jag tycker att du ska åka dit för det var vad du bestämde dig för. Det är din dröm och sånna chanser ska man bara inte missa. Så, åk bara! Och om nu allt skulle gå åt helvete (vilket jag inte tror!) men om... Då betalar jag och mamma flygbiljett tillbaka."
Det har blivit många långa samtal med W på kvällarna senaste veckan. Han får mig att skratta. Jag kan inte sluta le när jag ser på honom och han gör mig fortfarande mållös med sina genomtänkta resonemang och iakttagelser. Han har sett mina bra sidor men också upplevt mycket mer än så. W har sett mig at my most awful - när jag är omogen, neurotisk och domedags-pessimistisk. Han har sett mig i lägen då alla andra jag släppt så pass nära inpå livet antingen A. stuckit eller B. skrikit åt mig. Själv har han alltid bara stått kvar och hållit om mig samtidigt som han mjukt uttalat lösningar som faktiskt låtit realistiska. Sådan kärlek... Hur ofta drabbar den en och samma människa under en och samma livstid? Jag vet inte.
Men där sitter vi idag. På var sin sida hemisfären och via dataskärmen säger jag att det jag önskar mest av allt är att hitta ett jobb på hans sida så vi kan starta ett fungerande liv. Och min vana trogen så går jag återigen in på eventuella aber. Jag har så vitt jag förstår blivit beviljad ett temporärt visa på två år genom vår life partner ansökan som blev beviljad. Men eftersom jag inte befann mig i landet när den blev godkänd har jag inte heller kunnat hämta ut beviset. Jag blev lovad att handlingen skulle finnas kvar när jag återvänder. Att det då bara är att hämta ut den. Men att det skulle vara så enkelt vågar jag bara inte helt och fullt tro så jag frågar W vad vi gör om det blir problem. Han: "In that case we apply again, And again. And again til we get it." Jag suckar. Menar på att jag inte kan lägga ner den tiden igen på att vänta. Jag måste skaffa ett jobb nu så fort som möjligt när jag kommer ner så jag bara:
"Why can't you just marry me?"
Känner hur rodnaden blossar upp i hela ansiktet medan jag betraktar hans reaktion. Han är tyst i några sekunder och sen: "I can and I would". Jag fortsätter: "Yeah, I mean we got gay friends, male and females who pretend to be couples just to get benefits, so why can't we? Right?" Han: "Our reasom would be much more simple than that... You know it is very simple". Jag hummar med, lycklig och generad på en och samma gång. W: "Anyways, it's expected." Jo, vi har flera gånger redan råkat ut för insinuationer och till och med explicita förfrågningar från vänner och bekanta. Sen konstaterar han: "I do have to ask for your hand properly though." Han ler. Jag ler.
onsdag 8 december 2010
Passing it on
Kom på att jag har ett award som ska skickas vidare. I never felt magic crazy as this, Just another fucking blog och Inte skyldig nån nåt är tre definitivt läsvärda bloggar, om du frågar mig.
måndag 6 december 2010
7 saker
Fina Tuggmotstånd gav mig ett beautiful blogger award så nu har jag på begäran listat 7 fiffiga saker om mig själv:
1. Jag tycker det är viktigt att vara allmänbildad. Antagligen är det så man vinner högst respekt hos mig - Genom att ha koll på världen och vad som hänt och händer i den. Ändå har jag själv svårt med att intensivt följa nyheter för jag blir så upprörd och förbannad av det mesta jag ser i dem.
2. Jag tycker att jag själv ser ganska klassiskt kvinnlig ut. Samtidigt önskar jag att jag kunde föra mig mer kvinnligt. Jag snackar inte om hur jag pratar (för jag gillar kontraster) men hur jag rör mig. Jag älskar klänningar och högklackat men känner mig ofta som en klumpig och tafatt buffel when utstyrd i det.
3. Jag vill bli bättre på att spara och shoppa. På nåt mystiskt sätt lyckas jag alltid göra av med pengar utan att jag kan svara på vad jag lagt dem på (Jag lovar jag är ingen drogmissbrukare, brukar det låta). Jag vill samtidigt bli bättre på att köpa dyrare och mer kvalitativa saker som jag har kvar en längre tid.
4. Jag har varit vegetarian och om jag i ett moral-test skulle få frågan - "Är det rätt att äta kött?" så skulle jag fortfarande svara "Nej". Det är aldrig rätt att direkt eller indirekt skada något liv man inte behöver skada i rent överlevnadssyfte. Precis som alla andra som äter kött så gör jag det för att jag är bekväm av mig. Därför, och för att jag tycker det är jobbigt att vara socialt obekväm på middagsbjudningar (men det bottnar väl i samma skäl).
5. När jag är ledsen och behöver hitta på nåt för att trösta mig själv så brukar jag sätta igång och laga mat med bra råvaror. Champinjoner, paprika och annat grönt som får fräsa i äkta smör med hackad vitlök. Jag blir minst lika tröstad av dofterna och ljuden som av smaken i sig.
6. Samtidigt som jag tycker att detta är den jobbigaste vintern jag upplevt tycker jag att den också är den vackraste jag kan minnas. Rent vädermässigt that is. Ändå skulle jag välja sommaren på Kapstadens stränder framför denna vinter. Duuuh... Vem skulle inte det?!
7. Jag kämpar med att vara optimist. För handen på hjärtat - Jag är en naturlig pessimist. Men jag vet att den där pessimismen leder ingenstans. Därför försöker jag komma ihåg att knäppa mig själv på näsan när mitt bitchande sätter igång.
1. Jag tycker det är viktigt att vara allmänbildad. Antagligen är det så man vinner högst respekt hos mig - Genom att ha koll på världen och vad som hänt och händer i den. Ändå har jag själv svårt med att intensivt följa nyheter för jag blir så upprörd och förbannad av det mesta jag ser i dem.
2. Jag tycker att jag själv ser ganska klassiskt kvinnlig ut. Samtidigt önskar jag att jag kunde föra mig mer kvinnligt. Jag snackar inte om hur jag pratar (för jag gillar kontraster) men hur jag rör mig. Jag älskar klänningar och högklackat men känner mig ofta som en klumpig och tafatt buffel when utstyrd i det.
3. Jag vill bli bättre på att spara och shoppa. På nåt mystiskt sätt lyckas jag alltid göra av med pengar utan att jag kan svara på vad jag lagt dem på (Jag lovar jag är ingen drogmissbrukare, brukar det låta). Jag vill samtidigt bli bättre på att köpa dyrare och mer kvalitativa saker som jag har kvar en längre tid.
4. Jag har varit vegetarian och om jag i ett moral-test skulle få frågan - "Är det rätt att äta kött?" så skulle jag fortfarande svara "Nej". Det är aldrig rätt att direkt eller indirekt skada något liv man inte behöver skada i rent överlevnadssyfte. Precis som alla andra som äter kött så gör jag det för att jag är bekväm av mig. Därför, och för att jag tycker det är jobbigt att vara socialt obekväm på middagsbjudningar (men det bottnar väl i samma skäl).
5. När jag är ledsen och behöver hitta på nåt för att trösta mig själv så brukar jag sätta igång och laga mat med bra råvaror. Champinjoner, paprika och annat grönt som får fräsa i äkta smör med hackad vitlök. Jag blir minst lika tröstad av dofterna och ljuden som av smaken i sig.
6. Samtidigt som jag tycker att detta är den jobbigaste vintern jag upplevt tycker jag att den också är den vackraste jag kan minnas. Rent vädermässigt that is. Ändå skulle jag välja sommaren på Kapstadens stränder framför denna vinter. Duuuh... Vem skulle inte det?!
7. Jag kämpar med att vara optimist. För handen på hjärtat - Jag är en naturlig pessimist. Men jag vet att den där pessimismen leder ingenstans. Därför försöker jag komma ihåg att knäppa mig själv på näsan när mitt bitchande sätter igång.
torsdag 2 december 2010
Woody
Slog på TV:n igår och SVT hade en intervju med Woody Allen. Privat kan han inte vara annat än ett riktigt jävla freak, för jag menar - Vem adopterar en unge som man sen blir ihop med när hon vuxit upp? Vidrigt! Men karriärsmässigt... Karriärsmässigt har han uppenbarligen gjort nånting rätt. Och mycket av vad han sa i intervjun berörde mig:
- Han menade på att han alltid har kul när han jobbar och när man har kul i sitt jobb så känns det som om man faktiskt inte jobbat en enda dag i sitt liv. Det blir liksom inte slitsamt, monotont och tråkigt som ett fabriksjobb exempelvis.
- Om han skulle möta någon av sina filmkaraktärer på en fest hade han antagligen skrattat åt dem. Men inom sig hade han vetat att de antagligen är lyckligare än honom.
- Hans mål är inte att vila. Att sluta jobba och bli pensionerad är för honom inget självändamål.
- Om folk kommer börja säga att hans filmer är crap och sluta finansiera dem så kommer han istället att vända sig till teatern för den tycker han är spännande. Om teatern sen inte vill ha honom så kommer han att börja skriva för han tycker det är väldigt kul att skriva. Han kommer alltid att hitta sätt att göra det han vill göra.
På nåt sätt så formulerade han ändå essensen i vad jag själv vill göra med mitt framtida yrkesliv. Och det framgick klart att Woody, han kommer att fortsätta. Jag ska också fortsätta. Fortsätta med att skapa det jag vill ha.
- Han menade på att han alltid har kul när han jobbar och när man har kul i sitt jobb så känns det som om man faktiskt inte jobbat en enda dag i sitt liv. Det blir liksom inte slitsamt, monotont och tråkigt som ett fabriksjobb exempelvis.
- Om han skulle möta någon av sina filmkaraktärer på en fest hade han antagligen skrattat åt dem. Men inom sig hade han vetat att de antagligen är lyckligare än honom.
- Hans mål är inte att vila. Att sluta jobba och bli pensionerad är för honom inget självändamål.
- Om folk kommer börja säga att hans filmer är crap och sluta finansiera dem så kommer han istället att vända sig till teatern för den tycker han är spännande. Om teatern sen inte vill ha honom så kommer han att börja skriva för han tycker det är väldigt kul att skriva. Han kommer alltid att hitta sätt att göra det han vill göra.
På nåt sätt så formulerade han ändå essensen i vad jag själv vill göra med mitt framtida yrkesliv. Och det framgick klart att Woody, han kommer att fortsätta. Jag ska också fortsätta. Fortsätta med att skapa det jag vill ha.
Era jävla fittor!
Förvånade mig själv med att väcka mig själv med just de här orden i morse. Jag röt dem upprepade gånger åt några onda brudar i min dröm. Kanske var de päls-fashonistas... Vem vet.
Passive aggressive? Inte jag!
Passive aggressive? Inte jag!
tisdag 30 november 2010
Tillbaka till ruta ett
Jag har bråkat. Jag har gråtit. Jag har gått runt med en dålig känsla i maggropen. Intuition, den slår aldrig fel men ändå försöker man ignorera känslan. Försöker tänka positivt. Så på söndag kväll lyckades W vända mitt humör under ett skype-samtal. Han sa att han självklart kommer upp över jul och nyår som han har pratat om hela tiden. Han kunde bara inte säga exakt när än. Den natten somnade jag lugn och vaknade utvilad.
Bara för att nästa morgon öppna ett meddelande i mobilen som sa "Bad news. My leave application didn't go through so I can't come to Sweden." Just like that. Men vadå!? Är han störd eller? Hur har han haft mage att intala mig under hela den här tiden att det inte skulle bli nåt problem och sen bara ge helt motsatta besked över en natt? Ilska och sorg i kroppen. Jag tappade det, tappade det helt och hållet. Som tur var, var jag hemma. Föll ner och fulgrät så jag skakade. Väckte den prickige som kom springades och la sig över mig med hela sin tyngd. Jag kunde inte röra mig. Sen låg vi bara så. Han slickade bort mina tårar på kinderna då och då och låtsades annars som om det regnade. Flyttade inte på sig förrän jag blev tyst. Att djur inte skulle ha förmågan att känna empati... Vilken bullshit.
Pratade med W sen på kvällen på facebooks chat. Jag ville inte se honom och jag tror inte han pallade med att se mig i ögonen heller. Fast han tyckte att det hela gjorde väl inte så mycket för jag flyttar ju ändå till Sydafrika i februari. Jag rättade honom och sa att januari varit tanken från början men att nu vet jag inte längre... Jag tänkte ju först att - Jobb eller inte, jag drar i början av året och fixar saker på plats. Men pengarna har växt i långsammare takt än väntat och de jag har har varit surt förvärvade. Vet inte om jag ska ta risken att åka dit och ändå inte få jobb och bli av med pengarna jag har. Det finns inga back up planer längre och jag har lovat mig själv att inte bli beroende av mina föräldrar igen. Jag har sökt många jobb i Sydafrika men intresset har varit svalt.
Så, om inte Sydafrika vill ha mig så borde jag kanske rikta min uppmärksamhet mot annat håll. W uppmuntrade till det. Att jag borde åka ända till Kina om det är vad som krävs. Han finns kvar och han väntar på mig. Men grejen är den att jag tänkt för mig själv att om jag börjar om på helt ny kula så vill jag inte längre vänta på nån. Jag vill leva där jag är till hundra procent och då gör jag slut rakt av.
Så diskuterade vi fram och tillbaka utan att komma fram till nåt förutom att han fortfarande älskar mig och inte vill vara med nån annan. Själv älskar jag honom lite mindre än förut för bland det värsta jag vet är människor som lovar en massa de inte håller. Som när han höll om mig i Sverige i augusti, såg mig i ögonen och sa: "Vad som än händer så kommer vi fira nyår ihop. Jag vet inte vart i världen men vi kommer att vara tillsammans då." Kan inte låta bli att tappa respekten...
Hur förvirrande och svindlande och jobbigt det än känns så borde jag rikta blicken mot andra håll. Mina obesökta drömstäder New York och Tokyo vibrerar. Det låter som om de faktiskt kan kalla på just mig.
Bara för att nästa morgon öppna ett meddelande i mobilen som sa "Bad news. My leave application didn't go through so I can't come to Sweden." Just like that. Men vadå!? Är han störd eller? Hur har han haft mage att intala mig under hela den här tiden att det inte skulle bli nåt problem och sen bara ge helt motsatta besked över en natt? Ilska och sorg i kroppen. Jag tappade det, tappade det helt och hållet. Som tur var, var jag hemma. Föll ner och fulgrät så jag skakade. Väckte den prickige som kom springades och la sig över mig med hela sin tyngd. Jag kunde inte röra mig. Sen låg vi bara så. Han slickade bort mina tårar på kinderna då och då och låtsades annars som om det regnade. Flyttade inte på sig förrän jag blev tyst. Att djur inte skulle ha förmågan att känna empati... Vilken bullshit.
Pratade med W sen på kvällen på facebooks chat. Jag ville inte se honom och jag tror inte han pallade med att se mig i ögonen heller. Fast han tyckte att det hela gjorde väl inte så mycket för jag flyttar ju ändå till Sydafrika i februari. Jag rättade honom och sa att januari varit tanken från början men att nu vet jag inte längre... Jag tänkte ju först att - Jobb eller inte, jag drar i början av året och fixar saker på plats. Men pengarna har växt i långsammare takt än väntat och de jag har har varit surt förvärvade. Vet inte om jag ska ta risken att åka dit och ändå inte få jobb och bli av med pengarna jag har. Det finns inga back up planer längre och jag har lovat mig själv att inte bli beroende av mina föräldrar igen. Jag har sökt många jobb i Sydafrika men intresset har varit svalt.
Så, om inte Sydafrika vill ha mig så borde jag kanske rikta min uppmärksamhet mot annat håll. W uppmuntrade till det. Att jag borde åka ända till Kina om det är vad som krävs. Han finns kvar och han väntar på mig. Men grejen är den att jag tänkt för mig själv att om jag börjar om på helt ny kula så vill jag inte längre vänta på nån. Jag vill leva där jag är till hundra procent och då gör jag slut rakt av.
Så diskuterade vi fram och tillbaka utan att komma fram till nåt förutom att han fortfarande älskar mig och inte vill vara med nån annan. Själv älskar jag honom lite mindre än förut för bland det värsta jag vet är människor som lovar en massa de inte håller. Som när han höll om mig i Sverige i augusti, såg mig i ögonen och sa: "Vad som än händer så kommer vi fira nyår ihop. Jag vet inte vart i världen men vi kommer att vara tillsammans då." Kan inte låta bli att tappa respekten...
Hur förvirrande och svindlande och jobbigt det än känns så borde jag rikta blicken mot andra håll. Mina obesökta drömstäder New York och Tokyo vibrerar. Det låter som om de faktiskt kan kalla på just mig.
fredag 26 november 2010
Orkar inte
Jag orkar inte med mitt liv som det ter sig för mig just nu. Orkar inte med att aldrig ha en ledig helg. Orkar inte med att aldrig ha en vän som är här. Orkar inte med att inte ha någon att skratta med. Orkar inte med att sitta ensam i en halvmöblerad lägenhet och vänta på att få gå och jobba nästa dag. Orkar med att inte veta när jag nästa gång får träffa min pojkvän. Orkar inte med denna känsla som gör mig osäker på att det ens finns nåt "vi". Orkar inte med att inte veta vad jag gör om två månader fram.
Idag är en sån dag när jag inte orkar. Det blir andra dagar. Jag vet ju det. Allt blir vad man gör det till, som de säger...
Idag är en sån dag när jag inte orkar. Det blir andra dagar. Jag vet ju det. Allt blir vad man gör det till, som de säger...
torsdag 25 november 2010
Day 17- Your favourite memory
Men shit va svårt. Ett av alla fina... Okay, jag väljer ett egominne - När jag läste upp mina dikter på bokmässan 2000-nånting.
Marcus Birro var diktrecensent på ett P3-program. Av ett rent infall skickade jag in en dikt. Sen glömde jag bort själva sändningen. Gick ut och blev full eller nåt.
Sen gick det några månader och jag fick ett samtal. Programhöjdpunkter under året... Utvalda lovande unga poeter. Jag fattade först ingenting. Vad hade det med mig att göra? Sen föll polletten på plats. Just det, jag hade ju skickat in en dikt men vadå? Hade den fått bra kritik? Tydligen. Skulle jag nu kunna tänka mig att läsa upp den live på bokmässan i Göteborg? Skulle jag palla livesänding med så stor publik? ville man veta. Mitt svar - Visst, jag kör!
Min kompis T från studentstaden följde med som moraliskt stöd efter en pärs samma morgon där hon höll på att missa bussen. I alla fall, vi tog oss till Göteborg. Åt en pizza som jag kämpade med att få ner. Kedjerökte innan jag äntrade hallen och så var det snart dags.
En liten grupp ungdomar i min ålder med geografisk spridning från Skåne till Lappland var där vid P3-båset. Vi peppade varandra men nu kickade nervositeten in på allvar. Jag minns inte så mycket av det som lästes upp före min tur men jag minns att killen före mig höll i sitt papper med darrande händer. Det prasslade mot micken. Sånna ljud man i direktsänding inte kan redigera bort. Sen var det alltså min tur. Fick ur mig några pretentiösa svar på intervjufrågor (vad fan sa jag egentligen?) och sen var scenen min. Jag såg ut över folkhavet, hörde min röst under den inledande frasen och, fylldes med ett oväntat lugn.
Applåderna efteråt... Adrenalinet som pumpade i blodet och som blev till endorfiner. Vi tillfrågades om vi ville gå upp och framföra ännu en dikt. Många tackade nej men jag sa ivrigt ja.
En andra egen stund på scenen och rösten lät säkrare nu. Jag drog ut på orden, smakade på dem som min gamle svenskalärare irriterande nog brukade uppmana mig att göra, kände att jag satte avslutet med exakt precision. Jag minns ljudet av den andra omgången av applåder som några decibel högre men inte för högt för att jag skulle missa en kommentar på första raden. Två äldre snygga och skäggiga kulturkillar såg på varandra och nickade, den ene - Fan va bra... Fan va bra!
Marcus Birro var diktrecensent på ett P3-program. Av ett rent infall skickade jag in en dikt. Sen glömde jag bort själva sändningen. Gick ut och blev full eller nåt.
Sen gick det några månader och jag fick ett samtal. Programhöjdpunkter under året... Utvalda lovande unga poeter. Jag fattade först ingenting. Vad hade det med mig att göra? Sen föll polletten på plats. Just det, jag hade ju skickat in en dikt men vadå? Hade den fått bra kritik? Tydligen. Skulle jag nu kunna tänka mig att läsa upp den live på bokmässan i Göteborg? Skulle jag palla livesänding med så stor publik? ville man veta. Mitt svar - Visst, jag kör!
Min kompis T från studentstaden följde med som moraliskt stöd efter en pärs samma morgon där hon höll på att missa bussen. I alla fall, vi tog oss till Göteborg. Åt en pizza som jag kämpade med att få ner. Kedjerökte innan jag äntrade hallen och så var det snart dags.
En liten grupp ungdomar i min ålder med geografisk spridning från Skåne till Lappland var där vid P3-båset. Vi peppade varandra men nu kickade nervositeten in på allvar. Jag minns inte så mycket av det som lästes upp före min tur men jag minns att killen före mig höll i sitt papper med darrande händer. Det prasslade mot micken. Sånna ljud man i direktsänding inte kan redigera bort. Sen var det alltså min tur. Fick ur mig några pretentiösa svar på intervjufrågor (vad fan sa jag egentligen?) och sen var scenen min. Jag såg ut över folkhavet, hörde min röst under den inledande frasen och, fylldes med ett oväntat lugn.
Applåderna efteråt... Adrenalinet som pumpade i blodet och som blev till endorfiner. Vi tillfrågades om vi ville gå upp och framföra ännu en dikt. Många tackade nej men jag sa ivrigt ja.
