Jag sitter med sovrumsfönstret vidöppet. Nås då och då av en bris som påminner om svensk sommar. Tittar på katten som tar smidiga teg över taket där jag nyss satt och solade.
All is well.
Så varför bråkar jag? Varför surar jag och snäser gentemot W som bara menar väl? Varför beter jag mig på ett otacksamt sätt som går emot hela min filosofi och mitt samvete?
Varför har jag på senaste tiden applicerat ett luddigt filter framför allting jag upplever? Observerar utan att känna...
Jag finner inget annat svar än att det måste handla om ett försvar mot detta tillstånds tillfällighet. Jag irriteras över att det inte precis som jag vill att det ska vara. Samtidigt som jag sörjer att det snart är över.
Men jag missar själva realiteten som är att - Alla tillstånd är tillfälliga. Och om man inte tillåter sig själv att riktigt leva i nuet så lever man aldrig riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar