Smått och stort

Veterinärbesöket gick alldeles finemang. Valpen gnällde och oroade sig lite bara men katten som brukar va livrädd i den här situationen tuffade till sig som en rutinerad veteran. Hon var den enda som höll tyst av alla djuren som satt på kliniken och väntade. Så duktig!

När vi kom hem fick valpen glädjefnatt av all nysnö som fallit. Jag och mamma lät honom gå loss på den riktigt ordentligt utan koppel på gården och han skuttade och dök in i härligheten.

Senare på kvällen åtog jag mig att skotta bort snö från uppfarten. Snön hade slutat falla och lämnat ett underbart kanske tre decimeter tjockt täcke av finaste pudersnö. Luften var mild och stilla. Allt såg ut som ett gammaldags julkort. Jag hade mer julkänsla där och då än jag haft på en julafton nånsin (eller i alla fall på de senaste femton åren). Under mina lyft med skyffeln tänkte jag på hur fantastisk världen är. Här gick jag och skottade snö i den finaste av vinterkvällar, på andra sidan jorden klev en syster av ett plan i en stad där dagen just börjat. Under minuterna då jag gick runt där och skottade på min del av världen föddes x antal liv. X antal liv dog visserligen också men ändå. Det föddes liv. Jorden vibrerar och utvecklas varje vaken men även varje sovandes sekund. Klyschiga tankar kan tyckas men jag skiter i det för de gjorde mig glad. Glad, tacksam och ödmjuk.

Jag gick in och föreslog för mamma att vi skulle ta ut Isak på hans första riktiga promenad nu när han var vaccinerad och fri att vistas utanför tomtens gränser.

Han har skön stil grabben. Sicksackade sig fram längst vägen som om han var rädd att missa nåt på andra sidan om han inte ständigt undersökte den med. Vi fick snart sällskap av en liten pojke som presenterade sig som Albin fem år. Han tyckte om prickiga hundar menade han. Det fick honom att tänka på filmen om dalmatiner. När vi nådde hans hus insisterade han på att vi skulle hälsa på hans mamma och på fem röda hade han dragit fram henne från bilen hon stod och fixade med. Ung och söt var hon. Ursäktade Albin med att förklara att han tyckte väldigt mycket om att prata. Vi sa att det bara var trevligt med en så framåt liten grabb. De ville båda klappa Isak och det hade han själv inget emot.

Nu är jag glad av privilegiet att ha den mysiga synen av världens vackraste katt på kanten av sängen. Hon sover och det ska också jag göra alldeles strax. Men först tar vi en fin godnattvisa.