Förra veckan... Bland de jobbigaste i mitt liv hittills. Sömnlösa nätter där både jag och W badat i kallsvettningar. Vaknat upp med ett ryck och inte fattat att vi faktiskt drömt om bilolyckor. Att det inte är på riktigt. Inte längre. inte nu. Vankat fram och tillbaka i lägenheten mitt i natten och oroat varandra.
Allting kulminerade i torsdags. I torsdags när W tappat sin plånbok med både personliga och företags-bankkort och på det kvaddat sin jobbdator. När han sent på kvällen sammanfattade att "It can't get worse" och mobilen plötsligt ringer. Ringer för att meddela att hans bästa vän kommer att dö inom 24 timmar... Då var det min tur att vara stark för honom.
Hans bästa vän som för ett år sen blev helt fri från cancer. Hans bästa vän som insjuknade i eftereffekterna av behandlingen i höstas. Han vars kropp i rasande takt brutits ner, tills allt som återstått varit hans vilja.
W:s bästa vän. Han dog i fredags kl. 18.50, 29 år gammal.
Denna vecka av död. En påminnelse om hur grymt livet kan va. Hur grymt och oförutsägbart.
En påminnelse om att allt som är, är det som är nu. Att allt vi har är denna lånade tid och varandra. Varandra.
Vi måste ta hand om varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mina tankar går ut till dig och W. Livet är hemskt orättvist på många sätt. Tur att han har dig.
SvaraRadera