Day 17- Your favourite memory

Men shit va svårt. Ett av alla fina... Okay, jag väljer ett egominne - När jag läste upp mina dikter på bokmässan 2000-nånting.

Marcus Birro var diktrecensent på ett P3-program. Av ett rent infall skickade jag in en dikt. Sen glömde jag bort själva sändningen. Gick ut och blev full eller nåt.

Sen gick det några månader och jag fick ett samtal. Programhöjdpunkter under året... Utvalda lovande unga poeter. Jag fattade först ingenting. Vad hade det med mig att göra? Sen föll polletten på plats. Just det, jag hade ju skickat in en dikt men vadå? Hade den fått bra kritik? Tydligen. Skulle jag nu kunna tänka mig att läsa upp den live på bokmässan i Göteborg? Skulle jag palla livesänding med så stor publik? ville man veta. Mitt svar - Visst, jag kör!

Min kompis T från studentstaden följde med som moraliskt stöd efter en pärs samma morgon där hon höll på att missa bussen. I alla fall, vi tog oss till Göteborg. Åt en pizza som jag kämpade med att få ner. Kedjerökte innan jag äntrade hallen och så var det snart dags.

En liten grupp ungdomar i min ålder med geografisk spridning från Skåne till Lappland var där vid P3-båset. Vi peppade varandra men nu kickade nervositeten in på allvar. Jag minns inte så mycket av det som lästes upp före min tur men jag minns att killen före mig höll i sitt papper med darrande händer. Det prasslade mot micken. Sånna ljud man i direktsänding inte kan redigera bort. Sen var det alltså min tur. Fick ur mig några pretentiösa svar på intervjufrågor (vad fan sa jag egentligen?) och sen var scenen min. Jag såg ut över folkhavet, hörde min röst under den inledande frasen och, fylldes med ett oväntat lugn.

Applåderna efteråt... Adrenalinet som pumpade i blodet och som blev till endorfiner. Vi tillfrågades om vi ville gå upp och framföra ännu en dikt. Många tackade nej men jag sa ivrigt ja.

En andra egen stund på scenen och rösten lät säkrare nu. Jag drog ut på orden, smakade på dem som min gamle svenskalärare irriterande nog brukade uppmana mig att göra, kände att jag satte avslutet med exakt precision. Jag minns ljudet av den andra omgången av applåder som några decibel högre men inte för högt för att jag skulle missa en kommentar på första raden. Två äldre snygga och skäggiga kulturkillar såg på varandra och nickade, den ene - Fan va bra... Fan va bra!