En andra egen stund på scenen och rösten lät säkrare nu. Jag drog ut på orden, smakade på dem som min gamle svenskalärare irriterande nog brukade uppmana mig att göra, kände att jag satte avslutet med exakt precision. Jag minns ljudet av den andra omgången av applåder som några decibel högre men inte för högt för att jag skulle missa en kommentar på första raden. Två äldre snygga och skäggiga kulturkillar såg på varandra och nickade, den ene - Fan va bra... Fan va bra!
Väntan
Att vänta på besked... måste vara bland det jobbigaste. I tisdags, lagom till deadline framställde jag en text som kommer avgöra huruvida jag går vidare eller inte inom jobbet jag sökt. Idag får jag besked. Gissa vem som maniskt kollar inkrogen var tionde minut.
Inte vara nervös. Inte vara nervös. Inte. Vara. Nervös.
Inte vara nervös. Inte vara nervös. Inte. Vara. Nervös.
onsdag 24 november 2010
16- Your first kiss
Okay, ryska posten och andra förpubertala parningslekar räknas inte utan här snackar vi första kyssen som skedde på naturlig väg.
Jag var femton år och med familjen på semester på Cypern. Det var varmt, olidligt varmt vilket är vad som helst över 40 grader. Jag såg honom redan första dagen på stranden - en vältränad och brunbränd mörkhårig pojke som också var med sina föräldrar nära intill. Jag kunde inte låta bli att stirra. Han gav mig inte så mycket som en blick. Jag kände mig blek, ful och ointressant.
Dagarna gick och familjen gjorde vad vi kunde för att överleva i hettan. Tog oss till stranden vissa dagar, höll oss till polen på andra. Åkte på resa till Nicosia och upp i bergen till nån by. Det var ett torrt land utan tvekan. På kvällarna gick vi ut på middagar. Syren var för liten för att dra med nånstans efteråt. Jag var för blyg för att ta kontakt med andra tonåringar. Jag sträckte mig till att va så pass rebellisk så jag gick iväg och köpte cigaretter i en kiosk (bra där Frou-Frou).
Sen nån av de sista dagarna kände jag mig iakttagen där jag låg i min solstol på stranden. Tittade upp och såg snyggingen från första dagen sitta och stirra rakt på mig. Värst vad lite solbränna kunde göra... Jag stirrade tillbaka och så höll vi på ett tag tills min familj skulle bort längs strandpromenaden och äta. När vi satt där sen såg jag på håll hans familj avlägsna sig från stranden. Han tittade mot mig och vinkade. Hjärtat skuttade till där innanför.
Dagen därpå tjatade jag ihjäl mig om att vi måste tillbaka till stranden. De andra hade ingen vidare lust men jag fick dem ändå att ta sig dit senare på dagen. Jag såg honom direkt. Han satt vid strandkanten och la märke till mig också snart. Jag blev feg men syren knuffade på mig och sa att "Nu går du dit!". Jag hälsade och slog mig ner intill honom. Han sa han varit rädd att jag inte skulle komma. Berättade att han var från Österrike och att hans flyg tillbaka skulle gå nästa dag. Vi badade tillsammans och småpratade. Tog aldrig i varandra men han sa att jag var vacker och att han ville ses samma kväll. Så vi bestämde en dejt utanför Hard Rock Café.
Jag minns exakt vad jag hade på mig. Blåvit batikkjol från Indiska, ett vitt linne med smala axelband och vita platåsandaler. Haha! Han stod där och väntade när jag kom förbi med min familj och de lämnade av mig. Vi gick in och han bjöd på cuba libre som jag smuttade på. Det var nån X-file film som gick på skärmarna. Jag försökte starta ett samtal om X-files och jag vet inte vad men det gick hela gick knaggligt. Vi gick vidare - mer cuba libre drinkar. Jag bara smuttade fortfarande. Han undrade om jag inte tyckte det var gott och jag ryckte på axlarna. Han frågade om han fick ta ett kort på mig. Det fick han.
Vi gick ut från den andra baren och han ledde mig till en parkbänk under ett pilträd. Vi satte oss och det dröjde inte längre förrän han överraskade mig med kyssar som blev hångel. Det var blött... Jag tänkte på Eurodisco-låten som dunkade ut från närmaste klubb. Hörde hur en del visslade när de gick förbi. Kände efter ett tag hur nånting föll från trädet på min axel och började gallskrika. Hånglandet tog slut i och med det. Han suckade och drog med en hand upp mig från bänken. Vi började gå tillbaks och skiljdes åt utanför det stället där det var bestämt att jag skulle möta upp med mina föräldrar klockan 23. Han kramade mig snabbt och sa att han skulle skriva. Min adress i Sverige fanns i hans plånbok. Jag fattade redan då att det var nåt han bara sa. Gick in och joinade familjen och kände mig lite annorlunda, lite mer som en kvinna än flicka. Fast bara lite mer.
Jag var femton år och med familjen på semester på Cypern. Det var varmt, olidligt varmt vilket är vad som helst över 40 grader. Jag såg honom redan första dagen på stranden - en vältränad och brunbränd mörkhårig pojke som också var med sina föräldrar nära intill. Jag kunde inte låta bli att stirra. Han gav mig inte så mycket som en blick. Jag kände mig blek, ful och ointressant.
Dagarna gick och familjen gjorde vad vi kunde för att överleva i hettan. Tog oss till stranden vissa dagar, höll oss till polen på andra. Åkte på resa till Nicosia och upp i bergen till nån by. Det var ett torrt land utan tvekan. På kvällarna gick vi ut på middagar. Syren var för liten för att dra med nånstans efteråt. Jag var för blyg för att ta kontakt med andra tonåringar. Jag sträckte mig till att va så pass rebellisk så jag gick iväg och köpte cigaretter i en kiosk (bra där Frou-Frou).
Sen nån av de sista dagarna kände jag mig iakttagen där jag låg i min solstol på stranden. Tittade upp och såg snyggingen från första dagen sitta och stirra rakt på mig. Värst vad lite solbränna kunde göra... Jag stirrade tillbaka och så höll vi på ett tag tills min familj skulle bort längs strandpromenaden och äta. När vi satt där sen såg jag på håll hans familj avlägsna sig från stranden. Han tittade mot mig och vinkade. Hjärtat skuttade till där innanför.
Dagen därpå tjatade jag ihjäl mig om att vi måste tillbaka till stranden. De andra hade ingen vidare lust men jag fick dem ändå att ta sig dit senare på dagen. Jag såg honom direkt. Han satt vid strandkanten och la märke till mig också snart. Jag blev feg men syren knuffade på mig och sa att "Nu går du dit!". Jag hälsade och slog mig ner intill honom. Han sa han varit rädd att jag inte skulle komma. Berättade att han var från Österrike och att hans flyg tillbaka skulle gå nästa dag. Vi badade tillsammans och småpratade. Tog aldrig i varandra men han sa att jag var vacker och att han ville ses samma kväll. Så vi bestämde en dejt utanför Hard Rock Café.
Jag minns exakt vad jag hade på mig. Blåvit batikkjol från Indiska, ett vitt linne med smala axelband och vita platåsandaler. Haha! Han stod där och väntade när jag kom förbi med min familj och de lämnade av mig. Vi gick in och han bjöd på cuba libre som jag smuttade på. Det var nån X-file film som gick på skärmarna. Jag försökte starta ett samtal om X-files och jag vet inte vad men det gick hela gick knaggligt. Vi gick vidare - mer cuba libre drinkar. Jag bara smuttade fortfarande. Han undrade om jag inte tyckte det var gott och jag ryckte på axlarna. Han frågade om han fick ta ett kort på mig. Det fick han.
Vi gick ut från den andra baren och han ledde mig till en parkbänk under ett pilträd. Vi satte oss och det dröjde inte längre förrän han överraskade mig med kyssar som blev hångel. Det var blött... Jag tänkte på Eurodisco-låten som dunkade ut från närmaste klubb. Hörde hur en del visslade när de gick förbi. Kände efter ett tag hur nånting föll från trädet på min axel och började gallskrika. Hånglandet tog slut i och med det. Han suckade och drog med en hand upp mig från bänken. Vi började gå tillbaks och skiljdes åt utanför det stället där det var bestämt att jag skulle möta upp med mina föräldrar klockan 23. Han kramade mig snabbt och sa att han skulle skriva. Min adress i Sverige fanns i hans plånbok. Jag fattade redan då att det var nåt han bara sa. Gick in och joinade familjen och kände mig lite annorlunda, lite mer som en kvinna än flicka. Fast bara lite mer.
tisdag 23 november 2010
15- Your dreams
Då var man halvvägs igenom denna lista när man ska börja formulera drömmar. Hm...
Inför nästa steg i livet där jag ska bli yrkesverksam inom mitt utbildningsområde är mina drömmar att få jobba med idealister som mig själv. Jag hoppas få slippa den kalla och tävlingsinriktade atmosfären som råder i företagskulturer, been there, done that och det var inte min kopp av te. Jag vill hamna nånstans där det kändes som under praktiken i Sydafrika - Som att varje veckodag gå och jobba tillsammans med sina kompisar för gemensamma mål. Därför kommer jag också att söka mig till organisationer.
Så när jag har jobbat i en gräsrotsrörelse i några år då är jag verksam inom FN eller Oxfam.
Om inte en alltför avlägsen framtid har jag fått min första bok utgiven. Utgivningarna rullar på efter det. När jag kommit upp i typ 40-50-års åldern kan jag gott och väl försörja mig på ett yrke och naturligtvis faller valet på författaryrket. Samtidigt behöver jag vara i kontakt med omvärlden så jag skriver också debattartiklar, startar en egen organisation tillsammans med de skönaste individerna jag råkat på under yrkeslivet. Den där organisationen får sköta sig själv lite, jag sitter bara med i styrelsen och övervakar att allt går rätt till.
Mitt yrkesval som författare har gett stor frihet så jag kan jobba varifrån jag vill när jag vill. Kanske bor jag i Sydafrika halva året och i Sverige under sommaren? Kanske spenderar jag tid i ett familjehus vid Kroatiens kust där emellan? Ett hus dit syren med familj samt mamma och pappa också kommer.
Och jo, nånstans i tidig 30-års ålder har jag klämt ut en intelligent unge eller två. Småbarnsåldern blir fin men jag tar mig igenom den utan att trötta ut min omgivning med prat om blöjor och bebismat twenty four seven. Jag behåller mitt engagemang för omvärlden trots att jag blivit med avkomma.
Kanske gifter jag mig. Kanske gör jag det inte. Kanske skiljer jag mig. Kanske gör jag det inte. I vilket fall så lever jag med någon fin så länge vi är fina tillsammans.
Inför nästa steg i livet där jag ska bli yrkesverksam inom mitt utbildningsområde är mina drömmar att få jobba med idealister som mig själv. Jag hoppas få slippa den kalla och tävlingsinriktade atmosfären som råder i företagskulturer, been there, done that och det var inte min kopp av te. Jag vill hamna nånstans där det kändes som under praktiken i Sydafrika - Som att varje veckodag gå och jobba tillsammans med sina kompisar för gemensamma mål. Därför kommer jag också att söka mig till organisationer.
Så när jag har jobbat i en gräsrotsrörelse i några år då är jag verksam inom FN eller Oxfam.
Om inte en alltför avlägsen framtid har jag fått min första bok utgiven. Utgivningarna rullar på efter det. När jag kommit upp i typ 40-50-års åldern kan jag gott och väl försörja mig på ett yrke och naturligtvis faller valet på författaryrket. Samtidigt behöver jag vara i kontakt med omvärlden så jag skriver också debattartiklar, startar en egen organisation tillsammans med de skönaste individerna jag råkat på under yrkeslivet. Den där organisationen får sköta sig själv lite, jag sitter bara med i styrelsen och övervakar att allt går rätt till.
Mitt yrkesval som författare har gett stor frihet så jag kan jobba varifrån jag vill när jag vill. Kanske bor jag i Sydafrika halva året och i Sverige under sommaren? Kanske spenderar jag tid i ett familjehus vid Kroatiens kust där emellan? Ett hus dit syren med familj samt mamma och pappa också kommer.
Och jo, nånstans i tidig 30-års ålder har jag klämt ut en intelligent unge eller två. Småbarnsåldern blir fin men jag tar mig igenom den utan att trötta ut min omgivning med prat om blöjor och bebismat twenty four seven. Jag behåller mitt engagemang för omvärlden trots att jag blivit med avkomma.
Kanske gifter jag mig. Kanske gör jag det inte. Kanske skiljer jag mig. Kanske gör jag det inte. I vilket fall så lever jag med någon fin så länge vi är fina tillsammans.
måndag 22 november 2010
Day 14- What you wore today
Igen? Seriöst... A ja: Gråa mjukisbrallor, mörkblå T-shirt, svart munktröja med drägelfläckar (hundens), vita strumpor med röda blommor på och flagnat rött nagellack. Behöver jag nämna att jag var ledig?
söndag 21 november 2010
Day 13- Your week
Måndag: Kommer inte ihåg. Tisdag/onsdag: Var ledig. Gick ut med hunden, fixade med saker, lagade mat, skypade med W. Torsdag/fredag: Var i staden X där jag jobbade som butikschef samt bodde själv i övernattningslägenhet. Fick ett kul besked i mitt jobbsökande. Lördag: Mamma joinade mig i staden X, jag pratade franska i 40 minuter med kunder som köpte förlovningsringar, jag och mamma åt tapas på kvällen. Söndag: Gjorde seg jobbdag i staden X. Åkte till Karlstad.
Kul liv, jag vet.
Kul liv, jag vet.
lördag 20 november 2010
12 What's in your bag
En hel jävla massa... Plånbok (som måste bytas ut för den är ful och pluttig men kändes trygg att råka vifta med i Sydafrika), en rödlackad portmonä, en liten fickspegel, ett mineralpuder från Clinic med tillhörande borste, ett brunrosa läppglans från Clarins, Oliva handkräm från Apoteket, en liten silkespåse fylld med örhängen, halsband och ringar, en tom plåtask med tuff tiger på (jag skulle ju fylla på den med minttabletter var ju meningen, för fem månader sen), en blå bläckpenna, en Dove deo, ett häfte med frimärken för internationell post, hårnålar, svart nagellack, svarta skinnhandskar, gamla kvitton och mynt som far runt på botten.
fredag 19 november 2010
11- Your siblings
Mina syskon... Jag har två styvsystrar (vilket jävla ord och plastsystrar låter inte direkt bättre) som dyker upp vid väldigt random tillfällen. Rent blodsmässigt har jag också två halvbröder som jag bara träffat vid ett tillfälle när jag var sex år. Men det enda syskonet som egentligen är nånting att prata om är min alldeles egna syren.
Jag är fem år och kollar då och då till den fina vaggan där hemma. Den är tom men de säger att hon är på väg, min syster. Jag tycker att nu får hon väl ta och pallra sig hit, fattar inte varför hon dröjer. Hon skulle ju bara ligga där en dag. Jag trodde det var det som var dealen men nu får vi istället åka och hälsa på henne och mamma på sjukhuset. Skumt. Snart får hon följa med hem och då ligger hon på filtar eller sitter i sin åttiotalsdoftande vaggstol och sparkar ut med korviga ben. Kul tjej eller?
Jag har hunnit bli 12 år och hon 7. Hon siktar in sig på mitt hår. Drar i det tills jag skriker och det dröjer aldrig länge förrän jag gör just det. Året efter klipper jag av det långa håret så att det bara är ett par centimeter. Skönt.
Hon har själv blivit tonåring. Tre minuter i samma rum och vi har fysiska slagsmål. Jag är nära på att sparka ut en tand på henne. Hon smockar vid ett tillfälle till mig rakt i fejan. Ljudet blir dovt och platt, inte alls som på film, konstaterar vi.
Så var det då och det känns helt sjukt när jag tänker på det nu. Var det verkligen vi två? Vi som idag är så tajta med varandra?
Hon är väldigt vacker min syster. Vacker och stark, från insidan ut. Denna self made young woman gör mig så stolt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på vilken personlighet hon har blivit. Vi är som två sidor av samma mynt. Där jag är känslosam och analyserande, där är hon rationell och praktisk. Hon stannar aldrig upp i tänkandet för länge. Hon bara gör. Min syster bestämmer sig för att resa jorden runt, arbetar ihop pengarna som krävs och säger "Adios!" Min syster byter Stockholm mot Oslo och förhandlar till sig dubbel lön, utan utbildning och utan någon längre erfarenhet. Min syster bestämmer sig för att bli student och är så disciplinerad så att hon sparar tusenlappar varje månad på bara studiemedel. Min syster gör ändå saker hela tiden - festar på och lämnar pojkvännen hemma om han är tråkig och inte har lust. Min syster konfronterar folk och skapar diskussion, gör intryck och avtryck.
Min syster och jag, vi kommer ifrån samma mor. "Halvsyster" är ett begrepp som jag aldrig tar i min mun för min kärlek till henne är inget annat än hel.
Jag är fem år och kollar då och då till den fina vaggan där hemma. Den är tom men de säger att hon är på väg, min syster. Jag tycker att nu får hon väl ta och pallra sig hit, fattar inte varför hon dröjer. Hon skulle ju bara ligga där en dag. Jag trodde det var det som var dealen men nu får vi istället åka och hälsa på henne och mamma på sjukhuset. Skumt. Snart får hon följa med hem och då ligger hon på filtar eller sitter i sin åttiotalsdoftande vaggstol och sparkar ut med korviga ben. Kul tjej eller?
Jag har hunnit bli 12 år och hon 7. Hon siktar in sig på mitt hår. Drar i det tills jag skriker och det dröjer aldrig länge förrän jag gör just det. Året efter klipper jag av det långa håret så att det bara är ett par centimeter. Skönt.
Hon har själv blivit tonåring. Tre minuter i samma rum och vi har fysiska slagsmål. Jag är nära på att sparka ut en tand på henne. Hon smockar vid ett tillfälle till mig rakt i fejan. Ljudet blir dovt och platt, inte alls som på film, konstaterar vi.
Så var det då och det känns helt sjukt när jag tänker på det nu. Var det verkligen vi två? Vi som idag är så tajta med varandra?
Hon är väldigt vacker min syster. Vacker och stark, från insidan ut. Denna self made young woman gör mig så stolt att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på vilken personlighet hon har blivit. Vi är som två sidor av samma mynt. Där jag är känslosam och analyserande, där är hon rationell och praktisk. Hon stannar aldrig upp i tänkandet för länge. Hon bara gör. Min syster bestämmer sig för att resa jorden runt, arbetar ihop pengarna som krävs och säger "Adios!" Min syster byter Stockholm mot Oslo och förhandlar till sig dubbel lön, utan utbildning och utan någon längre erfarenhet. Min syster bestämmer sig för att bli student och är så disciplinerad så att hon sparar tusenlappar varje månad på bara studiemedel. Min syster gör ändå saker hela tiden - festar på och lämnar pojkvännen hemma om han är tråkig och inte har lust. Min syster konfronterar folk och skapar diskussion, gör intryck och avtryck.
Min syster och jag, vi kommer ifrån samma mor. "Halvsyster" är ett begrepp som jag aldrig tar i min mun för min kärlek till henne är inget annat än hel.
torsdag 18 november 2010
Sånt som inte skadar att höra
"Thank you for your application for the job opening at X. We received over 700 applications! Your CV was considered excellent and was highly regarded, therefore you have been selected amongst others who have been short listed."
Vi behöver tala om feminismen
1990-nånting. Han sitter gränsle över mig och pressar ner min kropp i snön. Skrubbar mitt ansikte med snöklot och skriker "Hora! Hora!" Min mamma undrar vad som hänt när hon ser mig och jag berättar. Hon säger att hon ska gå bort till grannen där han är och slå ner honom men jag bönar och ber henne om att låta bli. Tänker att det tjänar ingenting till. Jag är 11 år och har aldrig ens pussat en kille.
2002. Jag är 19 år och står och serverar drinkar i baren på lyxhotellet där jag jobbar. En gäst som är en korpulent och svettig man i fyrtioårsåldern med bakåtslickat hår har stirrat på mig hela kvällen. Nu lutar han sig fram över bardisken och jag kan känna hans alkoholosande andedräkt när han undrar hur gammal jag är. "Du är så ung..." svamlar han och fixerar mig med blicken när han tilläger "Det finns så mycket jag skulle kunna lära dig". Jag darrar på handen som håller glaset med rödvin. Ser för min inre syn hur innehållet svävar ut i slowmotion och fläckar hans vita skjorta som Hollywoodblod." Men jag ställer bara ner glaset framför honom, vänder honom ryggen och säger att jag föredrar att lära mig av mina egna misstag.
2008 och ett kontor någonstans i Stockholm på ett av Sveriges ledande företag. Jag står och matar en maskin som frankerar brev. Kollega T kommer och lägger till ett brev i högen. Vänder sig mot mig och muttrar "Ni kvinnor är lyckligt lottade ni... Ni som har era maskiner som gör allt. Så brukar jag säga till frugan där hemma också." Klart att du gör. Hon som hellre använder en dildo än tar i dig, svarar jag inte men tänker det.
Samma kontor och kollega A och B kommer tillbaka efter ett gemensamt möte med kund. Det blev en deal, tack vare A. B basunerar ut till alla omkring "Ja, A behövde bara komma in i rummet och knäppa upp ett par knappar på blusen så var den dealen klappad och klar!". A blir röd i ansiktet och jag vet att det inte var så. Den mest kompetenta säljaren av dem alla reduceras till ett våpigt objekt så fort hon överglänser de andra som inte har fitta och bröst.
Under varje lunch, varje dag går de högst uppsatta (de är bara män - surprise surprise) ut tillsammans. Ibland händer det att de bjuder in någon av valparna som håller på att komma upp sig (märk väl, de är också alltid av manligt kön).
