Vi behöver tala om feminismen

1990-nånting. Han sitter gränsle över mig och pressar ner min kropp i snön. Skrubbar mitt ansikte med snöklot och skriker "Hora! Hora!" Min mamma undrar vad som hänt när hon ser mig och jag berättar. Hon säger att hon ska gå bort till grannen där han är och slå ner honom men jag bönar och ber henne om att låta bli. Tänker att det tjänar ingenting till. Jag är 11 år och har aldrig ens pussat en kille.

2002. Jag är 19 år och står och serverar drinkar i baren på lyxhotellet där jag jobbar. En gäst som är en korpulent och svettig man i fyrtioårsåldern med bakåtslickat hår har stirrat på mig hela kvällen. Nu lutar han sig fram över bardisken och jag kan känna hans alkoholosande andedräkt när han undrar hur gammal jag är. "Du är så ung..." svamlar han och fixerar mig med blicken när han tilläger "Det finns så mycket jag skulle kunna lära dig". Jag darrar på handen som håller glaset med rödvin. Ser för min inre syn hur innehållet svävar ut i slowmotion och fläckar hans vita skjorta som Hollywoodblod." Men jag ställer bara ner glaset framför honom, vänder honom ryggen och säger att jag föredrar att lära mig av mina egna misstag.

2008 och ett kontor någonstans i Stockholm på ett av Sveriges ledande företag. Jag står och matar en maskin som frankerar brev. Kollega T kommer och lägger till ett brev i högen. Vänder sig mot mig och muttrar "Ni kvinnor är lyckligt lottade ni... Ni som har era maskiner som gör allt. Så brukar jag säga till frugan där hemma också." Klart att du gör. Hon som hellre använder en dildo än tar i dig, svarar jag inte men tänker det.

Samma kontor och kollega A och B kommer tillbaka efter ett gemensamt möte med kund. Det blev en deal, tack vare A. B basunerar ut till alla omkring "Ja, A behövde bara komma in i rummet och knäppa upp ett par knappar på blusen så var den dealen klappad och klar!". A blir röd i ansiktet och jag vet att det inte var så. Den mest kompetenta säljaren av dem alla reduceras till ett våpigt objekt så fort hon överglänser de andra som inte har fitta och bröst.

Under varje lunch, varje dag går de högst uppsatta (de är bara män - surprise surprise) ut tillsammans. Ibland händer det att de bjuder in någon av valparna som håller på att komma upp sig (märk väl, de är också alltid av manligt kön).

Jag äter middag med W och han säger "I just can't understand that you are a feminist." Jag som är "så varm, förstående och har så mycket tillit till honom (fast han är man)". Han berättar att hans ex tydligen fick vansinnesutbrott så fort han hackade en grönsak på fel sätt och hon aldrig skulle kalla sig feminist för hon tycker att feminister är "crazy ass bitches". Och jag blir så trött. Trött på att förklara det jag tycker är alldeles uppenbart. Trött på att försvara mig, mina upplevelser och min världsbild som delas av många kvinnor och män världen över.

Under mitt liv har det då och då hänt att män försökt våldföra sig på mig på det ena eller andra sättet. Jag trodde det där skulle ta slut i vuxenlivet med vuxna människor men jag har förstått att alla blir visst inte vuxna. Det är ett utbrett fenomen, detta kvinnohat och det tar sig uttryck i alla samhällsklasser världen över. Det har aldrig varit synd om mig, kan jag tänka. Synd är det om kvinnor som lever i fullständiga helveten så som jag sett dem leva i kåkstäder i Afrika där de är ekonomiskt beroende av män. Där de inte är skyddade i sina egna hem för att vem som helst kan ta sig in och göra vad de vill med dem. Sen får jag höra om en fjortonårig flicka som blivit våldtagen på toalett på nån skola uppe i Norrland på en ort där lärare, skolkamrater och skolkamraters föräldrar, ja, alla utom flickans närstående tar parti för hennes våldtäcktsman. Detta fast att han har blivit dömd! Sverige som föregångsland i all ära, tyckte W - men det verkar va nåt seriöst uppfuckat med er så kallade jämställdhet. Och jag tycker att han har en poäng i det. Det finns fortfarande behov att kämpa för feminism om man med det syftar till lika värde mellan könen. För det är det jag vill ha. Jag vill inte vara mer värd än en man samtidigt som jag vägrar att acceptera att bli värderad lägre. Kan vi inte ha ett samhälle där vi får vara personer i första hand istället för kön? Där en man kan vara mjuk utan att för den sakens skull ses som omanlig. Där en kvinna kan jobba som chef utan att det tisslas och tasslas om att hon är så okvinnlig. Jag vill ha ett Sverige och en värld som är bättre än det här för det här just won't do.