You know it when you feel it

Het schweizare/tysk/sydafrikan/afrikaan, ja vad han nu är (måste hitta på ett annat kodnamn snart) sitter på en stol i mitt kök. Han har kört typ fem mil för att träffa mig efter att jag några timmar tidigare bjudit över honom, bara så där, på morotskaka.

Han sitter där med sin genomborrande blick och plötsligt förvandlas jag till min mormor, kvinnan som alltid propsar på folk mat. Ger dem femtio olika förslag innan de hunnit så mycket som öppna munnen. Han menar på att han klarar sig. Att han åt en sen lunch men nej, jag ger mig inte. Han skrattar när jag fortsätter insistera. Ger med sig tillslut.

Jag yr runt där som en virrig höna medan jag tar fram mat åt honom och ordnar med kakan. Han kastar brännande blickar av det slag som får en att känna att man inte har någonstans att ta vägen. Jag vet inte vad det är med honom men nånting bara är och jag känner nåt annat än likgiltighet. Men varför sitter han bara där? Nästan så jag vill kasta en kopp eller nåt i huvudet på honom. Få fram nån slags fysisk reaktion.

Vi går på bio. Ser 500 days of summer. Charmigt, sött och ganska annorlunda. Vi viskar kommentarer i mörkret. Jag lutar min arm mot hans. Men... ingenting händer.

Vi åker tillbaka hem till mig. Äter mer morotskaka och dricker kaffe på den inglasade verandan. Ser ut över stan och kaoset i trafiken. Pratar resor och konst. Jag säger att jag älskar att måla. Och nånting händer. Han liksom vänder kroppen mot min bredvid varandra där vi sitter och jag anar en ny glöd i hans blick. Han älskar konst och han målar själv. Hans farfar var visst något av en konstnär. Vi pratar på tills jag byter samtalsämne till morgondagen. Han fattar att det är dags att åka hans fem mil hem.

Vi kramas kort vid porten och han säger att han kommer höra av sig om lördagen. Han har bjudit mig på sin födelsedagsfest och efter några dagar av övervägande har jag bestämt mig för att tacka ja. Han har lovat att komma och hämta mig och ordna med övernattning på hans vingård där festen kommer va.

Sen åker han iväg.

Frustrerande minst sagt.