Åhå jaja - den där kärleken. Den finns det många former av. Kärleken till en förälder. Kärleken till en syster eller till en bror. Kärleken till en vän. Kärleken till ett husdjur. Kärleken till medmänniskan som man bara råkar komma i kontakt med så där nån gång under dagen (den kärleken jobbar jag fortfarande på. Frou-Frou kom igen nu. Majoriteten av mänskligheten är faktiskt jäkligt fin. Den är det.) Och sen då den kanske mest komplicerade kärleken- kärleken till en partner. Jag antar att det är just den som ska definieras här.
En kompis uttryckte det nyligen som att "Love is frendship on fire". Jag gillar det uttrycket skarpt. Gillart fast jag nog tyckt annorlunda tidigare då jag bara tänkte på passionen. Passion utan vänskap är inte kärlek. Enbart passion kan lätt bli besatthet och egoism. Enbart vänskap är fint men det stannar också vid det.
Åh, det här är svårt men jag tänker att det ändå är rätt många människor man hör ihop med på nåt sätt. Man träffas och det känns som om man känt varandra hela livet. Man liksom fattar den andra personen. Umgänget blir behagligt och upplyftande för man är med någon som gillar samma typ av saker och har tänkt i samma typ av tankebanor fast kan komma med bra input att lägga till. Det finns en igenkänningsfaktor och hög förståelse. Det där är den bästa typ av vänskap enligt mig.
Lägg där till attraktion. En glöd som gör att det inte räcker att bara röra sig kring varandra. Man måste också röra vid varandra för annars blir den där behagliga samvaron snart något plågsamt. Man måste hålla, kyssa, smeka också ibland för att annars går man sönder. Sen finns också den där personen med en hela tiden, även om han för en tid rent fysiskt finns på andra sidan jorden och man känner panik vid minsta tecken på att det kan ha hänt honom något.
Et voila! My definition of love 2010. Fråga mig igen om fem år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar