Uppsalas centralbad

Idag tog jag tag i min badambition. Jag packade träningsväskan och tog mig till Centralbadet här i Uppsala. Simmade sen 30 längder under skön tystnad och sagolik utsikt över domkyrkan. Njöt av vattnets förmåga att stilla mina tankar. Mina minnen av badbesök är annars kantade av anarkistiskt kaos med skrikande ungar som försöker överträffa varandra i effekten av bomben och som frenetiskt hoppar från trampoliner. Jag var själv den typen av unge. Konstaterade därför snabbt att atmosfären i Uppsalas badhus skilde sig avsevärt från den i Karlstad. Där fanns till och med en skylt som sa att det inte var tillåtet att dyka eller hoppa i bassängen från kanten.

Jag till och med dristade mig till att spendera en tid i bastu. Har alltid tyckt det känns lite märkligt att sitta där naken med folk man inte känner. Som vanligt gick det bra ändå och jag lämnade den först när jag inte längre pallade hettan.

På vägen hem strejkade ipoden. Den blev plötsligt tyst och sen ville inte knapparna lyda. Det går inte att stänga av den eller nånting. Min lilla älskling... Hoppas nu innerligt att den repar sig efter att batteriet dött och återuppladdats. Jag vill inte ens föreställa mig vardagen utan den.