Jag äter middag med W och han säger "I just can't understand that you are a feminist." Jag som är "så varm, förstående och har så mycket tillit till honom (fast han är man)". Han berättar att hans ex tydligen fick vansinnesutbrott så fort han hackade en grönsak på fel sätt och hon aldrig skulle kalla sig feminist för hon tycker att feminister är "crazy ass bitches". Och jag blir så trött. Trött på att förklara det jag tycker är alldeles uppenbart. Trött på att försvara mig, mina upplevelser och min världsbild som delas av många kvinnor och män världen över.
Under mitt liv har det då och då hänt att män försökt våldföra sig på mig på det ena eller andra sättet. Jag trodde det där skulle ta slut i vuxenlivet med vuxna människor men jag har förstått att alla blir visst inte vuxna. Det är ett utbrett fenomen, detta kvinnohat och det tar sig uttryck i alla samhällsklasser världen över. Det har aldrig varit synd om mig, kan jag tänka. Synd är det om kvinnor som lever i fullständiga helveten så som jag sett dem leva i kåkstäder i Afrika där de är ekonomiskt beroende av män. Där de inte är skyddade i sina egna hem för att vem som helst kan ta sig in och göra vad de vill med dem. Sen får jag höra om en fjortonårig flicka som blivit våldtagen på toalett på nån skola uppe i Norrland på en ort där lärare, skolkamrater och skolkamraters föräldrar, ja, alla utom flickans närstående tar parti för hennes våldtäcktsman. Detta fast att han har blivit dömd! Sverige som föregångsland i all ära, tyckte W - men det verkar va nåt seriöst uppfuckat med er så kallade jämställdhet. Och jag tycker att han har en poäng i det. Det finns fortfarande behov att kämpa för feminism om man med det syftar till lika värde mellan könen. För det är det jag vill ha. Jag vill inte vara mer värd än en man samtidigt som jag vägrar att acceptera att bli värderad lägre. Kan vi inte ha ett samhälle där vi får vara personer i första hand istället för kön? Där en man kan vara mjuk utan att för den sakens skull ses som omanlig. Där en kvinna kan jobba som chef utan att det tisslas och tasslas om att hon är så okvinnlig. Jag vill ha ett Sverige och en värld som är bättre än det här för det här just won't do.
2002. Jag är 19 år och står och serverar drinkar i baren på lyxhotellet där jag jobbar. En gäst som är en korpulent och svettig man i fyrtioårsåldern med bakåtslickat hår har stirrat på mig hela kvällen. Nu lutar han sig fram över bardisken och jag kan känna hans alkoholosande andedräkt när han undrar hur gammal jag är. "Du är så ung..." svamlar han och fixerar mig med blicken när han tilläger "Det finns så mycket jag skulle kunna lära dig". Jag darrar på handen som håller glaset med rödvin. Ser för min inre syn hur innehållet svävar ut i slowmotion och fläckar hans vita skjorta som Hollywoodblod." Men jag ställer bara ner glaset framför honom, vänder honom ryggen och säger att jag föredrar att lära mig av mina egna misstag.
2008 och ett kontor någonstans i Stockholm på ett av Sveriges ledande företag. Jag står och matar en maskin som frankerar brev. Kollega T kommer och lägger till ett brev i högen. Vänder sig mot mig och muttrar "Ni kvinnor är lyckligt lottade ni... Ni som har era maskiner som gör allt. Så brukar jag säga till frugan där hemma också." Klart att du gör. Hon som hellre använder en dildo än tar i dig, svarar jag inte men tänker det.
Samma kontor och kollega A och B kommer tillbaka efter ett gemensamt möte med kund. Det blev en deal, tack vare A. B basunerar ut till alla omkring "Ja, A behövde bara komma in i rummet och knäppa upp ett par knappar på blusen så var den dealen klappad och klar!". A blir röd i ansiktet och jag vet att det inte var så. Den mest kompetenta säljaren av dem alla reduceras till ett våpigt objekt så fort hon överglänser de andra som inte har fitta och bröst.
Under varje lunch, varje dag går de högst uppsatta (de är bara män - surprise surprise) ut tillsammans. Ibland händer det att de bjuder in någon av valparna som håller på att komma upp sig (märk väl, de är också alltid av manligt kön).
Jag äter middag med W och han säger "I just can't understand that you are a feminist." Jag som är "så varm, förstående och har så mycket tillit till honom (fast han är man)". Han berättar att hans ex tydligen fick vansinnesutbrott så fort han hackade en grönsak på fel sätt och hon aldrig skulle kalla sig feminist för hon tycker att feminister är "crazy ass bitches". Och jag blir så trött. Trött på att förklara det jag tycker är alldeles uppenbart. Trött på att försvara mig, mina upplevelser och min världsbild som delas av många kvinnor och män världen över.
Under mitt liv har det då och då hänt att män försökt våldföra sig på mig på det ena eller andra sättet. Jag trodde det där skulle ta slut i vuxenlivet med vuxna människor men jag har förstått att alla blir visst inte vuxna. Det är ett utbrett fenomen, detta kvinnohat och det tar sig uttryck i alla samhällsklasser världen över. Det har aldrig varit synd om mig, kan jag tänka. Synd är det om kvinnor som lever i fullständiga helveten så som jag sett dem leva i kåkstäder i Afrika där de är ekonomiskt beroende av män. Där de inte är skyddade i sina egna hem för att vem som helst kan ta sig in och göra vad de vill med dem. Sen får jag höra om en fjortonårig flicka som blivit våldtagen på toalett på nån skola uppe i Norrland på en ort där lärare, skolkamrater och skolkamraters föräldrar, ja, alla utom flickans närstående tar parti för hennes våldtäcktsman. Detta fast att han har blivit dömd! Sverige som föregångsland i all ära, tyckte W - men det verkar va nåt seriöst uppfuckat med er så kallade jämställdhet. Och jag tycker att han har en poäng i det. Det finns fortfarande behov att kämpa för feminism om man med det syftar till lika värde mellan könen. För det är det jag vill ha. Jag vill inte vara mer värd än en man samtidigt som jag vägrar att acceptera att bli värderad lägre. Kan vi inte ha ett samhälle där vi får vara personer i första hand istället för kön? Där en man kan vara mjuk utan att för den sakens skull ses som omanlig. Där en kvinna kan jobba som chef utan att det tisslas och tasslas om att hon är så okvinnlig. Jag vill ha ett Sverige och en värld som är bättre än det här för det här just won't do.
10- What you wore today
Svarta leggings där framsidan är skinnimitation och baksidan vanlig trikå. Transparent vit lång blus (litet svart linne under). De tre plaggen är inhandlade på Lindex (gillar att kedjan har breddat sig från det tidigare uteslutande tantmodet). Sen en grå ganska lång, trekvartsärmad kavaj köpt i Sydafrika, På fötterna rejäla svarta snörkängor av märket Vagabond. Sen detaljerna då: Glittrande svart Thomas Saboarmband, Skagenklocka med skimrande silverarmband och svart urtavla, silvercreoler i öronen, enkel slät silverring på höger långfinger och brunröda naglar.
onsdag 17 november 2010
09- Your beliefs
Shit asså, nu ska jag försöka vara djup här. Tro det eller ej men jag har faktiskt en tro, eller ska man kalla det idéer om varat? Men det här är svårt. Var ska jag börja?
Kanske bäst att börja i en annan ände då - Vad jag inte tror på. Jag tror inte på nån av världsreligionerna. Även om de alla har en kärna av sanning så har budskapet blivit förvrängt och manipulerat av giriga makthavare som använt religion som ett verktyg för egen vinning. Lite som det där Marx sa om att religion är opium för folket. Man ska följa budord och sen må dåligt när man inte gör det i ett samhälle där en skrift som är 2000 år eller äldre är föga applicerbar. Leva ett liv där man håller igen och hoppas på löning i livet efter detta? Skylla på sakers tillstånd och mena på att allt som händer står utanför ens egen makt? Nej, jag tror inte det.
Okay, vi vet alla att vi har en kropp och en hjärna som tänker tankar. Jag tror på att vi också har ett medvetande utanför det. Ett medvetande som styr både kropp och tankar. Ett medvetande som inte går att utplåna och inte heller skapa. Ett medvetande som är av ren materia vilket betyder oförstörbar energi. Vi dör aldrig egentligen utan det vi kallar för död är bara en förflyttning av uppmärksamheten från en synvinkel till en annan. Jo precis, jag tror på återfödelse.
Jag tror på nåt som jag känner är sant men det är inte bara en känsla. Det går också att resonera sig till. Det går att hämta stöd i vetenskapen. Ta kvantfysiken till exempel. Inte för att jag är nån fysiker eller ens har nåt större intresse för ämnet fysik men det är oerhört fascinerande bara man börjar skrapa på ytan. Kvantfysiken har förklarat cellers kommunikation med varandra. Den har förklarat att det vi är byggda av, vår materia, ständigt uppstår och dör. Hela din totala celluppbyggnad som du sitter med här idag kommer att vara helt utbytt inom en månad - hud, inre organ, skelett och allt. Vi blir ständigt återskapade rent fysiskt. Sen då konstruktivismen som jag som samhällsvetare kan uttala mig betydligt mer om. Den säger att det inte finns någon objektiv sanning, allt är subjektivt. Vi människor skapar och återskapar världen ständigt med vårt medvetande. Normer och kulturer utvecklas och vi får nya ideal och värderingar som vi utgår ifrån. Vad som var givet igår är inte längre det idag och världen kommer ständigt att förändras. Det intressanta är också att alla möjligheter existerar samtidigt. Ingenting är förutbestämt utan det blir som vi väljer att göra. Vi lever i en mycket spännande och oförutsägbar värld. Vem hade t.ex. trott att världens mäktigaste land, USA, snart skulle ha en svart president för bara fem år sedan? Inte så många om de resonerat utifrån landets historia.
Det finns inte en gud. Vi är alla gud, fullt kapabla till att påverka vårt eget och andra människors liv i hur vi tänker och handlar. Men tyvärr tror jag också att många är disconnected från denna medvetenhet. De tror de bara är sin kropp och sina tankar. De faller hellre in i en offerroll än tar kommandot och gör nåt själva. De är rädda och tror att de kan hitta lycka i att dominera och förtrycka andra. De förstår inte att allt liv här hänger ihop och att om man sårar någon annan så sårar man indirekt sig själv. Det känns som att världen står och väger nu - Antingen kommer människor fortsätta i samma anda och dö av självutplåning eller så kommer fler bli medvetna och vi kommer att få en bättre värld. Vilket som helst kan hända.
Hur har jag kommit fram till det här då? Jag minns hur jag som barn levde nära mitt eget medvetande. Det kändes bara som om inget ont kunde nå mig. Inga onda ord, inga onda handlingar, för mitt medvetande påminde mig ständigt om vilken underbar liten person jag är. Sen blev jag tonåring och disconnected. Blev sur, neggig och cynisk. Ville inte fatta hur nånting hängde ihop. Det var nån gång i början av tjugoårsåldern som jag började hitta tillbaka till mig själv och mitt medvetande. Jag läste Alkemisten av Paulo Coelho, Naiv Super av Erlend Loe, poesi av Bob Hansson och jag började se tecken i mitt eget liv. Hur saker jag tänkte på plötsligt manifisterades i livet. Hur jag började komma in i ett oerhört flyt med precis allting. Magiska osannolika lösningar på problem bara serverades åt mig och det kändes som att det var helt enkelt för att jag hade rätt inställning och attityd. Jag gick från pessimist till optimist.
Hur fan låter det här nu? kan jag ändå inte låta bli att tänka. Får man bilden av en labil new age flummare i Di Leva-kläder, beredd att tända rökelse i alla lägen? Det är i alla fall inte riktigt så jag ser på mig själv. Jag har ena foten stadigt stående på jorden enligt mig själv. Därför håller jag inte heller på och predikar om min övertygelse för var och varannan som jag möter. Nej, jag väljer att behålla den för mig själv som ett personligt verktyg att använda mig av. Som en livlina. Sen har det per automatik, enligt lagen om synkronicitet, då och då dykt upp personer som visat att de delar min uppfattning och som jag kunnat snacka om det här med. Men annars... Som sagt, en personlig övertygelse som jag i vanliga fall håller för mig själv.
Kanske bäst att börja i en annan ände då - Vad jag inte tror på. Jag tror inte på nån av världsreligionerna. Även om de alla har en kärna av sanning så har budskapet blivit förvrängt och manipulerat av giriga makthavare som använt religion som ett verktyg för egen vinning. Lite som det där Marx sa om att religion är opium för folket. Man ska följa budord och sen må dåligt när man inte gör det i ett samhälle där en skrift som är 2000 år eller äldre är föga applicerbar. Leva ett liv där man håller igen och hoppas på löning i livet efter detta? Skylla på sakers tillstånd och mena på att allt som händer står utanför ens egen makt? Nej, jag tror inte det.
Okay, vi vet alla att vi har en kropp och en hjärna som tänker tankar. Jag tror på att vi också har ett medvetande utanför det. Ett medvetande som styr både kropp och tankar. Ett medvetande som inte går att utplåna och inte heller skapa. Ett medvetande som är av ren materia vilket betyder oförstörbar energi. Vi dör aldrig egentligen utan det vi kallar för död är bara en förflyttning av uppmärksamheten från en synvinkel till en annan. Jo precis, jag tror på återfödelse.
Jag tror på nåt som jag känner är sant men det är inte bara en känsla. Det går också att resonera sig till. Det går att hämta stöd i vetenskapen. Ta kvantfysiken till exempel. Inte för att jag är nån fysiker eller ens har nåt större intresse för ämnet fysik men det är oerhört fascinerande bara man börjar skrapa på ytan. Kvantfysiken har förklarat cellers kommunikation med varandra. Den har förklarat att det vi är byggda av, vår materia, ständigt uppstår och dör. Hela din totala celluppbyggnad som du sitter med här idag kommer att vara helt utbytt inom en månad - hud, inre organ, skelett och allt. Vi blir ständigt återskapade rent fysiskt. Sen då konstruktivismen som jag som samhällsvetare kan uttala mig betydligt mer om. Den säger att det inte finns någon objektiv sanning, allt är subjektivt. Vi människor skapar och återskapar världen ständigt med vårt medvetande. Normer och kulturer utvecklas och vi får nya ideal och värderingar som vi utgår ifrån. Vad som var givet igår är inte längre det idag och världen kommer ständigt att förändras. Det intressanta är också att alla möjligheter existerar samtidigt. Ingenting är förutbestämt utan det blir som vi väljer att göra. Vi lever i en mycket spännande och oförutsägbar värld. Vem hade t.ex. trott att världens mäktigaste land, USA, snart skulle ha en svart president för bara fem år sedan? Inte så många om de resonerat utifrån landets historia.
Det finns inte en gud. Vi är alla gud, fullt kapabla till att påverka vårt eget och andra människors liv i hur vi tänker och handlar. Men tyvärr tror jag också att många är disconnected från denna medvetenhet. De tror de bara är sin kropp och sina tankar. De faller hellre in i en offerroll än tar kommandot och gör nåt själva. De är rädda och tror att de kan hitta lycka i att dominera och förtrycka andra. De förstår inte att allt liv här hänger ihop och att om man sårar någon annan så sårar man indirekt sig själv. Det känns som att världen står och väger nu - Antingen kommer människor fortsätta i samma anda och dö av självutplåning eller så kommer fler bli medvetna och vi kommer att få en bättre värld. Vilket som helst kan hända.
Hur har jag kommit fram till det här då? Jag minns hur jag som barn levde nära mitt eget medvetande. Det kändes bara som om inget ont kunde nå mig. Inga onda ord, inga onda handlingar, för mitt medvetande påminde mig ständigt om vilken underbar liten person jag är. Sen blev jag tonåring och disconnected. Blev sur, neggig och cynisk. Ville inte fatta hur nånting hängde ihop. Det var nån gång i början av tjugoårsåldern som jag började hitta tillbaka till mig själv och mitt medvetande. Jag läste Alkemisten av Paulo Coelho, Naiv Super av Erlend Loe, poesi av Bob Hansson och jag började se tecken i mitt eget liv. Hur saker jag tänkte på plötsligt manifisterades i livet. Hur jag började komma in i ett oerhört flyt med precis allting. Magiska osannolika lösningar på problem bara serverades åt mig och det kändes som att det var helt enkelt för att jag hade rätt inställning och attityd. Jag gick från pessimist till optimist.
Hur fan låter det här nu? kan jag ändå inte låta bli att tänka. Får man bilden av en labil new age flummare i Di Leva-kläder, beredd att tända rökelse i alla lägen? Det är i alla fall inte riktigt så jag ser på mig själv. Jag har ena foten stadigt stående på jorden enligt mig själv. Därför håller jag inte heller på och predikar om min övertygelse för var och varannan som jag möter. Nej, jag väljer att behålla den för mig själv som ett personligt verktyg att använda mig av. Som en livlina. Sen har det per automatik, enligt lagen om synkronicitet, då och då dykt upp personer som visat att de delar min uppfattning och som jag kunnat snacka om det här med. Men annars... Som sagt, en personlig övertygelse som jag i vanliga fall håller för mig själv.
tisdag 16 november 2010
08 - A moment
Vit sammetslen päls med svarta prickar, tillhörande en tung och kraftig hundkropp som ligger och sussar intill. Det är mysigt. Visserligen har han bakdelen vänd mot min ovandel och sitt ansikte vid mina fötter, men ändå - Det är mysigt. In kommer syren. Kramar och pussar honom hejdå. Frågar efter katten och upptäcker strax att hon ligger ihoprullad på fönsterbläcket. Katten och hunden i samma rum hör inte till vanligheterna... Innan syren lämnar rummet kramar hon mig. Jag säger "Vi ses till Jul!". Hon svarar "Ja, det är snart. Exakt en månad kvar."
måndag 15 november 2010
Jag bara undrar
Har man dålig musiksmak för att man jobbar på JC? Eller, jobbar man på JC för att man har dålig musiksmak? Europes Carrie och sen de där skrik-emosarna som stundtals sjunger i värsta Boyzone-anda och i andra andetaget skriker som grisar i slakt. Just den där skiten på ständig repeat ända sedan jag började jobba som granne till dem i augusti. Vill de döda mig långsamt?
07- Your best friend
Min bästa vän. Personen jag alltid ringer först när det hänt nåt. Den som jag har långa uttömmande telefonsamtal med och som jag backar upp och backas upp utav i vått och torrt. Ja, just det - Den personen finns inte.
Jag har haft ovanstående typ av relation till ett par olika personer under många år åt gången men det var förr det. Den senaste personen som kallade mig sin bästa vän gjorde jag slut med. Hon sög musten ur mig. Ringde (jag är inte mycket för telefonsamtal) i tid och otid bara för att ventilera sina hjärnspöken. Så fort jag försökte styra in samtalet lite på vad som hände i mitt liv för tillfället, ja, då bytte hon ämne och tog tillbaka ordet. Joråsatte... Det var en ensidig bästisrelation det dära.
Vem är den första jag hör av mig till nu då när det hänt nåt, bra som dåligt? Jo, det brukar vara syren men hon brukar också inte gå att nå, busy girl. I Sydafrika blev det W som fick äran att bli den personen. Kan låta lite tråkigt men jag trivdes med det för han är fin att prata med, W.
Sen blir det väl också svårt att ha den där typen av relation en längre tid med någon när man hattar runt så mycket i Sverige och världen så som jag har gjort. Men jag har mina godingar som jag tar kontakt med när jag är på platsen det är frågan om. Sköna typer som jag kan dela en vinare med och prata om världen i allmänhet och mitt lilla livet i synnerhet. De intresserar sig också för och respekterar mina synpunkter på deras bekymmer och upplevelser.
Nåt jag tycker är jäkligt gött med att vara X 27 år är att jag numera har lätt för att connecta med olika människor. Jag har accepterat att jag inte gillar (och inte är bra på) kallprat så jag har lagt ner det. Därför har det också blivit så att de som blir mina vänner också tenderar att bli nära vänner. De som vistas i min närhet vet ganska snart vart jag står och vart de har mig Antingen klickar vi verkligen eller så händer ingeting alls.
Så nej, en utvald person som får all min energi det finns inte. Men däremot ett helt gäng som jag kravlöst utbyter delar av energi med i olika omgångar och som dessutom ständigt expanderar. Det känns nog så fint det.
Jag har haft ovanstående typ av relation till ett par olika personer under många år åt gången men det var förr det. Den senaste personen som kallade mig sin bästa vän gjorde jag slut med. Hon sög musten ur mig. Ringde (jag är inte mycket för telefonsamtal) i tid och otid bara för att ventilera sina hjärnspöken. Så fort jag försökte styra in samtalet lite på vad som hände i mitt liv för tillfället, ja, då bytte hon ämne och tog tillbaka ordet. Joråsatte... Det var en ensidig bästisrelation det dära.
Vem är den första jag hör av mig till nu då när det hänt nåt, bra som dåligt? Jo, det brukar vara syren men hon brukar också inte gå att nå, busy girl. I Sydafrika blev det W som fick äran att bli den personen. Kan låta lite tråkigt men jag trivdes med det för han är fin att prata med, W.
Sen blir det väl också svårt att ha den där typen av relation en längre tid med någon när man hattar runt så mycket i Sverige och världen så som jag har gjort. Men jag har mina godingar som jag tar kontakt med när jag är på platsen det är frågan om. Sköna typer som jag kan dela en vinare med och prata om världen i allmänhet och mitt lilla livet i synnerhet. De intresserar sig också för och respekterar mina synpunkter på deras bekymmer och upplevelser.
Nåt jag tycker är jäkligt gött med att vara X 27 år är att jag numera har lätt för att connecta med olika människor. Jag har accepterat att jag inte gillar (och inte är bra på) kallprat så jag har lagt ner det. Därför har det också blivit så att de som blir mina vänner också tenderar att bli nära vänner. De som vistas i min närhet vet ganska snart vart jag står och vart de har mig Antingen klickar vi verkligen eller så händer ingeting alls.
