Halleluja, eller nåt

Igår, någonstans under den alldeles alldagliga vardagen, tillkom helt ny energi i min kropp. Det var som om nånting sa att mina drömmar de är inte omöjliga, de är ta mig fan helt jävla realistiska. Jag har vad som krävs och lite till. Jag har hjärnan, jag har kunskaperna, jag har medvetenheten, jag har förmågan. Att påstå något annat inför mig själv vore att ta den enkla vägen ut. Att säga att det inte går när jag egentligen menar att jag inte känner för att ta tag tag i det. Och jag bestämde mig för att aldrig mer låta lathet och självömkan bli någon ursäkt. Jag vet ju vad jag vill och ingen annan kan skapa det åt mig.

Så med den inställningen har jag börjat se små tecken av möjligheter. Jag har börjat lägga ut en plan. Det finns inga om längre, bara ett när.