Det är frågan... För var tar det vägen allt det här? Alla tankar. Alla redogörelser av händelser och ickehändelser. Det som för femton år sedan bara var avsett för oåtkomliga, udangömda dagboksblad.
Är detta narcissism? Fåfänga rop rakt ut i offentligheten... Narcissism även fast man väljer att inte skylta med sig nuna?
Kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn hitta oss på nätet? Kommer de att få lära känna den bräckliga personen bakom den där epiteten "mormor"/"farmor"/"farfar"/"morfar"? Vill vi ha det så eller vill vi lägga ner detta maniska tangentbordsknappandet innan? Inte bara sluta upp med nya inlägg utan faktiskt... Faktiskt trycka på en definitiv knapp och radera ut åtskilliga år eller till och med decennier?
För egentligen... Egentligen, så borde man börja skriva på den där boken. Eller den där debattartikeln. Egentligen borde man ägna denna tid åt att producera något som har nåt mål. Ett klart och fast mål istället för oregelbundna parenteser.
Ja, visst fan borde man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej, det tycker jag inte. Jag tycker det finns nåt fint i att ens barnbarn kanske kan hitta det man skriver. Jag tänker att man kanske blir mer mänsklig då. Att imperfektionerna syns. Jag tycker att dom är fina.
SvaraRaderaJag tror det ligger nåt i det du säger, Linn.
SvaraRadera