Tillbaka till ruta ett

Jag har bråkat. Jag har gråtit. Jag har gått runt med en dålig känsla i maggropen. Intuition, den slår aldrig fel men ändå försöker man ignorera känslan. Försöker tänka positivt. Så på söndag kväll lyckades W vända mitt humör under ett skype-samtal. Han sa att han självklart kommer upp över jul och nyår som han har pratat om hela tiden. Han kunde bara inte säga exakt när än. Den natten somnade jag lugn och vaknade utvilad.

Bara för att nästa morgon öppna ett meddelande i mobilen som sa "Bad news. My leave application didn't go through so I can't come to Sweden." Just like that. Men vadå!? Är han störd eller? Hur har han haft mage att intala mig under hela den här tiden att det inte skulle bli nåt problem och sen bara ge helt motsatta besked över en natt? Ilska och sorg i kroppen. Jag tappade det, tappade det helt och hållet. Som tur var, var jag hemma. Föll ner och fulgrät så jag skakade. Väckte den prickige som kom springades och la sig över mig med hela sin tyngd. Jag kunde inte röra mig. Sen låg vi bara så. Han slickade bort mina tårar på kinderna då och då och låtsades annars som om det regnade. Flyttade inte på sig förrän jag blev tyst. Att djur inte skulle ha förmågan att känna empati... Vilken bullshit.

Pratade med W sen på kvällen på facebooks chat. Jag ville inte se honom och jag tror inte han pallade med att se mig i ögonen heller. Fast han tyckte att det hela gjorde väl inte så mycket för jag flyttar ju ändå till Sydafrika i februari. Jag rättade honom och sa att januari varit tanken från början men att nu vet jag inte längre... Jag tänkte ju först att - Jobb eller inte, jag drar i början av året och fixar saker på plats. Men pengarna har växt i långsammare takt än väntat och de jag har har varit surt förvärvade. Vet inte om jag ska ta risken att åka dit och ändå inte få jobb och bli av med pengarna jag har. Det finns inga back up planer längre och jag har lovat mig själv att inte bli beroende av mina föräldrar igen. Jag har sökt många jobb i Sydafrika men intresset har varit svalt.

Så, om inte Sydafrika vill ha mig så borde jag kanske rikta min uppmärksamhet mot annat håll. W uppmuntrade till det. Att jag borde åka ända till Kina om det är vad som krävs. Han finns kvar och han väntar på mig. Men grejen är den att jag tänkt för mig själv att om jag börjar om på helt ny kula så vill jag inte längre vänta på nån. Jag vill leva där jag är till hundra procent och då gör jag slut rakt av.

Så diskuterade vi fram och tillbaka utan att komma fram till nåt förutom att han fortfarande älskar mig och inte vill vara med nån annan. Själv älskar jag honom lite mindre än förut för bland det värsta jag vet är människor som lovar en massa de inte håller. Som när han höll om mig i Sverige i augusti, såg mig i ögonen och sa: "Vad som än händer så kommer vi fira nyår ihop. Jag vet inte vart i världen men vi kommer att vara tillsammans då." Kan inte låta bli att tappa respekten...

Hur förvirrande och svindlande och jobbigt det än känns så borde jag rikta blicken mot andra håll. Mina obesökta drömstäder New York och Tokyo vibrerar. Det låter som om de faktiskt kan kalla på just mig.