Så nej, en utvald person som får all min energi det finns inte. Men däremot ett helt gäng som jag kravlöst utbyter delar av energi med i olika omgångar och som dessutom ständigt expanderar. Det känns nog så fint det.
söndag 14 november 2010
06 Your day
Mobilalarmet ringde vid åtta. Duschade, kokade ägg, målade ansiktet, åt frukost, väckte syren som är på besök och frågade ut henne om last night på byn (den var ovärd, precis som jag misstänkt).
Gav mig ut på vägen tillsammans med mamma när jag tyckte att nån mobilsignal eventuellt ringde. Checkade mobben och jo, missat samtal från nåt okänt nummer. Kort därefter ringde det igen. Det var kusinen. Alldeles upprymd och exalterad. Han hade blivit pappa under natten. Lyssnade roat och hummande till hans kaskad av ord.
"Jag vet att jag aldrig sett honom (sonen) förut men när jag höll honom i mina armar så kändes det som om jag gjort det redan tusen gånger."
Den meningen fastnade och jag tar den med mig som mjuk och varm bomull att rama in den här dagen med.
Gav mig ut på vägen tillsammans med mamma när jag tyckte att nån mobilsignal eventuellt ringde. Checkade mobben och jo, missat samtal från nåt okänt nummer. Kort därefter ringde det igen. Det var kusinen. Alldeles upprymd och exalterad. Han hade blivit pappa under natten. Lyssnade roat och hummande till hans kaskad av ord.
"Jag vet att jag aldrig sett honom (sonen) förut men när jag höll honom i mina armar så kändes det som om jag gjort det redan tusen gånger."
Den meningen fastnade och jag tar den med mig som mjuk och varm bomull att rama in den här dagen med.
lördag 13 november 2010
05- Your definition of love
Åhå jaja - den där kärleken. Den finns det många former av. Kärleken till en förälder. Kärleken till en syster eller till en bror. Kärleken till en vän. Kärleken till ett husdjur. Kärleken till medmänniskan som man bara råkar komma i kontakt med så där nån gång under dagen (den kärleken jobbar jag fortfarande på. Frou-Frou kom igen nu. Majoriteten av mänskligheten är faktiskt jäkligt fin. Den är det.) Och sen då den kanske mest komplicerade kärleken- kärleken till en partner. Jag antar att det är just den som ska definieras här.
En kompis uttryckte det nyligen som att "Love is frendship on fire". Jag gillar det uttrycket skarpt. Gillart fast jag nog tyckt annorlunda tidigare då jag bara tänkte på passionen. Passion utan vänskap är inte kärlek. Enbart passion kan lätt bli besatthet och egoism. Enbart vänskap är fint men det stannar också vid det.
Åh, det här är svårt men jag tänker att det ändå är rätt många människor man hör ihop med på nåt sätt. Man träffas och det känns som om man känt varandra hela livet. Man liksom fattar den andra personen. Umgänget blir behagligt och upplyftande för man är med någon som gillar samma typ av saker och har tänkt i samma typ av tankebanor fast kan komma med bra input att lägga till. Det finns en igenkänningsfaktor och hög förståelse. Det där är den bästa typ av vänskap enligt mig.
Lägg där till attraktion. En glöd som gör att det inte räcker att bara röra sig kring varandra. Man måste också röra vid varandra för annars blir den där behagliga samvaron snart något plågsamt. Man måste hålla, kyssa, smeka också ibland för att annars går man sönder. Sen finns också den där personen med en hela tiden, även om han för en tid rent fysiskt finns på andra sidan jorden och man känner panik vid minsta tecken på att det kan ha hänt honom något.
Et voila! My definition of love 2010. Fråga mig igen om fem år.
En kompis uttryckte det nyligen som att "Love is frendship on fire". Jag gillar det uttrycket skarpt. Gillart fast jag nog tyckt annorlunda tidigare då jag bara tänkte på passionen. Passion utan vänskap är inte kärlek. Enbart passion kan lätt bli besatthet och egoism. Enbart vänskap är fint men det stannar också vid det.
Åh, det här är svårt men jag tänker att det ändå är rätt många människor man hör ihop med på nåt sätt. Man träffas och det känns som om man känt varandra hela livet. Man liksom fattar den andra personen. Umgänget blir behagligt och upplyftande för man är med någon som gillar samma typ av saker och har tänkt i samma typ av tankebanor fast kan komma med bra input att lägga till. Det finns en igenkänningsfaktor och hög förståelse. Det där är den bästa typ av vänskap enligt mig.
Lägg där till attraktion. En glöd som gör att det inte räcker att bara röra sig kring varandra. Man måste också röra vid varandra för annars blir den där behagliga samvaron snart något plågsamt. Man måste hålla, kyssa, smeka också ibland för att annars går man sönder. Sen finns också den där personen med en hela tiden, även om han för en tid rent fysiskt finns på andra sidan jorden och man känner panik vid minsta tecken på att det kan ha hänt honom något.
Et voila! My definition of love 2010. Fråga mig igen om fem år.
fredag 12 november 2010
04- What you ate today
Frukost: Fralla med ost ock skinka. Kaffe med lite mjölk och ett glas apelsinjuice. Detta avnjöts framför TV4-nyheterna i en semitom lägenhet i staden X.
Äsch! Det här sög ju. Vi skiter i fortsättningen.
Äsch! Det här sög ju. Vi skiter i fortsättningen.
torsdag 11 november 2010
03- Your parents
Den här biten är komplicerad samtidigt som den är jäkligt enkel. Så här va: Min mamma blev gravid med mig som sjuttonåring. Min nio år äldre far insisterade på att de skulle behålla mig och gifta sig. Sagt och gjort. Min far utvecklades till ett psykfall och kvinnomisshandlare så mamma skiljde sig från honom när jag var ett år. Ett bra beslut för alla inblandade. Detta var i Kroatien eller som det var då - Jugoslavien och livet för en ensamstående mamma var minst sagt hårt. Hon fick resa upprepade gånger till adriatiska kusten och till Tyskland för att jobba ihop pengar som servitris och städerska. Jag stannade med min mormor.
Vid ett tillfälle åkte mamma till Sverige för att hälsa på en väninna som bosatt sig där. I den här väninnans kompiskrets fanns också en stor och skäggig 22 år äldre svensk. Han bjöd ut mamma på bio och grejer. De dejtade men sen åkte hon hem till mig.
Efter en tid gick det rykten om att det rände runt två svenskar i den kroatiska staden och att en av dem frågade efter min mamma. Hennes bröder som skulle kolla vad det var för några och om de behövde stryk bekantade sig istället ganska fredligt med dessa främlingar under ett barbesök och tog istället för att slå ner dem med dem hem.
Det hela slutade med att jag och mamma flyttade till Sverige med den skäggige. Min far skrev medgörligt på papper om att mamma ensam skulle få vårdnaden om mig. Jag som var en liten treårig flicka som bara ville ha en pappa frågade den skäggige om han ville bli det. Han accepterade. Sedan dess var han och är min pappa med allt vad sådant ansvar innebär. Han har lärt mig saker, gått på föräldramöten och på sitt sätt couchat mig genom livet.
Det äktenskapet som ingen trodde skulle hålla då har idag hållit i 22 år och jag ser upp till dem båda. Mamma som kom till ett helt nytt land, lärde sig språket, tog sig igenom en universitetsutbildning på detta språk och uppfostrade barn samtidigt och jobbade som tolk, som fick det första jobbet som hon sökte efter examen, som blev deprimerad för några år sen men som kommit tillbaka starkt som egen företagare. Pappa som startade sitt första företag som 16-åring, som designat egna motorfordon som tagit sig världen över, som gått in i en konkurs och tagit sig upp ur den, som nu stöttar och hjälper sin fru mer än helhjärtat.
Så jaa... De är av ett annat slag mina föräldrar. Ett undantag och ett pretty jävla awesome sådant.
Vid ett tillfälle åkte mamma till Sverige för att hälsa på en väninna som bosatt sig där. I den här väninnans kompiskrets fanns också en stor och skäggig 22 år äldre svensk. Han bjöd ut mamma på bio och grejer. De dejtade men sen åkte hon hem till mig.
Efter en tid gick det rykten om att det rände runt två svenskar i den kroatiska staden och att en av dem frågade efter min mamma. Hennes bröder som skulle kolla vad det var för några och om de behövde stryk bekantade sig istället ganska fredligt med dessa främlingar under ett barbesök och tog istället för att slå ner dem med dem hem.
Det hela slutade med att jag och mamma flyttade till Sverige med den skäggige. Min far skrev medgörligt på papper om att mamma ensam skulle få vårdnaden om mig. Jag som var en liten treårig flicka som bara ville ha en pappa frågade den skäggige om han ville bli det. Han accepterade. Sedan dess var han och är min pappa med allt vad sådant ansvar innebär. Han har lärt mig saker, gått på föräldramöten och på sitt sätt couchat mig genom livet.
Det äktenskapet som ingen trodde skulle hålla då har idag hållit i 22 år och jag ser upp till dem båda. Mamma som kom till ett helt nytt land, lärde sig språket, tog sig igenom en universitetsutbildning på detta språk och uppfostrade barn samtidigt och jobbade som tolk, som fick det första jobbet som hon sökte efter examen, som blev deprimerad för några år sen men som kommit tillbaka starkt som egen företagare. Pappa som startade sitt första företag som 16-åring, som designat egna motorfordon som tagit sig världen över, som gått in i en konkurs och tagit sig upp ur den, som nu stöttar och hjälper sin fru mer än helhjärtat.
Så jaa... De är av ett annat slag mina föräldrar. Ett undantag och ett pretty jävla awesome sådant.
onsdag 10 november 2010
02- Your first love
Den första kärleken kom sent. Visst var det hångel, ligg och romanser där innan men kärlek... Sån där så att man känner av hela sitt lilla rädda hjärta att man älskar någon och att man dessutom bara vet att den andre känner något mycket liknande tillbaks... Det är nåt annat det.
2003 och en kompis i min nollningsgrupp presenterade sin brorsa J inne på Kåren. Fina drag - fin näsa, fina läppar, glittrande blå ögon och ett lent och senigt handslag. Han ägnade mig nån sekunds uppmärksamhet och sen var det bra med det.
Vi accelererar ganska så exakt två år fram i tiden. Samma tid på dygnet, samma lokal, samma kille, J, och min uppmärksamhet var mot annat håll, mot en annan. En som är en historia i sig hade efter lång frånvaro dykt upp där från ingenstans. Jag stod mellan valet att svälja min stolthet och gå fram och prata (för han väntade) eller att ta en chans att såra. Min stolthet vann och jag hånglade upp han jag suktat efter innan framför ögonen på den jag egentligen just då ville ha.
Kåren stängde och det visade sig att jag och J bodde åt samma håll så vi tog följe. Småpratade om våra olika utbildningar och gemensamma personer vi kände. Skiljdes åt när vi nått min port och han nämde att han skulle ha en förfest om två veckor. Dagarna gick och i efterhand fick jag berättat för mig att han tyckte det varit de två längsta veckorna i hans liv. Hur han gått och haft ångest över hurruvida jag skulle komma eller inte komma.Vad han nu skulle ta sig till om jag väl skulle komma o.s.v. Jag tog mig dit så klart och saker och ting utvecklades väldigt snabbt från och med då.
Han brukade kalla det vi hade för "Kärlek vid andra ögonkastet". Lustigt nog hade han inget minne av första ögonkastet och betvivlade mitt påstående att ett sådant faktiskt ägt rum när det gjort.
Jag minns hur vi låg tätt tätt omslingrande under nätterna. Minns hur mina knän brukade skaka innan han trängde in i mig och hur han alltid brukade hålla upp täcket för mig närhelst jag kom tillbaka till sängen.
Jag minns hur han sprang efter bussen när vi sågs sista gången innan jag åkte till Sydafrika. Jag minns hur jag saknade honom när jag var där och jag minns att när han kom dit och hälsade på så kändes han som en främling. Ändå så gjorde jag inte slut där och då utan gick runt med ångest i över ett år tills jag äntligen tog beslutet.
Den första kärleken började som något fint men också som något tillfälligt. Och att det var just tillfälligt det visste jag ju från början för vi var som katt och hund.
Men de tre första månaderna - bitterljuvt. Bitterljuvt.
2003 och en kompis i min nollningsgrupp presenterade sin brorsa J inne på Kåren. Fina drag - fin näsa, fina läppar, glittrande blå ögon och ett lent och senigt handslag. Han ägnade mig nån sekunds uppmärksamhet och sen var det bra med det.
Vi accelererar ganska så exakt två år fram i tiden. Samma tid på dygnet, samma lokal, samma kille, J, och min uppmärksamhet var mot annat håll, mot en annan. En som är en historia i sig hade efter lång frånvaro dykt upp där från ingenstans. Jag stod mellan valet att svälja min stolthet och gå fram och prata (för han väntade) eller att ta en chans att såra. Min stolthet vann och jag hånglade upp han jag suktat efter innan framför ögonen på den jag egentligen just då ville ha.
Kåren stängde och det visade sig att jag och J bodde åt samma håll så vi tog följe. Småpratade om våra olika utbildningar och gemensamma personer vi kände. Skiljdes åt när vi nått min port och han nämde att han skulle ha en förfest om två veckor. Dagarna gick och i efterhand fick jag berättat för mig att han tyckte det varit de två längsta veckorna i hans liv. Hur han gått och haft ångest över hurruvida jag skulle komma eller inte komma.Vad han nu skulle ta sig till om jag väl skulle komma o.s.v. Jag tog mig dit så klart och saker och ting utvecklades väldigt snabbt från och med då.
Han brukade kalla det vi hade för "Kärlek vid andra ögonkastet". Lustigt nog hade han inget minne av första ögonkastet och betvivlade mitt påstående att ett sådant faktiskt ägt rum när det gjort.
Jag minns hur vi låg tätt tätt omslingrande under nätterna. Minns hur mina knän brukade skaka innan han trängde in i mig och hur han alltid brukade hålla upp täcket för mig närhelst jag kom tillbaka till sängen.
Jag minns hur han sprang efter bussen när vi sågs sista gången innan jag åkte till Sydafrika. Jag minns hur jag saknade honom när jag var där och jag minns att när han kom dit och hälsade på så kändes han som en främling. Ändå så gjorde jag inte slut där och då utan gick runt med ångest i över ett år tills jag äntligen tog beslutet.
Den första kärleken började som något fint men också som något tillfälligt. Och att det var just tillfälligt det visste jag ju från början för vi var som katt och hund.
Men de tre första månaderna - bitterljuvt. Bitterljuvt.
tisdag 9 november 2010
01 - Introduce yourself
Kanske någon av er sett den där serien som gck tidigare i höst med Filip och Fredrik - Lite sällskap. Jag skulle kunna ha varit någon av de karaktärerna... Ja, säg typ Elin för hon är närmast rent åldersmässigt. Som tur var för min del, ville livet annorlunda. 97 flyttade min familj från Grums till Karlstad och det får nog kallas en prestation i sig.
2002 var jag en av de där som inte gjorde annat än jublade när jag svingade studentmösan från lastbilsflaket. Livet i staden där alla var buksvågrar och svägerskor till höger och vänster och patetiska svartsjukedraman utspelade sig helg efter helg till ljudet av "Do you want me" med Da Bazz, var för min del äntligen över. Nu skulle det riktiga livet börja.
Dagen efteråt fyllecyklade jag en mil från centrum till mitt föräldrahem klockan fem på morgonen. Ramlade in i mammas famn och undrade "Vad fan ska det bli av mig?".
Jag tog mig snart samman och några månader senare påbörjade jag min första universitetskurs. Det blev genusvetenskap, på gott och ont. Någon gång under den terminen postade jag ett brev med en anmälan till en franskakurs på Sorbonne. Gick sen hem och meddelade att jag skulle flytta till Paris.
Kom till Paris och kände inte en själ men flyttade snart in i Latinkvarteren tillsammans med en skön stockholmska. Om vardargarna vaknade jag på sena förmiddagar. Öppnade det franska fönstret på femte våningen, andades in luften, lyssnade till Parisljuden, såg på människorna som strosade fram och kände mig on the top of the world. Jag gick de få metrarna bort till min skola där jag spenderade två timmar. Resten av dygnet ägnades åt klassiska Parisgrejer, you name it - caféer, promenader, källarspelningar, nattklubbar, museibesök, shopping och french kissing.
Efter ett halvår kom jag hem. Blev förkrossad när journalisthögskolan dissade min första ansökan och bestämde mig för att skita i dem helt. Läste medie- och kommunikationsvetenskap i Jönköping av alla ställen istället. Undervsisningen var okay och det sociala livet över lag - jävligt kul. Bäst var ändå att jag fick åka tillbaka till Paris för praktik och sen vidare till Sydafrika för utbytestermin.
Var internationell student i Sydafrika där jag träffade roliga och festliga människor som hela tiden tog med mig på massa skoj. Samtidigt gick jag runt där och saknade min pojkvän i Sverige. Fucking waste of time! Om jag vetat bättre hade jag dumpat honom innan jag åkte. Nu lämnade jag istället mycket villigt Sydafrika med inställningen "Det var kul men nu är det andra ställen jag vill utforska. Inge mer Sydafrika de närmaste decennierna."
Verkligheten efter studiebubblan var dessvärre svårare än jag föreställt mig och som nyutexaminerad och oerfaren blev min väg ganska snårig. Efter ett par år i servicebranschen (något jag gjorde bara för att överleva i brist på bättre erbjudanden)och i Stockholm, valde jag att gå tillbaka till skolbänken igen. Uppsalas universitets masterprogram i utvecklingsstudier blev det. Sen var det det här med masteruppsats och jag kände att jag ändå ville fördjupa mig i ett land som jag redan visste en del om. Så det fick bli en liten avstickare till Sydafrika igen. Bara för uppsats! Sen praktik i New York eller nåt. Och det blev som det blev med den saken...
2002 var jag en av de där som inte gjorde annat än jublade när jag svingade studentmösan från lastbilsflaket. Livet i staden där alla var buksvågrar och svägerskor till höger och vänster och patetiska svartsjukedraman utspelade sig helg efter helg till ljudet av "Do you want me" med Da Bazz, var för min del äntligen över. Nu skulle det riktiga livet börja.
Dagen efteråt fyllecyklade jag en mil från centrum till mitt föräldrahem klockan fem på morgonen. Ramlade in i mammas famn och undrade "Vad fan ska det bli av mig?".
Jag tog mig snart samman och några månader senare påbörjade jag min första universitetskurs. Det blev genusvetenskap, på gott och ont. Någon gång under den terminen postade jag ett brev med en anmälan till en franskakurs på Sorbonne. Gick sen hem och meddelade att jag skulle flytta till Paris.
Kom till Paris och kände inte en själ men flyttade snart in i Latinkvarteren tillsammans med en skön stockholmska. Om vardargarna vaknade jag på sena förmiddagar. Öppnade det franska fönstret på femte våningen, andades in luften, lyssnade till Parisljuden, såg på människorna som strosade fram och kände mig on the top of the world. Jag gick de få metrarna bort till min skola där jag spenderade två timmar. Resten av dygnet ägnades åt klassiska Parisgrejer, you name it - caféer, promenader, källarspelningar, nattklubbar, museibesök, shopping och french kissing.
Efter ett halvår kom jag hem. Blev förkrossad när journalisthögskolan dissade min första ansökan och bestämde mig för att skita i dem helt. Läste medie- och kommunikationsvetenskap i Jönköping av alla ställen istället. Undervsisningen var okay och det sociala livet över lag - jävligt kul. Bäst var ändå att jag fick åka tillbaka till Paris för praktik och sen vidare till Sydafrika för utbytestermin.
Var internationell student i Sydafrika där jag träffade roliga och festliga människor som hela tiden tog med mig på massa skoj. Samtidigt gick jag runt där och saknade min pojkvän i Sverige. Fucking waste of time! Om jag vetat bättre hade jag dumpat honom innan jag åkte. Nu lämnade jag istället mycket villigt Sydafrika med inställningen "Det var kul men nu är det andra ställen jag vill utforska. Inge mer Sydafrika de närmaste decennierna."
Verkligheten efter studiebubblan var dessvärre svårare än jag föreställt mig och som nyutexaminerad och oerfaren blev min väg ganska snårig. Efter ett par år i servicebranschen (något jag gjorde bara för att överleva i brist på bättre erbjudanden)och i Stockholm, valde jag att gå tillbaka till skolbänken igen. Uppsalas universitets masterprogram i utvecklingsstudier blev det. Sen var det det här med masteruppsats och jag kände att jag ändå ville fördjupa mig i ett land som jag redan visste en del om. Så det fick bli en liten avstickare till Sydafrika igen. Bara för uppsats! Sen praktik i New York eller nåt. Och det blev som det blev med den saken...
Hänger på tåget
Det är en intressant blogghappening som rullat igång som ett gemensamt projekt mellan några av bloggarna jag på senare tid börjat läsa. Om ni läser dem så vet ni vad jag talar om. Det handlar om att avhandla ett nytt ämne, varje dag, 30 dagar framöver. Eftersom jag bestämt att jag behöver komma igång med regelbundet skrivande så tyckte jag att den där listan var väl en kulig liten idé. Dock så kör jag min på fristående fot eftersom jag är en blyg bloggare som inte vågar föreslå sammarbete med så coola brudar.
Nedan följer listan:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment.
Det känns lite nervöst det här måste jag säga. Kommer ni gilla mig mer eller mindre efter att ni fått lära känna mer av mig? Ja, vi får se. Jag tutar och kör.
Nedan följer listan:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment.
