En entré i couch surfingens värld

Jag har nyligen gått med i nätverket Couch Surfing. Har länge funderat på att göra det då flera av mina vänner är medlemmar och har fina historier att berätta om sina CS- resor och människor dom har tagit emot hemma hos sig. Eftersom jag planerar att göra en tågluff i sommar på ytterst begränsad reskassa så tänkte jag också att CS kan va lösningen för mig.

Så jag gick på introduktionsmöte på ett café igår. Kändes lite märkligt att möta upp med folk som man inte ens vet hur de ser ut. När jag beställt mitt kaffe och slagit mig ner vid ett bord hörde jag en kille prata om CS med några tjejer. Han var ordförande i Uppsalagruppen och tjejerna var gamla medlemmar som bara råkade vara där. Jag följde med ordförande M längst in i det lilla bohemiska cafét där det satt ytterligare en kille. Vi var alltså bara två nya medlemmar på mötet. M berättade att han hade couch surfat runt i Asien, Europa och Nordamerika. Det hade gått bra alla gånger och nu tar han emot CS-folk i sin lägenhet mer eller mindre varje helg. Jag sa att jag hade planer på att tågluffa i sommar och då couch surfa i olika städer. En del jag berättat detta för tycker att det låter som en vansinnesidé att göra nåt sånt som ensam tjej. Killarna tyckte "Neej, vilka har sagt det?" Det ska gå hur bra som helst. Vi satt där i kanske en timme. Snackade resor, politik och historia. Den andra killen pluggade historia och entusiasmen lyste i hans ögon då han berättade om vad som utspelats i Uppsala för hundratals år sedan. Jag förstår att man intresserar sig för historia men det har aldrig varit mitt ämne. Har alltid varit mer angelägen om vad som händer i världen här och nu så jag kunde bara förundrat lyssna och kort kommentera hans långa utläggningar.

Efteråt hängde jag på dom till en pub där vi skulle möta upp med andra CS-medlemmar. Fler och fler personer kom och anslöt sig till sällskapet, samtliga akademiker så det blev härligt nördig stämning. Bland de första som kom var ett par varav tjejen satt i rullstol. Pinsamt nog känner jag mig lite besvärad av handikappade. Det är inte deras fel utan helt och hållet mitt. Måste bero på att jag inte känner någon som är det. Jag är rädd att det ska märkas att jag är obekväm och att jag gör ett tillgjort intryck. Tillgjorda människor är bland det mest störande jag vet. Jag vill inte vara sån. Killen lyfte upp tjejen på stolen intill mig och vi började prata. Hon hade ett ovanligt rakt sätt och var väldigt framåt. Skämtade om sitt tillstånd till och med.

Så vi satt kvar där i flera timmar och drack öl med snackbuffé. Jag pratade bland annat med en konststuderande amerikanska, manlig doktorand i biokemi, kulturantropologistuderande svensk tjej, två statsvet. studenter från Litauen. Passade i vanlig ordning på att studera människor. Observerade hur amerikanskans pojkvän enbart såg på henne när han egentligen pratade till alla runt omkring, hur kulturantropoligitjejen senare bara hade ögon för italienaren hon hängt på dit, hur historiakillen märkligt nog påminde om en tjejkompis i hans ansiktsutryck, sätt att prata och kroppsspråk (utan att för den sakens skulll vara feminin), hur mannen i ett par som satt i ett sällskap mitt emot såg måttligt road ut, hur han upprepade gånger sökte ögonkontakt med mig och hur jag faktiskt gillade det.

Mot slutet av kvällen utbrast rullstolstjejen L att jag var normal och att hon gillade mig. Jag undrade vad hon menade med det. Själv gillar jag inte ordet normal för vem är den här normen man ska efterlikna egentligen? Hon sa att hon tyckte jag hade skön stil och var lätt att prata med. Att jag inte betedde mig konstigt som många andra hon träffade, särskilt tjejer i allmänhet. Hon ville gärna bjuda hem mig på kaffe nån dag om jag hade lust med det. Jag tog hennes nummer innan jag tackade för mig och fångade bussen hem.