Hej midsommarafton

När Sverige firar den längsta dagen på året upplever Sydafrika den kortaste. Det skedde i tisdags, egentligen. Nu går vi mot sommar här och det glädjer mig.

Tog tåget ner till CT i onsdags. Gick till frisör som erbjöd kaffe och cupcake samt den effektivaste service jag upplevt på länge. Nöjd, glad och platthårig strosade jag genom Company's Garden och insöp sol. Parken bubblade av fotbolls-VM besökare och turister efterfrågade hjälp med fotografering.

Vidare ledde mina steg upp till kontoret där jag möttes av kramar från alla förutom mina närmaste på Policy, research and communication department. De satt som i vanlig ordning djupt försjunka i dataskärmarna och krävde sina 10 sekunders reaktionssträcka. Mina kära research nördar... Kände ett litet sting i hjärtat av att inte vara en av dem längre.

Vi gick på lunch på stamhaket Eastern Food Bazar. Pratade nutid och framtid. Skiljdes under skratt och kramar.

Under en timme skannade jag affärer på new arrivals som jag inte har råd med. Gick tillbaka till kontoret för att möta upp med S för barhäng. England spelade match och hon förväntade sig mitt stöd. Jag: Jaha, så de spelar mot Slovenien... Då vet jag inte. Jahaja, tyckte hon - Mina östeuropeiska rötter gjorde sig påminda. Jag bara skrattade och vi gick till baren, beställde drinkar och allt blev bra. Lustigt hur fotbolls-VM påverkar folk. Dispyter har tydligen uppstått i kompiskretsen och preferenser har ifrågasatts. Det blir rörigt i en grupp med så förvirrade nationalidentiteter. Man förväntar sig att någon ska heja på ett visst land men så hejar den istället på ett annat för att personen i frågas pappa är därifrån eller nåt liknande. I vilket fall vann England och vi skålade.

C joinade oss senare och vi rörde oss till annan del av stan för tappas, mera vin och mera fotboll. Bra sällskap, bra stämning. Fångade sen taxis från Long Street och jag följde med S hem.

Morgonen var soft med thé på sängen och musik från stereon. Kändes så mysigt, som att va tonåring all over again. Vi filosoferade över våra nuvarande livssituationer och spekulerade i framtida. S undrade hur det skulle se ut om ett år. Om vi då har lyckats eller inte. Jag sa att vi kommer att ha lyckats även om det inte blir som vi vill ha det just nu.

Vid tolvtiden tog jag tåget tillbaka och möttes av W redan på perrongen. Med fast beslutsamhet åkte vi till Home Affairs. Bara för att bli förnekade ansökan igen. Det har varit så många turer hit och dit. Mitt tålamod är stort men nu var det fan inte långt från sammanbrott. Enligt personen bakom disken visar deras system att jag är illegal invandrare. CT har inte uppdaterat systemet om mitt senaste visum. Fuck och dubbelfuck! Tillbaka till CT igen... Men först på lördag.