Det känns lite nervöst det här måste jag säga. Kommer ni gilla mig mer eller mindre efter att ni fått lära känna mer av mig? Ja, vi får se. Jag tutar och kör.
onsdag 3 november 2010
Halleluja, eller nåt
Igår, någonstans under den alldeles alldagliga vardagen, tillkom helt ny energi i min kropp. Det var som om nånting sa att mina drömmar de är inte omöjliga, de är ta mig fan helt jävla realistiska. Jag har vad som krävs och lite till. Jag har hjärnan, jag har kunskaperna, jag har medvetenheten, jag har förmågan. Att påstå något annat inför mig själv vore att ta den enkla vägen ut. Att säga att det inte går när jag egentligen menar att jag inte känner för att ta tag tag i det. Och jag bestämde mig för att aldrig mer låta lathet och självömkan bli någon ursäkt. Jag vet ju vad jag vill och ingen annan kan skapa det åt mig.
Så med den inställningen har jag börjat se små tecken av möjligheter. Jag har börjat lägga ut en plan. Det finns inga om längre, bara ett när.
Så med den inställningen har jag börjat se små tecken av möjligheter. Jag har börjat lägga ut en plan. Det finns inga om längre, bara ett när.
måndag 1 november 2010
Tummen, den pekar upp
Senaste tidens neggighet som verkade vara pms var också pms. I förrgår kom mensen och idag är humöret på topp.
Jag är ledig och går runt hemma. Plockar, dammsugar tvättar, tar hand om hunden, läser e-mail, svarar på dito och bara myser. Den här hemmafrugrejen, den skulle jag nästan kunna göra. Ja... I alla fall på femtio procent.
Sen blir inte humöret sämre av att det låg två handskriva brev i den fysiska brevlådan. Jag har gnällt inför W om att man aldrig får sånna nu för tiden. Därför har han också helhjärtat gått in i att bombardera mig med just sådana. Fina fotbolls-VM frimärken har de på sig också, ett för Botswanas insats och ett för Zimbabwes. Men vänta nu... Var de ens med Zimbabwe? Fick de vara med med tanke på ärkesvinet Mugabe? Hm...
Nä, inga världsproblem nu. Mera dammsugning väntar.
Jag är ledig och går runt hemma. Plockar, dammsugar tvättar, tar hand om hunden, läser e-mail, svarar på dito och bara myser. Den här hemmafrugrejen, den skulle jag nästan kunna göra. Ja... I alla fall på femtio procent.
Sen blir inte humöret sämre av att det låg två handskriva brev i den fysiska brevlådan. Jag har gnällt inför W om att man aldrig får sånna nu för tiden. Därför har han också helhjärtat gått in i att bombardera mig med just sådana. Fina fotbolls-VM frimärken har de på sig också, ett för Botswanas insats och ett för Zimbabwes. Men vänta nu... Var de ens med Zimbabwe? Fick de vara med med tanke på ärkesvinet Mugabe? Hm...
Nä, inga världsproblem nu. Mera dammsugning väntar.
fredag 29 oktober 2010
Mitt schizo jag
Det som var en självklarhet igår kan i min tankevärld bli till en grumlig gyttja av tvivel nästa dag. Oftast går det långa perioder då jag tror att jag är stensäker. Sen plötsligt en vacker dag, så kastar jag om. Tvärom.
Hoppas att det bara handlar om pms denna gång.
Hoppas att det bara handlar om pms denna gång.
onsdag 27 oktober 2010
For your information
Fy fan va jävla drygt det är med folk som räknar på kronan när de ska köpa presenter till vänner. Och fan va jävla keff det är med märket Thomas Sabo. Jag menar inte att det inte är snyggt eller så, jag bara menar att det är en butiksäljares helvete. Borde inte va tillåtet för Thomas Sabo att ha försäljning i butiker, bara på internet. På en online shop där kunden själv kan testa fram 958 möjliga kombinationer till ett fucking jävla halsband.
Det värsta är situationer där ovanstående scenarion är kombinerade, alltså kunder som räknar på kronan och vill ha Thomas Sabo. Lägg där till att man är ensam i butiken som svämmar över av andra mer otåliga kunder. Då är det svårt att spela käcka butiksbruden som finner sig att kontorskärringar som pluggat upp betyg på komvux kör med henne.
Sydafrika... Approximately två och en halv månad bort.
Det värsta är situationer där ovanstående scenarion är kombinerade, alltså kunder som räknar på kronan och vill ha Thomas Sabo. Lägg där till att man är ensam i butiken som svämmar över av andra mer otåliga kunder. Då är det svårt att spela käcka butiksbruden som finner sig att kontorskärringar som pluggat upp betyg på komvux kör med henne.
Sydafrika... Approximately två och en halv månad bort.
måndag 25 oktober 2010
Planering och jag
Jag har aldrig varit så mycket för planering men nu måste jag organisera ihop mitt liv tills jag lämnar kontinenten på obestämd tid från och med nån gång i januari.
Att göra inför min emigrering:
. Uppsägningsbrev till arbetsgivare. Check!
. Uppsägning av lägenhetskontrakt.
. Beslut om vad jag ska göra med mina saker: Sälja allt? Magasinera allt? Skeppa en del? Ha någon mix av lösning?
. Köpa försäkring...
. Boka enkelbiljett till Sydafrika.
. Ordna med nytt pass.
. Meddela CSN
Så ja... Några punkter återstår att checka av. Det är på riktigt nu men jag fattar inte riktigt att det är på riktigt. So surreal!
Att göra inför min emigrering:
. Uppsägningsbrev till arbetsgivare. Check!
. Uppsägning av lägenhetskontrakt.
. Beslut om vad jag ska göra med mina saker: Sälja allt? Magasinera allt? Skeppa en del? Ha någon mix av lösning?
. Köpa försäkring...
. Boka enkelbiljett till Sydafrika.
. Ordna med nytt pass.
. Meddela CSN
Så ja... Några punkter återstår att checka av. Det är på riktigt nu men jag fattar inte riktigt att det är på riktigt. So surreal!
fredag 22 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Lilla liv
Lördag var en jobbig dag. Jag kom fram till följande - Det som förväntas av mig in min yrkesroll just nu är: 1. Antingen hålla med eller hålla käften. 2. Se "prydlig" ut. 3. Le och bete mig trevligt. Det som kan få min röv sparkad omgående är: 1. Egna åsikter. 2. Verbala uttryck av mina upplevelser. 3. Alla möjliga reaktioner på uppmaningar förutom entusiasm.
Smal ram att hålla sig till kan tyckas... Och det tyckte jag i lördags och fick bita mig i tungan åtskilliga gånger för att inte skrika ut min frustration över kära mamma vars egna handlingar är untouchable.
Så istället tog jag den prickige på promenad. Fast att det var mörkt och säkert minusgrader. Passade på att andas och omvärdera min inställning till problemen. Påminde mig själv om varför jag är i denna situation från första början. Tänkte på att den har ett slutdatum och att livet, det har ett "sen".
Igår när vi båda låg utmattade i soffan och för första gången på länge såg en film nästan från början till slut så sa jag i scenen där bröderna Baker håller på och dänger varandra: "Jag tror att sensmoralen i denna film måste vara; Jobba inte ihop med familjen. Det är ingen bra idé." Då skrattade hon i alla fall. Ett skratt ända nere från magen.
Lilla liv är inte lätt just nu och jag, jag saknar ihjäl mig efter W:s axel. Vill ha den nära nu, nu , nu!
Smal ram att hålla sig till kan tyckas... Och det tyckte jag i lördags och fick bita mig i tungan åtskilliga gånger för att inte skrika ut min frustration över kära mamma vars egna handlingar är untouchable.
Så istället tog jag den prickige på promenad. Fast att det var mörkt och säkert minusgrader. Passade på att andas och omvärdera min inställning till problemen. Påminde mig själv om varför jag är i denna situation från första början. Tänkte på att den har ett slutdatum och att livet, det har ett "sen".
Igår när vi båda låg utmattade i soffan och för första gången på länge såg en film nästan från början till slut så sa jag i scenen där bröderna Baker håller på och dänger varandra: "Jag tror att sensmoralen i denna film måste vara; Jobba inte ihop med familjen. Det är ingen bra idé." Då skrattade hon i alla fall. Ett skratt ända nere från magen.
Lilla liv är inte lätt just nu och jag, jag saknar ihjäl mig efter W:s axel. Vill ha den nära nu, nu , nu!
onsdag 13 oktober 2010
Kvalitetsjournalistik
Mitt under historiska ögonblick som förberedelser inför räddning av chilenska gruvarbetare väljer DN att publisera artikel om ett stockholmspar som tydligen flyttat in i specialdesignad takvåning i Vasastan. Läste nu att det som först verkade som ett skämt var fullaste allvar som framgår av detta svar.
Mest gillade jag ändå rubriken - "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva". Jasså? För vem då? Inte medelsvennson, nej.
Jag läste den i morse och anade direkt vad som fanns att hämta i de då drygt 240 kommentarerna. Inga lyckönskningar till paret och inte heller lovsånger till skribenten direkt.
För min del är det inte faktumet att somliga har råd med detta typ av boende som irriterar. Paret skulle kunna lagt pengar på annat men de väljer att prioritera hur de bor - Fair enough. Det som irriterar mig är att DN:s redaktion har så dåligt omdöme att de faktiskt trodde att det skulle finnas något allmänintresse för denna typ av text.
Mest gillade jag ändå rubriken - "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva". Jasså? För vem då? Inte medelsvennson, nej.
Jag läste den i morse och anade direkt vad som fanns att hämta i de då drygt 240 kommentarerna. Inga lyckönskningar till paret och inte heller lovsånger till skribenten direkt.
För min del är det inte faktumet att somliga har råd med detta typ av boende som irriterar. Paret skulle kunna lagt pengar på annat men de väljer att prioritera hur de bor - Fair enough. Det som irriterar mig är att DN:s redaktion har så dåligt omdöme att de faktiskt trodde att det skulle finnas något allmänintresse för denna typ av text.
tisdag 12 oktober 2010
Vad är det här för jävla blog?
Jag har noterat att ett allmänt resonerande kring bloggens vara eller icke vara just nu förekommer bland bloggarna jag följer. Det har fått mig att fundera lite över den här bloggens existensberättigande.
Jag vet egentligen bara vad den inte är. Den är ingen modeblogg. Ingen livstilsbblogg. Haha! Definitivt ingen peppa andra som är i samma situation-blog.
Den saknar mål, tema och riktning. Om den är nåt alls så är den väl en egoblog. Vem fan behöver den mer än jag? Ens jag?
Je ne sais pas.
Jag bara vet att jag hellre lägger ner den än kör nån inriktning. Ge folk vad folk vill ha... Näpp, det är inte min visa. Introvert ska det va.
Sen är det ju även sånna bloggar jag läser själv. De där bloggarna som helt enkelt är trevande försök till att begripa den där omvärden och inte minst - sig själv.
Jag vet egentligen bara vad den inte är. Den är ingen modeblogg. Ingen livstilsbblogg. Haha! Definitivt ingen peppa andra som är i samma situation-blog.
Den saknar mål, tema och riktning. Om den är nåt alls så är den väl en egoblog. Vem fan behöver den mer än jag? Ens jag?
Je ne sais pas.
Jag bara vet att jag hellre lägger ner den än kör nån inriktning. Ge folk vad folk vill ha... Näpp, det är inte min visa. Introvert ska det va.
Sen är det ju även sånna bloggar jag läser själv. De där bloggarna som helt enkelt är trevande försök till att begripa den där omvärden och inte minst - sig själv.
Ingenting och allting
Förra veckan var full med missöden och fuck ups. Jag måste öva mig i närvaro. Måste öva mig i att ha hela hjärnan med i alla lägen hela tiden. Detta fast att hjärnan inte har det så kul för tillfället och fast att den inte får vila så mycket heller. Men, men... That's life.
Vidare har jag lyckats ta ett beslut gällande mitt framtida liv: Jag ska tillbaka till Cape Town och det får bära eller brista.
Att vara som jag tidigare var - öppen för hela världen har börjat kännas lite tröttsamt. Mitt liv sen jag flyttade hemifrån som nittonåring har medvetet gått i konstanta cykler av att "flytta till en helt ny ort, bygga upp nåt nytt, sticka ifrån det." Jag trodde jag alltid ville leva så. Nu tror jag inte det längre.
Så jag har sagt att jag kommer tillbaka till W.
Jag har förklarat för andra att det inte bara handlar om honom. Att det handlar om helhetsbilden. Hur jag känner mig när jag är i Cape Town. Hur jag äntligen har hittat staden som har allt enligt mina preferenser - kultur, natur, hav, skön livsstil och inte minst - underbara människor som blivit mina nära vänner.
Men sen finns det de som ska hålla på. Även om de personerna inte vågar ifrågasätta mitt val inför mig är de snabba med att skapa osäkerhet hos lilla mamma. Tjatar på henne om att hon måste få mig att ändra mig. Att det inte är bra att va så långt bort från sin familj och sitt land och bla bla blablabla.
Jag vet också med mig att byta kontinenter inte direkt är nån picknick. Men jag har också tänkt och detta är mitt val.
Jag är stolt över att ha gjort ett val.
Vidare har jag lyckats ta ett beslut gällande mitt framtida liv: Jag ska tillbaka till Cape Town och det får bära eller brista.
Att vara som jag tidigare var - öppen för hela världen har börjat kännas lite tröttsamt. Mitt liv sen jag flyttade hemifrån som nittonåring har medvetet gått i konstanta cykler av att "flytta till en helt ny ort, bygga upp nåt nytt, sticka ifrån det." Jag trodde jag alltid ville leva så. Nu tror jag inte det längre.
Så jag har sagt att jag kommer tillbaka till W.
Jag har förklarat för andra att det inte bara handlar om honom. Att det handlar om helhetsbilden. Hur jag känner mig när jag är i Cape Town. Hur jag äntligen har hittat staden som har allt enligt mina preferenser - kultur, natur, hav, skön livsstil och inte minst - underbara människor som blivit mina nära vänner.
Men sen finns det de som ska hålla på. Även om de personerna inte vågar ifrågasätta mitt val inför mig är de snabba med att skapa osäkerhet hos lilla mamma. Tjatar på henne om att hon måste få mig att ändra mig. Att det inte är bra att va så långt bort från sin familj och sitt land och bla bla blablabla.
Jag vet också med mig att byta kontinenter inte direkt är nån picknick. Men jag har också tänkt och detta är mitt val.
Jag är stolt över att ha gjort ett val.
onsdag 6 oktober 2010
Ledig dag
Drömmer att jag ensam går runt i en grön lövskog. Vädret är mörkt, liksom mulet. Så upptäcker jag en varg som står och iakttar mig på sidan av stigen. Den börjar gå parallellt med mig. Det känns obehagligt och jag vet inte om jag ska springa därifrån eller springa emot den hotfullt för att jaga bort. En liten rådjurskalv kommer springandes ut från snåren. Stannar vid mig som om den vill bli skyddad. Jag klappar den lugnande. Plötsligt attackerar vargen oss båda. Hugger och hugger...
Mobilen plingar till. Klockan är 10:30 och jag har just fått sms från W. Han säger nåt om att han hoppas jag drömt om honom. Jag tänker på drömmen och börjar gråta. Katten som sovit intill sätter sig på mitt bröst. Stirrar med sina genomträngande kattögon som tycks säga "Det är bra nu. Ta dig samman."
Jag går ner för trappan mot köket. Känner mig inte lätt i kroppen som man brukar göra efter gråt, tvärtom - tung. Tung, tyngre betongtung.
Tar tid på mig med frukosten och när jag blivit färdig och plockat ihop har den prickige vaknat=dags för promenad. Vi går genom lövskog som påminner om min dröm. Fast den här skogen är mest röd, gul och brun.
Hemma igen och jag lägger mig i soffan med Gilbert Grape i DVD:n. Deppen som ung är finfina grejer. Men what's up med håret? Misslyckad nyans av rött. Juliette Lewis är himla fin hon med. Hennes rollfigur känns helt äkta och oförställd. Jag skulle gärna tro att hon är sån själv, Juliette. Jag skulle vilja tro att vi skulle blivit vänner om vi sågs nånstans nån gång.
Sedan dess har jag ätit rester i form av mammas lasagne. Jag har valt att på denna lediga dag inte dammsuga, inte städa och inte laga mat. En dag ledigt i veckan, om man har tur. Jag borde använda den till att söka jobb. Framställa min egen förträfflighet fast med ödmjuk framtoning i briljant formulerade ord. Det är vad jag borde gör men jag vill hellre kräkas (och det brukar vara det sista jag vill).
Men jag ska. Jag ska. Jag ska. När jag har sovit lite till. Vilat lite till. Tänkt till lite till, i lugn och ro.
Mobilen plingar till. Klockan är 10:30 och jag har just fått sms från W. Han säger nåt om att han hoppas jag drömt om honom. Jag tänker på drömmen och börjar gråta. Katten som sovit intill sätter sig på mitt bröst. Stirrar med sina genomträngande kattögon som tycks säga "Det är bra nu. Ta dig samman."
Jag går ner för trappan mot köket. Känner mig inte lätt i kroppen som man brukar göra efter gråt, tvärtom - tung. Tung, tyngre betongtung.
Tar tid på mig med frukosten och när jag blivit färdig och plockat ihop har den prickige vaknat=dags för promenad. Vi går genom lövskog som påminner om min dröm. Fast den här skogen är mest röd, gul och brun.
Hemma igen och jag lägger mig i soffan med Gilbert Grape i DVD:n. Deppen som ung är finfina grejer. Men what's up med håret? Misslyckad nyans av rött. Juliette Lewis är himla fin hon med. Hennes rollfigur känns helt äkta och oförställd. Jag skulle gärna tro att hon är sån själv, Juliette. Jag skulle vilja tro att vi skulle blivit vänner om vi sågs nånstans nån gång.
Sedan dess har jag ätit rester i form av mammas lasagne. Jag har valt att på denna lediga dag inte dammsuga, inte städa och inte laga mat. En dag ledigt i veckan, om man har tur. Jag borde använda den till att söka jobb. Framställa min egen förträfflighet fast med ödmjuk framtoning i briljant formulerade ord. Det är vad jag borde gör men jag vill hellre kräkas (och det brukar vara det sista jag vill).
Men jag ska. Jag ska. Jag ska. När jag har sovit lite till. Vilat lite till. Tänkt till lite till, i lugn och ro.
torsdag 30 september 2010
Svartskalle, stoltast i staden
När allt är miserabelt flyger en ensam drake
högt över koppartaken, mellanmjölk och handeldvapen
Du är inte en i mängden men jag är en utav dom få
som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden
Du måste tro motivet har aldrig matchat kraven
Jag vill se alla sidor, TV:n visar en utav dom
Livet är fult, du är fager
Vaken om natten och drömmer på dagen
----------------------------
Han sa det bra den där Daniel Adams-Ray.
högt över koppartaken, mellanmjölk och handeldvapen
Du är inte en i mängden men jag är en utav dom få
som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden
Du måste tro motivet har aldrig matchat kraven
Jag vill se alla sidor, TV:n visar en utav dom
Livet är fult, du är fager
Vaken om natten och drömmer på dagen
----------------------------
Han sa det bra den där Daniel Adams-Ray.
söndag 26 september 2010
Och världen den snurrar på
Min första lediga dag på 21 dagar. Yes, 21 fucking dagar. 10 timmars arbetsdag har det varit i snitt. Jag har påpekat för min mor att jag är hennes lilla kinesiska arbetare. Hade aldrig gjort det här för nån annan. Hade antagligen aldrig fått göra det för nån annan heller.
Hon har startat upp butik min mor. En finfin butik som säljer finfina smycken. Så där bor vi, i en galleria i staden X.
Gallerian bjuder sina besökare på diverse jippon. Gårdagens familjeunderhållning var solariebrända brudar i minimala bikinis. De kråmade sig på stolar.
Idag är det skönhetstävling med Carolina Gynning som konfrencier. Gynning som jag för övrigt helt otippat har en gemensam nämnare med. Haha! Där fick ni nåt att undra över. Hursom så heter tävlingen Miss World. Miss Word hade de felstavat det till på sitt informationsblad... Snacka om missvisande.
Folk de strömmar till från alla håll och kanter under alla dagar. Jag undrar var de kommer ifrån. De är som folk är mest. Gulliga, neurotiska, entusiastiska, bekräftelsekåta, glada, sura, arroganta och sånna man bara vill ge en smocka rakt på käften. Fast det gör jag förståss inte.
Jobbsökandet som jag skulle ägnat mig åt under tiden har det blivit sådär med. Hade en intervju för en tid sen för jobb på en internationell organisation i Amsterdam. Det stannade vid det.
Annars letar W jobb åt mig där på andra sidan hemisfären. Skickar jobbannonser som han tror kan passa men som jag inte hunnit söka än. Men idag ska jag försöka göra nånting åt det där.
Hon har startat upp butik min mor. En finfin butik som säljer finfina smycken. Så där bor vi, i en galleria i staden X.
Gallerian bjuder sina besökare på diverse jippon. Gårdagens familjeunderhållning var solariebrända brudar i minimala bikinis. De kråmade sig på stolar.
Idag är det skönhetstävling med Carolina Gynning som konfrencier. Gynning som jag för övrigt helt otippat har en gemensam nämnare med. Haha! Där fick ni nåt att undra över. Hursom så heter tävlingen Miss World. Miss Word hade de felstavat det till på sitt informationsblad... Snacka om missvisande.
Folk de strömmar till från alla håll och kanter under alla dagar. Jag undrar var de kommer ifrån. De är som folk är mest. Gulliga, neurotiska, entusiastiska, bekräftelsekåta, glada, sura, arroganta och sånna man bara vill ge en smocka rakt på käften. Fast det gör jag förståss inte.
Jobbsökandet som jag skulle ägnat mig åt under tiden har det blivit sådär med. Hade en intervju för en tid sen för jobb på en internationell organisation i Amsterdam. Det stannade vid det.
