What a difference a day makes

Vaknade tidigt idag och tittade ut - Betongskyar med med små små luckor här och där. Så jag tog på löparskorna. Jag är helt imponerad av mig själv som faktiskt driver mig till denna procedur flera av veckans mornar. I stort sett rör det sig bara om ett varv runt kvarteret men det är ett jobbigt varv här uppe i berget. Jag kan inte säga att jag njuter av det men när det väl är gjort är känslan underbar. Efteråt tog jag en lång dusch med tvätt av hår och rakning av ben. Bemödade mig med att för första gången den här veckan ta på sminket. Gjorde liksom en del för att få mig att känna mig lite bättre och snyggare och det hjälpte faktiskt.

Intog tidigt en plats i bibblan. Skrev men blev distraherad av tankar. DA... Han har inte hört av sig. Samtidigt är mottagningen i bibblan piss så han hade antagligen inte fått tag i mig ens om han försökte. Jag började skriva ett sms till honom men kunde tillslut inte drista mig till att skicka det. Har tänkt på att kontakta honom hela veckan men eftersom jag har en sån fulvecka så har jag inte riktigt kunnat motivera mig till det.

Kaffe från vanliga cafét efter lunch och då plötsligt - Bam! DAs röst som säger "Hey, X!" Jag vänder mig om och ler. Tänker - Hans tur att hitta mig. Vi utbyter hälsningsfraser och jag frågade om han har tid att sitta ner tillsammans över kaffet en stund eller om han är on the run. Han - Lets sit somewhere. Vi hittar en plats vid ett fönster i jättesalen. Säkert minst tio meter i takhöjd och duvor som flyger över våra huvuden. Ljus som silas in genom fönstren. Vi börjar prata om våra olika arbeten och denna gång anstränger jag mig med att lyssna. Lyssna och ställa de rätta frågorna som han går igång på och som jag vet att han gillar att få förklara. Sen tar han initiativet till att byta samtalsämne - Han: "So besides from all this work with your study... What do you do? Like how do you pass your time?" Jag berättar om middagar, road trips och bergspromenader. Han: I hear you have made quite a few friends... Jag säger att jag är så glad för det. Att det var den delen som verkligen oroade mig innan jag reste hit. Uttrycker mig lite klumpigt med att tillägga "I didn't have a single friend here before I arrived" Han återkommer till den meningen senare i samtalet, säger "I like how you said that: I didn't have a single friend here before I arrived. That's cute." Well, well tyckte jag då men hängde upp mig på den kommentaren efteråt. Blir rädd för att han ska tycka att jag är helt retarderad. Att jag liksom är så märklig så jag tycker att det är anmärkningsvärt att inte ha vänner på en plats där man aldrig bott. Det jag menade mer var att jag kunde ha haft vänner här eftersom jag bott i landet men att jag inte hade det i just CT. Han kanske inte kommer ihåg den detaljen om mig - att jag bott här förut. Hur som helst... Han säger att han är ledsen för att han inte välkomnat mig bättre men att han helt enkelt varit helt översvämmad av jobb den senaste tiden. Jag frågar vad han gör på sin fritid och han berättar om biobesök, joggingrundor och fotboll på TV:n då han är ett hängivet fan av Arsenal. Vidare pratar vi favoritfilmer, favoritmusik och favoritböcker. Han är så fin så jag nästan imploderar. Han bedyrar i fint broderade ord hur mycket han älskar Den engelske patienten och hur han kan se om den filmen hur många gånger som helst. Blir sen helt lyrisk över Mamma Mia. Jag skrattar lite och säger att det är lustigt. Att han är den första killen som jag hört prata på det viset om de filmerna. Killar i allmänhet brukar inte nämna dem som favoriter. Han bara, De där killarna är fega. De skulle aldrig våga erkänna. Hela tiden ler han mycket och jag tänker att han är så mycket min typ. Glad, sprallig och engagerad. Jag ler mycket tillbaka. Försöker va mitt charmigaste jag men tvivlar som vanligt på huruvida jag lyckas. Fan att det ska behövas en tredje part på grund av min dåliga bedömningsförmåga... Tillslut säger vi hejdå med ett "See you!". Vid det laget har jag gett honom min e-post också och försäkrat att jag hemskt gärna vill läsa hans senaste rapport som han pratat om. Han plockar med sig min mugg och våra fingrar snuddar.

Uppfylld av ny energi och tillbaka i bibblan så sprudlade idéer och formuleringar. Jag skrev och skrev och ville aldrig sluta.

Klev tillslut ut från bygget där jag skådade den finaste regnbågen ever över staden nedanför. Den till och med gick rakt igenom ett fluffigt litet moln, precis som i sagoböckerna. Folk fotade med sina mobilkameror men jag hade inget att fota med förutom minnet. Stod en stund och gjorde just det samtidigt som jag önskade mig det jag helst av allt vill ha.