Annars letar W jobb åt mig där på andra sidan hemisfären. Skickar jobbannonser som han tror kan passa men som jag inte hunnit söka än. Men idag ska jag försöka göra nånting åt det där.
söndag 19 september 2010
Valvaka
Du har väl röstat? Om inte, så är det nu redan för sent. Själv förtidsröstade jag. På vad? På socialdemokraterna. Och jo, det förvånade nästan mig själv. Jag hör till de få procenten som enligt media röstat strategiskt. Om det inte varit så att det står och väger mellan blocken hade min röst oavkortat gått till FI. Men nu sägs det att Alliansen leder och jag vill inte ha på mitt samvete att indirekt ha bidragit till att de får ännu en mandatperiod, fyra nya år på sig att förstöra Sveriges välfärdssystem.
De nya moderaterna, eller ska man säga "Det nya arbetarpartiet" som de nu valt att gå under. Vilket grymt jävla skämt. Och det grymmaste av allt är att retoriken fungerar på just de som förlorar mest på den typen av politik.
De (Alliansen) påstår att det finns en motsättning mellan att vara en fri individ och att betala skatt. Som att det måste vara antingen eller. Som att man antingen är fri eller så är man förtryckt av staten. "Det ska löna sig att arbeta" heter det. Absolut, men vad händer med dem som inte kan arbeta? Är det adekvat att tvinga en cancersjuk snabbköpskassörska att jobba hundra procent, antingen det eller bli utan sjukersättning? Just ett sånt fall och många liknande har uppdagats under moderaternas styre. När de har kritiserats för sånna fall har de i sin tur beskyllt tjänstemän på Försäkringskassan. Men vem fan vill jobba på Försäkringskassan när man från toppen tvingas tillämpa ett så människoovärdigt regelverk? För det är trots allt politikerna som sätter reglerna.
Sociala problem existerar i det här landet men det är lätt att inte reagera när man inte själv är direkt drabbad och det kan jag förstå. Jag kan förstå att man inte bryr sig om jämställdhetsfrågor om man är en vit medelålders man som bor i Lidköping. Jag kan förstå att man inte klurar nåt vidare mycket över integrationspolitik och hur man ska få den att bäst fungera när man är hemmafru i Bromma. Jag kan förstå att man inte bryr sig när man inte tvingas tänka ett steg längre utanför sig själv.
Själv har jag en familj som ställer upp på mig. Jag har en utbildning att stå på och jobb jag kan ta. Jag löper ingen större risk för att svälta och frysa. Faktum är att jag personligen antagligen har det till och med bättre rent ekonomiskt i ett moderat än socialistiskt styre. Men annat är det för somliga.
Samtidigt är jag inte ensam om att vara svensk medborgare. Jag lever inte i ett tomt vakuum. Tvärtom så existerar jag i ett sammanhang och det är fyllt av andra människor. Jag behöver dem. Jag vill också tro att de behöver mig, fast de inte vet om det. Och jag pratar inte bara om min familj, vänner och bekanta. Jag pratar också om taxichauffören, medpassageraren på bussen, vårdbiträdet, sophämtaren och alla andra anonyma främlingar. Alla de som försöker göra sitt bästa efter egen förmåga. Jag tänker också på dem och deras barn och hur framtiden kan ändras till det bättre för alla om vi alla hjälps åt. Jag tänker så och därför röstar jag rött.
De nya moderaterna, eller ska man säga "Det nya arbetarpartiet" som de nu valt att gå under. Vilket grymt jävla skämt. Och det grymmaste av allt är att retoriken fungerar på just de som förlorar mest på den typen av politik.
De (Alliansen) påstår att det finns en motsättning mellan att vara en fri individ och att betala skatt. Som att det måste vara antingen eller. Som att man antingen är fri eller så är man förtryckt av staten. "Det ska löna sig att arbeta" heter det. Absolut, men vad händer med dem som inte kan arbeta? Är det adekvat att tvinga en cancersjuk snabbköpskassörska att jobba hundra procent, antingen det eller bli utan sjukersättning? Just ett sånt fall och många liknande har uppdagats under moderaternas styre. När de har kritiserats för sånna fall har de i sin tur beskyllt tjänstemän på Försäkringskassan. Men vem fan vill jobba på Försäkringskassan när man från toppen tvingas tillämpa ett så människoovärdigt regelverk? För det är trots allt politikerna som sätter reglerna.
Sociala problem existerar i det här landet men det är lätt att inte reagera när man inte själv är direkt drabbad och det kan jag förstå. Jag kan förstå att man inte bryr sig om jämställdhetsfrågor om man är en vit medelålders man som bor i Lidköping. Jag kan förstå att man inte klurar nåt vidare mycket över integrationspolitik och hur man ska få den att bäst fungera när man är hemmafru i Bromma. Jag kan förstå att man inte bryr sig när man inte tvingas tänka ett steg längre utanför sig själv.
Själv har jag en familj som ställer upp på mig. Jag har en utbildning att stå på och jobb jag kan ta. Jag löper ingen större risk för att svälta och frysa. Faktum är att jag personligen antagligen har det till och med bättre rent ekonomiskt i ett moderat än socialistiskt styre. Men annat är det för somliga.
Samtidigt är jag inte ensam om att vara svensk medborgare. Jag lever inte i ett tomt vakuum. Tvärtom så existerar jag i ett sammanhang och det är fyllt av andra människor. Jag behöver dem. Jag vill också tro att de behöver mig, fast de inte vet om det. Och jag pratar inte bara om min familj, vänner och bekanta. Jag pratar också om taxichauffören, medpassageraren på bussen, vårdbiträdet, sophämtaren och alla andra anonyma främlingar. Alla de som försöker göra sitt bästa efter egen förmåga. Jag tänker också på dem och deras barn och hur framtiden kan ändras till det bättre för alla om vi alla hjälps åt. Jag tänker så och därför röstar jag rött.
söndag 12 september 2010
torsdag 2 september 2010
This mess we're in
W sitter på ett plan på väg ifrån Europa.
För ett par timmar sedan, just innan han klev på flyget skickade han sms som avslutades med orden. "Most of all I wish you could come with me. Come home."
Kärlek... Hur får man till den, nånsin?
http://www.youtube.com/watch?v=99k8w65v3_I
För ett par timmar sedan, just innan han klev på flyget skickade han sms som avslutades med orden. "Most of all I wish you could come with me. Come home."
Kärlek... Hur får man till den, nånsin?
http://www.youtube.com/watch?v=99k8w65v3_I
tisdag 31 augusti 2010
Note to self
Du är trött nu. Det är bra. Det är precis som det ska va. För du jobbar. Jobbar för dig själv och för en av dem som du tror på.
Det är nånting fint i det. Jag tror det kallas symbios.
Och sen, de där alternativen som du bitchat om... De kan du börja fundera mer seriöst på när du skaffat förutsättningar. Det vill säga - stålar. Nu: Jobba, jobba, jobba.
Det är nånting fint i det. Jag tror det kallas symbios.
Och sen, de där alternativen som du bitchat om... De kan du börja fundera mer seriöst på när du skaffat förutsättningar. Det vill säga - stålar. Nu: Jobba, jobba, jobba.
söndag 29 augusti 2010
Pater
Jag och mamma rullar fram på motorvägen, på väg mot jobbet på sträckan som nu hör till vår nya morgonrutin. Och det är när bland-CD:n i stereon börjar spela den här som mamma eftertänksamt säger - Din far... (han vars pung jag råkar komma från (mina ord)) "Ja, han var ju inte mycket till en dansare... Men, när den här spelades på fester, då hoppade han plötsligt upp och dansade på bordet.
Random ord från random tankar men de fick mig faktiskt att le lite. För det måste ha varit första gången jag hörde något i närheten av sympatiskt om den mannen.
Random ord från random tankar men de fick mig faktiskt att le lite. För det måste ha varit första gången jag hörde något i närheten av sympatiskt om den mannen.
torsdag 26 augusti 2010
Att förvränga fakta
Det är vad Sverigedemokraterna gjort. Men vad annat kan man förvänta sig av ett parti vars representanter och medlemmar enligt statistiken har lägst utbildningsnivå i kombination med flest prickar i brottsregistret? I alla fall inte att de ska kunna tolka och analysera fakta. De är så dumma att de inte ens förstår att de är det.
tisdag 24 augusti 2010
Limbo
Vemod. Det är vad jag känner nu när jag så tydligt förstår hur enkelt man kan kastas mellan kontinenter och verkligheter. Här är jag nu - pank och tillbaka i föräldrahemmet dit jag kraschat in tidigare för refill inför nästa livsomvändning. Allt jag vet är att livet kommer levas på sparlåga en tid framöver.
Alternativ. Möjligt framtidsscenario 1, 2, 3 o.s.v. framkallar tinnitus i hjärtat. Som att leka rysk roulette med livet.
Hjälp. Någon?
Alternativ. Möjligt framtidsscenario 1, 2, 3 o.s.v. framkallar tinnitus i hjärtat. Som att leka rysk roulette med livet.
Hjälp. Någon?
onsdag 18 augusti 2010
Together and apart
W kom och W åkte.
Vi såg solnedgång över Stockholm från Katarinavägen, åkte tåg genom skogarna från huvudstaden till Karlstad, vann i bowling över mina föräldrar, rökte cigarr med läskig lukt, tjafsade om parkering i Göteborg, hoppade runt på så många konserter så våra ben hotade att vika sig, åkte som enda passagerare med färja mitt i natten, sov sked mitt på dagen, åkte rutschbana genom en kaviartub i Smögen, solade på en kulle vid Klarälven och lekte "sök" i skogen med den prickige tillsammans med syren.
Igår körde jag honom till bussen som skulle ta honom till Arlanda. Natten innan hade ingen av oss kunnat sova. Vände och vred oss båda två. På morgonen höll jag honom så nära så nära.
Men jag bröt aldrig ihop. Valde att helt enkelt not go there. Kände att det inte behövdes heller. Kände mig trygg. För första gången.
Vi såg solnedgång över Stockholm från Katarinavägen, åkte tåg genom skogarna från huvudstaden till Karlstad, vann i bowling över mina föräldrar, rökte cigarr med läskig lukt, tjafsade om parkering i Göteborg, hoppade runt på så många konserter så våra ben hotade att vika sig, åkte som enda passagerare med färja mitt i natten, sov sked mitt på dagen, åkte rutschbana genom en kaviartub i Smögen, solade på en kulle vid Klarälven och lekte "sök" i skogen med den prickige tillsammans med syren.
Igår körde jag honom till bussen som skulle ta honom till Arlanda. Natten innan hade ingen av oss kunnat sova. Vände och vred oss båda två. På morgonen höll jag honom så nära så nära.
Men jag bröt aldrig ihop. Valde att helt enkelt not go there. Kände att det inte behövdes heller. Kände mig trygg. För första gången.
måndag 9 augusti 2010
Det händer inte
"Det händer inte", tänkte jag i morse när min mobil plingade till och W meddelade att han troligtvis missar flyget. Han hade åkt till fel flygplats i Munchen... Ja. Och jag vart not impressed. Hade inte en tanke på att jag skulle informerat honom om att Ryan Air inte flyger från stora flygplatser. Trodde att han checkade sånt, Mr Organised.
Så här sitter jag på vårt fina hotellrum efter att ha lunchat, fikat och shoppat på stan. Tänker nu att om jag visste hur det skulle bli så kunde jag styrt upp nåt socialt möte åt mig själv ikväll. Men jag har inte orkat ta kontakt med någon annan än L och hon kan ses först imorgon. Man ska inte tro att afrikastilen funkar på stockholmare inte. Helst en vecka i förväg ska möten planeras. Ja, just det. Jag är i Sverige ja.
W kommer fram mot midnatt. Bio? Ja. Inception? Yes.
Så här sitter jag på vårt fina hotellrum efter att ha lunchat, fikat och shoppat på stan. Tänker nu att om jag visste hur det skulle bli så kunde jag styrt upp nåt socialt möte åt mig själv ikväll. Men jag har inte orkat ta kontakt med någon annan än L och hon kan ses först imorgon. Man ska inte tro att afrikastilen funkar på stockholmare inte. Helst en vecka i förväg ska möten planeras. Ja, just det. Jag är i Sverige ja.
W kommer fram mot midnatt. Bio? Ja. Inception? Yes.
söndag 8 augusti 2010
Feel the rush
Landade i Sverige i onsdags. Har mycket att säga men lite tid. Kan egentligen bara tänka på att W kommer till landet imorgon och att vi kommer ha en fantastisk vecka: Stockholm, Karlstad, Göteborg och WOW. Avslutningsvis - Ett par dygn i Lysekil.
Okay, i natt kommer jag inte kunna sova.
Okay, i natt kommer jag inte kunna sova.
onsdag 28 juli 2010
Dags att knyta ihop säcken
Avskedsfestande i Cape Town idag. 10 månader. 3 olika sysselsättningar. 2 olika boenden. XX antal människor som satt avtryck, som jag aldrig visste existerade när jag packade ner saker under resfeber i min Uppsala etta.
Samtalen, nätterna, solnedgångarna. Den kvävande sommarvärmen. Den råa vinterkylan. Den brännande sanden under fötterna. Och Atlantens våldsamma iskyssar.
Bergen och molnen omkring dem. Känslan av att vara nära himmelen.
Rosa kvällsskyarna som tonas ut i babyblå dimma kring horisonten.
Höjderna och det vibrerande livet under dem. Vattenfallen och solstrålarna som silades igenom dem.
Vingårdarna som sträcker sig upp mot kullarna och färgas i rött, orange och gult på hösten.
Kåkstäderna och människorna som nu står samlade kring eldarna. Lyxområdena och höjden på murarna. Den koloniala arkitekturen.
Kvinnan med potatissäcken balanserandes på huvudet. Hon som passerar mannen i kostymen.
Vita bakkies, bubblor i regnbågens alla färger och svarta Jaguarer.
Braai, boboti, biltong, springboks, snok, pojki, papp, malvapudding.
Guinnefelles som hoppar runt på taket, som samlas till ett tjockt fågeltäcke av blåa huvuden på gatan.
Babianerna som sitter på vägräckena, som kaxigt flanerar framför bilisterna.
Pingvinerna som springer på rad ner mot strandkanten.
Politiken... Ubuntun...
Kärleken. Kärleken!
Samtalen, nätterna, solnedgångarna. Den kvävande sommarvärmen. Den råa vinterkylan. Den brännande sanden under fötterna. Och Atlantens våldsamma iskyssar.
Bergen och molnen omkring dem. Känslan av att vara nära himmelen.
Rosa kvällsskyarna som tonas ut i babyblå dimma kring horisonten.
Höjderna och det vibrerande livet under dem. Vattenfallen och solstrålarna som silades igenom dem.
Vingårdarna som sträcker sig upp mot kullarna och färgas i rött, orange och gult på hösten.
Kåkstäderna och människorna som nu står samlade kring eldarna. Lyxområdena och höjden på murarna. Den koloniala arkitekturen.
Kvinnan med potatissäcken balanserandes på huvudet. Hon som passerar mannen i kostymen.
Vita bakkies, bubblor i regnbågens alla färger och svarta Jaguarer.
Braai, boboti, biltong, springboks, snok, pojki, papp, malvapudding.
Guinnefelles som hoppar runt på taket, som samlas till ett tjockt fågeltäcke av blåa huvuden på gatan.
Babianerna som sitter på vägräckena, som kaxigt flanerar framför bilisterna.
Pingvinerna som springer på rad ner mot strandkanten.
Politiken... Ubuntun...
Kärleken. Kärleken!
tisdag 27 juli 2010
Way Out West
Den 4 augusti landar jag i Sverige. Den 9 augusti kommer W efter för en kortare semester i Sverige innan han åker iväg på konferenser och jobbmöten i sydligare delar av Europa.
Jag nämnde festivalen Way Out West för honom och han blev eld och lågor. I Sydafrika kan man va glad om man får dit en världsartist per år så klart han var på att se ett antal under en dag.
Vi bokade endagsbiljetter för fredagen men jag tycker det är keff att fullständigt spelschema inte släpps förrän samma vecka. Nu vet vi att vi kommer se Iggy och M.I.A. men det är också ett antal andra vi hoppas på. I synnerhet det sydafrikanska bandet Die Antwoord.
Och nej, de är inte på riktigt. Även om jag verkligen önskar att de vore sinnessjuka white trash ghetto people så fattade jag tidigt att det inte var fallet. För organiserade. För bra på marknadsföring. Istället är de art school drop outs med känsla för detaljer, humor samt barnsligt hög inlevelseförmåga. Äkta eller fake, det är inte det som avgör i det här fallet. Jag gillar vad de gör och hur de gör det.
Jag nämnde festivalen Way Out West för honom och han blev eld och lågor. I Sydafrika kan man va glad om man får dit en världsartist per år så klart han var på att se ett antal under en dag.
Vi bokade endagsbiljetter för fredagen men jag tycker det är keff att fullständigt spelschema inte släpps förrän samma vecka. Nu vet vi att vi kommer se Iggy och M.I.A. men det är också ett antal andra vi hoppas på. I synnerhet det sydafrikanska bandet Die Antwoord.
Och nej, de är inte på riktigt. Även om jag verkligen önskar att de vore sinnessjuka white trash ghetto people så fattade jag tidigt att det inte var fallet. För organiserade. För bra på marknadsföring. Istället är de art school drop outs med känsla för detaljer, humor samt barnsligt hög inlevelseförmåga. Äkta eller fake, det är inte det som avgör i det här fallet. Jag gillar vad de gör och hur de gör det.
måndag 26 juli 2010
Every little thing is gonna be alright
Planerar för Sverige.
Tänker på hösten och på mamma som jag ska hjälpa med företagsstart.
Tänker på hur det blir efteråt. Vart jag kommer hamna. Vad jag kommer göra.
Kommer för första gången på länge fram till att det känns bra. Att det känns pirrigt, förväntansfullt och framför allt alright. Det handlar bara om att komma ihåg:
. Jag har en damn good utbildning. En som inte begränsar mig geografiskt till något område. Au contraire, the world is my oyster.
. Jag har människor som mer än gärna vill intyga min kompetens för potentiella arbetsgivare.
. Jag har stöd från en underbar familj.
. Jag har en pojkvän som är beredd på att vänta, flytta och tro på en gemensam framtid trots distans.
. Jag har vänner som inspirerar och entusiasmerar.
. Jag har en vilja som inte är att leka med.
Tänker på hösten och på mamma som jag ska hjälpa med företagsstart.
Tänker på hur det blir efteråt. Vart jag kommer hamna. Vad jag kommer göra.
Kommer för första gången på länge fram till att det känns bra. Att det känns pirrigt, förväntansfullt och framför allt alright. Det handlar bara om att komma ihåg:
. Jag har en damn good utbildning. En som inte begränsar mig geografiskt till något område. Au contraire, the world is my oyster.
. Jag har människor som mer än gärna vill intyga min kompetens för potentiella arbetsgivare.
. Jag har stöd från en underbar familj.
. Jag har en pojkvän som är beredd på att vänta, flytta och tro på en gemensam framtid trots distans.
. Jag har vänner som inspirerar och entusiasmerar.
. Jag har en vilja som inte är att leka med.
torsdag 22 juli 2010
Ett land, tusen upplevelser
Var på braii (sydafrikansk grillkväll) hos JJ tidigare i veckan. Han hade som en avskedsfest för vänner som kommit till landet för fotbolls-VM. De flesta av dem hade sett till att få spendera några extra månader i landet genom att kombinera resan med jobb. Tyskar, engelsmän, amerikaner, en brasse och några "locals".
Första samtalsämnet för kvällen var väpnade rån. Visade sig att alla hade blivit utsatta för rån med pistol eller kniv, alla utom jag och W. Jag tänkte och sa att jag måste ha haft tur under mina 10 månader i landet. Men tur kan knappast förklara W:s 20 år utan ovanstående incident. En tysk kvinna i 30-årsåldern uttryckte att hon bara ville ut ur detta land nu. Att hon knappt kunde vänta tills flyget går. Kvinnan hade blivit överfallen mitt på blanka dagen på en central gata i CT av två ynglingar som tryckte ner henne mot trottoaren. Den ene hade riktat en kniv mot ryggen medan den andre tog emot hennes värdesaker. Det hela var ganska snabbt över och de hade sprungit iväg, bortjagade av andra killar som dykt upp på gatan.
En av engelsmännen var väldigt övertygad om att han ska skriva en bok baserad på sina sex veckor av upplevelser i landet. Han presenterade en hel radda av iakttagelser som han klumpat ihop till allmänna slutsatser. Några av påståendena var följande: 1. Nigerianer i Sydafrika är alltid "dodgy". 2. Somalier i Sydafrika är hårt arbetande människor. 3. Zambier är välutbildade och smarta. 4. Tiggare är "lata" individer.
Det hela blev mer intressant när han argumenterade hur kontextberoende dessa slutsatser är, för enligt honom var t.ex. nigerianer i Storbritannien anständiga människor, somalier i samma land - lata. Detta på grund av förklaringar som politiskt och ekonomiskt system. Sydafrikanska poliser som ofta blundar för kriminalitet om mutor erbjuds, banar väg för kriminell verksamhet som drogförsäljning och prostitutionsverksamhet. Nigeraianer som väljer att åka hit kan utnyttja korrupta poliser medan deras landsmän som väljer Storbritannien istället är beredda på att lyckas med hårt jobb och utbildning. Somalier i Storbritannien å andra sidan ser en möjlighet i att glida på det så kallade välfärdssystemet. De somalier som tagit sig till Sydafrika vet att där inte finns något sådant system att räkna med, istället får de vara kreativa och investera i hårt arbete.
Och visst, hans resonemang har en logik om än en väldigt grovhuggen. Det jag hade problem med var påståendet om tiggarna. Och jo, jag vet att det ofta handlar om drogmissbruk... Andra gånger är det någon fysiskt handikappad stackare som i denna kontext inte har så mycket andra alternativ. Men sen är det de friska unga människorna man ser... Vad är deras historia? Enligt engelsmannen (och han fick också stöd från alla utom mig) handlar det om att dessa hellre ber andra om pengar än själva gör nånting åt situationen, för att det är enklare så. Jag kan bara inte tro det om människor, att man väljer förnedring framför arbete. Att man vill vara Killen som sitter i hörnet mellan Darling och Adderley Street. Snarare att man tvingats dit i brist på alternativ, för att de trots allt lever i ett land där arbetslösheten är 40%. Jag skulle vilja veta sanningen för jag är damn trött på alla köksbordsexperter som har sig själva som främsta referenskälla.
Första samtalsämnet för kvällen var väpnade rån. Visade sig att alla hade blivit utsatta för rån med pistol eller kniv, alla utom jag och W. Jag tänkte och sa att jag måste ha haft tur under mina 10 månader i landet. Men tur kan knappast förklara W:s 20 år utan ovanstående incident. En tysk kvinna i 30-årsåldern uttryckte att hon bara ville ut ur detta land nu. Att hon knappt kunde vänta tills flyget går. Kvinnan hade blivit överfallen mitt på blanka dagen på en central gata i CT av två ynglingar som tryckte ner henne mot trottoaren. Den ene hade riktat en kniv mot ryggen medan den andre tog emot hennes värdesaker. Det hela var ganska snabbt över och de hade sprungit iväg, bortjagade av andra killar som dykt upp på gatan.
En av engelsmännen var väldigt övertygad om att han ska skriva en bok baserad på sina sex veckor av upplevelser i landet. Han presenterade en hel radda av iakttagelser som han klumpat ihop till allmänna slutsatser. Några av påståendena var följande: 1. Nigerianer i Sydafrika är alltid "dodgy". 2. Somalier i Sydafrika är hårt arbetande människor. 3. Zambier är välutbildade och smarta. 4. Tiggare är "lata" individer.
Det hela blev mer intressant när han argumenterade hur kontextberoende dessa slutsatser är, för enligt honom var t.ex. nigerianer i Storbritannien anständiga människor, somalier i samma land - lata. Detta på grund av förklaringar som politiskt och ekonomiskt system. Sydafrikanska poliser som ofta blundar för kriminalitet om mutor erbjuds, banar väg för kriminell verksamhet som drogförsäljning och prostitutionsverksamhet. Nigeraianer som väljer att åka hit kan utnyttja korrupta poliser medan deras landsmän som väljer Storbritannien istället är beredda på att lyckas med hårt jobb och utbildning. Somalier i Storbritannien å andra sidan ser en möjlighet i att glida på det så kallade välfärdssystemet. De somalier som tagit sig till Sydafrika vet att där inte finns något sådant system att räkna med, istället får de vara kreativa och investera i hårt arbete.
Och visst, hans resonemang har en logik om än en väldigt grovhuggen. Det jag hade problem med var påståendet om tiggarna. Och jo, jag vet att det ofta handlar om drogmissbruk... Andra gånger är det någon fysiskt handikappad stackare som i denna kontext inte har så mycket andra alternativ. Men sen är det de friska unga människorna man ser... Vad är deras historia? Enligt engelsmannen (och han fick också stöd från alla utom mig) handlar det om att dessa hellre ber andra om pengar än själva gör nånting åt situationen, för att det är enklare så. Jag kan bara inte tro det om människor, att man väljer förnedring framför arbete. Att man vill vara Killen som sitter i hörnet mellan Darling och Adderley Street. Snarare att man tvingats dit i brist på alternativ, för att de trots allt lever i ett land där arbetslösheten är 40%. Jag skulle vilja veta sanningen för jag är damn trött på alla köksbordsexperter som har sig själva som främsta referenskälla.
tisdag 20 juli 2010
Höjder
Jag och W åkte upp till lilla stans naturreservat när han kom från jobbet igår. Vägen till toppen är guppig och krokig där man tar sig över vingårdar och husområden. Skikt för skikt tills man har utsikt över hela staden. Bilstereon spelade nånting med Faithless. Jag fastnade för textraden - "You sing My Funny Valentine, and how it breaks my heart..."
Bilen parkerad och W drog iväg på sin cykel. Jag sprang i intervaller med ipoden i handen. Såg lampor tändas nedanför i den begynnande skymningen.
Sprang över en å och drog in den svala luften av friskt vatten och fuktig jord.
På vägen tillbaka cyklade W förbi mig. Vände sig och log när han passerat.
Medan jag sprang de sista stegen påminde jag mig själv om att jag är i södra Afrika. Gör en vanlig joggingrunda på en vanlig måndagskväll...
Ja, jag är en lycklig jävel.
Bilen parkerad och W drog iväg på sin cykel. Jag sprang i intervaller med ipoden i handen. Såg lampor tändas nedanför i den begynnande skymningen.
Sprang över en å och drog in den svala luften av friskt vatten och fuktig jord.
På vägen tillbaka cyklade W förbi mig. Vände sig och log när han passerat.
Medan jag sprang de sista stegen påminde jag mig själv om att jag är i södra Afrika. Gör en vanlig joggingrunda på en vanlig måndagskväll...
Ja, jag är en lycklig jävel.
måndag 19 juli 2010
Right here. Right now.
Jag sitter med sovrumsfönstret vidöppet. Nås då och då av en bris som påminner om svensk sommar. Tittar på katten som tar smidiga teg över taket där jag nyss satt och solade.
All is well.
Så varför bråkar jag? Varför surar jag och snäser gentemot W som bara menar väl? Varför beter jag mig på ett otacksamt sätt som går emot hela min filosofi och mitt samvete?
Varför har jag på senaste tiden applicerat ett luddigt filter framför allting jag upplever? Observerar utan att känna...
Jag finner inget annat svar än att det måste handla om ett försvar mot detta tillstånds tillfällighet. Jag irriteras över att det inte precis som jag vill att det ska vara. Samtidigt som jag sörjer att det snart är över.
Men jag missar själva realiteten som är att - Alla tillstånd är tillfälliga. Och om man inte tillåter sig själv att riktigt leva i nuet så lever man aldrig riktigt.
All is well.
Så varför bråkar jag? Varför surar jag och snäser gentemot W som bara menar väl? Varför beter jag mig på ett otacksamt sätt som går emot hela min filosofi och mitt samvete?
Varför har jag på senaste tiden applicerat ett luddigt filter framför allting jag upplever? Observerar utan att känna...
Jag finner inget annat svar än att det måste handla om ett försvar mot detta tillstånds tillfällighet. Jag irriteras över att det inte precis som jag vill att det ska vara. Samtidigt som jag sörjer att det snart är över.
Men jag missar själva realiteten som är att - Alla tillstånd är tillfälliga. Och om man inte tillåter sig själv att riktigt leva i nuet så lever man aldrig riktigt.
tisdag 13 juli 2010
3 veckor
Igår vaknade Sydafrika upp med major baksmälla efter en månads VM-festande. Jag och W hade reserverat platser på restaurang i Cape Town där vi såg finalen tillsammans med mina finaste. Vänner som jag hittat på tre olika ställen. Okomplicerade, ärliga och härliga relationer där jag har ett speciellt band till var och en av dem. Och som bonus gillar de också varandra. Jag har aldrig haft något så stabilt och omfattande nånsin.
Om morgnarna vaknar jag upp intill den finaste pojken jag nånsin haft i mitt liv. Han som alltid peppar, fixar och värmer upp min vinterfrusna kropp. Han som är full av liv och idéer och som precis som jag - väljer att aldrig ha tråkigt.
Runt om mig finns de vackraste omgivningarna mina ögon har skådat. Gröna kullar, palmträd och vingårdar. Hav och klippor. Örnar som landar på mitt tak. Och inom överkomligt avstånd finns CT, världens bästa stad.
Och jag skulle inte bara lämna detta. Inte om jag inte var tvungen.
Om morgnarna vaknar jag upp intill den finaste pojken jag nånsin haft i mitt liv. Han som alltid peppar, fixar och värmer upp min vinterfrusna kropp. Han som är full av liv och idéer och som precis som jag - väljer att aldrig ha tråkigt.
Runt om mig finns de vackraste omgivningarna mina ögon har skådat. Gröna kullar, palmträd och vingårdar. Hav och klippor. Örnar som landar på mitt tak. Och inom överkomligt avstånd finns CT, världens bästa stad.
Och jag skulle inte bara lämna detta. Inte om jag inte var tvungen.
torsdag 8 juli 2010
Life partner
Blev väckt av W igår genom att han utropade att vi försovit oss. Klockan var då närmare 8 och vi hade bestämt att gå till home affairs redan kl. 7. För mycket vin för min del föregående natt. Långt samtal inpå småtimmarna med besökande pappa för W:s del. De två hade gått på Holland - Urugay matchen. Jag hade mött upp med S och C i CT. Det slutade med att vi joinade Lufthansa på personalfest.
Anyways, home affairs. Vi stapplade in på kontoret i lilla stan strax efter 8. Bara för att återigen få höra att mitt nuvarande visum inte finns i deras dator. Att jag enligt deras system är illegal invandrare. Detta fast den sabla kvinnan vi senast pratat med i CT såg mig i ögonen och bekräftade muntligt att hon uppdaterat systemet. Vad hade hon ägnat sig åte egentligen? Bara låtsats och tryckt in några random tangenter? SUCK!
Så vi hade att välja. 1. Jag åker själv in till CT och ber om papper som bekräftar uppdatering av systemet. 2. Vänta till lördag och åka in tillsammans på morgonen. W ringde sin kollega H som höll ställningarna åt honom på kontoret. Hörde honom uttrycka på afrikaans att läget var skit men att han snart skulle va på kontoret. "You wish." hade hon svarat och därpå förklarat att hon hälsar chefen att W tar ledigt resten av dagen. Orsak - "familjekris".
Så W kör bilen i 140 tills vi rullar in i CT. Lång kö i vanlig ordning och vi blir hänvisade till två stolar. Några amerikaner bakom oss uttrycker sin frustration. Killen sjunger "I believe in miracles, since I got a gun!" och folk skrattar. W informerar amerikanerna om att vi är där för sjunde gången för samma ärende. "No ways!" tycker de. Undrar om vi inte fått en lista på alla papper vi behöver samla in och jag sa jo, men att de ändrat listan varje gång.
Efter en timme typ blir det vår tur och vi möts av samma kille som var redo att ta emot vår ansökan för tre veckor sedan. Det som fattades då var W:s originalhandling av permanent residence. Den här gången hade han den med plus de sex nya dokumenten som efterfrågats sedan dess. Men sluttjafsat där vart det inte. Diskussioner om vart och varannat dokument och innehåll. Ett av bekräftelsebreven är inte stämplat av polisen och sen vill killen ha ett förklarande brev från mig om varför jag inte bifogat hälso- och polisrapport och även fast jag har kvitto på att allt redan finns arkiverat där sedan min senaste visumansökan behövs informationen bekräftas av mig. Otroligt nog säger han tillslut att han ska bespara oss tid så han ger mig ett vitt pappersark att för hand förklara saken på. Efteråt -Done! Äntligen, äntligen är ansökan inlämnad. Nu återstår bara att vänta.
Anyways, home affairs. Vi stapplade in på kontoret i lilla stan strax efter 8. Bara för att återigen få höra att mitt nuvarande visum inte finns i deras dator. Att jag enligt deras system är illegal invandrare. Detta fast den sabla kvinnan vi senast pratat med i CT såg mig i ögonen och bekräftade muntligt att hon uppdaterat systemet. Vad hade hon ägnat sig åte egentligen? Bara låtsats och tryckt in några random tangenter? SUCK!
Så vi hade att välja. 1. Jag åker själv in till CT och ber om papper som bekräftar uppdatering av systemet. 2. Vänta till lördag och åka in tillsammans på morgonen. W ringde sin kollega H som höll ställningarna åt honom på kontoret. Hörde honom uttrycka på afrikaans att läget var skit men att han snart skulle va på kontoret. "You wish." hade hon svarat och därpå förklarat att hon hälsar chefen att W tar ledigt resten av dagen. Orsak - "familjekris".
Så W kör bilen i 140 tills vi rullar in i CT. Lång kö i vanlig ordning och vi blir hänvisade till två stolar. Några amerikaner bakom oss uttrycker sin frustration. Killen sjunger "I believe in miracles, since I got a gun!" och folk skrattar. W informerar amerikanerna om att vi är där för sjunde gången för samma ärende. "No ways!" tycker de. Undrar om vi inte fått en lista på alla papper vi behöver samla in och jag sa jo, men att de ändrat listan varje gång.
Efter en timme typ blir det vår tur och vi möts av samma kille som var redo att ta emot vår ansökan för tre veckor sedan. Det som fattades då var W:s originalhandling av permanent residence. Den här gången hade han den med plus de sex nya dokumenten som efterfrågats sedan dess. Men sluttjafsat där vart det inte. Diskussioner om vart och varannat dokument och innehåll. Ett av bekräftelsebreven är inte stämplat av polisen och sen vill killen ha ett förklarande brev från mig om varför jag inte bifogat hälso- och polisrapport och även fast jag har kvitto på att allt redan finns arkiverat där sedan min senaste visumansökan behövs informationen bekräftas av mig. Otroligt nog säger han tillslut att han ska bespara oss tid så han ger mig ett vitt pappersark att för hand förklara saken på. Efteråt -Done! Äntligen, äntligen är ansökan inlämnad. Nu återstår bara att vänta.
torsdag 1 juli 2010
"Are we in red neck town or what?"
Hämtade upp fina S på stationen igår och tog oss på en något skakig ride genom lilla stan (jag och monster-jeep=farligt fordon i rullning).
Vi började med vår sedvanliga rutin av raid i vår favvoklädkedja Mr Price. Billigare kläder som också kan va snygga får man leta efter. Men jag fick constraina mig själv och nöja mig med linne och örhängen för 80 pix.
Efteråt tapas till lunch och promenad där S pratade på om lesbiska sexuella upplevelser med sin gälla brittiska accent. Jag var rädd för att hennes ord skulle orsaka hjärtinfarkt hos en och annan förbipasserande gubbe. Men lilla stans påtagliga konservatism hejdade inte S inte.
Hemma och vi jäste i soffan ett tag tills vi bestämde oss för rask promenad. S konstaterade att detta suburbia till område förde tankarna till Edward Sissor Hands - Överallt perfekta likriktade hus med dito trädgårdar. Hon sa att vi två måste va en märklig syn. En vit kvinna som powerwalkar med en mörkhyad... En bisarr tanke men det bisarraste av allt är att den är befogad. Mörkhyade människorna som man ser i detta område är antingen trädgårdsmästare eller house maids, på väg hem till sina områden. Vidare filosoferade S över bergen som omringar staden och associationerna denna gång gick till the X-files. Så vi pratade skräckfilmer och var rörande överens om att det läskigaste av allt var de som handlade om psykopater för att de skildrar sånt som faktiskt kan hända. Jag bara: Yeah, that's a creepy thought. A phsycopat can actually come up to us. Precis när jag avslutat meningen fick mitt ansikte tydligen ett förskräckt och likblekt uttryck, som S senare förklarade det. Det var när jag kände någon komma upp i en hastig fart bakom min rygg. Jag drog efter andan och en halv sekund efteråt hade vi en manlig joggare framför oss. S och jag såg på varandra. Trillade nästan omkull på gatan av skratt.
Efter middag satte vi oss i bilen igen och rullade uppför gatan till en av lilla stans få barer. Planen var att se en World Cup match men 40 minuter in på spelet insåg vi att det var en repris vi tittade på. Bartendern informerade om att spelen har en paus på två dagar och är igång först på fredag igen. Jaha. Så vi beställde in en ny omgång av drinkar och glodde istället på World's Strongest Man contest. En timme senare eller så satte vi oss längre in i baren där man inte kunde se TV-skärmen och från den stunden började... intressanta saker hända.
Två män i 50-års åldern utmanade oss på biljardrunda. Jag var skeptisk men S var på. Så där stod vi helt plötsligt i olika lag med var sin gubbe och hela barens uppmärksamhet. Gubbarna gav instruktioner och småpratade. Jag och min old man höll just på att vinna när han stötte i 8:an innan sista bollen. Wtf? Färgblind, ursäktade han sig skamset med.
Efteråt insisterade den ene på att få bjuda på drinkar. S accepterade och tillslut gav jag med mig jag med. Så vi hängde med dem i baren under hätsk politisk debatt som jag fick avsluta med "This discussion is not going anywhere." Att snacka HIV och klassfrågor med vit sydafrikansk småstadsman är som att föra en diskussion med ett bortskämt dagisbarn. Gubbarna tackade tillslut ändå artigt för sig och åkte hem till frun eller whatever. En annan gubbe kom upp, klart överförfriskad med den enträgna viljan att uttrycka att han tyckte "det är så fint med svart hår". Idiotgubbe, tänkte jag men av nån oförklarlig anledning tyckte S att han var rar och var trevlig mot honom tills även han avlägsnade sig. Vid det laget kom barens snyggaste (enda snygga?) kille fram och presenterade sig och till min förvåning valde jag att gå in i en flörtningslek. Leenden, kvicka fraser samt lite dans och kramande på dansgolvet. Men... Jag avslutade kvällen med att dansa med S och sjunga ut till gamla favoriten Dreams av The Cranberries. Snygga barkillen upprepade ett flertal gånger att jag gärna fick ta hans nummer och blabla men jag sa Hejdå och bara log när han avslutade: Maybe I'll see you here soon again...?
Först när vi rullat gatan tillbaka och parkerade utanför porten insåg jag att vi inte haft billjusen på. Full? Jaa... Och jag vet att det inte är nån ursäkt men jag hade aldrig tagit bilen i mitt tillstånd om det inte vore för att jag är i ett land med slappare lagar och att hemmet endast ligger en gata ner.
Vid det laget var klockan 03 och jag och S ägnade ytterligare en timme åt politisk diskussion. Tre gånger hade hon önskat låtar av DJ:n och varje gång hade han svarat att han har låten men inte tänker spela den. Ingen ville höra låtar av The Cure och Madona längre... Visst, visst. Så det hade ingenting att göra med att ställets enda mörkhyade tjej efterfrågade dem?
På morgonen tog vi tid på oss tills det blev dags att köra S tillbaka till stationen. En kilometer från stället, jag nyser till. Under en sekund utan kontroll touchar ett av bilhjulen trottoarkanten och POFF! Vi kör vidare med ett punkterat däck. Tack som fan! Det sista vi behövde. Tur i oturen är att jag kan svänga av till en mack där personal konstaterar att hjulet måste bytas mot reservhjul. Jag ringer W och meddelar. Förklarar vad som hänt och han bara skrattar efter att konstaterat att vi båda var oskadda.
Under många svettiga minuter kämpar mackkillen på med att få loss reservdäcket som sitter under bilen utan att lyckas. Får tillslut hjälp av en annan Jeepförare som vet hur detta fanskap till bil fungerar. Så denna random jeepförare kryper själv in under bilen och fixar loss däcket. Byter ut punkterat däck mot reservdäck allt medan jag och S jagar hans ungar som springer runt bland bilarna. När allt är klart känner jag mig oerhört tacksam men osäker på hur jag kan återgälda hjälpen. Frågar hur men mannen tyckte att det inte behövs men då insisterade jag på att åtminstone få köpa godis till barnen och det gick bra.
En timme senare än beräknat klev dock S på tåget tillbaka till CT. Fina S... Helt klart min livlina denna vecka.
Vi började med vår sedvanliga rutin av raid i vår favvoklädkedja Mr Price. Billigare kläder som också kan va snygga får man leta efter. Men jag fick constraina mig själv och nöja mig med linne och örhängen för 80 pix.
Efteråt tapas till lunch och promenad där S pratade på om lesbiska sexuella upplevelser med sin gälla brittiska accent. Jag var rädd för att hennes ord skulle orsaka hjärtinfarkt hos en och annan förbipasserande gubbe. Men lilla stans påtagliga konservatism hejdade inte S inte.
Hemma och vi jäste i soffan ett tag tills vi bestämde oss för rask promenad. S konstaterade att detta suburbia till område förde tankarna till Edward Sissor Hands - Överallt perfekta likriktade hus med dito trädgårdar. Hon sa att vi två måste va en märklig syn. En vit kvinna som powerwalkar med en mörkhyad... En bisarr tanke men det bisarraste av allt är att den är befogad. Mörkhyade människorna som man ser i detta område är antingen trädgårdsmästare eller house maids, på väg hem till sina områden. Vidare filosoferade S över bergen som omringar staden och associationerna denna gång gick till the X-files. Så vi pratade skräckfilmer och var rörande överens om att det läskigaste av allt var de som handlade om psykopater för att de skildrar sånt som faktiskt kan hända. Jag bara: Yeah, that's a creepy thought. A phsycopat can actually come up to us. Precis när jag avslutat meningen fick mitt ansikte tydligen ett förskräckt och likblekt uttryck, som S senare förklarade det. Det var när jag kände någon komma upp i en hastig fart bakom min rygg. Jag drog efter andan och en halv sekund efteråt hade vi en manlig joggare framför oss. S och jag såg på varandra. Trillade nästan omkull på gatan av skratt.
Efter middag satte vi oss i bilen igen och rullade uppför gatan till en av lilla stans få barer. Planen var att se en World Cup match men 40 minuter in på spelet insåg vi att det var en repris vi tittade på. Bartendern informerade om att spelen har en paus på två dagar och är igång först på fredag igen. Jaha. Så vi beställde in en ny omgång av drinkar och glodde istället på World's Strongest Man contest. En timme senare eller så satte vi oss längre in i baren där man inte kunde se TV-skärmen och från den stunden började... intressanta saker hända.
Två män i 50-års åldern utmanade oss på biljardrunda. Jag var skeptisk men S var på. Så där stod vi helt plötsligt i olika lag med var sin gubbe och hela barens uppmärksamhet. Gubbarna gav instruktioner och småpratade. Jag och min old man höll just på att vinna när han stötte i 8:an innan sista bollen. Wtf? Färgblind, ursäktade han sig skamset med.
Efteråt insisterade den ene på att få bjuda på drinkar. S accepterade och tillslut gav jag med mig jag med. Så vi hängde med dem i baren under hätsk politisk debatt som jag fick avsluta med "This discussion is not going anywhere." Att snacka HIV och klassfrågor med vit sydafrikansk småstadsman är som att föra en diskussion med ett bortskämt dagisbarn. Gubbarna tackade tillslut ändå artigt för sig och åkte hem till frun eller whatever. En annan gubbe kom upp, klart överförfriskad med den enträgna viljan att uttrycka att han tyckte "det är så fint med svart hår". Idiotgubbe, tänkte jag men av nån oförklarlig anledning tyckte S att han var rar och var trevlig mot honom tills även han avlägsnade sig. Vid det laget kom barens snyggaste (enda snygga?) kille fram och presenterade sig och till min förvåning valde jag att gå in i en flörtningslek. Leenden, kvicka fraser samt lite dans och kramande på dansgolvet. Men... Jag avslutade kvällen med att dansa med S och sjunga ut till gamla favoriten Dreams av The Cranberries. Snygga barkillen upprepade ett flertal gånger att jag gärna fick ta hans nummer och blabla men jag sa Hejdå och bara log när han avslutade: Maybe I'll see you here soon again...?
Först när vi rullat gatan tillbaka och parkerade utanför porten insåg jag att vi inte haft billjusen på. Full? Jaa... Och jag vet att det inte är nån ursäkt men jag hade aldrig tagit bilen i mitt tillstånd om det inte vore för att jag är i ett land med slappare lagar och att hemmet endast ligger en gata ner.
Vid det laget var klockan 03 och jag och S ägnade ytterligare en timme åt politisk diskussion. Tre gånger hade hon önskat låtar av DJ:n och varje gång hade han svarat att han har låten men inte tänker spela den. Ingen ville höra låtar av The Cure och Madona längre... Visst, visst. Så det hade ingenting att göra med att ställets enda mörkhyade tjej efterfrågade dem?
På morgonen tog vi tid på oss tills det blev dags att köra S tillbaka till stationen. En kilometer från stället, jag nyser till. Under en sekund utan kontroll touchar ett av bilhjulen trottoarkanten och POFF! Vi kör vidare med ett punkterat däck. Tack som fan! Det sista vi behövde. Tur i oturen är att jag kan svänga av till en mack där personal konstaterar att hjulet måste bytas mot reservhjul. Jag ringer W och meddelar. Förklarar vad som hänt och han bara skrattar efter att konstaterat att vi båda var oskadda.
Under många svettiga minuter kämpar mackkillen på med att få loss reservdäcket som sitter under bilen utan att lyckas. Får tillslut hjälp av en annan Jeepförare som vet hur detta fanskap till bil fungerar. Så denna random jeepförare kryper själv in under bilen och fixar loss däcket. Byter ut punkterat däck mot reservdäck allt medan jag och S jagar hans ungar som springer runt bland bilarna. När allt är klart känner jag mig oerhört tacksam men osäker på hur jag kan återgälda hjälpen. Frågar hur men mannen tyckte att det inte behövs men då insisterade jag på att åtminstone få köpa godis till barnen och det gick bra.
En timme senare än beräknat klev dock S på tåget tillbaka till CT. Fina S... Helt klart min livlina denna vecka.
tisdag 29 juni 2010
Liv och livssituation
Dagar går och jag kämpar med omständigheter och humör. Påminner mig själv om att skilja på mitt liv och min livssituation. Påminner mig själv om att låta ingen och inget ha någon makt över hur jag mår. Försöker påminna mig om att inget tillstånd varar.
För femte gången klev jag och W ut från Home Affairs utan ett kvitto i handen. Den här gången krävde de hela sex nya dokument som ingen nämnt förut. Sanslösa ad hocs i detta Alice underland till byråkrati. Systemet är gjort för att få folk att bryta ihop och ge upp. Över äggröra och cappuccino på café efteråt tittade W mig stadigt i ögonen och fick mig att lova att inte ge upp.
På jobbfronten går det lika segt. Jag ligger på men utan respons. Pratade nyligen med D som menade på att man måste "nätverka eller dö". Med de orden slängde han ut kontakter som han har. Bad mig hälsa från honom och hoppas på tur.
Vind, regn och betonghimmel idag. W är borta i tre dagar till. Sen har han ordnat med tvivelaktig transport hem så han kan återvända på fredag och inte lördag som övriga teamet. Privatplan med pensionerad hobbypilot. Jag vet inte jag...
För femte gången klev jag och W ut från Home Affairs utan ett kvitto i handen. Den här gången krävde de hela sex nya dokument som ingen nämnt förut. Sanslösa ad hocs i detta Alice underland till byråkrati. Systemet är gjort för att få folk att bryta ihop och ge upp. Över äggröra och cappuccino på café efteråt tittade W mig stadigt i ögonen och fick mig att lova att inte ge upp.
På jobbfronten går det lika segt. Jag ligger på men utan respons. Pratade nyligen med D som menade på att man måste "nätverka eller dö". Med de orden slängde han ut kontakter som han har. Bad mig hälsa från honom och hoppas på tur.
Vind, regn och betonghimmel idag. W är borta i tre dagar till. Sen har han ordnat med tvivelaktig transport hem så han kan återvända på fredag och inte lördag som övriga teamet. Privatplan med pensionerad hobbypilot. Jag vet inte jag...
fredag 25 juni 2010
Hej midsommarafton
När Sverige firar den längsta dagen på året upplever Sydafrika den kortaste. Det skedde i tisdags, egentligen. Nu går vi mot sommar här och det glädjer mig.
Tog tåget ner till CT i onsdags. Gick till frisör som erbjöd kaffe och cupcake samt den effektivaste service jag upplevt på länge. Nöjd, glad och platthårig strosade jag genom Company's Garden och insöp sol. Parken bubblade av fotbolls-VM besökare och turister efterfrågade hjälp med fotografering.
Vidare ledde mina steg upp till kontoret där jag möttes av kramar från alla förutom mina närmaste på Policy, research and communication department. De satt som i vanlig ordning djupt försjunka i dataskärmarna och krävde sina 10 sekunders reaktionssträcka. Mina kära research nördar... Kände ett litet sting i hjärtat av att inte vara en av dem längre.
Vi gick på lunch på stamhaket Eastern Food Bazar. Pratade nutid och framtid. Skiljdes under skratt och kramar.
Under en timme skannade jag affärer på new arrivals som jag inte har råd med. Gick tillbaka till kontoret för att möta upp med S för barhäng. England spelade match och hon förväntade sig mitt stöd. Jag: Jaha, så de spelar mot Slovenien... Då vet jag inte. Jahaja, tyckte hon - Mina östeuropeiska rötter gjorde sig påminda. Jag bara skrattade och vi gick till baren, beställde drinkar och allt blev bra. Lustigt hur fotbolls-VM påverkar folk. Dispyter har tydligen uppstått i kompiskretsen och preferenser har ifrågasatts. Det blir rörigt i en grupp med så förvirrade nationalidentiteter. Man förväntar sig att någon ska heja på ett visst land men så hejar den istället på ett annat för att personen i frågas pappa är därifrån eller nåt liknande. I vilket fall vann England och vi skålade.
C joinade oss senare och vi rörde oss till annan del av stan för tappas, mera vin och mera fotboll. Bra sällskap, bra stämning. Fångade sen taxis från Long Street och jag följde med S hem.
Morgonen var soft med thé på sängen och musik från stereon. Kändes så mysigt, som att va tonåring all over again. Vi filosoferade över våra nuvarande livssituationer och spekulerade i framtida. S undrade hur det skulle se ut om ett år. Om vi då har lyckats eller inte. Jag sa att vi kommer att ha lyckats även om det inte blir som vi vill ha det just nu.
Vid tolvtiden tog jag tåget tillbaka och möttes av W redan på perrongen. Med fast beslutsamhet åkte vi till Home Affairs. Bara för att bli förnekade ansökan igen. Det har varit så många turer hit och dit. Mitt tålamod är stort men nu var det fan inte långt från sammanbrott. Enligt personen bakom disken visar deras system att jag är illegal invandrare. CT har inte uppdaterat systemet om mitt senaste visum. Fuck och dubbelfuck! Tillbaka till CT igen... Men först på lördag.
Tog tåget ner till CT i onsdags. Gick till frisör som erbjöd kaffe och cupcake samt den effektivaste service jag upplevt på länge. Nöjd, glad och platthårig strosade jag genom Company's Garden och insöp sol. Parken bubblade av fotbolls-VM besökare och turister efterfrågade hjälp med fotografering.
Vidare ledde mina steg upp till kontoret där jag möttes av kramar från alla förutom mina närmaste på Policy, research and communication department. De satt som i vanlig ordning djupt försjunka i dataskärmarna och krävde sina 10 sekunders reaktionssträcka. Mina kära research nördar... Kände ett litet sting i hjärtat av att inte vara en av dem längre.
Vi gick på lunch på stamhaket Eastern Food Bazar. Pratade nutid och framtid. Skiljdes under skratt och kramar.
Under en timme skannade jag affärer på new arrivals som jag inte har råd med. Gick tillbaka till kontoret för att möta upp med S för barhäng. England spelade match och hon förväntade sig mitt stöd. Jag: Jaha, så de spelar mot Slovenien... Då vet jag inte. Jahaja, tyckte hon - Mina östeuropeiska rötter gjorde sig påminda. Jag bara skrattade och vi gick till baren, beställde drinkar och allt blev bra. Lustigt hur fotbolls-VM påverkar folk. Dispyter har tydligen uppstått i kompiskretsen och preferenser har ifrågasatts. Det blir rörigt i en grupp med så förvirrade nationalidentiteter. Man förväntar sig att någon ska heja på ett visst land men så hejar den istället på ett annat för att personen i frågas pappa är därifrån eller nåt liknande. I vilket fall vann England och vi skålade.
C joinade oss senare och vi rörde oss till annan del av stan för tappas, mera vin och mera fotboll. Bra sällskap, bra stämning. Fångade sen taxis från Long Street och jag följde med S hem.
Morgonen var soft med thé på sängen och musik från stereon. Kändes så mysigt, som att va tonåring all over again. Vi filosoferade över våra nuvarande livssituationer och spekulerade i framtida. S undrade hur det skulle se ut om ett år. Om vi då har lyckats eller inte. Jag sa att vi kommer att ha lyckats även om det inte blir som vi vill ha det just nu.
Vid tolvtiden tog jag tåget tillbaka och möttes av W redan på perrongen. Med fast beslutsamhet åkte vi till Home Affairs. Bara för att bli förnekade ansökan igen. Det har varit så många turer hit och dit. Mitt tålamod är stort men nu var det fan inte långt från sammanbrott. Enligt personen bakom disken visar deras system att jag är illegal invandrare. CT har inte uppdaterat systemet om mitt senaste visum. Fuck och dubbelfuck! Tillbaka till CT igen... Men först på lördag.
tisdag 22 juni 2010
Inga begränsningar
Ibland när jag vaknat upp och tittat ut ligger det ett täcke av dimma över bergen som omringar stan. Andra dar vaknar jag upp i solsken och ändå kan man ana snö där i topparna.
En eftermiddag följde jag med W ut på ett av hans möten och vi körde genom det gröna vinterlandskapet. Jag sa att det hela såg ut som reklam för Milka, den österrikiska favoritchokladen. Gröna fält, blå himmel och gråblå berg med snö på toppen. Fattades bara lila kor...
Nu är W ute på egna resor över landet och det är kväll och jag lyssnar till ljud. Grodor som kväker utanför fönstret. AC:n som blåser varmluft. Katten som spinner invid datorn. Hans kläder i en hög över stolsryggen. Jag borrade in näsan i dem förut.
Vi har kommit fram till att det som sker får ske. Han vill inte att jag ska begränsa mig till Sydafrika utan söka jobb överallt där jag kan tänka mig att bo. Kanske det blir New York som jag drömt om förut.
W resonerar att det är bättre för mig att åka än att bli kvar, spilla tid och tänka på allt annat som jag kunde ha gjort. Han komme med om han kan. Om inte får vi hålla ut. Och jag tyckte "Men tänk om det tar slut!" Hans svar var att i så fall så var det väl inte meningen att det skulle hålla i första taget.
En eftermiddag följde jag med W ut på ett av hans möten och vi körde genom det gröna vinterlandskapet. Jag sa att det hela såg ut som reklam för Milka, den österrikiska favoritchokladen. Gröna fält, blå himmel och gråblå berg med snö på toppen. Fattades bara lila kor...
Nu är W ute på egna resor över landet och det är kväll och jag lyssnar till ljud. Grodor som kväker utanför fönstret. AC:n som blåser varmluft. Katten som spinner invid datorn. Hans kläder i en hög över stolsryggen. Jag borrade in näsan i dem förut.
Vi har kommit fram till att det som sker får ske. Han vill inte att jag ska begränsa mig till Sydafrika utan söka jobb överallt där jag kan tänka mig att bo. Kanske det blir New York som jag drömt om förut.
W resonerar att det är bättre för mig att åka än att bli kvar, spilla tid och tänka på allt annat som jag kunde ha gjort. Han komme med om han kan. Om inte får vi hålla ut. Och jag tyckte "Men tänk om det tar slut!" Hans svar var att i så fall så var det väl inte meningen att det skulle hålla i första taget.
fredag 18 juni 2010
Sambo etc
Japp, sambo sedan tre veckor tillbaka nu. Allt av en slump. Blev utkickad från mitt gamla boende och W erbjöd lösningen...
Arbetslös, sedan en vecka nu. Och utan internetanslutning. W har dagligen kämpat med att styra upp den struliga anslutningen. Idag provar vi med nytt moden. Hoppas, hoppas, hoppas att det är lösningen.
För jag behöver nätverka, skicka ansökningar och CV:n. Terra, terra, terra folk tills de ger mig ett jobb. Samtidigt är vad jag gör olagligt enligt sydafrikansk lag. Man måste ha ett work permit och för att få ett work permit måste man ha ett jobb och för att söka jobb måste man ha ett work permit. Så - moment 22.
Men förhoppningsvis kan vi kringgå detta problem. Det kallas life partnership. Jag och W förklarar varandra som life partners och jag kan bli a permanent resident. Enligt alla vi pratat med behövde man en advokat. En som man betalar en mindre förmögenhet så han/hon driver igenom detta. Men som tur är kan W prata. Han klev själv in på department of home affarirs. Sa att han har ett problem - Han är kär och hans älskade är inte sydafrikanska. Vad ska han göra? Han måste ha väckt sympatier för han kom tillbaka med blanketter och en begäran om att skriva ett brev om varför han älskar mig.
Igår läste han upp sitt brev och vi började båda gråta. W tyckte att om inte det här övertygar dem så "fuck now what does."
Idag går vi tillsammans för att lämna in vår ansökan.
Arbetslös, sedan en vecka nu. Och utan internetanslutning. W har dagligen kämpat med att styra upp den struliga anslutningen. Idag provar vi med nytt moden. Hoppas, hoppas, hoppas att det är lösningen.
För jag behöver nätverka, skicka ansökningar och CV:n. Terra, terra, terra folk tills de ger mig ett jobb. Samtidigt är vad jag gör olagligt enligt sydafrikansk lag. Man måste ha ett work permit och för att få ett work permit måste man ha ett jobb och för att söka jobb måste man ha ett work permit. Så - moment 22.
Men förhoppningsvis kan vi kringgå detta problem. Det kallas life partnership. Jag och W förklarar varandra som life partners och jag kan bli a permanent resident. Enligt alla vi pratat med behövde man en advokat. En som man betalar en mindre förmögenhet så han/hon driver igenom detta. Men som tur är kan W prata. Han klev själv in på department of home affarirs. Sa att han har ett problem - Han är kär och hans älskade är inte sydafrikanska. Vad ska han göra? Han måste ha väckt sympatier för han kom tillbaka med blanketter och en begäran om att skriva ett brev om varför han älskar mig.
Igår läste han upp sitt brev och vi började båda gråta. W tyckte att om inte det här övertygar dem så "fuck now what does."
Idag går vi tillsammans för att lämna in vår ansökan.
tisdag 8 juni 2010
The things we do for love
Pendlar tre timmar om dagen.
Till en håla vars invånare sover. Inte bryr sig om att fotbolls-VM kickar igång tre mil bort.
Sitter snällt tillsammans med tysktalande föräldrar och väntar på översättning.
Lyssnar till inskränkta idioter som undrar hur jag kan tycka att folk är så vänliga i detta land. Ja, ibland kan man ju faktiskt undra...
Men vad jag får igen är mer än jag kunnat önska. Någon som genuint älskar mig, ser min potential och inte ger sig förrän han lyckas provocera fram min drivna sida.
Det kommer bli tufft.
Det kommer bli svårt.
Det kommer bli "a bumpy ride. But a ride with the light visible in front of us."
Till en håla vars invånare sover. Inte bryr sig om att fotbolls-VM kickar igång tre mil bort.
Sitter snällt tillsammans med tysktalande föräldrar och väntar på översättning.
Lyssnar till inskränkta idioter som undrar hur jag kan tycka att folk är så vänliga i detta land. Ja, ibland kan man ju faktiskt undra...
Men vad jag får igen är mer än jag kunnat önska. Någon som genuint älskar mig, ser min potential och inte ger sig förrän han lyckas provocera fram min drivna sida.
Det kommer bli tufft.
Det kommer bli svårt.
Det kommer bli "a bumpy ride. But a ride with the light visible in front of us."
tisdag 18 maj 2010
Game over
Jag grät mig genom stan idag, på min väg till jobbet. Främlingar stirrade men jag brydde mig inte. Jag som inte gråtit sen jag vet inte när.
Verkligheten rasade ner över mitt huvud. Igår natt och i morse.
Det finns ingen framtid för mig i detta land just nu. Jag såg det där svart på vitt.
Jag kände det när B som jag trodde var min vän stack kniven i ryggen på mig precis innan jag klev ut genom dörren.
Pengar. Allt handlar alltid om pengar när det kommer ner till kritan.
W... Jag måste lämna honom för att kunna fortsätta vara med honom...
Sen satt jag där på kvällen. Med två vänner över två flaskor vin. "Vi är i ingenmansland" sa C. Och jag och S instämde. Om nåt år eller så är vi i London, Seatle och where ever.
Varsomhelst men inte här.
Verkligheten rasade ner över mitt huvud. Igår natt och i morse.
Det finns ingen framtid för mig i detta land just nu. Jag såg det där svart på vitt.
Jag kände det när B som jag trodde var min vän stack kniven i ryggen på mig precis innan jag klev ut genom dörren.
Pengar. Allt handlar alltid om pengar när det kommer ner till kritan.
W... Jag måste lämna honom för att kunna fortsätta vara med honom...
Sen satt jag där på kvällen. Med två vänner över två flaskor vin. "Vi är i ingenmansland" sa C. Och jag och S instämde. Om nåt år eller så är vi i London, Seatle och where ever.
Varsomhelst men inte här.
torsdag 13 maj 2010
Livet
Syren är i landet och det är lycka. Lycka att prata med henne. Lycka att vara med henne. Lycka att se att den man älskar så ser vad man ser i han den där andra man håller kär. Hon och W går fint ihop.
Men det blir också tjafs. Spelar ingen roll hur lång tid det gått emellan för en syster är en syster är en syster... Jag tycker inte om när hon lägger sig i ömma punkter. Som när hon oroar sig för min framtid som om jag själv inte gör det. Som om jag inte redan är ett tivoli av bergochdalbanor inuti. Bara för att man inte visar det utanpå.
I mitt huvud tävlar realitets lekar med avlägsna drömmar. Gapa stort och kanske vänta alldeles för länge? Eller, svälja vad man får och hålla sig över existensminimum? Leva eller överleva?
Mitt i allt ett erbjudande från Sverige. Nu av alla tider. Inte vad jag egentligen vill ha men kanske ändå bättre än vad jag kommer att få...
Under tiden vet jag att W kämpar på mycket duktigare än jag. Att han letar nytt jobb hela tiden. Högre lön och närmare mig är målet.
Allt medan jag alltid schasar bort honom från min säng förr eller senare. Säger att jag inte klarar av att sova ihop. Att det får mig att känna mig kvävd. Och så har det alltid varit. Bara en har hittills lyckats att befria mig från kvävningskänslan. I ett hem med bara en säng fick jag liksom finna mig i det. Så mycket att sova omslingrade blev vanan. Så mycket så jag kände mig som en heroinpundare på avvänjning i månader efter det tog slut.
Kanske är det därför som jag gör som jag gör nu.
Men det blir också tjafs. Spelar ingen roll hur lång tid det gått emellan för en syster är en syster är en syster... Jag tycker inte om när hon lägger sig i ömma punkter. Som när hon oroar sig för min framtid som om jag själv inte gör det. Som om jag inte redan är ett tivoli av bergochdalbanor inuti. Bara för att man inte visar det utanpå.
I mitt huvud tävlar realitets lekar med avlägsna drömmar. Gapa stort och kanske vänta alldeles för länge? Eller, svälja vad man får och hålla sig över existensminimum? Leva eller överleva?
Mitt i allt ett erbjudande från Sverige. Nu av alla tider. Inte vad jag egentligen vill ha men kanske ändå bättre än vad jag kommer att få...
Under tiden vet jag att W kämpar på mycket duktigare än jag. Att han letar nytt jobb hela tiden. Högre lön och närmare mig är målet.
Allt medan jag alltid schasar bort honom från min säng förr eller senare. Säger att jag inte klarar av att sova ihop. Att det får mig att känna mig kvävd. Och så har det alltid varit. Bara en har hittills lyckats att befria mig från kvävningskänslan. I ett hem med bara en säng fick jag liksom finna mig i det. Så mycket att sova omslingrade blev vanan. Så mycket så jag kände mig som en heroinpundare på avvänjning i månader efter det tog slut.
Kanske är det därför som jag gör som jag gör nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)